Pengar, bankkredit och ekonomiska cykler, kap. 3.1

JURIDISKA FÖRSÖK ATT RÄTTFÄRDIGA FRACTIONAL-RESERVE BANKING

 

INLEDNING

Juridiska läror med mål att rättfärdiga fractional-reserve banking har formulerats retroaktivt. De har inte baserats på redan existerande rättsprinciper som har föranlett vissa rättshandlingar. Tvärtom har banker, som vi förklarade i föregående kapitel, brutit mot grundläggande, universella rättsprinciper som ett resultat av att specifika omständigheter har samverkat för att möjliggöra dessa överträdelser (mänsklig girighet, otillräcklig reglering, regeringars finansiella behov, myndigheters systematiska interventioner och förvirring till följd av depositum confessatum, en biprodukt av kanonförbudet mot ränta). Logiskt nog sporrade avsaknaden av rättslig grund för så pass utbredda förehavanden snart såväl bankirer som teoretiker att söka efter ett passande juridiskt rättfärdigande. Vidare förstärktes denna önskan av det faktum att staten eller offentliga myndigheter i nästan samtliga fall hade kommit att bli den huvudsakliga förmånstagaren från bedrägliga bankförehavanden. Härigenom är det, givet den traditionella symbiosen mellan intellektuella och politiska myndigheter, föga överraskande att den föregående gruppen drevs av den senare i sökandet efter rättsliga grunder för att stödja de verksamheter som staten tillät och uppmuntrade.[1]

Att hitta adekvata rättsliga grunder var nödvändigt för överlevnaden av hela det nätverk av bestående intressen som fractional-reserve banking ger upphov till. Det stod klart för varje bildad person att dessa verksamheter borde baseras på något mer solitt än faktiskt rådande omständigheter. Det räcker inte att inse och försäkra, som Shepard B. Clough gör, att

[Guldsmeder] lånade de facto till och med ut pengar som hade givits dem i förvaringssyfte enligt teorin och erfarenheten att de endast behövde hålla i besittning tillräckligt med pengar för att möta den förväntade, aktuella efterfrågan från insättare. Denna upptäckt ledde dem, åtminstone på sextonhundratalet, till utgivningen av “betalningslöften”, det vill säga “guldsmedssedlar”, som precis som moderna sedlar cirkulerade från person till person. Dessa “betalningslöften”, vilka kunde fullgöras genom användningen av kundernas insättningar, kom faktiskt att överstiga penningsumman som deponerats. När detta skedde hade kredit de facto skapats genom utgivning av papperspengar – en mycket betydande upptäckt.[2]

Oavsett hur “betydande” man anser upptäckten vara att det är möjligt att på ett bedrägligt sätt utnyttja insättares pengar, eller ge ut depositionskvitton utöver den faktiskt insatta penningsumman, står det icke desto mindre klart att dessa handlingar är av samma natur som alla andra kriminella förskingringsbrott, vilka alltid har varit föremål för straffrättsexperters analys. Likheten mellan de två uppsättningarna av handlingar är därför så uppenbar att teoretiker inte kunde förbli likgiltiga inför denna rättsliga anomali i ekonomin.

Det är följaktligen inte förvånande att stora ansträngningar har gjorts för att rättfärdiga vad som tycks vara helt omöjligt att försvara: att det, ur en allmänrättslig synvinkel, är legitimt att förskingra penningmedel insatta i förvaringssyfte och att ge ut depositionskvitton för mer pengar än vad som faktiskt har satts in. Hursomhelst har de intresserade parterna (främst bankirer och regeringar) funnit det så pass viktigt att finna ett adekvat teoretiskt rättfärdigande, utöver den enkla lösningen att legalisera en korrupt och kriminell verksamhet (vilket i själva verket är vad som har skett, trots alla intellektuella rökridåer och konstruktioner), att många jurister fortfarande arbetar för att vinna rättslig acceptens åt ett gängse förfaringssätt även i våra dagar.

Teoretiska försök att rättfärdiga användningen av fraktionella reserver i relation till den särskilda depositionen kan klassificeras i två breda kategorier. Den första kategorin av läror var avsedd att avgöra frågan genom att likställa det särskilda depositionsavtalet med låneavtalet. Vi kommer att analysera denna kategori av teorier i detalj och visa att det ur en juridisk synvinkel är omöjligt att likställa dessa två avtal. Skribenter som tillhör den andra och mer moderna uppsättningen av läror inleder med att tillkännage att det finns fundamentala skillnader mellan lånet och det särskilda depositionsavtalet. Dessa teoretiker fokuserar sina ansträngningar på konstruktionen av den nya rättsmeningen av “tillgänglighet” och vidhåller att detta begrepp bör tolkas “generöst”, med innebörden att bankirer endast bör vara förpliktigade att genomföra sina investeringar “med varsamhet” samt att genomgående åtlyda regleringar och banklagstiftning. En detaljerad studie av denna andra kategori av teorier kommer att visa att de, när allt kommer omkring, innebär en återgång till den första kategorins misslyckande, det vill säga till ett försök att rättfärdiga användningen av fraktionella reserver i förhållande till den särskilda depositionen genom att likställa depositionsavtalet med låneavtalet. Den andra kategorins läror faller därmed offer för samma felaktigheter och juridiska motsägelser som vi kommer att se i den första. Utöver detta skall vi i nästa kapitel förklara varför kärnan i denna läras nya tolkning av begreppet tillgänglighet (baserad på “de stora talens lag”) är oacceptabel från en ekonomisk-teoretisk synvinkel.

Vi drar därför slutsatsen att tidigare försök att juridiskt rättfärdiga fractional-reserve banking med hänsyn till depositioner har misslyckats. Detta förklarar den otydlighet som ständigt är närvarande i teorier om denna typ av bankaktiviteter, de förtvivlade ansträngningarna att undvika klarhet och öppenhet i behandlingen av ämnet, den allmänna avsaknaden av ansvar, och slutligen (eftersom fractional-reserve banking omöjligen kan överleva ekonomiskt av egen kraft) det faktum att systemet har beretts med stöd av en centralbank som upprätthåller regleringarna och förser banker med den likviditet som vid alla tidpunkter är nödvändig för att hindra hela upplägget från att kollapsa. I kapitel 8 kommer vi att diskutera centralbanksväsendet och, genom teoretisk analys, visa att förstatligandet av penningen och centralbankens reglering av banksystemet och de lagar som styr det blivit oförmögna att bibehålla ett stabilt finansiellt system som undgår ekonomiska cykler och avvärjer bankkriser. Vi kan följaktligen dra slutsatsen att systemet med fractional-reserve banking har misslyckats, även om det uppbackas och skyddas av en centralbank.

I slutet av detta kapitel kommer vi att undersöka flera nya typer av finansiella avtal, varav vissa till stor del liknar dem som bankirer använder sig av i förhållande till bankinsättningar. I synnerhet kommer vi att reflektera över de olika finansiella operationer som innehåller ett “återköpsavtal”. Vi kommer att visa att dessa innefattar ett kringgående av lagen; närhelst betalningen av ett förbestämt pris garanteras oberoende av priset på sekundärmarknaden vid den tidpunkt då överenskommelsen kommer till stånd döljer sådana manövrar depositionsavtal. Till sist kommer vi att ta en titt på de djupa, grundläggande skillnaderna mellan finansiella operationer relaterade till bankverksamhet gentemot de som är kopplade till livförsäkringar. De sistnämnda representerar en fulländad form av verkligt sparande, där nutida varor utbyts mot framtida varor. Det är ett utbyte med särskilt tilldragande egenskaper, men innefattar på intet sätt en förskingring av depositioner eller kreditskapande och inte heller utgivningen av certifikat utan understöd. Vi kommer även att diskutera den korrumperande påverkan som försäkringsbranschen utsätts för genom den senaste trenden (allra tydligast i statliga regleringar) mot att skyla och mörklägga de traditionella rättsliga och tekniska gränserna mellan dessa två typer av institutioner (livförsäkringar respektive bankverksamhet).


[1] Se Bertrand de Jouvenel, “The European Intellectuals and Capitalism”, i Friedrich A. Hayek, red., Capitalism and the Historians (Chicago: University of Chicago Press, 1954).

[2] Shepard B. Clough, The Economic Development of Western Civilization (New York: McGraw-Hill, 1959), s. 109; kursivering tillagd.


Texten har översatts till svenska av Ola Nevander.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *