Krugman följer den osynliga piskan

Barack Obamas propagandaorgan, som ibland går under namnet Paul Krugman, har nyligen kommit ut för minimilöner och hävdat att de har små eller inga negativa effekter. Orsaken till hans utspel har säkerligen att göra med Obamas tal till nationen, där han utropat att minimilönen ska höjas till 9 dollar i timmen, vilket dagens artikel av Jeffrey Tucker handlar om. Krugman går till och med så långt att han utropar att Obamas förslag skulle ha ”överväldigande positiva effekter”.

Men i sin entusiasm att stödja kejsaren presidenten motsäger han sig själv, vilket Robert Wenzel förtjänstfullt avslöjar. Krugman menar att förslaget är ett bra förslag. Det skulle ha överväldigande positiva effekter. I USA finns det gott om ”naturliga experiment” som visar att minimilöner inte har några negativa effekter. Men, säger han samtidigt, de flesta ekonomer håller med om att om minimilönen höjs till 20 dollar i timmen så skulle en massa problem uppstå.

Vari ligger då motsättningen i det Krugman säger? Jo, det ligger i det faktum att han baserar påståendet att minimilönen inte skulle ha en negativ effekt, på så kallade ”naturliga experiment”. Samtidigt påstår han att en ökning av minimilönen till 20 dollar i timmen skulle skapa problem. Men har han några ”naturliga experiment” att basera detta påstående på? Nej, så klart inte. Och det är inte enbart för att ”naturliga experiment” av detta slag inte existerar inom ekonomi. För att bevisa detta påstående använder han istället den deduktiva logik som otvetydigt visar att minimilöner över marknadsnivån alltid kommer att leda till arbetslöshet. Krugman är en sann fixare, som inte låter saker som logik stå i vägen för det han vill propagera för. Han letar bara tills han hittar något som stöder det han redan har bestämt sig för att tycka och använder det sedan för att rättfärdiga sin position. Om han så ville skulle han säkert kunna hävda att den globala uppvärmningen har att göra med ett minskat antal pirater.

Det är endast i ett avseende som en höjning av minimilönen kan ha en obefintlig effekt, och det är om minimilönen höjs till en nivå som ändå ligger under det som marknaden, givetvis inom olika branscher och för olika sysslor etc., hade kunnat erbjuda. I detta fall är det absolut så att minimilönen inte har någon negativ effekt. Den har ingen effekt överhuvudtaget. Den är med andra ord fullständigt onödig. Alltså bör man då ställa sig frågan varför i all världen man ska förespråka något som är fullständigt onödigt? Vi har inte ens att göra med välståndsskapande gropgrävande (ja jag är ironisk), utan enbart om en lag som aldrig kommer till användning.

Men så fort minimilönen sätts över marknadsnivån, då kommer det oundvikligen att leda till att de marginella arbetarna inte längre är lönsamma att anställa. De blir arbetslösa. Effekten är alltid negativ. Det är logiskt omöjligt att påstå att effekten av en höjning av minimilönen ovanför marknadsnivån kan leda till att fler blir anställda, eller att alla blir rikare.

Visst kan man debattera fram och tillbaka huruvida 9 dollar är över eller under marknadsnivån. Med tanke på den arbetslöshet som finns i USA idag finns det gott om indikationer på att den är en bit över. I tillägg till detta kan vi lägga alla de lagar och regleringar som effektivt håller en stor del av folket borta från arbetsmarknaden. Det blir helt enkelt inte lönsamt, när det inte är direkt förbjudet, att anställa folk.

På en fri marknad existerar praktiskt taget ingen arbetslöshet. Det kanske låter som ett utopiskt påstående, men det är det inte. Det är klart att det kommer att finnas människor som vid varje givet tillfälle inte har jobb, kanske studerar de, försörjs av sin familj, är pensionärer, är mellan två jobb på grund av att deras företag gått under eller en industri (vad nu en industri egentligen är) har svårigheter etc. Men denna typ av arbetslöshet (vilket Mises kallar katallaktisk arbetslöshet) är, när den inte är helt frivillig, snabbt övergående. Den typ av institutionell långtidsarbetslöshet som vi har idag är helt och hållet ett fenomen som kan, och ska, skyllas på den politik som förs. Och den kan inte lösas genom att göra det dyrare att anställa någon.

I längden är detta så klart inte hållbart. Förr eller senare kommer folk att ilskna till och säga ifrån. Och här kommer vi också till en intressant parantes gällande arbetslöshetsförsäkringen, som våra så kallade ”borgerliga” partier verkar vilja göra obligatorisk. Av någon anledning framförs den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen som antingen 1) ett sätt att bekämpa arbetslösheten, eller 2) ett sätt att hjälpa de arbetslösa . Båda synsätten är felaktiga. Ska vi vara cyniska, och det är ju något vi är lite förtjusta i här på Mises.se, är arbetslöshetsförsäkringens syfte helt enkelt att se till att den allt större mängden arbetslösa är tillräckligt nöjda för att inte göra uppror mot det rådande systemet.

Men inte ens detta kan så klart att fungera i längden. Likt den anti-Kung Midas som staten är blir allt den rör till sk*t. Det enda det leder till är att skatteproducenterna hamnar i en olöslig konflikt med skattekonsumenterna. Och ju längre systemet fortgår, desto större blir konflikten.

Inlägget postades i Blogg. Skapa ett bokmärke för länken.

3 kommentarer till ”Krugman följer den osynliga piskan

  • Begreppet ”sysselsättning” måste skärskådas. Är det verkligen ett binärt tillstånd? Om jag ger en pojke femti spänn för att passa min hund medan jag går in i en butik, är han då ”sysselsatt” och har jag betalat honom för låg ”minimilön” då? Vadå ”syssla”, liksom!? Man gör nåt för en annan i utbyte mot nånting i gengäld. Det är produktion. ”Syssla” och ”sätta” sig, det är nånting man kan göra på fritiden.

  • Vi måste också skärskåda påståendet att ”lönerna är företagens efterfrågan”. Detta är ett märkligt påstående eftersom löneutbetalningar bokförs som en kostnad i företagens bokföring. Lönerna kan visserligen förvandlas till företagens försäljningsintäkter, men detta sker inte till 100 %. Då kommer vi till problemet att företag inte anställer om de går med förlust.

    Men då kommer George Reisman till vår räddning. Alla utbetalningar som ett företag gör för att skaffa resurser bokförs inte som kostnader. Resurser som maskiner och byggnader tas i stället upp som tillgångar i bokföringen. Dessa tillgångar avskrivs dock under sin beräknade livslängd och avskrivningen bokförs som en kostnad. Det är således lönsamma investeringar som skapar efterfrågan på arbetskraft.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *