Pengar, bankkredit och ekonomiska cykler, kap. 2.4

BANKVÄSENDE UNDER KARL DEN FEMTES STYRE OCH SALAMANCASKOLANS LÄRA[1]

Bankväsendet under Karl den femte är ett bra exempel på det scenario vi har beskrivit. För det första orsakade, åtminstone till att börja med, inflödet av ädelmetaller från den amerikanska kontinenten ett skiftande av ekonomiskt fokus från handelsstäderna i norra Italien till Spanien, mer specifikt till Sevilla och andra affärscentra. För det andra var Karl den femte på grund av sin imperialistiska politik i konstant behov av pengar och vände sig ständigt till banksystemet för finansiering. På detta sätt utnyttjade han ohämmat den likviditet som han försågs med därifrån och stärkte därmed kraftigt det traditionella samförståndet mellan myndigheter och bankirer. Ett samarbete i det fördolda mellan dessa parter var vid denna tid redan en norm. Vidare var Karl den femte oförmögen att förhindra kronan från att gå i konkurs, vilket – precis som man hade kunnat förvänta sig – medförde mycket negativa konsekvenser för den spanska ekonomin och för de banker som hade lånat honom pengar. Alla dessa händelser motiverade de mest skarpsynta tänkarna på den tiden, de lärda inom Salamancaskolan, att reflektera över de företeelser de bevittnade inom bank- och finansvärlden. Dessa teoretiker efterlämnade några mycket värdefulla analyser som förtjänar att detaljstuderas. Vi kommer nu att granska var och en av de historiska händelserna i tur och ordning.

BANKVÄSENDETS UTVECKLING I SEVILLA

Ramon Carande förtjänar uppmärksamhet för sin tämligen noggranna kartläggning av utvecklingen av privat bankverksamhet i Sevilla under Karl den femtes styre.[2] Enligt Carande underlättades hans forskning av upptäckten av en lista över bankirer sammanställd före konfiskeringen av ädelmetaller av Sevillas Casa de Contratación (handelshus) år 1545. En nödställd finanskammare tvingade Karl den femte att ignorera de mest fundamentala rättsprinciperna och beslagta de medel han kunde komma över, det vill säga sådana som hade deponerats i Sevillas bankvalv. Det stämmer att de ansvariga bankirerna också bröt emot de viktiga rättsprinciper som reglerar den särskilda penningdepositionen och nyttjade en stor del av de insatta pengarna för privat bruk. Det var emellertid kejsarens initiativ att direkt konfiskera vilka som helst av de medel som fanns i bankvalven som hetsade bankirer att rutinmässigt låna ut det mesta av de insatta pengarna till tredje part. Om det inte fanns någon garanti för att myndigheter skulle hålla sig borta från bankernas reserver (och bankernas erfarenhet sade dem att kejsaren inte på något sätt drog sig för att tvångsomhänderta dessa pengar i form av obligatoriska lån till kronan) föreföll det smartare att investera det mesta av de insatta pengarna i privata företag och handelsverksamhet. På så sätt undvek man konfiskering och drev in högre vinster.

Konfiskeringen av depositioner är kanske det mest extrema exemplet på offentliga myndigheters traditionsenliga tendens att dra nytta av bankers vinster genom att lägga beslag på tillgångar från dem som har en juridisk skyldighet att på ett bättre sätt skydda andras depositioner. Det är därför förståeligt att härskare, i egenskap av att vara de största förmånstagarna från bankirers tvivelaktiga företaganden, kom att rättfärdiga dessas agerande och tilldela dem alla möjliga typer av privilegier för att ge dem möjlighet att fortsätta verka med ofullständiga reserver, på gränsen till vad som var lagligt.

I sitt stora verk Carlos V y sus banqueros räknar Ramón Carande upp de viktigaste bankirerna i Sevilla under Karl den femtes tid, nämligen klanerna Espinosa, Domingo de Lizarrazas och Pedro de Morga, tillsammans med de mindre kända Cristóbal Francisquín, Diego Martínez, Juan Íñiguez och Octavio de Negrón. Alla dessa gick oundvikligen i konkurs, i de flesta fall på grund av brist på likviditet för att tillgodose sina insättarers uttag av pengar på deposition. Detta visar att de verkade med ofullständiga reserver, uppbackade av en licens eller ett privilegium från Sevillas stad och från Karl den femte i egen hög person.[3] Vi har ingen information om deras exakta reservkvot, men vi vet att de vid många tillfällen gjorde personliga investeringar i den flotta som användes för handel med den amerikanska kontinenten, för indrivning av skatter etc. Så pass riskfyllda projekt var alltid mycket lockande, eftersom de genererade enorma vinster när de gick någorlunda väl. Vidare uppmuntrade, som nämnt ovan, de upprepade konfiskeringarna av bankdepositioner av ädelmetaller endast bankirer att fortsätta med sina illegitima företaganden. Följaktligen gick Espinosas bank under år 1579 och de högre cheferna fängslades. Domingo de Lizarrazas bank fallerade den elfte mars år 1553, när han inte kunde fullgöra en betalning på över sex och en halv miljon spanska maravedi, medan Pedro de Morgas bank, som inledde sin verksamhet 1553 gick under 1575, under Filip den andres konkurs nummer två. De mindre kända bankerna gick samma öde till mötes. Thomas Gresham bidrog med en intressant kommentar i denna fråga. Han hade rest till Sevilla med instruktioner att ta ut trehundratjugotusen dukater i kontanter, för vilket han hade fått det nödvändiga tillståndet från kejsaren och drottning Maria den första. Gresham var förbluffad över att staden, som hade mottagit stora rikedomar från kolonierna i Amerika, kunde vara så tom på resurser. Detsamma gällde för marknaderna, och Gresham fruktade att alla stadens banker skulle ställa in betalningarna när väl hans uttag var utfört.[4] Det är olyckligt att Ramón Carande använder sig av så pass olämpliga analytiska verktyg och att hans tolkning av dessa bankkollapser främst kommer från anekdotisk information. Det han nämner är girigheten efter metaller, vilken ständigt hotade bankers soliditet; bankirers våghalsiga affärsprojekt (deras involvering i hyrandet av båtar, transoceaniska handelstransporter, försäkringsaffärer, olika typer av spekulativ verksamhet etc.), vilka ständigt försatte dem i stora svårigheter; och den kungliga finanskammarens upprepade konfiskeringar av värdegods och dess behov av likviditet. Inte en enda gång nämner han följande händelsekedja: att fractional-reserve banking ledde till en artificiell kreditexpansion ouppbackad av realt sparande och att detta – tillsammans med ett inflationsdrivande inflöde av ädelmetaller från den amerikanska kontinenten – genererade en artificiell boom. Denna boom producerade i sin tur en ekonomisk kris och en oundviklig recession som var den verkliga orsaken till alla bankkonkurser.

Som tur är har Ramón Carandes utelämnande av teoretiska inslag åtminstone delvis kompenserats av Carlo M. Cipollas tolkande studie av den ekonomiska krisen och bankkrisen under den andra halvan av femtonhundratalet. Även om denna analys helt och hållet åsyftar italienska banker är den också tillämplig på det spanska finansiella systemet, på grund av den vid denna tid täta relation som existerade genom finans- och handelsvägarna mellan de två länderna.[5] Cipolla förklarar att penningmängden under den andra halvan av femtonhundratalet (det vi idag kallar M1 eller M2) innefattade en stor mängd “bankpengar”, eller insättningar skapade ur intet av bankirer som inte behöll 100 procent av kontanterna från depositioner till förfogande. Detta gav upphov till en period av konstgjord ekonomisk tillväxt, en utveckling som vände under andra halvan av femtonhundratalet när ängsliga insättare började känna av ekonomiska svårigheter och när de viktigaste florentinska bankerna började gå under.

Enligt Cipolla sattes denna expansionsfas igång i Italien av direktörerna för Riccibanken, som använde en mycket stor del av sina depositioner till att köpa upp statspapper och att ge lån. De andra privata bankerna tvingades anta samma policy av kreditexpansion i fall deras chefer ville vara konkurrenskraftiga och behålla sina vinster och marknadsandelar. Denna process gav upphov till en kreditbubbla som ledde till en stor artificiell expansionsfas vilken snart vände. År 1574 anklagade en proklamation bankirer för att vägra återlämna depositioner i kontanter och fördömde det faktum att de endast “betalade med luft”. Det blev svårare och svårare för dem att återlämna depositioner i tillgängliga kontanter, och venetianska städer började erfara en betydande penningbrist. Hantverkare kunde inte ta ut sina depositioner eller betala av sina skulder och en svår kreditåtstramning (det vill säga deflation) följde, tillsammans med en allvarlig ekonomisk kris, vilken Cipolla analyserar i detalj i sitt intressanta verk. Från en teoretisk synvinkel är Cipollas analys bättre än Ramón Carandes, även om inte heller denna är helt adekvat eftersom den lägger mer vikt vid krisen och kreditåtstramningen än vid den föregående fasen av artificiell kreditexpansion, i vilken roten till det onda står att finna. Fasen av kreditexpansion i sin tur bottnar i bankirers misslyckande med att följa sin skyldighet att säkert förvara och bibehålla 100 procent av depositionens tantundem intakt.[6]

Av internationell vikt var de långlivade relationerna mellan Karl den femte och medlemmar av den framstående bankfamiljen Fugger (kända i Spanien som Fúcares). Släkten Fugger från Augsburg började som ull- och silverhandlare och utförde även handel med kryddor mellan sin stad och Venedig. Senare koncentrerade de sig på bankaffärer, och under sin storhetstid verkade de med arton filialer i olika delar av Europa. De beviljade lån för att hjälpa till att finansiera valet av Karl den femte som kejsare och finansierade senare hans erövringar under många tillfällen. Som säkerhet erhöll de både silverfrakter från Amerika och tillståndet att driva in skatter. Deras affärer upphörde och de undvek med en hårsmån konkurs år 1557 när Filip den andre de facto ställde in sina betalningar, och faktum är att de fortsatte arrendera mark som tillhörde militära ordrar ända till 1634.[7]

SALAMANCASKOLAN OCH BANKAFFÄRERNA

Dessa bank- och finansfenomen undgick inte de skarpsynta tänkare som var medlemmar av Salamancaskolan och som, enligt mycket tillförlitlig forskning, beredde vägen för den moderna subjektivistiska värdeteorin utvecklad av den österrikiska skolans nationalekonomi.[8] Kronologiskt sett är det första viktiga verket, och kanske det mest relevanta för vår tes, doktor Luis Saravia de la Calles Instrucción de mercaderes (Instruktion till köpmän), publicerad i Medina del Campo år 1544. Saravia de la Calle kritiserar bankirer hårt och hänvisar till dem som “omättliga frossare som sväljer allt, förstör allt, förvränger allt, stjäl och förpestar allt, likt konung Phineus harpyor.”[9] Han säger att bankirer “går ut på gator och torg med bord, stol, kassa och bok, som skökor till bordellen med sina stolar”, och efter att ha erhållit den nödvändiga licens och garanti som kungarikets lagar kräver börjar de ta emot insättningar från kunder, för vilka de erbjuder bokföring och kassaservice. De genomför betalningar på begäran från kunders konton och betalar även ut ränta för sådana insättningar.

Med korrekta juridiska resonemang intygar Saravia de la Calle att ränta är oförenlig med penningdepositionens karaktär och att bankiren hursomhelst bör ta ut en avgift för omhändertagandet och det säkra förvaret av pengarna. Han går till och med hårt åt kunder som ingår sådana avtal med bankirer och uttalar att:

Och om du hävdar, köpman, att du inte lånar ut pengarna, utan att du deponerar dem så är detta hyckleri; för vem har någonsin bevittnat depositionsmottagaren betala? Han betalas vanligtvis för sitt besvär med att skydda depositionen. Dessutom, om du nu anförtror dina pengar åt profitören som lån eller deposition så får du i gengäld, precis som delar av vinsten, en ännu större portion skuldkänslor[10].

I kapitel 12 av sin bok gör Saravia de la Calle prydlig åtskillnad mellan de två helt olika tjänster bankirer utför: hantering av depositioner och tidsbundna “insättningar”. I det förstnämnda fallet anförtror kunder sina pengar räntefritt åt bankirer

så att pengarna hålls säkra, och mer tillgängliga för att göra betalningar med, och för att undvika svårigheter och möda med att räkna och skydda dem, och även för att de som tack för denna utmärkta tjänst de gör ockraren genom att överlämna sina pengar, i fall de inte har några pengar kvar under hans kontroll, tillåts viss övertrassering utan ränta[11].

Den andra tjänsten, den tidsbundna “insättningen”, skiljer sig mycket från den förstnämnda och är i själva verket ett riktigt lån eller mutuum-avtal som beviljas bankiren under en viss löptid mot ränta. Saravia de la Calle fördömer dessa transaktioner, i enlighet med den traditionella kanonläran om ocker. Vidare påtalar han tydligt att kunder, när det gäller depositionsavtalet, bör betala bankiren

eftersom de om de deponerar pengar bör betala för det säkra förvaret och inte bör ta ut så mycket i vinning som lagen tillåter när de deponerar pengar eller egendom som kräver bevakning[12].

Saravia de la Calle går vidare till att fördöma de kunder som själviskt försöker tjäna på bankirers otillåtna verksamheter genom att göra depositioner och förvänta sig att bankirer skall betala ut ränta. Som han levande uttrycker det:

Den som deponerar sina pengar hos någon som han vet ej kommer bevaka dem, utan spendera dem, är icke fri från synd, åtminstone ej från förlåtlig synd. Han handlar likt någon som överlämnar en ungmö till en smutsig förförare eller som kastar pärlor åt svin[13].

Det ska tilläggas att insättaren inte kan blidka sitt samvete genom tanken att bankiren kommer att låna eller använda andras pengar men inte hans egna:

Han tror att bankiren troligtvis kommer vakta pengarna han har deponerat och inte göra affärer med dem, när detta ej kan förväntas av någon av dessa profitörer. Tvärtom kommer bankiren snart investera depositionen i vinstsyfte och försöka tjäna pengar på den. Hur skulle bankirer som betalar ut 7 och 10 procents ränta till de som förser dem med pengar att göra affärer med någonsin kunna underlåta sig från att begagna sig av depositioner? Även om det klart och tydligt kunde påvisas att man icke syndar (vilket ej är fallet, snarare det motsatta) så syndar hursomhelst ockraren när han gör affärer med dina pengar, och han använder utan tvekan dina pengar för att stjäla din nästas egendom[14].

Saravia de la Calles lära är helt följdenlig, i det att utnyttjandet av pengar på deposition i egenintresse (genom beviljande av lån) med hjälp av bankirer är illegitimt och implicerar en allvarlig synd. Denna lära sammanfaller med den som ursprungligen etablerades av de klassiska författarna av romersk lag, en lära som naturligt härrör från den blotta essensen av, syftet med och den juridiska karaktären av den särskilda penningdepositionen, vilken vi studerade i kapitel 1.

Saravia de la Calle beskriver också levande de oskäliga vinster bankirer tillskansar sig genom sin illegitima verksamhet av att utnyttja depositioner istället för att nöja sig med de mer blygsamma inkomster som de skulle ha erhållit från enkelt omhändertagande eller säkert förvar av depositioner. Hans förklaring är tämligen målande:

Om du mottager en lön bör den vara återhållsam och tillräcklig för ditt uppehälle – icke som de överflödiga krigsegendomar med vilka du bygger förstklassiga hus, köper skrytsamma gods, betalar tjänare, förser din familj med extravaganta lyxvaror, ställer till med storslagna fester och klär dig utmärkt – i synnerhet när du var fattig innan du inledde dina affärer, och du sjösatte ödmjuka avtal[15].

Utöver detta förklarar Saravia de la Calle att bankirer är tämligen benägna att gå i konkurs, och han utför även en hastig teoretisk analys som visar att den expansiva fas orsakad av artificiella krediter beviljade av dessa “profitörer” oundvikligen följs av en period av recession, under vilken betalningsinställelser producerar en kedja av bankkollapser. Han tillägger att:

Köpmannen betalar inte profitören, utan orsakar dennes konkurs. Denne ställer in betalningar och allt är förlorat. Som är allmänt känt är dessa ockrare början på, anledningen och till och med orsaken till allt detta, eftersom om de inte existerade skulle varje människa begagna sig av sina pengar i den utsträckning han kunde och inte mer, och saker skulle kosta vad de är värda och mer än ett rimligt pris skulle inte tas ut. Därför vore det värt besväret för furstar att sluta tolerera dessa profitörer i Spanien, då ingen annan nation i världen tolererar dem, och att fördriva denna pest från hov och kungarike[16].

Som vi vet är det inte sant att andra nationers myndigheter hade bättre kontroll över bankirers verksamhet än spanska myndigheter. Istället inträffade samma sak mer eller mindre överallt, och de styrande tilldelade med tiden bankirer privilegier för att låta dem använda sina insättares pengar för egen vinning i utbyte mot möjligheten att tjäna på ett banksystem som kunde ordna med mycket snabbare och enklare finansiering än skatter.

För att runda av sin analys betonar Saravia de la Calle att

en kristen under inga omständigheter bör överlåta sina pengar åt dessa profitörer, eftersom han syndar genom att handla så. Som alltid bör han avstå från synd; och om han ej syndar bör han avstå från att orsaka att ockraren syndar.

Vidare tillägger han att om bankirernas tjänster inte utnyttjas kommer det att resultera i följande ytterligare fördel: insättarna

kommer ej att bli chockade om ockraren ställer in betalningar; om han går i konkurs, som vi så ofta ser och vår herre tillåter, låt honom och hans överordnade vara förlorade som oärliga spelare[17].

Som vi ser är Saravia de la Calles analys, precis som hans skärpa och humor, oklanderlig och motsägelsefri. Emellertid lägger han i sin kritik av bankirer möjligen för stor vikt vid det faktum att de, i strid med kanonförbudet mot ocker, tog ut och betalade ränta istället för att understryka att de förskingrade depositioner.

En annan författare som undersöker den särskilda penningdepositionen är Martín de Azpilcueta, mer känd som “Doctor Navarro”. I sin bok Comentario resolutorio de cambios (“Bestämd kommentar rörande handel”), först publicerad i Salamanca i slutet av 1556, hänvisar Martín de Azpilcueta uttryckligen till “bankverksamhet för säker förvaring”, vilken består i bankavtalet för depositioner av pengar. För Martín de Azpilcueta är bankverksamhet för säker förvaring, eller den särskilda penningdepositionen, helt juste och innebär att bankiren är

beskyddare, depositionsmottagare och garant av pengarna som har överlåtits till honom eller inväxlats för vilket syfte som helst av de som ger eller skickar honom pengar, och han är skyldig att utföra betalningar till köpmän eller personer till vilka insättaren vill ha betalningar genomförda på det ena eller det andra sättet, [för vilket] han legitimt kan ta ut en rimlig avgift av republiken eller av insättarna, då detta uppdrag och ansvar är nyttigt för republiken och fritt från klander; ty det är rimligt för en arbetare att intjäna sin lön. Och det är ockrarens jobb att mottaga, bevaka och hålla pengarna från många köpmän redo att användas, och att föra och upprätthålla deras konton med stor möda och ibland med risk för fel i deras räkenskaper och i andra avseenden. Detta arrangemang skulle kunna formuleras i ett avtal genom vilket en person tar på sig ansvaret att hålla andras pengar på deposition, utföra betalningar och föra deras räkenskaper som utformat av dem, etc., då detta är en överenskommelse om att anlita en person för ett arbete, vilket är ett välkänt, rättvist och välsignat avtal[18].

Som vi ser betraktar Martín de Azpilcueta den särskilda penningdepositionen som ett helt legitimt avtal genom vilket människor anförtror omhändertagandet av sina pengar till en professionell bankir, som måste vaka över dem som en god förmyndare och ständigt hålla dem tillgängliga för insättarna och förse dessa med de kassatjänster de ber om. Han har därigenom rätt att debitera insättarna en avgift för sådana tjänster. Faktum är att Martín de Azpilcueta menar att det är insättarna som måste betala depositionsmottagaren eller bankiren och aldrig det omvända. Insättare “betalar som kompensation för möda och svårigheter som ockraren genomgår i samband med mottagande och bevakning av deras pengar”, och bankirer måste bedriva

sina affärer på ett hederligt sätt och nöja sig med en rimlig lön, vilken erhålls från dem som är skyldiga dem det och vars pengar de skyddar och vars konton de för, och ej från dem som ej står dem i skuld[19].

Därutöver fördömer Martín de Azpilcueta uttryckligen, i ett försök att klargöra sin sak och undvika förvirring, kunder som inte vill betala någonting för omhändertagandet av sina pengar och som till och med försöker tjäna in ränta på dem. Doctor Navarro drar slutsatsen att

i denna typ av utbyte syndar inte bara penningväxlaren, utan även… de som anförtror sina pengar för säkert förvar enligt ovan. De vägrar senare att betala en avgift och hävdar att de vinster som intjänats med hjälp av deras pengar och mottagits av de som de överlåtit pengar till är lön nog. Och om penningväxlaren begär en avgift lämnar kunderna honom och gör affärer någon annanstans. För att behålla dessa kunder gör därför bankiren avkall på deras avgift och tar istället pengar från dem som ej står honom i skuld[20].

I sin bok Suma de tratos y contratos (Sammanställning av överenskommelser och avtal) (Sevilla 1571) utför Tomás de Mercado en analys av bankaffärer som på många sätt ligger i linje med föregående författares studier. Han inleder med att korrekt slå fast att insättare bör betala bankirer för arbetet med att bevaka deras penningdepositioner, med slutsatsen att

det är en vanlig, allmän regel bland bankirer att kunna ta ut löner från de som deponerar pengar i deras bank, en viss summa varje år per tusen, då bankirer tjänar insättare och beskyddar deras tillgångar[21].

Icke desto mindre påpekar Tomás de Mercado ironiskt att bankirer i Sevilla är så “generösa” att de inte debiterar något för att bevaka depositioner: “det stämmer att de i denna stad är så tjusiga och ädla att de varken ber om eller tar ut någon lön alls.”[22] Tomás de Mercado uppmärksammar att dessa bankirer inte har något behov av att debitera någonting, eftersom den stora mängd valuta de får in i form av depositioner genererar dem betydande vinster genom personliga affärsöverenskommelser. Vi måste betona att Tomás de Mercado här, enligt vår åsikt, helt enkelt styrker ett faktum och inte på något sätt indikerar att han betraktar dessa handlingar vara legitima, såsom en del moderna författare (bland andra Restituto Sierra Bravo och Fransisco G. Camacho) verkar föreslå.[23] Tvärtom. Från den renaste romerska lärans ståndpunkt och den särskilda penningdepositionens rättsliga karaktär, enligt analys i kapitel 1, är Tomás de Mercado den skolastiska författare som tydligast visar att överföringen av egendom genom den särskilda depositionen inte innebär att förfoganderätten över depositionens tantundem i samma stund överförs. Härigenom sker i alla praktiska avseenden ingen fullständig överföring av egendom. Han uttrycker sig tämligen väl: “de [bankirer] måste förstå att pengarna inte är deras, utan tillhör andra; och det är inte rätt att genom att använda dem få dem upphöra att tjäna sina ägare”. Tomás de Mercado tillägger att bankirer bör åtlyda två fundamentala principer. Först och främst ska de

ej barskrapa banken till den grad att de ej kan täcka de betalningsuppdrag de mottager, då de om de ej klarar av att betala dem, för att de har spenderat och investerat pengarna i skumraskaffärer och andra avtal, sannerligen syndar… För det andra: de skall inte involvera sig i riskabla affärer, då de syndar även om affärerna visar sig bli lyckosamma på grund av att bankirerna trotsar möjligheten att de inte ska kunna fullgöra sina förpliktelser och orsaka allvarlig skada för dem som har satt tillit till dem.[24]

Även om man skulle kunna ta dessa riktlinjer som en indikation på att Tomás de Mercado känner sig tvungen att acceptera en viss fractional-reserve är det viktigt att hålla i minnet att han är mycket noga med att uttrycka sin juridiska ståndpunkt att deponerade pengar till sist inte tillhör bankirer utan insättare, liksom vidare att framföra att inga bankirer följer hans två rekommendationer:

Då det emellertid är mycket svårt att tygla girighet i ett tillstånd av överflöd, när affärer går väl, bryr sig ingen av dem om dessa varningar eller tillmötesgår dessa krav[25].

Av denna anledning betraktar han regleringarna införda av kejsar Karl den femte i detta avseende som mycket positiva. De förbjöd bankirer att utföra personliga affärsöverenskommelser och var avsedda att eliminera frestelsen att utan begränsning finansiera sådana överenskommelser med pengar tagna från insättare.[26]

Vidare slår Tomás de Mercado fast i slutet av kapitel 4 av Suma de tratos y contratos att bankirerna i Sevilla förfogar över depositioner av pengar och ädelmetaller tillhörande köpmän som handlade med den nya världen, och att de med sådana betydande depositioner “gör stora investeringar” och skördar imponerande vinster. Han fördömer här inte öppet dessa aktiviteter, men vi måste komma ihåg att stycket ifråga återigen är en beskrivning av ett faktum snarare än ett omdöme rörande dess legitimitet. Han överväger dock legitimitetsfrågan i större utsträckning i kapitel 14, vilket vi redan har behandlat. Tomás de Mercado avslutar också med att bankirer

även är involverade i handel och debitering; bankirer under denna republik engagerar sig i en extremt brett spektrum av aktiviteter, bredare än en ocean, men ibland utbreder de sig för lite och förlorar allt[27].

De skolastiker som var mest vilseledda i sina snäva behandlingar av den särskilda penningdepositionen är Domingo de Soto och (speciellt) Luis de Molina samt Juan de Lugo. Dessa teoretiker tillät mycket riktigt sig själva att influeras av den medeltida kanontraditionen, som behandlades i del 2 av detta kapitel, och särskilt av den doktrinala förvirring som följde depositum confessatum. De Soto och framförallt Molina ser den särskilda penningdepositionen som ett lån i vilket både ägandet och den fulla förfoganderätten över depositionens tantundem överförs till bankiren. Därför tror de att utlåningen av deponerade medel till tredje part är legitimt, så länge bankirerna handlar med “varsamhet”. Domingo de Soto skulle kunna betraktas vara den förste att vidhålla denna ståndpunkt, även om han gjorde det på ett mycket indirekt vis. I själva verket läser vi i bok 6, ämne 11 av hans verk La justicia y el derecho (Rättvisan och lagen) (1556) att bankirer har

vanan, sägs det, att vara skyldiga en större summa pengar än vad som har deponerats om en köpman gör sin deposition i kontanter. Jag gav penningväxlaren tiotusen; så han kommer vara skyldig mig tolv, kanske femton; då kontantinnehav är mycket lönsamt för penningväxlaren. Ej heller kan något ont finnas i det[28].

Ett annat typiskt exempel på kreditskapande som Domingo de Soto tycks acceptera är ett lån i form av växeldiskontering, finansierat genom användning av kunders depositioner.

Icke desto mindre är jesuiten Luis de Molina den teoretiker som tydligast har vidhållit en felaktig lära kring bankavtalet med den särskilda penningdepositionen.[29] I Tratado sobre los cambios (Avhandling om handeln) (1597) håller han de facto fast vid den medeltida doktrinen att den särskilda penningdepositionen är ett lån eller ett mutuum-avtal till bankirens fördel, ett avtal i vilket inte bara ägandet överförs utan även den fulla nyttjanderätten av tantundem, något som innebär att bankiren legitimt kan använda pengarna i sina egna syften i form av lån eller på vilket annat sätt som helst. Låt oss se hur han presenterar sitt argument:

Eftersom dessa bankirer, som alla de andra, är sanna ägare av pengarna som deponerats i deras banker, och de skiljer sig stort från andra depositionsmottagare i detta avseende… så de mottager pengarna som ett osäkert lån och härigenom på egen risk.

Vidare intygar han än tydligare att

en sådan deposition är som sagt egentligen ett lån, och ägandet av de insatta pengarna överförs till bankiren, så om de går förlorade är det bankiren som går miste om dem[30].

Detta ställningstagande står i konflikt med den lära som Luis de Molina själv upprätthåller i Tratado sobre los préstamos y la usura (Avhandling om lån och ocker), där han intygar att en bestämd löptid är en essentiell beståndsdel för alla låneavtal, och att om löptiden för ett lån inte har fastslagits uttryckligen och en tidsfrist för dess återlämning inte har satts “blir det nödvändigt att acceptera rättens beslut när det gäller lånets varaktighet.”[31] Vidare ignorerar Luis de Molina alla de argument som presenterades i kapitel 1 för att visa att den särskilda penningdepositionen, i termer av rättsliga egenskaper och karaktär, inte har någonting gemensamt med ett lån eller mutuum-avtal. Härigenom är hans doktrinala försök att identifiera de två avtalen med varandra ett klart steg tillbaka, inte bara i jämförelse med Saravia de la Calles och Martin de Azpilcuetas mer konsekventa synsätt, utan också med hänsyn till avtalets verkliga rättsliga karaktär, såsom det redan hade utvecklats av romersk rättsvetenskap. Av denna anledning är det märkligt att en så pass skicklig och inträngande tänkare som Luis de Molina inte insåg den extrema faran i att acceptera överträdelsen av de allmänna rättsprinciper som styr den särskilda penningdepositionen, och att han hävdade att:

Det inträffar aldrig att alla insättare behöver sina pengar på ett sådant sätt att de ej kvarlämnar många tusen dukater deponerade, med vilka bankirerna kan göra affärer och antingen intjäna en vinst eller lida förlust med[32].

Molina inser inte att på detta vis går inte bara avtalets mål eller huvudsakliga syfte förlorat, (omhändertagande eller säkert förvar), utan att incitament också ges för alla möjliga sorters illegitima handlingar och missbruk som oundvikligen genererar en ekonomisk recession och bankmisslyckanden. När den traditionella rättsprincip som kräver ständigt säkert förvar av depositionens tantundem till insättarens fördel inte respekteras finns det ingen självklar vägledning för hur bankmisslyckanden skall undgås. Vidare är det uppenbart att så pass vaga och ytliga förslag som att “försöka handla med varsamhet” och att “inte involvera sig i riskabla affärsöverenskommelser” inte är tillräckliga för att hindra de mycket skadliga ekonomiska och sociala effekterna av fractional-reserve banking. Hursomhelst bemödar sig Luis de Molina åtminstone att påtala att:

Det är viktigt att varna för att [bankirer] begår en dödssynd om de i sina egna affärer använder så mycket av de deponerade pengarna att de senare är oförmögna att, i rätt tid, överlämna de kvantiteter som insättarna begär eller beordrar skall betalas mot sina insatta medel… Dessutom begår de en dödssynd ifall de involverar sig i affärsöverenskommelser som innebär en risk att de inte kan återlämna depositioner. Ifall de exempelvis skickar så mycket varor över haven att, om deras skepp sjunker eller övertas av pirater, de inte skulle kunna återbetala depositioner även efter att de sålt alla sina tillgångar. Och de har inte gjort sig skyldiga till en dödssynd endast när affären går illa, utan även när den går väl. Detta med anledning av den risk att skada insättare de tar och de garanter som de själva förser för depositionerna[33].

Vi finner denna varning från Luis de Molina berömvärd, men är på samma gång förbluffade över hans misslyckande med att inse den djupa motsägelse som till sist existerar mellan hans varning och hans uttryckliga tillåtelse av “försiktig” fractional-reserve banking. Faktum är att den enda vattentäta metoden – oavsett hur försiktiga bankirer är – att undvika risker och säkerställa att depositioner finns permanent tillgängliga för insättare är att behålla 100 procents reservkvot vid alla tidpunkter.[34]


[1] En annan version på engelska av denna del uppträder i Jesús Huerta de Soto, “New Light on the Prehistory of the Theory of Banking and the School of Salamanca”, Review of Austrian Economics 9, nr. 2 (1996): 59–81.

[2] Ramón Carande, Carlos V y sus banqueros, 3 volymer (Barcelona och Madrid: Editorial Crítica, 1987).

[3] Spanska banker under sextonhundratalet var inte mer lyckosamma:

I början av sextonhundratalet var banker i rätten i Sevilla, Toledo och Granada. Kort efter 1622 klagade Alejandro Lindo på att inte en enda ännu existerade, då den sista (ägd av Jacome Matedo) hade bringats på fall i Sevilla. (M. Colmeiro, Historia de la Economía Política española [1863; Madrid: Fundación Banco Exterior, 1988], vol. 2, s. 342)

[4] Till sist, och efter mycket möda, lyckades han få tag i omkring 200 000 dukater, och skrev vid tidpunkten, “Jag är rädd att jag kommer orsaka undergången för samtliga banker i Sevilla.” Se Carande, Carlos V y sus banqueros, vol. 1, s. 299–323, spec. s. 315–16 som handlar om Greshams besök i Sevilla.

[5] Se Cipollas Money in Sixteenth-Century Florence (Berkeley; University of California Press, 1989), spec. s. 101 ff. Den intima finans- och handelsrelationen mellan Spanien och Italien under femtonhundratalet är mycket väldokumenterad i Felipe Ruiz Martíns bok Pequeño capitalismo, gran capitalismo: Simón Ruiz y sus negocios en Florencia (Barcelona: Editorial Crítica, 1990).

[6] Cipolla intygar att Riccibanken under 1570-talet inte längre kunde möta behovet av kontantuttag och de facto ställde in betalningar, vilka bara genomfördes “med luft” eller bankstrategier. Florentinska myndigheter fokuserade enbart på symptomen av denna oroväckande situation och gjorde ett typiskt försök att lösa den med blotta förordningar. De påbjöd bankirer skyldigheten att betala sina fordringsägare omedelbart i kontanter, men de ställde vare sig diagnos eller angrep den grundläggande källan till problemet (förskingringen av depositioner och kanaliserande av dessa till lån och misslyckandet att behålla 100 procents kontantreserv). Följaktligen misslyckades de nya dekreten med att ha sin önskvärda effekt och krisen förvärrades efterhand tills den våldsamt bröt ut i mitten på 1570-talet. Se Cipolla, Money in Sixteenth-Century Florence, s. 107.

[7] Den bästa källan om relationerna mellan Fuggerbanken och Karl den femte är troligtvis Ramón Carandes Carlos V y sus banqueros. Också värd att nämna är en studie av Rafael Termes Carreró med titeln Carlos V y uno de sus banqueros: Jacobo Fugger (Madrid: Asociación de Caballeros del Monasterio de Yuste, 1993). Rafael Termes gör en intressant observation om Fuggerfamiljens dominans i Spanien, påpekandes att

det finns en gata i Madrid döpt efter familjen Fugger. Calle de Fúcar, mellan gatorna Atocha och Moratín, bär den latiniserade versionen av deras efternamn. Utöver detta är ordet fucár än idag listat med betydelsen “rik och välbärgad person” i Diccionario av den spanska kungliga akademin. (s. 25)

[8] Följande författare, bland andra, har nyligen granskat de spanska skolastikernas bidrag till ekonomisk teori: Murray N. Rothbard, “New Light on the Prehistory of the Austrian School,” i The Foundations of Modern Austrian Economics, Edwin G. Dolan, red. (Kansas City, Mo.: Sheed and Ward, 1976), s. 52–74, och Economic Thought Before Adam Smith, kap. 4, s. 97–133; Lucas Beltrán, “Sobre los orígenes hispanos de la economía de mercado,” i Ensayos de economía política (Madrid: Unión Editorial, 1996), s. 234–54; Marjorie Grice-Hutchinson, The School of Salamanca: Readings in Spanish Monetary Theory 1544–1605 (Oxford: Clarendon Press, 1952), Early Economic Thought in Spain 1177–1740 (London: George Allen and Unwin, 1978), och Economic Thought in Spain: Selected Essays of Marjorie Grice-Hutchinson, Laurence S. Moss och Christopher K. Ryan, red. (Aldershot, England: Edward Elgar, 1993); Alejandro A. Chafuen, Christians for Freedom: Late-Scholastic Economics (San Francisco: Ignatius Press, 1986); och Huerta de Soto, “New Light on the Prehistory of the Theory of Banking and the School of Salamanca,” s. 59–81. Den intellektuella influensen från Salamancaskolan på den österrikiska skolan är inte blott ett sammanträffande eller en historisk slump, utan en konsekvens av de nära historiska, politiska och kulturella kopplingarna som fanns mellan Spanien och Österrike under Karl den femtes och hans bror Ferdinand den förstes tid. Dessa band varade i åtskilliga århundraden, och Italien spelade en viktig roll i dem, genom att fungera som en verklig kulturell, ekonomisk och finansiell länk mellan de två yttersta ändpunkterna av kejsardömet (Spanien och Wien). (Rörande detta ämne rekommenderar vi Jean Bérengers intressanta bok, A History of the Habsburg Empire, 1273–1700, C.A. Simpson, övers. [London: Longman, 1994, s. 133-35]). Icke desto mindre har skolastikernas lära om bankväsendet till stor del bortsetts från i ovanstående skrifter. Marjorie Grice-Hutchinson vidrör ämnet med ett nära ordagrannt återberättande av Ramón Carandes ytliga bidrag i frågan (se The School of Salamanca, s. 7–8). Ramón Carande i sin tur hänvisar (på s. 297–98 av volym 1 av sin bok Carlos V y sus banqueros) helt enkelt till Tomás de Mercados reflektion kring bankverksamhet. En mer grundlig granskning görs av Alejandro A. Chafuen, som åtminstone återger Luis de Molinas syn på bankväsendet och överväger den grad till vilken Salamancaskolan gav sitt samtycke eller ej när det gäller fractional-reserve banking. En annan relevant källa är Restituto Sierra Bravos verk, El pensamiento social y económico de la Escolástica desde sus orígenes al comienzo del catolicismo social (Madrid: Consejo Superior de Investigaciones Científicas, Instituto de Sociología “Balmes”, 1975). Volym 1, s. 214–37, innehåller en tämligen tendentiös tolkning av synen på bankaffärer bland medlemmarna av Salamancaskolan. Enligt Sierra Bravo lutade några av skolans teoretiker (inklusive Domingo de Soto, Luis de Molina, och till och med Tomás de Mercado) åt att acceptera fractional-reserve banking. Han ignorerar emellertid skrifterna av andra medlemmar av skolan som, på fastare teoretiska grunder, hade radikalt motsatta åsikter. Samma kritik kan tillämpas på de hänvisningar Fransisco Camacho gör i sina förord till de spanska översättningarna av Molinas verk, i synnerhet hans introduktion till La teoría del justo precio (Madrid: Editora Nacional, 1981), spec. s. 33–34. Denna version av läran, enligt vilken vissa av medlemmarna av Salamancaskolan accepterade fractional-reserve banking, har influerats stort av en artikel av Fransisco Belda, S.J., med titeln “Ética de la creación de créditos según la doctrina de Molina, Lessio y Lugo”, publicerad i Pensamiento 19 (1963): 53-89. Av de anledningar som anges i texten håller vi inte med dessa författares tolkning av Salamancaskolans lära när det gäller bankväsende. Vi kommer att behandla dessa invändningar mer i detalj i del 1 av kapitel 8.

[9] Saravia de la Calle, Instrucción de mercaderes, s. 180.

[10] Ibid., s. 181.

[11] Ibid., s. 195.

[12] Ibid., s. 196.

[13] Ibid., s. 197.

|14] Ibid.

[15] Ibid., s. 186.

[16] Ibid., s. 190; kursivering tillagd.

[17] Ibid., s. 198.

[18] Martín de Azpilcueta, Comentario resolutorio de cambios (Madrid: Consejo Superior de Investigaciones Científicas, 1965), s. 57–58. I vår studie av Dr. Navarros läror har vi använt den första spanska upplagan, publicerad av Andrés de Portanarijs i Salamanca 1556, liksom den portugisiska upplagan, publicerad av Ioam de Barreyra i Coimbra 1560 med titeln Comentario resolutorio de onzenas. I denna upplaga uppträder texten som motsvarar ovanstående citat på s. 77–80.

[19] Azpilcueta, Comentario resolutorio de cambios, s. 60–61.

[20] Ibid., s. 61.

[21] Vi citerar Instituto de Estudios Fiscales utgåva publicerad i Madrid 1977, redigerad och presenterad med förord av Nicolás Sánchez Albornoz, vol. 2, s. 479. Restituto Sierra Bravo har en annan utgåva, publicerad av Editora Nacional 1975. Ovanstående utdrag dyker upp på sida 401 av denna utgåva. Originalutgåvan publicerades i Sevilla 1571 “en casa de Hernando Días Impresor de Libros, en la calle de la Sierpe.”

[22] Mercado, Suma de tratos y contratos, vol. 2, s. 480 av Instituto de Estudios Fiscales utgåva och s. 401 av Restituto Sierra Bravos utgåva.

[23] Se skrifterna av Restituto Sierra Bravo, Fransisco Belda, och Fransisco García Camacho refererade till i fotnot 76.

[24] Mercado, Suma de tratos y contratos, vol. 2, s. 480 av Instituto de Estudios Fiscales utgåva och s. 401 av Restituto Sierra Bravos utgåva.

[25] Ibid.

[26] Nueva Recopilación, lag 12, rubrik 18, bok 5, införd i Zamora den 6 juni, 1554 av Karl den femte, drottning Johanna, och prins Filip; den läses:

Då de allmänna bankerna på marknaderna i Medina del Campo, Rioseco och Villalón, och i städerna och byarna av dessa kungariken… [har sysselsatt sig med andra affärer än sin specifika uppgift rörande pengar], har de som ett resultat ställt in betalningar och gått i konkurs; [för att] undvika tidigare nämnda skeenden utfärdar vi dekretet att, de från och med nu håller sig till sin specifika plikt, samt att inte endast en person utan minst två skall krävas för att etablera dessa allmänna banker… och att innan de… [får utöva sitt yrke] måste erbjuda tillräckliga garantier. (kursivering tillagd)

Notera att “allmänna banker” här inte åsyftar statliga banker utan privata banker som får ta emot insättningar från allmänheten under vissa omständigheter (minst två ägare, tillräckliga garantier etc.). Se José Antonio Rubio Sacristán, “La fundación del Banco de Amsterdam (1609) y la banca de Sevilla”, Moneda y crédito (mars 1948).

[27] Detta är ett citat av Mercado som Ramón Carande inkluderar i vol. 1 av Carlos V y sus banqueros, i inledningen av sin behandling av bankirer i Sevilla och den kris som fick dem alla att bringas på fall. Se Mercado, Suma de tratos y contratos, vol. 2, s. 381–82 av 1977 års utgåva från Instituto de Estudios Fiscales och s. 321 av Sierra Bravo-utgåvan.

[28]

Habet autem praeterea istorum usus, ut fertur si mercatorum quispiam in cambio numeratam pecuniam deponat, campsor pro maio ri illius gratia respondeat. Numeravi campsori dece milia: fide habebo apud ipsum & creditu pro duodecim, & forfam pro quim decim: qui capsori habere numerata pecuniam bonum est lucrum. Neq, vero quicq vitij in hoc foedere apparet. (Domingo de Soto, De iustitia et iure [Salamanca: Andreas Portonarijs, 1556], bok 6, ämne 11, den enda artikeln, s. 591. Instituto de Estudios Políticos upplaga [Madrid, 1968], vol. 3, s. 591)

Sierra Bravo (El pensamiento social y económico de la escolástica, s. 215) är av åsikten att dessa ord av Domingo de Soto implicerar hans acceptens av fractional-reserve banking.

[29] Det är mycket talande att flertalet författare, inklusive Marjorie Grice-Hutchinson, tvekar inför att placera Luis de Molina bland Salamancaskolans teoretiker: “Ett inkluderande av Molina i Skolan tycks mig nu mer tvivelaktigt.” Marjorie Grice-Hutchinson, “The Concept of the School of Salamanca: Its Origin and Development”, kapitel 2 av Economic Thought in Spain: Selected Essays of Marjorie Grice-Hutchinson, s. 25. Det tycks stå klart att kärnmedlemmarna av Salamancaskolan var dominikaner, och att det åtminstone i bankfrågor är nödvändigt att separera dem från jesuit-teologer, en avvikande och mycket mindre rigorös grupp.

[30] Luis de Molina, Tratado sobre los cambios, redigerad och presenterad av Fransisco Gómez Camacho (Madrid: Instituto de Estudios Fiscales, 1991), s. 137–40. Originalupplagan publicerades i Cuenca 1597.

[31] Luis de Molina, Tratado sobre los préstamos y la usura, redigerad och presenterad av Fransisco Gómez Camacho (Madrid: Instituto de Estudios Fiscales, 1989), s. 13. Originalupplagan publicerades i Cuenca 1597.

[32] Molina, Tratado sobre los cambios, s. 137.

[33] Ibid., s. 138–39; kursivering tillagd.

[34] Efter Molina är den ledande lärde med ett liknande synsätt i bankfrågor Juan de Lugo, också han jesuit. Detta innebär att Salamancaskolan, i förhållande till bankverksamhet, bestod av två tankeströmningar: en som var korrekt, teoretiskt välgrundad, nära den framtida Currency School, och representerad av Saravia de la Calle, Martín de Azpilcueta och Tomás de Mercado; och en annan, med dragning åt inflationismens dårskaper och fractional-reserve banking, och nära den framtida Banking School. Luis de Molina, Juan de Lugo, och i mycket mindre utsträckning, Domingo de Soto exemplifierade denna strömning. I kapitel 8 kommer vi att utveckla denna hypotes mer i detalj. För stunden skulle vi bara vilja påpeka att Juan de Lugo följde i Luis de Molinas fotspår och gav en särskilt tydlig varning till bankirer: Qui bene advertit, eivsmodi bancarios depositarios peccare graviter, & damno subsequuto, cum obligatione restituendi pro damno, quoties ex pecuniis apud se depositis tantam summam ad suas negotiationes exponunt, ut inhabiles maneant ad solvendum deposentibus, quando suo tempore exigent. Et idem est, si negotiationes tales aggrediantur, ex quibus periculum sit, ne postea ad paupertatem redacti pecunias acceptas reddere non possint, v.g. si euenrus ex navigatione periculosa dependeat, in qua navis hostium, vel naufragij periculo exposita sit, qua iactura sequunta, ne ex propio quidem patrimonio solvere possint, sed in creditorum, vel fideiussorum damnum cedere debet. (R.P. Joannis de Lugo Hispalensis, S.I., Disputationum de iustitia et iure tomus secundus, Disp. 28, del 5 [Lyon: Sumptibus Petri Prost, 1642], s. 406–07)


Texten har översatts till svenska av Ola Nevander.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *