Att försvara det oförsvarbara: Arvtagaren

forsvaradetoforsvarbaraDe som ärvt sina pengar ses ofta som oansvariga och lata personer som njuter livets goda utan att ha förtjänat det. Det kan måhända stämma in på många i den gruppen, men det förtar inte att arvtagarna kan spela en hjälteroll.

Ett arv är helt enkelt en form av gåva – en gåva som ges vid ögonblicket då döden inträder. Precis som gåvor som ges vis någons födelse, dop, giftermål eller födelsedag kan de definieras som en frivillig överföring av resurser från en person till en annan. Man kan därför inte vara emot arv och samtidigt vara för andra typer av gåvor. Trots detta är många just det. Deras motvilja mot arv underbyggs av bilder av tjuvar som skickar stöldgodset vidare till sina barn. De ser hur medlemmarna av den härskande klassen ökar sina rikedomar, inte med hederliga medel, utan genom statliga subventioner, tullar, kvoter och licenser, och hur de kan skicka välståndet vidare till barnen. Detta måste stoppas och ett avskaffande av arvsrätten förefaller vara ett sätt att göra det.

Det skulle emellertid vara omöjligt att avskaffa arvsrätten om inte alla former av gåvor samtidigt avskaffades. En hundraprocentig arvsskatt, vilket är en åtgärd som ofta föreslås för att avskaffa arvsrätten, skulle lätt kunna kringgås. Pengar och egendom skulle istället kunna överföras i form av födelsedagspresenter, julklappar eller liknande och föräldrar skulle till och med kunna sätta upp fonder åt sina barn där villkoren föreskrev att barnet inte fick röra pengarna förrän föräldrarna avlidit.

Lösningen på problemet med ohederligt skapade förmögenheter och ekonomisk brottslighet ligger inte i att hindra nästa generation från att ta del av pengarna utan i att förhindra att skurkarna får behålla de pengar de stulit eller lurat till sig. Fokus bör läggas på att återföra den stulna egendomen till de rättmätiga ägarna.

Någon kanske hävdar att en hundraprocentig arvsskatt är den näst bästa lösningen. Eftersom vi inte har möjlighet att ta ifrån de kriminella deras stulna pengar, bör vi kanske lägga resurser på att förhindra att de för tillgångarna vidare. Detta är dock en motsägelse. Om det inte är möjligt att komma åt ekonomisk brottslighet på grund av att brottslingarna kontrollerar det politisktjuridiska systemet är det sannolikt inte heller möjligt att ta ifrån dem deras tillgångar genom en hundraprocentig arvsskatt.

Även om det vore möjligt att införa och driva in en sådan skatt skulle de jämlikhetsmotiv som ligger bakom alla sådana åtgärder förfelas. Verklig jämlikhet innebär inte bara lika fördelning av pengar utan också av ickemonetära resurser. Hur skulle de som kämpar för jämlik fördelning åtgärda de ojämlikheter som det innebär att en del människor ser och andra är blinda, att en del är musikaliska och andra inte? Hur skall de hantera sådana missförhållanden som att några har lätt att vara glada medan andra är melankoliska? Skall de ta pengar från de som är ”för lyckliga” och ge till dem som är ”för olyckliga”? Hur mycket är lyckan värd? Räcker 10 kronor per år för att kompensera 5 extra lyckopoäng?

Det befängda i en sådan tanke kan få jämlikhetsivrarna att förespråka en andrahandslösning av det slag som diktatorn i ”Harrison Bergenon”, en novell i Kurt Vonnerguts ”Välkommen till aphuset”. I den berättelsen tvingades starka människor att bära vikter för att på så vis få ner dem till samma nivå som de svaga och musikaliska personer tvingades bära hörlurar som spelade upp olika högt buller i förhållande till hur gott musiköra de har. Detta är den logiska följden av jämlikhetssträvandena. Att avskaffa arvsrätten är första steget på vägen.

Det är arvtagarna och arvsinstitutionen som står emellan civilisationen som vi känner den och den värld där varken talang eller lycka är tillåten för att inte hota jämlikhetsidealen. Om vi värderar civilisation och individualism bör vi placera de som ärvt sina pengar på den piedestal där de förtjänar att sitta.

Ursprungligen publicerad i Nyliberalen.

5 kommentarer till ”Att försvara det oförsvarbara: Arvtagaren

  • Centern har gjort det i sitt omdebatterade ide program.
    Ide programmet har med rätta sänkt Centern under 4%.

    Tokförslagen har nu fått epitetet nyliberala ideer av socialister.
    På det sättet försöker man slå blå dunster i ögonen på folk.

    Fri invandring – ja det är liberalt om man inte får några bidrag.
    Med dagens system så är det mera socialism när det kommer fler bidragstagare och staten behöver naturligtvis medborgarnas pengar för att integrera med.

    Slopad arvsrätt – Ren socialism, dvs staten ska konfiskera all egendom om folk dör. Om staten har budgetproblem så kan det lösas genom att man mördar en del av folket. Praktisk för staten men inte så lämpligt för fria individer.

    Månggifte- Inget som staten ska bry sig om. Det är något som angår privatpersoner och den religionen som de tillhör.

  • Hej !
    Om vi nu ser till arvsrätten så har jag följande synpunkter. Det är bra att det har kommit upp på agendan.
    Att helt ta bort arvsrätten är inte meningen. Att anpassa den till verkligheten är något helt annat.
    I dag ligger vi högst i världen vad gäller skilsmässor. 56% av alla äktenskap upplöses. Nya familjebildningar bildas både två och tre gånger i livet. Naturligtvis genererar detta en stor mängd av sk särkullbarn som i sin tur gifter sig, skaffar barn, skiljer sig osv. Den 7 mars kommer SCB ut med hur många särkullbarn det finns i Sverige.

    Lyssna, se Hasse Alfredsson – Morfar Till Mig Själv. http://www.youtube.com/watch?v=TtboM3V4FZI

    Så vem vet, vi blir väl snart särkullbarn allihopa. Och varför skall särkullbarnen få ta ut arvet på direkten. Egoism på änkans bekostnad. Bröstarvingarna får vänta tills änkan/änkemannen avlidit, sk efterarv. Detta förfaringssätt är och förblir felaktigt. I Norge o Danmark har den som blir kvar i livet skydd mot sådana tilltag och behöver då inte lämna hus och hem för att kunna lösa arvet till särkullbarnet.Vem tänker på änkan. Varför ”änkan”,jo, medelåldern för män 78 år, för kvinnor 84 år.
    Alla pratar om arvtagarens rätt och arvlåtarens skyldigheter men få talar om de svårigheter som den som blir lämnad kvar i livet får utstå.

    Det finns faktiskt ett antal motioner signerade FP, SD, S och M men inget från C i frågan om att ta hänsyn till änkan.
    Det finns således en medmänsklighet att värna om den som förlorat sin livskamrat i livet. I varje fall om man ser till angivna motioner till Riksdagen.
    (Två pensionärer satt på en bänk. Den ene frågar den andre. Har Du någon gång träffat Din far? Jovisst, för en månad sedan men då var han död.)

  • Åke Gustavsson – ”Att helt ta bort arvsrätten är inte meningen. Att anpassa den till verkligheten är något helt annat.”

    Så i din ”nya” verklighet så ska den tillfälliga partnern man är tillsammans med när man dör ha tillgång till arvet?

    All medmänsklighet som går på andra människors bekostnad är höjden av hyckleri.

    Vill man säkra sin partner så får man göra det som individ när man lever. Vart kom staten in i ekvationen överhuvudtaget?

  • Jag anser att barn har positiva rättigheter gentemot sina (biologiska) föräldrar tills de är myndiga. Barn är inte fria individer. Dagens arvslottssystem med 50%/50% obligatoriskt/valfritt är rimligt, men givetvis grovhugget och ger konstigt nog även en partner som inte är biologisk förälder företräde framför barnens rätt.

    (Skilsmässostatistiken kan påverkas av skenäktenskap för migrationsändamål)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *