Krigsromanticism

Det är något speciellt med stormakter och imperier och hur deras kulturer anammar en slags krigs- och soldatromanticism. Man kan fråga sig varför. Men kanske är skapandet av en hjälte- tillika krigsfokus en medveten strategi från den styrande klassen för att därigenom få folk att bortse ifrån problemen på hemmaplan. Men trots psykologisk taktik kan man givetvis inte undkomma den ekonomiska verkligheten. Och det är av denna anledning som samtliga imperier slutligen imploderar.

USA är inte ett undantag. Krigshetsen och den militäriska hjältestatusen är liknande de som förekom under Nazityskland och i Romarriket. Flera flygbolag ger automatiskt uniformerade soldater extra service och ser till att tacka soldaterna för sin ”tjänstgöring” innan take-off. För ett fåtal år sedan stämde övriga passagerar upp i spontana applåder på flygplatser när soldater spatserade förbi. Det händer för jämnan att ungdomar iförda uniform får ta en mängd tacksamma människor i hand och ta emot allmän beundran.

Även om det kanske är begränsat vad gäller formella regler så har USA idag en krigar- eller soldatklass, som i folks ögon står över den vanlige medborgaren. Regelförändringen nyligen, som innebär att kvinnor har rätt att strida i det amerikanska ”försvaret” (en högst orwellsk term), ses som både en modern framgång och en nödvändighet för ”friheten” (ytterligare orwellskt). Obama hyllas för sina tårar och känslomässighet efter dödsskjutningarna på skolan Sandy Hook, och hyllas i samma andetag för sina drönarattacker där hundratals barn i fjärran länder får sätta livet till och mister föräldrar.

Ytterligare ett exempel på detta är från söndagens Super Bowl. Det stora är här inte egentligen matchen, utan reklamen–det är årets reklamhöjdpunkt och företagen gör allt för att bli så roliga och ihågkomna som möjligt–för reklamfilmer som i genomsnitt kostat 3,5 miljoner dollar att sända. En av de mest omtalade (och omtyckta) är en två minuter lång reklamfilm av Jeep, som speglar hur den amerikanska imperialismen blivit och är en viktig del i det amerikanska lynnet. Den visar tydligt hur USA är långt ifrån den konstitutionsbundna republik hon en gång var (på gott eller ont) och hur nära slutet denna stormakt befinner sig. Se filmen under ”vecket”.

16 kommentarer till ”Krigsromanticism

  • Jag kan förstå att de som riskerar sin egen hälsa för att skydda andra uppskattas. Men det kan man knappast säga om USA:s ”försvar”!

    Förutom att deras insatser inte är särskilt defensive i det stora perspektivet, så är de heller inte särskilt farliga eller kompetenta. USA:s främsta krigsmål är alltid att minimera de egna soldaternas förluster, oavsett vad det kostar andra.

    Dessutom är de ju skitdåliga på sitt jobb!
    Det finns säkert ett antal kompetenta personer som sitter i kontrollrum nära sitt hem och trycker på knappar som styr avancerade vapensystem på andra sidan Jorden. Men deras jobb liknar nästan vilket som helst civilt jobb.

    Gubbarna på marken i de där öknarna de krigar i, framstår som helt otränade i grundläggande infanteristrid. Och detta är uppenbart även för en f.d. värnpliktig svensk. Det finns nämligen vidos på youtube från ”Helmet Cams” som soldaterna där bär på. Och de gör jättefel! Kriget där nere går ju i huvudsak till som så att amrisarna förflyttar sig, och då ligger ibland några analfabetiska outrustade guerillasoldater i bakhåll och börjar beskjuta dem. Det tränade vi på några gånger i lumpen, i båda rollerna, och säkert gjorde så gott som alla andra värnpliktiga detsamma, och det är mycket tydligt att svenska värnpliktiga soldater är totalt överlägsna sina amerikanska ”kollegor” och hastigt skulle göra slarvsylta av dem. De får panik, springer framför varandras vapen, lägger sig i täta högar bakom undermåliga skydd, förflyttar sig inte och presterar överhuvudtaget väldigt lite bekämpning av fienden. De väntar väl på att flyget ska lösa uppgiften åt dem.

    Nåväl, inte mycket att hylla där vare sig för motiv eller yrkeskompetens.

    Kan tillägga att NASA:s informationsverksamhet verkar domineras av att hylla enskilda individer (icke-militärer). Varenda sten som deras Mars-rover stannar vid får namnet på nån f.d. NASA-byråkrat eller astronaut eller t.o.m. scifi-författare. När presidenten svärs in så blir de ultrapatriotiska. Varje dag uppmärksammas ”Vad hände för X år sen detta datum?” i termer av framgångar och dödsolyckor. Allt i drypande patetiskt patos.

    VI känner väl alla till den där obligatoriska scenen i de flesta USA-filmer där ”hjälten” blir känslomässig och pratar ut i luften som om det vore en monolog av Shakespear. Så antingen är detta en utväxt ur den militära teatern, eller så är det en bredare amerikansk kultur.

  • Det är knappast så att den vanlige amerikanske soldaten joinar för att tjäna ”new world order”. Finns säkert en del som gör det av spänning eller rentav för att tillfredsställa lusten att döda och förtrycka; men de allra flesta gör det säkerligen med goda avsikter och tror att de beskyddar sin republik. Påfallande många veteraner verkar vara väldigt ”antigovernment” när de väl kommer hem. (Därför kan man inte låta den civila befolkningen ha vapen längre. Om några tusen av dessa beslutade sig för att dra igång en revolution skulle det bli hett om öronen för den federala staten, de har trots allt redan riskerat sina liv i strid, och kanske även dödat, och har inte alls samma spärrar som den vanlige medborgaren eller polisen eller nationalgardet.)

    Samma sak gäller väl amerikanerna i stort: de tror att deras soldater kämpar för att skydda dem, deras egendom och deras frihet (hur sjukt det än kan låta när deras regering skadar, stjäl och inskränker deras friheter varje dag). Hjältedyrkan är något vi har inom oss och det är säkert av goda skäl, något som gynnat oss när vi utvecklats som art. Att kunna identifiera en modig och stark eller altruistisk man, och se denne som en förebild. Tyvärr utnyttjas denna egenskap av statsmakten och dess kriminella kompisar.

  • Tittar man på den civila utbildningsnivån på amerikanska soldater så är den väldigt låga och det är nog mest arbetslöshet som har värvat de flesta soldaterna.

    Att strida för sitt land är en ganska ny uppfinning. Förr stred soldater för pengarnas skull. Förr tog man krigsbyten som delades mellan soldaterna. Förr var soldater lojala mot den krigsherre som lovade bäst och mest krigsbyte.

    Ta t.ex.en titt på de soldater som stred för Alexander den Store. De som klarade sig igenom alla hans fälttåg gick i pension som miljonärer i dagens penningmått mätt. Det fanns en stor belöning för den risk man tog. Hur ser det ut idag? Ja, inte får du någon fet lön för den stora risk soldaterna tar. Det enda de får är äran och knappt det och den blir man inte speciellt mätt på.

  • Ni skiter på fel människor.

    Många fd amerikanska soldater är totalt emot USAs krig och den amerikanska staten är rädda för dem mycket pga det. Har man sett vad vi människor är kapabla till så kan man knappast vara annat libertarian.

    Kritisera gärna, men kritisera rätt människor. USAs militär en hög prioritet för den amerikanska staten – pengar och propaganda går dit. Den svenska staten satsar pengar och propaganda på andra områden, men man kan väl knappast skylla en media och kommunikations student för det?

  • Erika, ingen har väl skitit på amerikanska soldater men nu när du ändå nämner det så borde vi väl göra det tills de blir fd amerikanska soldater 🙂

  • Jag tror att de bedriver krig för att skapa denna opinion, denna löjliga soldatdyrkan, snarare än tvärtom.
    Vad har Irak-kriget uppnått, annat än kraftigt minskad oljeexport från Mellanöstern till USA de senaste 20 åren? Och Afghanistan? Näst Mongoliet och Tchad the land to let be, liksom.

    Jonas Ek,
    Inte för att jag vill använda ditt kraftuttryck där, men jo, jag har inte mycket till övers för amerikanska soldaters yrkeskompetens. Jag skulle absolut inte anlita dem för några säkerhetstjänster, om de vore aktiva på en marknad, särskilt inte med tanke på det ohyggligt höga pris de kostar. Spartaner, karoliner och preussare har presterat överlägset bättre. För tusan, även al Qaidas ragtag band är ju kvalitativt överlägsa justerat för kvantitet och kostnad!
    Amrisarna åker till krigsskådeplatsen och sätter sig själva i säkerhet, hurra hurra för dem…

  • Det var först på tvåhundra-talet f.kr. som yrkesarméer upprättades i större skala i Rom och den hellenistiska världen. Imperialismen resulterade i många stupade bönder. De många stupade plus det faktum att många var borta länge från sin jord gjorde att deras mark kom i händerna på storgodsägare. Denna jordadel började mer och mer specialisera sig på att odla vin och oliver istället för spannmål, det senare importerades istället från de underkuvade folken. Antalet slavar ökade också drastiskt som ett resultat av imperialismen. Allt detta gjorde att städerna översvämmades av fria jordlösa (proletärer). De ekonomiska förutsättningarna fanns nu för staten att ha yrkesarméer istället för de gamla bondearméerna. Yrkesarméer löste också problemet med att bönderna ibland blev trötta på att kämpa långa offensiva krig som uppenbarligen inte handlade om att beskydda den egna nationen. Bytet de fick ta del av ville de ju ta hem till sin gård och sin familj, inte bara kriga på i all evighet.

    Stående yrkesarméer är alltså inte det naturliga tillståndet utan ett resultat av imperialistiska stater. De behövs bara i offensiva krig.

    Gällande amerikanska militärens kompetens så håller jag med Egensinnig om att de står sig slätt mot säkert alla andra tidigare imperiella arméer. Deras framgångar består i den materiella överlägsenheten som deras kriminella tentakler kan bekosta genom de byggts upp med hjälp av det enorma välstånd den före detta fria Amerikanska republikens folk producerat. Väck tiotusen karoliner och ge dem varsin AK47 och släpp lös dem i Afghanistan. Även utan minsta träning i modern krigföring hade de antagligen sopat mattan med amerikanerna så fort de lärt sig att man numera inte går på raka led in i strid. Klä ut dig till Kalle Dussin och hävda att USA är guds fiende eller något sådant efter att ha läst Fader Vår för dem.

  • Erika: Om du (läs: ”nån presumtiv soldat”) blåser huvudet av den som hotar att göra detsamma mot dig, om du inte pallrar dig över till fjärran land för att utkämpa nåt random jävla krig så förstår jag dig. Om du istället tackar och tar emot, stolt och rakryggad, över att få tjäna ditt land, en vackrare omskrivning för att t.ex. blåsa huvudet av 200 pers från 1-2 kilometers avstånd (ett krav för att bli polare med Sarah Palin för övrigt), så skiter jag i om du inte hade några andra utsikter på hemmaplan; riskerade fängelse eller bli till allmänt åtlöje if you didn’t answer the call; eller kanske bara var allmänt vapenkåt och köpte neocondrömmen fullt ut.

    Vem bryr sig vilka efterrationaliseringar som användes när du tog livet av någon du inte hade en beef med?

    Icke-aggressionsprincipen eller inte.

  • Hm… råkade ta bort ett stycke när jag redigerade lite.

    Det jag ville komma fram till var att det moderna amerikanska imperiet har lärt sig av historien. De har en yrkesarmé. Men för att slippa ha de problem man fick i exempelvis Rom där soldaterna och deras befälhavare ibland revolterade, så vädjar man även till de patriotiska känslorna. Detta kan man göra med den enorma hjärntvättningsapparat som kallar skola och media. De romerska legionärerna visste vad de höll på med; de erövrade främmande länder för att de fick betalt för det. De amerikanska soldaterna gör detsamma men tror att de kämpar för sitt land och beskyddar sin familj och frihet.

  • Storbritannien ockuperade Irak under mellankrigstiden, liksom Indien och ja, det mesta av världen liksom. Deras militärutgifter uppgick då till ca 2% av BNP (och i det ingick deras lilla flotta också). Idag spenderar USA nära 5% av sin BNP varav mycket är fokuserat till de ca 50 militärbaserna kring Irak och anglosaxernas mystiska fascination för de där gudsförgätna bergen som kallas ”Afghanistan”, fast med mycket mindre framgång nu än för snart 100 år sen.

    Skillnaden bestod kanske i att brittiska soldarer hade den självuppoffrande moral som soldatdyrkan nominellt utgår från, och ”stod”, som det hette. Amrisarna däremot har ett helt annat slags rykte. Det har gjort upprorsmännen kaxiga, att de kan driva den ”överlägsna” fienden på flykt så lätt i en individuell strid.

    Det hela kan inte vara något annat än ett bedrägeri där USA-byråkraterna har som verkligt krigsmål att maximera krigskostnaderna, alltså skattepengar som passerar deras händer…

  • Det svenska samhället var lika krigsromantiskt under första hälften av 1900-talet och många av våra moderna stadskärnor har sitt nuvarande utseende för att militären behövde paradplatser där man regelbundet spelade upp stora offentliga nationalistiska scenerier.
    Men trots två världskrig och ett kallt krig avtog chauvinismen och militarismen i Sverige. Varför?

  • Hade tänkt tillägga eller just därför 🙂
    Men ämnet är negligerat i historieskrivningen och de få jag känner till som tagit upp det har utan närmare förklaring angivit nazismens fall som orsak, vilket inte känns helt tillfredsställande.
    Så jag undrar om någon som är mer beläst än jag vet mer?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *