Pengar, bankkredit och ekonomiska cykler, kap. 2.5

ETT NYTT FÖRSÖK ATT LEGITIMERA BANKVERKSAMHET: AMSTERDAMS VÄXELBANK. BANKVÄSENDE UNDER SEXTONHUNDRA- OCH SJUTTONHUNDRATALET

 

AMSTERDAMS VÄXELBANK

Det sista seriösa försöket att etablera en bank grundad på de allmänna rättsprinciper som reglerar den särskilda penningdepositionen och att upprätta ett effektivt statligt kontrollsystem för att adekvat definiera och försvara insättares äganderätt skedde i samband med bildandet av kommunbanken i Amsterdam 1609. Den grundades efter en period av stort monetärt kaos och bedrägerier i form av privat fractional-reserve banking. Avsedd att sätta stopp för detta och återställa ordningen i finansiella relationer började Amsterdambanken att verka den 31 januari 1609, och kallades för Växelbanken.[1] Amsterdams växelbanks kännetecken var dess ansträngningar att, ända från begynnelsen, följa de universella rättsprinciper som styr den särskilda penningdepositionen. Mer specifikt grundades den på principen att depositionsbankens skyldighet består i att ständigt hålla depositionens tandundem tillgänglig för insättaren, det vill säga att bibehålla 100 procents reservkvot vid alla tidpunkter för depositioner. Denna åtgärd var avsedd att säkerställa bankverksamhetens legitimitet och förhindra de missbruk och bankmisslyckanden som historiskt sett hade inträffat i alla länder där staten inte bara hade avstått från att bemöda sig med att förbjuda och förklara förskingring av pengar på deposition på bank olagligt, utan tvärtom vanligen erbjudit bankirer alla möjliga typer av privilegier och licenser för att tillåta deras bedrägerier i utbyte mot möjligheten att dra nytta av dem finansiellt.

Under en mycket lång period, i över hundrafemtio år, uppfyllde Amsterdams växelbank med noggrannhet det syfte enligt vilket den hade grundats. Bevismaterial pekar på att både bankens depositioner och dess kontantreserver under de första åren, mellan 1610 och 1616, var närmare en miljon floriner. Från 1619 till 1635 uppgick depositionerna till nästan fyra miljoner floriner och kontantreserverna översteg tre miljoner femhundratusen. Efter denna smärre obalans var jämvikten återställd år 1645, när depositionerna var lika med elva miljoner tvåhundraåttioåttatusen floriner och kontantreserverna kunde summeras till elva miljoner åttahundratusen floriner. Jämvikt och tillväxt hölls mer eller mindre stabila och under sjuttonhundratalet, mellan 1721 och 1722, uppgick bankens depositioner till tjugoåtta miljoner floriner och mängden kontanter nådde nästintill samma summa, tjugosju miljoner. Denna stora ökning av depositioner för Amsterdams växelbank kom bland annat av dess status som tillflykt för kapital som flydde den galna inflationistiska spekulation som John Laws system producerade i Frankrike under 1720-talet. Vi kommer att behandla detta i större omfattning senare. Samma trend fortlöpte till 1772, då både depositioner och kontantreserver uppgick till mellan tjugoåtta och tjugonio miljoner floriner. Det är uppenbart att Amsterdams växelbank under hela denna period i alla avseenden bibehöll 100 procents kontantreserv, vilket tillät den att, under alla kriser, tillgodose varenda begäran av kontantuttag av insatta floriner. Så var fallet år 1672, då panik orsakad av fransmännen gav upphov till massiva penninguttag från holländska banker, varav de flesta tvingades ställa in betalningar (såsom skedde med bankerna i Rotterdam och Middelburg). Amsterdams växelbank var undantaget, och den hade naturligt nog inga svårigheter att återlämna depositioner. Ur detta resulterade en ökande och ihållande tilltro till dess finansiella styrka, och Amsterdams växelbank blev ett objekt för beundran i den civiliserade ekonomiska världen under denna tid. Pierre Vilar intygar att den franske ambassadören år 1699 i en rapport skrev till sin kung:

Av alla städer i Nederländerna är Amsterdam utan tvivel den främsta i sin storhet, rikedom och omfattning av handel. Det finns få städer i hela Europa som matchar henne i de två sistnämnda avseendena; hennes handel sträcker sig över båda halvorna av jordklotet, och hennes rikedom är så stor att hon under kriget försörjde människor med så mycket som femtio miljoner om året, om inte mer[2].

År 1802, när, som vi skall se, Amsterdams växelbank började korrumperas och bryta mot de principer på vilken den hade grundats åtnjöt banken ännu en enorm prestige, till den grad att den franske konsuln i Amsterdam noterade följande:

Vid slutet av det sjöfartskrig som har hållit gruvskatterna instängda i de spanska och portugisiska kolonierna, är Europa plötsligt översvämmat av guld och silver i kvantiteter långt utöver vad som är behövligt, så att de skulle sjunka i värde om de sattes i omlopp på samma gång. Under dessa farhågor deponerade Amsterdams folk metallerna i tackor på banken, där den förvarades för dem till en mycket låg kostnad, och de tog ut den lite i taget för att skicka till olika länder då ökningen av mängden föreskriver detta. Dessa pengar hade, till nackdel för alla de som lever på fasta och begränsade inkomster, drivit upp priserna på allting i alltför hög takt om de tillåtits flöda in för snabbt i systemet. Istället distribuerades de gradvis genom många kanaler, vilket gav liv åt industrin och uppmuntrade handel. Amsterdams växelbank agerade härigenom inte bara i enlighet med stadens handelsmäns särintressen; utan hela Europa står i tacksamhetsskuld till den för större prisstabilitet, marknadsjämvikt och ett mer konstant förhållande mellan de två metaller av vilka mynt tillverkas; och om banken inte etableras på nytt kan det sägas att den civiliserade världens stora handels- och politisk-ekonomiska system kommer vara utan en grundläggande del av sitt maskineri[3].

Därför inser vi att Amsterdams växelbank inte försökte tillskansa sig oproportionerliga vinster genom den bedrägliga användningen av depositioner. Istället, och i enlighet med uppmaningarna från Saravia de la Calle och andra vi har nämnt, nöjde man sig med de ödmjuka förtjänster erhållna från avgifter för skydd eller bevakning av depositioner och med den mindre inkomsten från växling av pengar samt försäljning av graverade metalltackor. Icke desto mindre var denna inkomst mer än tillräcklig för att täcka bankens rörelse- och administrationskostnader, generera en del i vinst samt underhålla en hederlig institution som uppfyllde alla sina åtaganden.

Amsterdams växelbanks stora prestige demonstreras även i en hänvisning till den som påträffats i den spanska Banco de San Carlos stadgar från 1782. Trots att denna bank direkt från och med sitt uppförande saknade Amsterdams växelbanks garantier och skapades med syftet att utnyttja sina depositioner, och trots sin auktoritet och politiska ställning som understödjande finansieringskälla till kronan, kunde den inte undgå den holländska bankens oerhörda inflytande. Härigenom slår dess artikel XLIV fast att privata individer kan hålla depositioner eller

likvärdiga medel i kontanter i banken, och vem som än önskar göra en deposition skall tillåtas göra så, antingen för att byta ut pengarna mot sedlar eller för att ta ut dem efterhand, och på detta sätt slipper de utföra betalningar själva, då sedlarna accepteras som betalningsmedel på banken. Under sitt första möte kommer aktieägarna besluta om den summa per tusen som köpmän, precis som i Holland, måste betala banken i förhållande till sina depositioner och kommer att fastställa alla andra villkor rörande den bästa expedieringen av avdrag och rabatter[4].

DAVID HUME OCH AMSTERDAMS VÄXELBANK

Ett tecken på Amsterdams växelbanks enorma prestige bland lärda och intellektuella, liksom bland köpmän, är David Humes uttryckliga omnämnande av den i sin essä On money. Denna essä dök först upp, bland andra, i en bok benämnd Political discourses, publicerad i Edinburgh 1752. I den ger Davis Hume röst åt sitt motstånd mot pappersvaluta och argumenterar att den enda vederhäftiga finanspolitiken är den som tvingar banker att behålla 100 procents reservförhållande, i enlighet med traditionella rättsprinciper som reglerar den särskilda penningdepositionen. David Humes slutledning är att

anstiftan till att artificiellt utöka sådana krediter kan aldrig ligga i någon nations intresse, utan måste vara ofördelaktigt, då det sväller upp penningmängden utöver dess naturliga förhållande till arbete och råvaror och därigenom höjer priset på dessa för köpman och tillverkare. Och från detta perspektiv måste det erkännas att ingen bank kunde vara mer fördelaktig än den som låste in de pengar den tog emot, och aldrig höjde mängden valuta i omlopp, som är brukligt, genom att återföra delar av sina rikedomar till handeln. En allmän bank, för detta ändamål, skulle kunna hindra många av transaktionerna hos privata bankirer och penningarbetare; och även om staten bar kostnaden för löner till denna banks direktörer och personal (för i enlighet med tidigare antaganden skulle den inte göra någon vinst på sin verksamhet) skulle de nationella fördelarna, till följd av det låga priset på arbete och tillintetgörelsen av papperskredit, vara en tillräcklig kompensation[5].

Hume har inte helt rätt när han hävdar att banken inte skulle gå med vinst, då dess avgifter för säker förvaring vore tillräckliga för att täcka dess rörelsekostnader, och den skulle också kunna generera måttliga vinster, vilket Amsterdams växelbank de facto gjorde. Hans analys är emellertid principiell och avslöjar att han, genom att försvara grundandet av en allmän bank med dessa egenskaper, hade i åtanke Amsterdams växelbanks framgång och det föredöme den hade utgjort i över hundra år. Vidare inkluderar Hume, i den tredje upplagan av sin Essays and Treatises on Several Subjects, publicerad i fyra volymer i London och Edinburgh 1753-1754, en fotnot med hänvisning till frasen “ingen bank kunde vara mer fördelaktig än den som låste in alla pengar den tog emot.” Fotnot nummer fyra innehåller följande ord: “Detta är fallet med Amsterdams växelbank.” Det verkar som att Hume skrev denna fotnot i syfte att tydligare betona att Amsterdams växelbank var idealmodellen för en bank. Hume var inte den allra första att föreslå 100 procents reservkrav inom bankväsendet. Han föregicks av Jacob Vanderlint (1734) och särskilt av direktören av det kungliga myntverket, Joseph Harris, för vilken banker var användbara så länge de “inte gav ut sedlar utan en likvärdig mängd riktiga pengar.”[6]

SIR JAMES STEUART, ADAM SMITH OCH AMSTERDAMS VÄXELBANK

Sir James Steuart erbjuder en viktig samtida studie av Amsterdambankens verksamhet i sin avhandling publicerad 1767 med titeln An Enquiry into the Principles of Political Oeconomy: Being an Essay on the Science of Domestic Policy in Free Nations. I kapitel 39 av volym 2 presenterar Steuart en analys av “omloppet av mynt genom Amsterdams växelbank.” Han vidmakthåller att “varje shilling införd i bankens bokföring låses verkligen in, i mynt, i bankvalvet.” Trots detta påstår han att

även om inga mynt, till följd av bankens föreskrifter, kan ges ut till vilken person som helst som begär det till följd av hans krediter i banken, tvivlar jag inte det minsta på att både krediten som införs i bankens bokföring och de kontanter i valvet som balanserar den kan lida av alternativa ökningar och minskningar, i enlighet med större eller mindre efterfrågan på bankpengar[7].

I vilket fall som helst intygar Steuart att bankens aktiviteter “utförs med den största sekretess”, enligt den traditionella avsaknaden av öppenhet inom banksektorn och särskilt i fallet med Amsterdams växelbank, vars stadgar och verksamhet krävde ständigt bevarande av en 100 procents reservkvot. Om Steuart har rätt och detta förhållande stundtals inte upprätthölls är det logiskt att Amsterdams växelbank under tiden försökte dölja detta faktum till varje pris.

Även om det finns tecken på att Amsterdams växelbank i slutet av 1770-talet började bryta mot principerna på vilka den var grundad bekräftade fortfarande Adam Smith 1776, i sin bok An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations, att:

Amsterdambanken ämnar att överhuvudtaget inte låna ut något av det som har satts in. För varje florin som den för in i sin kassabok förvarar den motsvarande värde i sitt valv i form av mynt eller tackor. Att man behåller en komplett mängd mynt eller tackor i sina valv som täckning för omedelbart inlösbara depositionskvitton, vilka i praktiken ständigt löses in och ges ut, kan det knappast råda något tvivel om… I Amsterdam är ingen övertygelse mer förankrad bland medborgarna än att det, för varje florin representerad av bankpengar i omlopp, står att finna en motsvarande florin i guld eller silver i bankvalven[8].

Adam Smith fortsätter med att uttala att staden själv gick i god för Amsterdambankens verksamhet som beskriven enligt ovan och att den gavs direktiv av fyra borgmästare som byttes om varje år. Varje borgmästare besökte valven, jämförde deras innehåll i kontanter med depositionsingångar i bokföringen och tillkännagav formellt under ed att de två sammanföll. Adam Smith anmärker lite skämtsamt att “i detta måttfulla och religiösa land bortser man ännu inte från sina löften”.[9] Han avslutar sin kommentar med att tillägga att alla dessa åtgärder var tillräckliga för att garantera depositioners absoluta säkerhet i banken, ett faktum som visade sig under ett flertal holländska politiska revolutioner. Inget politiskt parti hade någonsin möjlighet att anklaga det föregående för brist på lojalitet i skötseln av banken. Som exempel nämner Adam Smith att till och med år 1672, då kungen av Frankrike marscherade in i Utrecht och Holland var i fara för att bli erövrat av en utländsk makt, tillgodosåg Amsterdams växelbank varenda begäran om återbetalning av depositioner. Som vi anförde tidigare fungerade detta som en än mer imponerande förstärkning av allmänhetens förtroende för bankens absoluta betalningsförmåga.

Som ytterligare bevis på att Amsterdams växelbank behöll ett 100 procents reservförhållande erbjuder Adam Smith en anekdot om att några mynt som lämnat banken tycktes ha blivit skadade i den byggnadsbrand som drabbade banken strax efter dess bildande 1609, vilket visar att dessa mynt hade behållits i banken i över etthundrafemtio år. Till sist intygar Adam Smith – i strikt enlighet med det särskilda depositionsavtalets verkliga rättskaraktär som kräver att det är insättare som ska betala banken – att bankens inkomst härrörde från avgifter för säker förvaring:

Staden Amsterdam erhåller en ansenlig inkomst från banken. Förutom det som tidigare har nämnts och kan kallas för förvaringshyra betalar varje person som öppnar ett konto i banken först en avgift på tio floriner, och för varje nytt konto tre floriner och tre stiver; för varje överföring två stiver; och om överföringen avser mindre än trehundra floriner, sex stiver, för att reducera antalet små transaktioner[10].

Dessutom hänvisar Adam Smith till andra inkomstkällor som vi redan har nämnt, såsom växlingen av pengar och försäljning av guld- och silvertackor.

Tyvärr började Amsterdams växelbank under 1780-talet att systematiskt bryta mot de rättsprinciper på vilka den hade grundats, och forskning visar att reservkvoten sjönk drastiskt från och med tiden för det fjärde engelsk-holländska kriget, då Amsterdams stad begärde att banken skulle låna ut en stor del av sina depositioner för att täcka växande offentliga utgifter. Som en följd uppgick depositionerna vid denna tid till tjugo miljoner floriner, emedan det endast fanns ädelmetaller till ett värde av fyra miljoner floriner i bankvalven, vilket intygar att banken inte bara bröt mot den essentiella principen om säkert förvar på vilken den hade grundats och givit den existensberättigande i över etthundrasjuttio år, utan också att reservförhållandet hade kapats från 100 procent till mindre än 25 procent. Detta innebar den slutgiltiga förlusten av Amsterdambankens långlivade goda rykte: depositioner började efterhand att minska från denna tidpunkt, och år 1820 hade de sjunkit till mindre än etthundrafyrtiotusen floriner.[11] Amsterdams växelbank var den sista banken i historien att behålla 100 procents reservkvot, och dess upplösning markerade slutet på de sista försöken att grunda banker på allmänna rättsprinciper. Amsterdams finansiella dominans ersattes av Storbritanniens mindre stabila och betalningsdugliga finansiella system, som baserades på expansionen av krediter, depositioner och pappersvaluta.

BANKERNA I SVERIGE OCH ENGLAND

Amsterdams växelbank var en föregångare till Stockholms Banco (senare Riksbanken), som började verka 1656 och var uppdelad i två avdelningar: en ansvarig för det säkra förvaret av depositioner (med 100 procents reservkvot) och uppförd med Amsterdams växelbank som förebild; och en annan ansvarig för lån. Även om avdelningarna i teorin fungerade skilda från varandra var de i praktiken bara separerade på papperet, och Stockholms Banco övergav snart den holländska bankens principer.[12] De svenska myndigheterna förstatligade den år 1668, vilket gjorde den till den första statliga banken i den moderna världen.[13] Banken överträdde inte bara de traditionella principer som vägledde Amsterdams växelbank, utan initierade även en ny typ av systematiskt bedrägeri: utgivningen av sedlar eller depositionskvitton för en summa utöver de faktiska depositioner som mottagits i kontanter. På detta vis föddes sedelutgivningen, tillsammans med den lukrativa idén att ge ut dessa för en större summa än de totala depositionerna. Över tid skulle denna aktivitet komma att bli bankverksamhetens par excellence, särskilt under de kommande århundradena, under vilka den överlistade lärda personer som misslyckades med att inse att sedelutgivningen hade samma biverkningar som artificiell kreditexpansion och skapande av depositioner, två aktiviteter som, vilket A.P. Usher har noterat, hade varit kärnverksamheten inom bankaffärer sedan bankväsendets gryning.

The Bank of England skapades 1694 och var också utformad efter Amsterdams växelbank, till följd av det klara inflytande Holland utövade på England efter tillskottet av Huset Oranien under den engelska tronen. Emellertid var banken inte utrustad med samma garantier gällande säkert förvar som Amsterdambanken. Istället var en av dess huvudsakliga syften till en början att hjälpa till att finansiera offentliga utgifter. Även om Bank of England var avsedd att sätta stopp för de gängse, systematiska missbruken som begicks av privata bankirer och av regeringen,[14] uppnåddes detta mål aldrig i praktiken. I korthet bringades Bank of England så småningom på fall, trots sin privilegierade roll som statens bankir, sitt monopol på begränsat ansvar[15] i England och sin ensamrätt med avseende på sedelutgivning. Som ett resultat av att systematiskt ha struntat i sin skyddshållningsplikt och på grund av en vana att bevilja lån och förskott till kronan mot bankens depositioner ställde Bank of England så småningom in betalningarna 1797 efter diverse anmärkningsvärda händelser, inklusive den så kallade Söderhavsbubblan.[16] År 1797, samma år som Bank of England förbjöds att återlämna depositioner i kontanter, förklarades också att skatter och skulder skulle betalas i sedlar utgivna av banken, och ett försök gjordes att begränsa förskott och lån till staten.[17] Detta var det moderna banksystemets gryning, baserat på ofullständiga reserver och en centralbank som lender of last resort. I kapitel 8 kommer vi att i detalj analysera anledningarna till uppkomsten av centralbanker, deras roll och teoretiska oförmåga att uppfylla den, liksom den centrala konflikten rörande centralbankskolan kontra fribankskolan och dess inflytande på olika teorier om pengar, bankväsende och ekonomiska cykler. Detta kapitel vore dock ofullständigt utan en kortfattad hänvisning till utvecklingen av bankväsendet och papperspengar i Frankrike under sjuttonhundratalet.

JOHN LAW OCH BANKVÄSENDE I FRANKRIKE UNDER SJUTTONHUNDRATALET

Penning- och bankhistorien under sjuttonhundratalets Frankrike är nära sammankopplad med den skotske finansiären John Law och det “system” han svängde ihop och satte i verket där. Law övertalade den franske regenten Philippe d’Orleans att den ideala banken vore en som utnyttjade de depositioner den mottog, då detta ökar mängden pengar i omlopp och “stimulerar” ekonomisk tillväxt. Laws system reste sig, som ekonomisk interventionism i allmänhet, ur tre olika men sammanlänkade faktorer. För det första, en brist på respekt för traditionella rättsliga och moraliska principer, framförallt kravet på ständigt säkert förvar av 100 procent av insatta pengar. För det andra, ett tankefel som tycks rättfärdiga brott mot rättsprinciper för att fort kunna nå skenbart förtjänstfulla mål. För det tredje, det faktum att det alltid kommer att finnas vissa parter som i reformförslag ser en möjlighet att skörda enorma vinster. Kombinationen av dessa tre faktorer tillät en politisk drömmare som Law att introducera sitt “banksystem” i Frankrike i början av sjuttonhundratalet. Faktum är att när banken väl hade vunnit folkets tillit började den ge ut sedlar långt utöver depositioner i besittning samt bevilja lån mot depositioner. Kvantiteten sedlar i omlopp ökade mycket snabbt och som man hade kunna förvänta sig resulterade en kännbar artificiell ekonomisk boom. År 1718 förstatligades banken (till att bli den kungliga banken) och började spotta ut ännu fler sedlar och bevilja fler lån. Detta uppmuntrade till spekulation på aktiemarknaden i allmänhet, och i synnerhet till spekulativa köp och försäljningar av aktier i Laws Compagnie de la Lousiane ou d’Occident eller Mississippis handelsbolag, med avsikt att underlätta handel och utveckla koloniseringen av detta franska område i Amerika. År 1720 hade de absurda proportionerna av finansbubblan klarlagts. Law försökte desperat att stabilisera priset på företagets aktier och värdet på hans banks papperspengar: banken och handelsbolaget slogs samman, företagets aktier förklarades vara lagligt betalningsmedel, mynt förlorade delar av sin vikt i ett försök att återställa deras relation till sedlar etc. Allt var emellertid förgäves och den inflationsdrivna bubblan brast, med finansiell kollaps som följd inte bara för banken utan även för många franska investerare som hade satt sin tilltro till denna och till handelsbolaget. Förlusterna var så pass stora och lidandet så enormt att det i över hundra år framöver betraktades som en faux pas i Frankrike att ens yttra ordet “bank”, ett begrepp som för en tid kom att bli synonymt med “bedrägeri.”[18] Inflationens härjningar förpestade åter Frankrike ett par decennier senare, manifesterat av ett allvarligt monetärt kaos under den revolutionära perioden och den okontrollerade utgivningen av assignats (anvisningar på fast egendom) vid den tiden. Alla dessa fenomen gjorde ett permanent intryck på det kollektiva psyket hos fransmännen, som än idag är medvetna om de stora farorna med inflation i papperspengar och bevarar seden att lagra betydande mängder guldmynt och tackor. Faktum är att Frankrike, tillsammans med Indien, är en av de länder vars befolkning håller den största mängden guld i privata syften.

Allt det ovanstående till trots, och trots hans ödesdigra bankexperiment, lämnade John Law några bidrag till monetär teori. Även om vi inte kan acceptera hans inflationistiska idéer och tidiga form av keynesianism måste vi tillkännage, precis som Carl Menger gjorde, att Law var den förste att formulera en riktig teori kring pengars spontana och evolutionära ursprung.

RICHARD CANTILLONS OHEDERLIGA ÖVERTRÄDELSE AV DET SÄRSKILDA DEPOSITIONSAVTALET

Det är anmärkningsvärt att tre av sjuttonhundratalets och början av artonhundratalets mest framstående penningteoretiker var bankirer: John Law, Richard Cantillon,[19] och Henry Thornton. Alla deras banker gick under.[20] Endast Cantillon lyckades undkomma relativt helskinnad, inte bara för att han upphörde med sin riskfyllda spekulation i tid, utan också (och viktigast) på grund av de stora vinster han ohederligt mottog genom att bryta mot skyldigheten att hålla sina kunders tillgångar säkra.

Richard Cantillon bröt mycket riktigt mot avtalet i förhållande till den särskilda depositionen. I hans fall bestod emellertid depositionen inte av pengar, utan av aktier i Mississippis handelsbolag grundat av John Law. Cantillons bedrägeri gick till enligt följande: han lånade ut stora summor pengar till sina kunder så att de kunde köpa andelar i företaget, med villkoret att aktierna fungerade som säkerhet och kvarlämnades i Cantillons bank som en särskild deposition, i form av fungibla och oskiljaktiga andelar. Senare förskingrade Cantillon, utan sina kunders vetskap, de deponerade värdepappren, sålde dem när han tyckte deras marknadspris var högt och behåll pengarna från försäljningen. När aktierna väl hade förlorat praktiskt taget allt sitt värde köpte Cantillon tillbaka dem för en hårsmån av sitt gamla pris och återställde depositionerna samtidigt som han säkrade en imponerande vinst. Till sist krävde han återbetalning av de lån som han ursprungligen hade gjort till sina kunder, vilka var oförmögna att lämna tillbaka pengarna, eftersom den säkerhet de hade på banken i princip var värdelös. Denna ohederliga verksamhet ledde till ett flertal anklagelser om brott och stämningar gentemot Cantillon, som i färd med att bli arresterad och ställd inför ett kortare fängelsestraff snabbt tvingades lämna Frankrike och fly till England.

Till sitt försvar framförde Cantillon samma argument som så ofta hade använts av författare under medeltiden, ivriga att förväxla den särskilda depositionen med ett lån. Faktum är att Cantillon försökte försvara sig själv genom att hävda att de deponerade aktierna i egenskap av att vara onumrerade, fungibla varor inte hade utgjort en riktig deposition utan ett lån, vilket innebar en fullständig överföring av ägande och förfoganderätt för bankiren. Följaktligen betraktade Cantillon sin verksamhet som fullständigt “legitim”. Icke desto mindre vet vi att hans juridiska argument var felaktigt och att även om depositionerna av värdepapper ansågs vara en särskild insättning av fungibla varor kvarstår skyldigheten att skydda aktierna och att behålla dem i besittning. Därför står det klart att Cantillon gjorde sig skyldig till brottet förskingring när han till sina kunders nackdel sålde aktierna. F.A. Hayek förklarar Canillons försök att rättfärdiga sina ohederliga handlingar:

Hans synpunkt var, vilket han senare förklarade, att aktierna som givits honom, då deras nummer inte hade registrerats, inte var verkliga depositioner, utan snarare – som man skulle säga idag – en klumpinsättning så att ingen av hans kunder hade rätten till några specifika värdepapper. Firman genererade de facto en vinst utöver det vanliga på detta sätt, eftersom den kunde köpa tillbaka andelarna sålda till höga priser till reducerade priser. Under tiden konsumerades inget alls av kapitalet, för vilket de debiterade hög ränta, utan sparades istället och investerades i pund. När Cantillon, som delvis hade initierat dessa affärer i eget namn, begärde återbetalning av lån från spekulanter, vilka hade lidit stora förluster, och slutligen ställde dem inför rätta krävde de senare att vinsterna som tilldelats Cantillon och firman från deras aktier skulle krediteras mot dessa affärer. De ställde i sin tur Cantillon inför rätta i London och Paris, med åtal för bedrägeri och ocker. Genom att föra fram korrespondenser i rätten mellan Cantillon och firman hävdade de att hela affären utfördes under Cantillons omedelbara ledning och att han därigenom axlade personligt ansvar[21].

I nästa kapitel kommer vi förklara att överträdelsen av den särskilda depositionen av värdepapper är precis lika korrupt ur en juridisk synvinkel som överträdelsen av den särskilda penningdepositionen och ger upphov till mycket liknande ekonomiskt och socialt ont. Ett typexempel under nittonhundratalet var Barcelonabankens fall och misslyckanden av andra katalanska banker som systematiskt mottog särskilda insättningar av värdepapper utan att hålla dem helt skyddade.[22] Istället använde de dem i vinstsyfte i alla möjliga typer av spekulativ verksamhet till de sanna ägarnas nackdel, precis som Cantillon hade gjort tvåhundra år tidigare. Richard Cantillon mördades brutalt i sitt hem i London 1734, efter tolv år av processer, två arresteringar och ständigt hot om fängelsestraff. Även om den officiella versionen var att han blev mördad och hans kropp bränd till oigenkännlighet av en före detta kock som dödade honom för att råna honom är det också tänkbart att en av hans fordringsägare initierade mordet, eller till och med – som föreslagits av A.E. Murphy, hans senaste biografiförfattare – att Cantillon iscensatte sin egen död för att undfly och undvika fler år av stämningar och rättsliga åtgärder mot honom.[23]


[1] Vad gäller den gåtfulla referensen till de allmänna bankerna i Sevilla (och Venedig) som förebilder (!) för Amsterdams växelbank, inkluderad i ett upprop från ledande holländska köpmän till Amsterdams kommunfullmäktige, se José Antonio Rubio Sacristán, “La fundación del Banco de Amsterdam (1609) y la banca de Sevilla.”

[2] 104 Pierre Vilar, A History of Gold and Money, 1450-1920, Judith White, övers. (London: NLB, 1976), s. 207. Uppgifterna om depositioner och reserver som vi har hänvisat till i texten finnes även här på s. 208–09. Två andra europeiska banker modellerade efter Amsterdams växelbank var Venedigs bank och Hamburgs bank. De grundades båda 1619. Den förstnämnda bröt så småningom mot sin strikta skyldighet när det gällde säkert förvar och försvann 1797. Hamburgs bank efterföljde skyldigheten bättre och överlevde tills den slogs ihop med Reichsbank år 1873. J.K. Ingram, “Banks, Early European”, i Palgrave’s Dictionary of Political Economy, Henry Higgs, red. (London: Macmillan, 1926), vol. 1, s. 103–06.

[3] Vilar, A History of Gold and Money, 1450–1920, s. 209.

[4] Vi citerar direkt från en kopia av Real Cédula de S. M. y Señores del Consejo, por la qual se crea, erige y autoriza un Banco nacional y general para facilitar las operaciones del Comercio y el beneficio público de estos Reynos y los de Indias, con la denominación de Banco de San Carlos baxo las reglas que se expresan (Kunglig stadga av hans majestät och rådsmedlemmar, genom vilken en allmän, nationell bank grundas, uppförs och bemyndigas att verka för handel och dessa kungarikens och den nya världens allmänintresse), tryckt av Pedro Marín (Madrid, 1782), s. 31–32; kursivering tillagd. Det finns en utmärkt skildring av Banco de San Carlos historia av Pedro Tedde de Lorca, titulerad El banco de San Carlos, 1782–1829 (Madrid: Banco de España och Alianza Editorial, 1988).

[5] Vi citerar från s. 284–85 av den utmärkta nyutgåvan av David Humes verk, Essays: Moral, Political and Literary, redigerad av Eugene F. Miller och publicerad av Liberty Fund, Indianapolis 1985; kursivering tillagd.

[6] Citerad av Rothbard, Economic Thought Before Adam Smith, s. 332–35 och 462.

[7] Vi citerar ur originalutgåvan, publicerad av A. Miller och T. Cadell i distriktet Strand i London (1767), vol. 2, s. 301; kursivering tillagd. Före Steuarts analys finner vi en ytligare studie av Amsterdambankens verkande i Abbott Ferdinando Galianis berömda bok Della moneta. Originalupplagan publicerades av Giuseppe Raimondi (Neapel, 1750), s. 326–28.

[8] Vi citerar direkt ur originalutgåvan av Adam Smith, An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations (London: W. Strahan och T. Cadell i Londondistriktet Strand, 1776), vol. 2, s. 72–73.

[9] Ibid., s. 73.

[10] Ibid., s. 74.

[11] Vilar, A History of Gold and Money, 1450-1920, s. 208. Om Amsterdambankens verksamhet se även Wicksell, Föreläsningar i Nationalekonomi, vol. 2, s. 84.

[12] På detta vis var Riksbankens organisationsform föregångare till den struktur som 1844 års Peel Act (Bank Charter Act) två århundraden senare skulle tilldela Bank of England, vilket Kindleberger uppmärksamt påpekar i A Financial History of Western Europe, s. 52–53.

[13] Till hyllning av Riksbankens trehundraårsjubileum 1968 gjordes en donation för att finansiera ett årligt Nobelpris i ekonomi.

[14] Som en eko av den politik hans namne Karl den femte hade fört i Spanien hundra år tidigare konfiskerade exempelvis Karl den förste år 1640 det guld och de värdesaker som fanns deponerade för säkert förvar i Towern i London och förstörde helt och hållet i samma process det kungliga myntverkets rykte som säker plats för förvaring av värdesaker. Trettiotvå år senare misslyckades även Karl den andre i tjänsten genom att orsaka den kungliga finanskammaren att ställa in betalningar och föranleda många privata bankers konkurser, vilka hade utfärdat lån till kronan eller direkt köpt statsobligationer med penningmedel från depositioner. Se Kindleberger, A Financial History of Western Europe, s. 53–54.

[15] Översättarens fotnot: eng. “limited liability”.

[16] År 1720 antog Söderhavskompaniet en ambitiös plan för att överta Storbritanniens statsskuld för en summa pengar. Detta företag växte fram ur Tory-partiet, precis som Bank of England, och hade för avsikt att hjälpa till att finansiera kriget. I gengäld delade regeringen ut privilegier till vissa företag. Det verkliga syftet med Söderhavskompaniet för dess företrädare var att spekulera med företagets aktier, till den grad att statens skuldåtaganden accepterades som betalning för nya aktier. Under det året utfärdade Bank of England lån för sina egna värdepapper för att underlätta deras uppköp, precis som Söderhavskompaniet hade gjort. Detta frigjorde en inflationsdrivande process i vilken priset på företags- och bankaktier drevs upp till mäktiga nivåer, något som genererade stora vinster. Spekulanter, inklusive många av företagens företrädare, drog nytta av dessa förtjänster. En del av vinsterna investerades i mark, vars pris också såg en betydande ökning. All denna spekulativa och inflationistiska mani kom till ett abrupt slut under sommaren 1720, vid samma tid som John Laws spekulationsnätverk började rasa samman i Paris. När väl priser började falla var det i princip omöjligt att hindra deras kollaps. Söderhavskompaniets aktiepris dök från 775 punkter i september till 170 i mitten av oktober och Bank of Englands aktier föll från 225 punkter till 135 på bara en månad. Parlamentet svarade med att klubba igenom Bubble Act, vilken från och med denna tidpunkt strängt begränsade etableringen av företag. Det var emellertid inte förrän 1722, och efter mycket svåra förhandlingar, som de finansiella problemen lättade. Det året godkände parlamentet en överenskommelse mellan Bank of England och Söderhavskompaniet, som slog fast att den föregående skulle ta emot fyra miljoner pund av den sistnämndas kapital genom årliga betalningar på 5 procent, garanterade av den kungliga finanskammaren. Se även slutet av fotnot 43 i kapitel 7.

[17] Från och med denna tidpunkt tillkännagav många teoretiker, speciellt i USA, det stora hot gentemot individuell frihet som utgörs av implicita eller explicita allianser mellan bankirer och regeringar. Denna typ av pakt kom till uttryck genom den ständiga, systematiska tilldelningen av privilegier som tillät banker att överträda sina lagfästa åtaganden genom att ställa in kontantbetalningar av depositioner. Exempelvis klassade John Taylor, en amerikansk senator från andra halvan av sjuttonhundratalet, dessa handlingar som riktiga bedrägerier och anförde att “under vår generösa politik kan bankernas brott möjligen uppräknas, men inga uppgifter kan vittna om deras straff, för de bestraffas aldrig.” Se John Taylor, Construction Construed and Constitutions Vindicated (Richmond, Va.: Shepherd and Polland, 1820; New York: Da Capa Press, 1970), s. 182–83. Ett annat mycket intressant material om detta ämne är James P. Philbins artikel med titeln “An Austrian Perspective on Some Leading Jacksonian Monetary Theorists”, publicerad i Journal of Libertarian Studies 10, nr. 1 (höst, 1991): 83–95, spec. 89. Murray N. Rothbard skrev en storslagen sammanfattning av framväxten av fractional-reserve banking i det tidiga USA: “Inflation and the Creation of Paper Money”, kapitel 26 av Conceived in Liberty, vol. 2: “Salutary Neglect”: The American Colonies in the First Half of the 18th Century (New York: Arlington House, 1975), s. 123–40; andra upplagan (Auburn, Ala.: Ludwig von Mises Institute, 1999).

[18] En detaljerad skildring av Laws ökända bankmisslyckande i Frankrike av en författare med förstahandskunskap om händelserna kan hittas i boken Della moneta av Ferdinando Galiani, s. 329–34; och i kapitel 23 till och med 35 i volym 2 av An Enquiry into the Principles of Political Oeconomy, av Sir James Steuart (s. 235–91). En upplysande och teoretiskt solid analys av de finansiella, monetära och banksystemen i sjuttonhundratalets Frankrike finnes i F.A. Hayeks artikel “First Paper Money in Eighteenth Century France”, först publicerad som kapitel 10 i boken, The Trend of Economic Thinking: Essays on Political Economists and Economic History, vol. 3 av The Collected Works of F.A. Hayek, W.W. Bartley III och Stephen Kresge, red. (London och New York: Routledge, 1991), s. 155–76. Den bästa biografin om John Law är den av Antoin E. Murphy, John Law: Economic Theorist and Policy Maker (Oxford: Clarendon Press, 1997).

[19] Richard Cantillon var den förste att vidhålla att “trygg” bankverksamhet kan utföras med endast 10 procents reservkvot: “Dans ce premier exemple la caisse d’un Banquier ne fait que la dixième partie de son commerce.” Se s. 400 av originalupplagan av Essai sur la nature du commerce en général, anonymt (och falskt) publicerad i London, Fletcher Gyles in Holborn, 1755. Otroligt nog nämner inte Murray Rothbard detta i sin briljanta studie av Cantillon. Se Rothbard, Economic Thought Before Adam Smith, s. 345–62.

[20] Det skall erkännas att Thorntons bank inte föll förrän efter hans död, i december 1825. Se s. 34–36 av F.A. Hayeks “Introduction” till Henry Thorntons bok An Inquiry into the Nature and Effects of the Paper Credit in Great Britain, ursprungligen publicerad 1802 och återutgiven av Augustus M. Kelley, 1978. A.E. Murphy noterar även att Law och Cantillon delar den olyckliga “egenheten” av att vara de enda ekonomer som, bortsett från Antoine de Montchrétien, anklagades för mord och andra brott. Se A.E. Murphy, Richard Cantillon: Entrepreneur and Economist (Oxford: Clarendon Press, 1986), s. 237. Thorntons religiösa och puritanska rykte beskyddade honom åtminstone från att bli anklagad för sådana grymheter.

[21] Se Hayek, “Richard Cantillon (1680-1734)”, kapitel 13 av The Trend of Economic Thinking, s. 245–93, spec. s. 284. och även rapporten från Cantillons advokat Henry Cochin, Memoire pour Richard Cantillon intimé & apellant (Paris: Andre Knapen, 1730).

[22] Om den särskilda depositionen av värdepapper och den typ av förskingring begången av Cantillon och senare katalanska bankirer fram till början av nittonhundratalet, se La cuenta corriente de efectos o valores de un sector de la banca catalana: su repercusión en el crédito y en la economía, su calificación jurídica en el ámbito del derecho penal, civil y mercantil positivos españoles según los dictámenes emitidos por los letrados señores Rodríguez Sastre, Garrigues, Sánchez Román, Goicoechea, Miñana y Clemente de Diego, seguidos de un estudio sobre la cuenta de efectos y el mercado libre de valores de Barcelona por D. Agustín Peláez, Síndico Presidente de la Bolsa de Madrid (Madrid: Delgado Sáez, 1936).

[23] Antoin E. Murphy, Richard Cantillon: Entrepreneur and Economist (Oxford: Clarendon Press, 1986), s. 209 och 291–97. Murphy nämner följande fakta som stöd för denna sista hypotes: (1) Cantillon sålde av en betydande del av sina tillgångar dagen före mordet; (2) Kroppen var bränd bortom igenkännlighet; (3) Hans familj uppvisade en mystisk likgiltighet efter mordet; och (4) Den anklagade betedde sig märkligt och agerade aldrig som en typisk mördare.


Texten har översatts till svenska av Ola Nevander.

1 kommentarer till ”Pengar, bankkredit och ekonomiska cykler, kap. 2.5

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *