Att försvara det oförsvarbara: Förnekaren av akademisk frihet

forsvaradetoforsvarbara

Aldrig har det gråtits mer krokodiltårar över något annat ämne än den akademiska friheten. Akademiker är troligen mer vältaliga i denna fråga än någon annan som tilldrar sig deras uppmärksamhet. I vissa ögon kan den liknas vid själva grunden för den västerländska civilisationen! Knappast någon dag passerar utan att man kan höra indignerade uttalanden från medborgarrättsrörelsen rörande någon verklig eller påhittad kränkning av den akademiska friheten. Och detta framstår ändå som blekt jämfört med reaktionerna från akademikernas och lärarnas fackföreningar.

Av namnet att döma kan man tycka att akademisk frihet verkar ganska oskyldigt. Visst bör ”akademiker”, precis som alla andra, ha frihet — frihet att yttra sig, frihet att resa, frihet att ta och lämna arbeten — de vanliga friheterna alla andra har rätt till. Men det är inte vad begreppet ”akademisk frihet” innebär. Istället har det en mycket annorlunda betydelse: friheten att undervisa i det aktuella ämnet på vilket sätt akademikern så önskar, oavsett alla motsatta önskningar akademikerns arbetsgivare kan tänkas inneha. På det sättet förbjuder ”akademisk frihet” arbetsgivaren att sparka läraren så länge denne undervisar i ämnet i frågan, oavsett hur oacceptabel undervisningen är.

Nu är detta en väldigt speciell och spektakulär doktrin. Låt oss tänka oss vad som skulle ske om den tillämpades på nästan alla andra yrken — som sanitetsarbete eller rörmokeri. ”Rörmokarfrihet” skulle innebära rätten att installera rör och avlopp på det sätt som rörmokaren anser bäst. Men vad händer om en kund vill ha sina ledningar installerade på ett annat sätt än som rörmokaren anser riktigt? Utan principen ”rörmokarfrihet” skulle rörmokaren naturligtvis ha rätt att vägra utföra jobbet. Men mer ”rörmokarfrihet” skulle han inte behöva vägra. Han skulle ha rätt att ta jobbet och göra det på sitt sätt. Han skulle ha rätten att säga att hans metoder skulle gälla och att kunden inte skulle ha rätten att vägra anlita honom.

”Taxichaufförfrihet” skulle ge förarna rätt att köra dit de önskade, oavsett vart de betalande passagerarna önskade bli körda. ”Kyparfrihet” skulle ge kyparen rätten att bestämma vad du ska äta. Varför ska inte rörmokare, kypare och taxichaufförer ha någon ”yrkesmässig frihet”? Varför ska sådan bara vara reserverad för akademiker?

De skillnader som sägs finnas mellan dessa yrken och akademikernas är att akademikerna kräver fri forskning, obegränsad yttrandefrihet och rätten att utforska tankegångar varthelst de kan tänkas leda. Detta påstående och denna skiljelinje dras, naturligtvis, av akademikerna själva. Förutom att dessa påståenden är klart elitistiska missar argumenten en viktig poäng, som inte har att göra med frågan om vad som innefattas i intellektuella aktiviteter. Det är det felaktiga med ”yrkesfrihet” fås att innebära att arbetstagaren har ”rätt” till ett arbete utifrån enbart formalistiska grunder, oavsett vad kunder och arbetsgivare har för önskemål.

Om man accepterar det elitistiska argumentet att ”intellektuella” yrken måste ges ”frihet” som inte lämpar sig för andra yrken, vad gäller då för andra som också kan klassas som ”intellektuella”? Hur ska man ställa sig till ”medicinsk frihet” för läkare, ”juridisk frihet” för advokater, ”konstnärlig frihet” för konstnärer, etc. ”Medicinsk frihet” skulle ge läkare rätten att operera, oavsett om patienten gav sitt medgivande. Skulle den hindra patienter från att lämna läkare vars metoder de ogillade? Skulle ”konstnärlig frihet” ge konstnärer rätt att ta betalt för konst som varken efterfrågas eller uppskattas? Med tanke på hur ”akademisk frihet” fungerar, måste dessa frågor besvaras på motsvarande sätt. Man ryser vid tanken på möjligheten att dessa friheter skulle tillerkännas kemister, advokater eller politiker.

Den fråga ”akademisk frihet” i själva verket handlar om är individers rätt att fritt ingå kontraktsmässiga överenskommelser med varandra. Principen om akademisk frihet innebär ett förnekande av kontraktsrätten. Oddsen är mot arbetsgivaren och situationen låses till akademikerns fördel. Situationen kan liknas vid det medeltida kastsystemet med dess begränsningar, protektionism och uppmuntran till ett kastsystem.

Fram till denna punkt i resonemanget har det varit underförstått att skolorna och universiteten har varit privat ägda. Slutsatsen har därför varit att akademisk frihet har utgjort en kränkning av äganderätten för de som ägt denna egendom.

Men praktiskt taget alla undervisningsinstitutioner i USA (och även den övriga världen) kontrolleras av staten, dvs de är stulen egendom. Akademisk frihet kan utifrån detta försvaras för att det är kanske det enda sättet genom vilket kontrollen över utbildningssystemet, åtminstone delvis, kan brytas loss från den härskande klassen eller makteliten som nu kontrollerar det. Om vi antar, för diskussionens skull, att detta argument är riktigt så har vi här ett kraftfullt försvar för den akademiska friheten. Utifrån detta synsätt så är det inte den oskyldige studenten-konsumenten som blir bedragen via kraven på akademisk frihet, eftersom det inte är denne som i dagsläget tvingas att fortsätta anställa en akademiker vars tjänster han inte önskar. Det är istället den icke-oskyldiga härskarklassen som tvingas till detta. Om teorierna med den härskande klassen är riktiga, så har inte akademiker med positiv inställning till den härskande klassen något att tjäna på det nuvarande systemet med akademisk frihet. De kommer att få behålla sina jobb i vilket fall som helst. Det är akademikerna med åsikter som strider mot den härskande klassens, och enbart de, som gynnas. Han tjänar på den akademiska friheten eftersom den förhindrar att hans arbetsgivare inom den härskande klassen att avskeda honom utifrån ideologiska eller andra ickeformella orsaker.

Akademisk frihet, i sig, bör betraktas som bedrägeri och stöld, då den förnekar individerna rätten att ingå frivilliga kontrakt. Men att ”onda” medel understundom kan tjäna goda ändamål bör knappast förvåna någon.

Ursprungligen publicerad i Nyliberalen.

1 kommentarer till ”Att försvara det oförsvarbara: Förnekaren av akademisk frihet

  • Detta var i sanning ett egenartat inlägg om den akademiska friheten. Argumentet bygger antingen på ett missförstånd om vad den akademiska friheten innebär, eller på ett mer konventionellt straw-man grepp. Oavsett vilket så havererar det hela.

    Att “[a]kademisk frihet, i sig, bör betraktas som bedrägeri och stöld, då den förnekar individerna rätten att ingå frivilliga kontrakt” är nonsens. Författaren kommer till denna slutsats med hjälp av de falska anaogierna att ”Taxichaufförfrihet” skulle ge förarna rätt att köra dit de önskade, oavsett vart de betalande passagerarna önskade bli körda; och att ”Kyparfrihet” skulle ge kyparen rätten att bestämma vad du ska äta.

    Den akademiska friheten består av två delar – rätten att undervisa så som man finner lämpligt, samt rätten att forska på de frågor man finner intressanta och betydelsefulla.

    Om vi börjar med undervisningen är det studenterna som väljer vad de ska studera. De röstar med fötterna, och professorn har alltså ingen möjlighet att bestämma “vad du ska äta”. Tvärtom råder det marknadsfrihet – den som inte undervisar något av intresse finner snart sin kurs nedlagd i brist på studenter och därmed intäkter.

    Betraktar vi så forskningen finner man att konkurrensen om finansieringen är hård och att den akademiska friheten snarast är ett medel att öka konkurrenskraften. I den mån forskningen styrs, så styrs den av en forskningsledare. Det är inte konstigare än att ett företag styrs av en företagsledare. Poängen är att i båda fallen hålls den politiske centralbyråkraten utanför, vilket är helt i sin ordning.

    Ytterst handlar den akademiska friheten om att staten inte skall få styra över forskningen eller dess resultat. Det innebär inte att fri kontraktsrätt upphävts, utan att man förbjudit planekonomisk styrning av forskningen. Som bekant är politisk styrning omöjlig i en komplex ekonomi, och den är ungefär lika omöjlig inom vetenskapens värld. Hur illa det kan gå om politiken släpps in belyses av det klassiska fallet Lysenko. Det är därför vi har akademisk frihet.

    Dock är det sant att den akademiska friheten kan missbrukas. Den postmoderna akademiska vänstern får nog anses vara rätt långt ute i geggan, men tycks åtnjuta ett stort förtroende hos just politikerna, som ju inte är alltför nogräknade när det kommer till vetenskaplig objektivitet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *