Räntemarknaden och centralbankens dilemma

Marknadsprocessen ger upphov till en nästan oändlig mängd priser – varje dag. Ett pris uttrycker de kvantitativa villkoren för en transaktion: hur många enheter av en vara, Y, som man ger upp för att byta till sig en enhet av Y. Att köpa en limpa bröd för priset 20 kr. innebär att byta bort 20 kr. mot en limpa bröd.

I vardagen talar vi oftast om priser som uttrycker relationer mellan varor som redan existerar. Så är det när vi handlar på ICA: pengarna existerar och potatisen existerar. Men detta är långt ifrån alltid fallet. En mycket vital del av marknadsprocessen berör de facto transaktioner som involverar saker som ännu inte existerar. Det finns de som förfogar över färdiga varor idag, men som kan tänka sig att skjuta upp sin egen konsumtion. De är dock i regel inte beredda att göra detta gratis. Att förfoga över ett mindre antal varor är detsamma som att kunna tillgodose färre av sina önskemål idag. Eftersom människan endast har en  begränsad mängd tid att leva så är tiden som kan utnyttjas för att tillgodose de egna behoven också begränsad. Att vänta med att förfoga över sina egna ekonomiska medel innebär därför alltid att avstå från ett värde. Detta ger upphov till att den som byter bort befintliga mot framtida varor begär kompensation i form av ränta.

På samma sätt som att vissa aktörer avstår från omedelbar konsumtion finns det människor som behöver konsumera idag, men som inte kan göra det av egna medel. Därför uppstår marknader där färdiga varor utbyts mot framtida varor. Priserna i ICA-butiken uttrycker antalet enheter av X (pengar) som man måste undvara för att byta till sig en enhet av Y (en limpa bröd). Räntor uttrycker emellertid antalet extra enheter av vilken vara som helst som jag måste undvara i framtiden för att byta till mig en enhet av samma vara idag.

Räntan existerar till följd av premien på färdiga varor över framtida varor (tidspreferens). Denna lag yttrar sig inte bara genom bankräntor, utan är implicit i beslut på så gott som alla marknader. Varje avvägning mellan nuvarande och framtida behov involverar ränta. Ett tydligt exempel är hur kapitalägaren avstår från konsumtion idag för att styra sina resurser mot produktion som i bästa fall möjliggör större konsumtion i framtiden. Kapitalägare byter befintliga varor mot framtida varor. I motsats till detta avtalar sig arbetstagare till ett förskott i form av lön innan företagets produkter har avsatts på marknaden. De byter därmed bort vissa framtida varor (slutprodukten) mot omedelbar möjlighet till konsumtion (något som Karl Marx bortsåg ifrån i sin teori och valde att kalla för ”exploatering”).

Det bör framgå av resonemanget så långt att räntan är inte ett enhetligt pris, utan en kategori bestående av en mängd olika priser. Den gemensamma nämnaren är att dessa uppkommer till följd av utbyten av befintliga mot framtida varor.

Räntan är inte ett enhetligt pris då ekonomiska aktörers sparande är inte homogent. Alla sparare står inför en unik valsituation. Den som avstår från varor och tjänster i ett år kommer att göra placeringar som utan kostnad kan konverteras till reda pengar om just ett år, exempelvis medel på ett sparkonto. För den som planerar att konsumera om kanske tio år är det naturligt att istället placera sina pengar i kreditinstrument med c:a tio års löptid, exempelvis en lång obligation, då detta ger den mest optimala avkastningen. Spararna väljer placeringshorisont utifrån sin livssituation och sitt förväntade konsumtionbeteende i framtiden. De räknar med – även om de kanske är omedvetna om det – att företag genom banksystemet allokerar den reala ekonomins resurser så att konsumtion möjliggörs vid rätt tidpunkt.

Att det finns olika sätt att spara gör att det också finns olika sätt att investera. Investeringsmöjligheter varierar i karaktär, inte minst när det gäller hur lång tid det beräknas ta att transformera framtida varor till befintliga varor. Vanligtvis vill de som sparar – allt annat lika – ha möjlighet att få ut sina pengar så snabbt som möjligt eftersom framtiden präglas av osäkerhet. En högre ränta tas därför ut på utlåning med längre löptider än på utlåning med kortare löptider. Man säger att sparare har en likviditetspreferens. Banker måste ta hänsyn till detta i sin räntesättning, utöver att bedöma risken att en potentiell låntagare ska ställa in betalningarna. Som alla andra placerare står banken inför en avvägning mellan avkastning och risk när den väljer löptid på sina tillgångar. Relativavkastningen för olika löptider bestäms ytterst av när hushållen vill konsumera. Konsumerar de mycket idag så är det lönsammast investeras det i konsumentnära linjer där tillgångarna är relativt likvida och kapitalet övervägande rörligt. Sparar hushållen däremot på längre sikt går de långa räntorna ner relativt korträntorna och en signal skickas ut att det är dags att binda upp resurser i kapitalintensiva, långsiktiga branscher och projekt.

På en bankmarknad med fri räntesättning uppstår således en tendens till koordination mellan spartid och produktionstid. Marknadsprocessen uppnår aldrig jämvikt, men det finns alltid krafter som gör att det faktiska ränteläget inte avviker systematiskt från de ”naturliga” räntorna (där sparare – de som bjuder ut befintliga varor och efterfrågar framtida varor – och investerare – de som efterfrågar befintliga varor och bjuder ut framtida varor – möts). Den fria konkurrensen gör att en bank blir utkonkurrerad om tillgångarna förfaller långt innan skulderna och likviditetsrisken gör att skulderna helst inte får löpa ut innan tillgångarna. Åtminstone kan ingen bank sätta ett sådant beteende i system utan att bli föremål för rusningar.

Ovan beskrivna marknadsmekanismer har idag till stor del satts ur spel av centralbanker och bankgarantier, vars uttryckliga uppgift är att garantera bankers likviditet och möjligheter till refinansiering. Man har med andra ord, möjligen tvärtemot den ursprungliga avsikten, garanterat ett ramverk inom vilket det finns enorma incitament för banker att – i strid med hushållens faktiska sparbeteende – bedriva löptidstransformering och skapa enorma obalanser på kredit- och kapitalmarknaderna. Möjligheten till direkta eller indirekta likviditetsinjektioner vid behov gör att banker, endast med hjälp av billig, kortfristig upplåning, kan fylla sina balansräkningar med tillgångar som motsvaras av alltför långsiktiga och kapitalintensiva projekt som i slutändan måste överges och likvideras. Detta eftersom det aldrig var spararnas intention att systematiskt förflytta resurser till ekonomins mest långsiktiga produktionslinjer. Denna allokering var istället resultatet av att investeringar i tidiga produktionslinjer subventionerades av myndigheter relativt investeringar i sena produktionslinjer. Som vi erfar senast för ett par år sedan med några av våra större svenska banker kan det i en sådan situation behövas mer än bara likviditetsinjektioner från centralbank och lånegarantier från staten. När det uppdagas att banker har samlat på sig tillgångar som i slutändan inte går att räkna hem måste stora mängder tillgångar skrivas ner och reas ut, vilket gör att bankdirektörer kan få stå med mössan i handen även gentemot ägarna och begära kapitaltillskott.

Bankers likviditetsförsörjning och myndigheters försök att eliminera risker inom bankväsendet har i praktiken inneburit att bankernas likviditetsrisker socialiserats och att riskfyllt beteende de facto premierats, då ingen är lika omsorgsfull med andras pengar som med sina egna. Detta är centralbankens dilemma: man ämnar garantera bank- och betalningssystemets stabilitet, men själva spelreglerna för denna garanti medför att systemet görs sårbart för återkommande likviditets- och solvensproblem. Kroniska konjunkturcykelsvängningar, som alltid slutar i en smärtsam korrigeringsfas där produktionsfaktorerna omorganiseras, är den allvarligaste och mest uppenbara konsekvensen av detta systemfel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *