Pengar, bankkredit och ekonomiska cykler, kap. 2.3

BANKIRER UNDER SENMEDELTIDEN

Romarrikets fall innebar ett upphörande av det mesta av handeln och början på en feodal ekonomisk och social ordning. Den enorma nedgången i handel och arbetsfördelning var ett hårt slag för bedrivandet av finansiella tjänster, speciellt bankverksamhet. Effekten av denna nedgång varade i flera århundraden. Endast kloster, stabila centra för ekonomisk och social utveckling, kunde tjäna som väktare av ekonomiska resurser. Det är i detta avseende viktigt att nämna Tempelherreorden, vilken grundades år 1119 i Jerusalem för att beskydda pilgrimer. Tempelherreorden besatt ansenliga mängder finansiella resurser till följd av plundringar från militära uppdrag och arv från feodalherrar och furstar. Eftersom de var internationellt aktiva (de hade mer än niotusen centra och två högkvarter) och var en såväl militär som religiös orden var medlemmarna säkra väktare av depositioner. De hade stor moralisk auktoritet, vilket gav dem folkets tillit. Förståeligt nog började de få in både reguljära och särskilda depositioner från individer, vilka de debiterade en avgift för den säkra förvaringen. Tempelherrarna arrangerade också förflyttningar av penningmedel mot en fast summa för transport och beskydd. Vidare lånade de ut av egna resurser och bröt inte mot principen för säker förvaring av depositioner. Orden byggde upp en växande förmögenhet, vilket gav upphov till rädsla och avund hos många människor, tills Filip den sköne, kung av Frankrike, beslutade sig för att upplösa den. Han beföll att de ansvariga skulle brännas på bål (inklusive Jaques de Molay, ordens Grand Maître), med konfiskeringen av ordens alla rikedomar som främsta syfte.[1]

Slutet av tusentalet och början av elvahundratalet förde med sig en viss återhämtning i affärsverksamhet och handel, främst i italienska städer på den Adriatiska halvön: särskilt Venedig, Pisa och senare Florens. Dessa städer specialiserade sig på handel med Konstantinopel och Orienten. En klar finansiell tillväxt i dessa städer ledde till en pånyttfödelse av bankväsendet, och det mönster som vi såg i den klassiska världen återskapades. Bankirer respekterade mycket riktigt inledningsvis rättsprinciper nedärvda från Rom och gjorde affärer på laglig väg, utan illegitimt utnyttjande av depositioner (det vill säga särskilda penninginsättningar). Endast pengar mottagna som lån (det vill säga tidsbundna “insättningar”) användes eller lånades ut av bankirer, och bara under den överenskomna löptiden.[2] Icke desto mindre frestades bankirer än en gång att dra nytta av pengar från depositioner. Detta var en gradvis process som ledde till missbruk och ett återupptagande av fractional-reserve banking. Myndigheterna var i allmänhet oförmögna att upprätthålla juridiska principer och utdelade till och med vid många tillfällen privilegier och licenser för att uppmuntra bankirers olämpliga förehavanden och dra fördelar av situationen, i form av lån och skatteinkomster. De bildade rentav offentliga banker (som Barcelonas depositionsbank, eller Taula de Canvi, och andra som vi skall behandla senare).[3]

DEPOSITIONSBANKENS ÅTERKOMST I DET EUROPEISKA MEDELHAVSOMRÅDET

Abbott Payson Usher studerar, i sitt monumentala verk The Early History of Deposit Banking in Mediterranean Europe[4], den gradvisa uppståndelsen av fractional-reserve banking under senmedeltiden, en process som byggde på brottet mot följande allmänna rättsprincip: full tillgänglighet till depositionens tantundem måste behållas till förmån för insättaren. Enligt Usher är det inte förrän tolvhundratalet som en del privata bankirer börjar använda sina insättares pengar i egna syften, med fractional-reserve banking som följd och de möjligheter till kreditexpansion som det medför. Därutöver, och i motsats till rådande opinion, anser Usher detta vara den viktigaste händelsen i bankhistorien, snarare än införandet av sedlar (något som hursomhelst inte inträffade förrän mycket senare, under sextonhundratalet). Även om exakt samma ekonomiska effekter följer utgivningen av sedlar utan finansiellt understöd som av utlåning av penningmedel från depositioner, formades bankers verksamhet – som vi skall se i kapitel 4 – historiskt sett mer av den senare aktiviteten än av den föregående. Usher påtalar att: “historien om sedelutgivning har, ända tills nyligen, överskuggat vikten av illegitim depositionsverksamhet i alla dess former, outvecklad som modern”. I en ironisk anmärkning över ekonomers oberättigade betoning av problemet med sedelutgivning snarare än den äldre men likafullt skadliga verksamheten av depositionsbanker, drar han slutsatsen att

efterfrågan på valuta och de teoretiska intressen som skapas av detta problem bidrog starkt till att föda missuppfattningar kring den relativa vikten av sedlar kontra depositioner. På samma sätt som franska diplomater “upptäckte” Pyrenéerna under diplomatkrisen på sjuttonhundratalet “upptäckte” bankteoretiker depositioner i mitten av artonhundratalet[5].

Om och om igen visar Usher att det moderna banksystemet har sitt ursprung i fractional-reserve banking (i sig resultatet av bedrägeri med statligt understöd, vilket Usher illustrerar i detalj med hjälp av exemplet från det senmedeltida katalanska banksystemet), och inte i sedelutgivning som uppträdde mycket senare.

Usher påpekar att de första bankerna i elvahundratalets Genua gjorde en tydlig åtskillnad i sin bokföring mellan depositioner och “tidsbundna” insättningar, och behandlade de senare som lån eller mutuum-avtal.[6] Emellertid började bankirer efterhand att utnyttja depositioner i egenintresse, vilket gav upphov till de tendenser av expansion som existerar i banksystemet; mer specifikt, makten att skapa insättningar och bevilja krediter ur intet. Fallet med Barcelonas depositionsbank är ett typexempel. Usher uppskattar att bankens kontantreserver uppgick till 29 procent av de totala insättningarna. Detta innebar att dess möjlighet till kreditexpansion var 3,3 gånger kontantreserverna.[7]

Usher uppmärksammar också offentliga tjänstemäns misslyckanden med att i olika grad försöka upprätthålla god bankpraxis, särskilt 100 procents reservkrav för depositioner. Det hela slutade dessutom med att myndigheterna försåg bankerna med en statlig licens (en förmån – ius privilegium) för att få verka med ofullständiga reserver. Banker var icke desto mindre tvungna att garantera depositioners säkerhet.[8] Det står hursomhelst klart att de styrande i de flesta fall var först av alla med att utnyttja bedrägerierna inom bankvärlden, då belåning sågs som en lättillgänglig finansieringskälla för offentliga utgifter. Det är som att bankirer gavs förmånen att göra förtjänstfull användning av sina insättares pengar i utbyte mot den outtalade överenskommelsen att största delen skulle utgöras av lån till offentliga representanter och finansiering av statsmakten. Vid flera tillfällen gick de styrande så långt som att skapa statliga banker för att direkt kunna skörda de ansenliga vinster som fanns tillgängliga inom bankbranschen. Som vi kommer att se bildades Barcelonas depositionsbank, Taula de Canvi, med detta som huvudsyfte.

KANONFÖRBUDET MOT OCKER OCH “DEPOSITUM CONFESSATUM”

Förbudet mot ocker inom de tre stora monoteistiska religionerna (judendom, islam och kristendom) bidrog kraftigt till att komplicera och mörklägga medeltida finansiell verksamhet. Marjorie Grice-Hutchinson har noggrant studerat det medeltida förbudet mot ränta och dess implikationer.[9] Hon påpekar att judar inte var förbjudna att låna ut pengar mot ränta till icke-judar, vilket förklarar varför de flesta bankirer och finansiärer i den kristnade världen, åtminstone under första halvan av medeltiden, var judar.[10]

Detta kanonförbud mot ränta komplicerade medeltida bankaffärer ytterligare, dock inte för att bankirer (som många forskare har hävdat) ständigt tvingades leta nya metoder att dölja den nödvändiga räntebetalningen på lån i sina försök att erbjuda användbara och nödvändiga tjänster. När bankirer lånade ut pengar som de mottagit från kunder som lån (eller “tidsbundna” insättningar) agerade de korrekt som finansiella mellanhänder, bedrev en sannerligen legitim affärsmodell och bidrog klart till sin tids produktiva ekonomi. Ändå skall inte kyrkans alltför sena erkännande av räntans legitima existens betraktas som ett allmänt bifall till bankaffärer, utan endast som en tillåtelse för banker att låna ut pengar som de tagit emot av tredje part; med andra ord, att agera som rena finansiella mellanhänder. Utvecklingen av den kyrkliga läran i förhållande till ränta implicerar ingalunda ett stöd av fractional-reserve banking, det vill säga bankirers bruk (vilket vanligen innebär beviljande av lån) av depositioner.[11]

Den begreppsförvirring som uppstod under medeltiden och som vi behandlar uppstod i hög grad till följd av kanonförbudet mot ränta. Ett av de huvudsakliga påfunden som infördes av ekonomiska aktörer för att dölja verkligt räntebärande lån var att maskera dem som depositioner.[12] Låt oss undersöka hur man gjorde detta. Först och främst måste vi ha i åtanke vår diskussion om det särskilda, monetära depositionsavtalet i kapitel 1. En av de mest anmärkningsvärda riktlinjerna för detta avtal i Corpus Juris Civilis stipulerade att depositionsmottagaren, om han var oförmögen att återlämna insättningen på begäran, inte bara gjort sig skyldig till stöld genom förskingring, utan även var tvungen att betala ränta till insättaren för sitt uppskjutande av återbetalningen (Digest, 16, 3, 25, 1). Följaktligen bör det inte komma som någon överraskning att många bankirer och “insättare” under hela medeltiden, för att kringgå kanonförbudet mot ränta, uttalat tydliggjorde att de hade ingått ett särskilt depositionsavtal, när de i själva verket hade tagit del av ett rent lån eller mutuum-avtal. Metoden att dölja avtalets sanna karaktär till vilken detta tydliggörande hörde benämndes passande nog depositum confessatum. Det var en låtsasinsättning som, deklarationerna av de båda parterna till trots, inte alls var en riktig insättning utan snarare ett rent lån eller ett mutuum-avtal. Vid slutet av den överenskomna löptiden begärde den som tycktes vara insättare sina pengar. När den utnämnda depositionsmottagaren inte klarade av att återlämna pengarna var han tvungen att betala en “straffavgift” i form av ränta på sitt förmodade “uppskov”, vilket överhuvudtaget inte hade något att göra med den verkliga anledningen för “straffavgiften” (det faktum att transaktionerna representerade ett lån). Att maskera lån som depositioner kom att bli ett effektivt sätt att komma runt kanonförbudet mot ränta och undslippa hårda bestraffningsåtgärder, både sekulära och andliga.

Depositum confessatum perverterade snart den juridiska läran kring den särskilda penningdepositionen och berövade dess grundsatser den klarhet och renhet dessa hade fått i det antika Rom, tillika lade till en förvirring som har kvarstått nästan till våra dagar. Faktum är att, oberoende av experters ställningstaganden (antingen strikt emot eller “för” inom rimliga gränser) i förhållande till räntebärande lån, föranledde de olika åsikterna om depositum confessatum teoretiker att sluta att på ett tydligt sätt särskilja särskilda penningdepositioner och mutuum-avtal. Å ena sidan tenderade överengagerade kanonuttolkare – fast beslutna om att avslöja alla dolda lån och fördöma motsvarande räntor – att automatiskt identifiera depositionsavtal som mutuum-avtal. De trodde att de, genom att avslöja det lån som de antog ligga bakom varenda deposition, skulle sätta stopp för försök till depositum confessatum. I precis detta avseende misstog de sig: de betraktade alla depositioner, till och med riktiga sådana (utförda med det grundläggande syftet att säkert förvara depositionens tantundem och alltid hålla denna tillgänglig för insättaren) som deposita confessata. Å andra sidan försvarades depositum confessatum som en typ av riskfyllda lån vilket – enligt principerna förkunnade i Digest – rättfärdigade betalning av ränta av experter som var relativt sett mer positiva till lån och ränta och sökte vägar att göra dessa mer accepterade av kyrkan.

Som ett resultat av de båda lärouppfattningarna kom teoretiker att tro att det “särskilda” i den särskilda penningdepositionen inte syftade på en viss kvantitet av en fungibel vara (de enheter som var oskiljaktiga från andra enheter av samma typ och depositionens tantundem som ständigt skulle hållas tillgänglig för insättaren), utan snarare på oregelbundenheten att alltid maskera lån som depositioner.[13] Vidare insåg snart bankirer, som hade använt depositum confessatum för att maskera lån som depositioner och rättfärdiga den illegala betalningen av ränta, att doktrinen som framhöll att depositioner alltid dolde lån kunde vara extremt gynnsam för dem, eftersom de till och med kunde tillämpa den för att försvara förskingringen av pengar som de facto hade placerats hos dem på deposition och inte lånats ut. Följaktligen hade kanonförbudet mot ränta den oväntade effekten av att fördunkla romerska juristers klara, rättsliga definition av den särskilda penningdepositionen. Många tjänade på den åtföljande förvirringen genom försök att på laglig väg rättfärdiga bedräglig bankverksamhet och förskingring av depositioner. Experter misslyckades med att reda ut det resulterande rättsliga kaoset ända tills slutet av artonhundratalet.[14]

Låt oss nu granska tre särskilda fall vilka tillsammans illustrerar utvecklingen inom det medeltida bankväsendet: florentinska banker under trettonhundratalet, Barcelonas depositionsbank Taula de Canvi under fjortonhundratalet och senare samt Medicibanken. Dessa banker uppvisade, precis som alla de viktigaste bankerna under senmedeltiden, konsekvent det mönster vi såg i Grekland och Rom: banker respekterade inledningsvis de traditionella rättsprinciperna funna i Corpus Juris Civilis, det vill säga, de drevs med en 100-procentig reservkvot vilket garanterade det säkra förvaret av depositionens tantundem och dess ständiga tillgänglighet för insättaren. Så småningom började dessa principer – till följd av bankirers girighet och makthavares bifall – gradvis att luckras upp, och bankirer började låna ut pengar på deposition, de facto ofta till makthavare. Detta gav upphov till fractional-reserve banking och artificiell kreditexpansion, vilket i den första fasen verkade föra med sig stark ekonomisk tillväxt. Hela processen slutade i allmän ekonomisk kris och konkurser för banker som inte kunde återlämna depositioner på begäran när väl recessionen slog till och de hade förlorat allmänhetens förtroende. Närhelst lån systematisk gjordes från depositioner tycks det återkommande temat i bankhistorien vara slutlig undergång.[15] Vidare gick bankmisslyckanden hand i hand med en kraftig åtstramning av penningmängden (särskilt i form av brist på lån och depositioner) och med den påföljande oundvikliga ekonomiska recessionen. Som vi skall se i kommande kapitel tog det nästan fem århundraden för ekonomiska tänkare att förstå de teoretiska orsakerna till alla dessa processer.[16]

BANKVÄSENDE I FLORENS UNDER TRETTONHUNDRATALET

Omkring slutet av elvahundratalet och början av tolvhundratalet var Florens säte för ett framväxande bankväsende som skulle få stor betydelse under trettonhundratalet. Följande familjer ägde många av de viktigaste bankerna: Acciaiuoli, Bonaccorsi, Cocchi, Antellesi, Corsini, Uzzano, Perendoli, Peruzzi och Bardi. Forskning visar att bankirer från det tidiga trettonhundratalet gradvis började utnyttja delar av pengarna på deposition och därigenom skapa en ansenlig mängd expansiva krediter ur tomma intet.[17] Därför är det föga överraskande att en ökning av penningmängden (i form av kreditexpansion) orsakade en artificiell ekonomisk boom åtföljd av en djup, oundviklig recession. Denna recession utlöstes inte bara av napolitanska furstars massiva penninguttag, utan också av Englands oförmåga att återbetala sina lån och av dramatiska prisfall på florentinska statsobligationer. I Florens hade offentliga skulder finansierats av nya spekulativa lån skapade ur intet utav florentinska banker. En allmän förtroendekris inträffade, vilket föranledde konkurser mellan 1341 och 1346 för alla de banker som ägdes av ovanstående familjer. Som man hade kunnat förvänta sig var alla dessa bankundergångar förödande för insättare som, efter en utdragen period, i bästa fall återfick halva, en tredjedel av eller endast en femtedel av sina insättningar.[18] Lyckligtvis dokumenterade Villani den ekonomiska och finansiella utvecklingen under denna period i en krönika som Carlo M. Cipolla har återfunnit. Enligt Villani åtföljdes recessionen av en oerhörd kreditåtstramning (talande nog benämnd mancamento della credenza, eller “kreditbrist”) som vidare förvärrade det ekonomiska läget och förde med sig en våg av konkurser inom industri, verkstad och affärsverksamhet. Cipolla har djupstuderat denna ekonomiska recession och beskriver målande övergången från boom till kris och recession på följande vis: “‘Solsångens era gav vika för dödsdansens.”[19] Faktum är att recessionen enligt Cipolla – “tack vare” de förödande effekterna av pesten som radikalt minskade befolkningen – pågick tills penningmängden och mängden kreditpengar per capita närmade sig nivån före krisen, vilket lade grunden för en efterföljande återhämtning.[20]

MEDICIBANKEN

Medicibankens historia har kommit i ljuset genom forskning och beslutsamhet från Raymond de Roover, vars verk i sin tur vidareutvecklades av 1950 års upptäckt av Medicibankens konfidentiella liggare (libri segreti) i Archivio di Stato i Florens.[21] Hemligstämplingen av dessa liggare avslöjar än en gång den bankirers förehavandens dolda och skamliga karaktär (se fotnot 52), liksom önskan hos många italienska bankkunder (adliga, furstar och till och med påven) att sätta in sina pengar på hemliga konton. Upptäckten av denna bokföring var sannerligen lyckosam, då den förser oss med en djupförståelse av hur Medicibanken verkade under fjortonhundratalet.

Vi måste betona att Medicibanken till en början inte mottog depositioner. Inledningsvis tog den bara emot tidsbundna insättningar, vilka de facto var verkliga lån från kunden till banken. Dessa mutuum-avtal kallades för depositi a discrezione. Orden a discrezione indikerade att banken, eftersom dessa förmodade “insättningar” egentligen var lån, fick använda dem fullt ut och utnyttja dem för fria investeringar, åtminstone inom den bestämda löptiden.[22] Discrezione hänvisar också till den ränta som banken betalade kunder som lånade den pengar i form av tidsbunda “insättningar”.

I sin bok utför Raymond de Roover en genomgående detaljstudie av utvecklingen och omvandlingen av Medicibanken under det århundrade som den existerade. För våra syften är det endast nödvändigt att understryka att banken vid någon tidpunkt började ta emot depositioner och använda delar av dem på ett olämpligt sätt genom utlåning. Libri segreti dokumenterar detta faktum. Varje ingång för depositioner i kontoförteckningen för mars 1442 åtföljs av en notering i marginalen som antyder sannolikheten för att varje insättare skulle göra anspråk på sina pengar.[23]

En balansräkning från Londonfilialen av Medicibanken, daterad till den tolfte november 1477, visar att en ansenlig del av bankens skulder motsvarade depositioner. Raymond de Roover uppskattar själv att bankens reserver vid en tidpunkt var nere på 50 procent av sina direkt inlösbara åtaganden.[24] Om vi tillämpar standardkriteriet använt av A.P. Usher så implicerar detta en kreditexpansion på två gånger de depositioner som banken erhållit. Det finns emellertid stöd för att detta förhållande gradvis förvärrades över bankens livslängd, särskilt efter 1464, ett år som markerade början på växande svårigheter för banken. Rötterna till den allmänna ekonomiska kris, tillika bankkris, som ruinerade Medicibanken liknar de omständigheter som Carlo M. Cipolla identifierar i sin studie av trettonhundratalets Florens. Faktum är att den kreditexpansion som resulterade från bankirers förskingring av depositioner gav upphov till en artificiell boom, uppblåst genom en ökning av penningmängden med sina till synes “fördelaktiga” kortsiktiga effekter. Eftersom denna process kom av en ökning av penningmängden genom kreditexpansion i avsaknad av realt sparande var icke desto mindre det omvända förloppet oundvikligt, något som kommer att förklaras i detalj från och med kapitel 4 och framåt. Detta är precis vad som skedde i Italiens stora affärscentra under andra halvan av fjortonhundratalet. I ekonomisk-analytiska termer är Raymond de Roovers förståelse av den historiska processen tyvärr än mer ytlig än Cipollas. Han går till och med så långt som att påstå att “vad som orsakade dessa allmänna kriser förblir ett mysterium.”[25] Det är emellertid inte överraskande att Medicibanken till slut gick under, precis som andra banker som var beroende av fractional reserve-banking för en stor del av sin verksamhet. Trots att Raymond de Roover hävdar att han inte förstår vad som orsakade den allmänna krisen vid fjortonhundratalets slut innefattar hans historiska steg-för-steg-redogörelse av Medicibankens sista fas alla typiska kännetecken för en oundviklig recession och den kreditpress som följer en process av stor artificiell kreditexpansion. De Roover förklarar att Medicifamiljen tvingades anta en restriktiv kreditpolitik. De begärde återbetalning av lån och försökte öka bankens likviditet. Vidare har det påvisats att Medicis bank under sitt slutskede verkade med mycket låg reservkvot, vilken till och med sjönk till under 10 procent av de totala tillgångarna. Banken var därför oförmögen att möta sina åtaganden under perioden av recession.[26] Medicibanken gick till sist under och alla dess tillgångar övergick i dess fordringsägare händer. Bankens konkurrenter gick under av samma anledning: de oundvikliga effekterna av den artificiella kreditexpansion med påföljande ekonomisk recession som nödvändigtvis uppstår till följd av överträdelsen av de traditionella rättsprinciper som styr den särskilda penningdepositionen.

BANKVÄSENDE I KATALONIEN UNDER TRETTON- OCH FJORTONHUNDRATALET: TAULA DE CANVI

Framväxten av privata banker i Barcelona sammanföll med utvecklingen av privat bankverksamhet i stora italienska affärscentra. Under erövraren Jakob den förstes styre (1213-1276) upphävdes de gotiska och romerska handelslagarna och ersattes med de så kallade Usos de Barcelona. Dessutom fastställdes av parlamentet 1300–1301 en ingående uppsättning regleringar för att kontrollera bankverksamhet. Dessa fastställde makten, rätten och bankirers ansvar, och stipulerade krav i förhållande till garanter. En del av de antagna reglerna är tämligen relevanta för vårt ämne.

Exempelvis fastställdes det den 13 februari år 1300 att den bankir som gjorde konkurs skulle smädas i Barcelona av en offentlig talesman och tvingas leva på en strikt diet av bröd och vatten tills han hade återlämnat till hela summan av insättningarna till sina fordringsägare.[27] Vidare beslutades det den 16 maj 1301, ett år senare, att banker skulle vara tvungna att erhålla säkerheter eller garantier från tredje part för att få verka, och att de som inte klarade av detta inte skulle tillåtas övertäcka sina servicediskar med bordsdukar. Syftet var att klargöra för alla att dessa bankirer inte var lika kreditvärdiga som de som använde bordsdukar, vars tillgångar täcktes av säkerheter. Den som bröt mot dessa regler (det vill säga använde duk utan säkerheter) gjorde sig skyldig till bedrägeri.[28] Med dessa regleringar i åtanke måste Barcelonas banksystem till en början ha varit någorlunda solvent och banker bör ha respekterat de avgörande rättsprinciperna som reglerar penninginsättningar i förhållande till banker.

Icke desto mindre finns det indikationer som visar att privata bankirer, trots omständigheterna, snart började lura sina kunder och den 14 augusti 1321 justerades regleringarna rörande bankkonkurser. Det fastslogs att de bankirer som inte omedelbart uppfyllde sina åtaganden skulle försättas i konkurs, och om de inte betalade sina skulder inom ett år ådrog de sig offentlig skam och vanära, något som skulle tillkännages för hela Katalonien av en stadsutropare. Direkt efteråt skulle bankiren halshuggas framför sin servicedisk och hans egendom säljas lokalt för att betala av fordringsägarna. Faktum är att detta är ett av få tillfällen i historien då offentliga myndigheter har bemödat sig om att verkningsfullt försvara generella principer av äganderätt med hänsyn till avtal om penninginsättningar på bank. Även om det är sannolikt att de flesta katalanska bankirer som gick i konkurs försökte fly eller betala tillbaka sina skulder inom ett år visar dokumenterade bevis att minst en bankir, en viss Francesch Castello, halshöggs direkt framför sin disk år 1360, i strikt överensstämmelse med lagen.[29]

Trots dessa sanktioner motsvarade bankers likvida medel inte de summor som mottogs i form av depositioner. Resultatet var att de så småningom gick under en masse under trettonhundratalet i samma ekonomiska recession och kreditåtstramning som ödelade den italienska finansvärlden och studerades av Carlo M. Cipolla. Även om det finns tecken på att katalanska banker höll ut lite längre än sina italienska kolleger (de fruktansvärda straffen för bedrägeri höjde onekligen reservkvoterna) finns det dokument som visar att katalanska banker till sist också i allmänhet misslyckades med att fullgöra sina förpliktelser. I mars 1397 infördes fler regleringar när allmänheten började beklaga sig över att bankirer var motvilliga att återlämna insatta pengar, gav alla möjliga sorters ursäkter, sade till dem att “komma tillbaka senare” och att de bara skulle betala tillbaka (i det långa loppet om kunden hade tur) i småmynt av ringa värde och aldrig i guld som ursprungligen hade deponerats.[30]

Trettonhundratalets bankkris ledde inte till ökad översyn och skydd av insättares äganderätt. Istället resulterade den i bildandet av en kommunal statsbank, Taula de Canvi, Barcelonas depositionsbank. Denna bank grundades med syftet att ta in depositioner och använda dem för att finansiera stadens utgifter och utfärdandet av statspapper för Barcelonas stad. Därför passar Taula de Canvi in i den traditionella bilden av en bank skapad av offentliga myndigheter för att dra direkt nytta av ojust genererade vinster från bankaffärer. A.P. Usher studerade denna banks verksamhet i detalj. Som man hade kunnat förutse slutade det hela med betalningsinställelser (i februari 1468), eftersom en stor del av dess reserver hade kanaliserats mot lån till Barcelonas stad. Banken var därför oförmögen att tillgodose insättares krav på kontantuttag.[31] Från och med den tidpunkten omorganiserades banken och tilldelades fler och fler privilegier, såsom monopol på alla insättningar härrörande från juridiskt motiverade konfiskeringar och övertaganden. Detta innebar i princip en garanterad kontinuerlig inkomstkälla som fungerade som säkerhet för lån avsedda för finansiering av stadens projekt. Taula gavs också monopol över resurser från alla administrativa insättningar, förmyndarskap och dödsbon. Dessa medel sattes in och sköttes genom banken.[32]


[1] Se exempelvis Jules Piquets bok, Des banquiers au Moyen Age: Les Templiers, Étude de leurs opérations financièrs (Paris, 1939), refererad av Henry Pirenne i hans verk, Historie Économique et Sociale Du Moyen Age (Paris: Presses Universitaires de France, 1969), s. 116 och 219. Piquet tror sig se början på dubbel bokföring och även en primitiv form av checkar i de uppgifter som fanns i Tempelherreordens register. Det verkar emellertid som att Tempelherreordens redovisningsteknik i bästa fall var en direkt föregångare till den dubbla bokföring som senare systematiserades år 1494 av Luca Pacioli, den berömde venetianska munk som också var vän till Leonardo da Vinci. En bank i Pisa använde dubbel bokföring så tidigt som 1336, liksom familjen Masari (skatteindrivare i Genua) år 1340. Den äldsta kontoboken vi har kännedom om kom från en florentinsk bank och dateras till 1211. Se G.A. Leem “The Oldest European Account Book: A Fiorentine Bank Ledger of 1211”, i Accounting History: Some British Contributions, R.H. Parker and B.S. Yamey, red. (Oxford: Clarendon Press, 1994), s. 160-96.

[2] Tidiga depositionsbanker var, åtminstone i teorin, inte diskonto- eller utlåningsbanker. De skapade inte pengar utan verkade med 100 procents reserver, precis som vissa av dagens monetarister skulle vilja se. Övertrasseringar var förbjudna. I praktiken visade sig dessa ideal vara svåra att upprätthålla, särskilt till följd av offentliga nödlägen. Taula de Valencia var på väg att använda sina deponerade rikedomar för att köpa vete för staden år 1567. Illegala utbetalningar gjordes till stadens tjänstemän 1590 och illegala lån till själva staden vid ett antal tillfällen. (Charles P. Kindleberger, A Financial History of Western Europe, 2:a utg. [Oxford: Oxford University Press, 1993], s. 49)

[3] Islamisk lag förbjöd också bankirers personliga utnyttjande av särskilda depositioner under medeltiden, särskilt på den Iberiska halvön. Se exempelvis Compendio de derecho islámico (Risála, Fí-l-Fiqh), av den latinsk-arabiska 900-talsjuristen Ibn Abí Zayd, kallad Al-Qayrawání, publicerad med hjälp av Jesús Riosalido (Madrid: Editorial Trotta, 1993). På s. 130 finner vi följande uttalande som rättsprincip: “den som använder en penningdeposition till att göra affärer begår en motbjudande handling, men om han använder sina egna pengar kan han behålla vinsten.” (Se även s. 214–15, där det slås fast att, i fallet med ett verkligt lån eller mutuum-avtal kan långivaren inte ta ut sina pengar på begäran, utan bara i slutet av den överenskomna löptiden; det islamiska rättskonceptet för pengar går hand i hand med den romerska synen på den särskilda depositionen.)

[4] Abbott Payson Usher undervisade i nationalekonomi vid Harvarduniversitetet och är författare till det hyllade verket The Early History of Deposit Banking in Mediterranean Europe (Cambridge, Mass.: Harvard University Press, 1943).

[5] Ibid., s. 9 och 192.

[6] “I alla dessa förteckningar i Genua finns det även en rad dokument i vilka de mottagna pengarna uttryckligen beskrivs som ett lån (mutuum).” Ibid., s. 63.

[7]

Mot dessa åtaganden höll depositionsbanken myntreserver som uppgick till 29 procent av de totala åtagandena. Med dagens terminologi var banken kapabel att ge ut krediter med 3,3 gånger sina tillhandahållna reserver. (Ibid., s. 181)

Vi kan emellertid inte hålla med om det uttalande Usher gör omedelbart efteråt; han slår fast att privata banker som också verkade i Barcelona under denna tid måste ha haft en mycket lägre reservkvot. Snarare måste fallet ha varit det motsatta. Då privata banker var mindre kunde de inte ha ingjutit lika mycket förtroende hos allmänheten som kommunbanken gjorde, och eftersom de verkade i en hård konkurrensmiljö måste deras kontantreserver varit högre (se s. 181-82 av Ushers bok). I vilket fall som helst drar Usher slutsatsen att

det pågick en betydande centralisering av clearingverksamhet under den tidiga perioden och ett omfattande skapande av krediter. I avsaknad av meningsfull statistik har vi knappast någon grund för att uppskatta den kvantitativa vikten av krediter under den medeltida och tidiga moderna perioder, även om implikationerna av vårt material indikerar ett utbrett användande av kreditbaserad köpkraft. (Ibid., s. 8-9)

Vi kommer senare att hänvisa till verk av C. Cipolla, som fullt ut bekräftar Ushers huvudsakliga poäng. I kapitel 4 skall vi undersöka bankmultiplikatormått på djupet.

[8] I fjortonhundratalets Katalonien krävdes inga garantier, även om endast bankirer som erbjöd sådana fick övertäcka sina servicediskar med dukar. Genom detta system kunde allmänheten enkelt identifiera de mer solventa affärsverksamheterna. Ibid., s. 17.

[9] Marjorie Grice-Hutchinson, Early Economic Thought in Spain 1177-1740 (London: George Allen and Unwin 1978). Se “In Concealment of Usury”, kap. 1, s. 13-60.

[10] Fram till tolvhundratalet kontrollerades det mesta av finansiell verksamhet av judar och icke-kristna, vanligen från Främre Orienten. För sådana otrogna kunde det på inga villkor finnas någon som helst frälsning från en kristen synvinkel och de kyrkliga ekonomiska förbuden gällde inte för dem… Hat gentemot judarna växte fram från den del av folket som motsatte sig sådana räntor, emedan monarker och furstar – i fall de var mindre benägna till motstånd – såg sin chans att skörda vinster från plundringen av denna mer eller mindre hjälplösa grupp. (Harry Elmer Barnes, An Economic History of the Western World [New York: Harcourt, Brace and Company, 1940], s. 192-93)

[11] Just denna är en åsikt som innehas av fader Bernard W. Dempsey S.J., som i sin anmärkningsvärda bok Interest and Usury (Washington, D.C.: American Council of Public Affairs, 1943) drar slutsatsen att även om vi accepterar ränta som något legitimt är fractional-reserve banking att likställa med “institutionellt ocker” och särskilt skadligt för samhället, eftersom det om och om igen genererar artificiella uppgångar, bankkriser och ekonomiska recessioner (s. 228).

[12] En tydlig och koncis lista över de trick som systematiskt användes för att skyla lån och ränta står att finna i Imberts bok Historia Económica (de los orígenes a 1789), s. 157-58. Imbert nämner följande metoder för att dölja räntebärande lån: (a) falska avtal (såsom överenskommelser om återköp och fatighetsgarantier); (b) bestraffningsklausuler (som fick ränta att se ut som ekonomiska sanktioner); (c) ljugande om lånebeloppet (låntagaren gick med på att betala tillbaka en större summa än det faktiska lånet); (d) valutaväxlingar (vilka innefattade räntan som ett extra tillägg); och (e) inkomster eller annuiteter (livräntor där både en del av räntan och amorteringen ingick). Jean Imbert nämner inte uttryckligen depositum confessatum, ett av de populäraste sätten att rättfärdiga ränta. Denna passar väl in i kategorin “bestraffningsklausuler”. Se även referensen Henri Pirenne gör till den “ypperliga uppfinningsrikedom” som användes för att dölja “farlig ränta.” Economic and Social History of Medieval Europe (London: Kegan Paul, Trench, Trubner and Company, 1947), s. 140.

[13] Kanonförfattares likställande av den särskilda penningdepositionen med mutuum- eller låneavtalet föranledde experter att söka efter gemensamma rättsegenskaper för de två avtalen. De insåg snart att “ägande” av den individuella enheten i depositionen av fungibla varor “överförs”, då depositionsmottagaren endast är skyldig att skydda, behålla och lämna tillbaka depositionens tantundem på begäran. Denna överföring av ägande tycks sammanfalla med den i låne- eller mutuum-avtalet, varför det var naturligt för lärda att per automatik anta att alla särskilda penningdepositioner var lån, då båda innefattar en “överföring” av “ägande” från insättare till depositionsmottagare. Följaktligen bortsåg teoretiker från den väsentliga skillnaden (se kapitel 1) mellan den särskilda penningdepositionen och mutuum- eller låneavtalet: den särskilda depositionens huvudsakliga syfte är omhändertagandet och säkra förvaret av varan, och emedan “ägande” i något avseende “överförs” gör inte varans tillgänglighet det. Depositionens tantundem måste ständigt hållas tillgänglig för insättaren. I motsats till detta omfattar ett lån den fullständiga överföringen av förfoganderätten, utöver ägandet (nutida varor utbytes de facto mot framtida varor) och innehåller följande fundamentala komponent: en låneperiod under vilken varorna upphör att vara tillgängliga för långivaren. Särskilda depositioner innefattar ingen sådan löptid. Eftersom, i korthet, kanonförbudet mot ränta gav upphov till den bedrägliga och vilseledande institutionen depositum confessatum var det direkt ansvarigt för förlusten av tydlighet när det gäller distinktionen mellan den särskilda penningdepositionen och mutuum-avtalet. Det står klart att denna förvirring ligger bakom det felaktiga och slutgiltiga domstolsbeslut från 1342 i fallet Isabetta Querini mot Marino Vendelinos bank, omnämnt av Reinhold C. Mueller i The Venetian Money Market: Banks, Panics, and the Public Debt, 1200-1500 (Baltimore: Johns Hopkins University Press, 1997), s. 12-13.

[14] Faktum är att Pasquale Coppa-Zuccari, vars verk vi redan har hänvisat till, var den första att börja rekonstruera den fullständiga rättsteorin i förhållande till den särskilda penningdepositionen, med samma startpunkt som klassiska romerska lärda och än en gång avslöjandes det illegitima i bankers förskingring av depositioner. Angående effekterna av depositum confessatum på den teoretiska behandlingen av den särskilda depositionen som juridisk institution drar Coppa-Zuccari slutsatsen att

le condizioni legislative dei tempi rendevano fertile il terreno in cui il seme della discordia dottrinale cadeva. Il divieto degli interessi nel mutuo non valeva pel deposito irregolare. Qual meraviglia dunque se chi aveva denaro da impiegare fruttuosamente lo desse a deposito irregolare, confessatumse occorreva, e non a mutuo? Quel divieto degli interessi, che tanto addestrò il commercio a frodare la legge e la cui efficacia era nulla di fronte ad un mutuo dissimulato, conservò in vita questo ibrido instituto, e fece sì che il nome di deposito venissi imposto al mutuo, che non poteva chiamarsi col proprio nome, perchè esso avrebbe importato la nullità del patto relativo agli interessi. (Coppa-Zuccari, Il deposito irregolare, s. 59–60)

[15] Exempelvis nämner Raymond Bogaert att av de 163 kända bankerna i Venedig finns det dokumenterade bevis som visar att åtminstone 93 av dem gick under. Bogaert, Banques et banquiers dans les cités greques, fotnot 513, s. 392. En detaljerad lista över undergången av 46 depositionsbanker i Venedig kan också hittas i Mueller, The Venetian Money Market, s. 585–86. Samma öde av misslyckanden påverkade alla banker i Sevilla under fjortonhundratalet. Den systematiska undergången av privata fractional-reserve-banker ouppbackade av en centralbank (eller liknande) är följaktligen ett historiskt faktum. Pascal Salin bortser från detta faktum i sin artikel “In Defense of Fractional Monetary Reserves”, presenterad vid Austrian Scholars Conference, 30–31 mars, 2001.

[16] Som logiskt är begick bankirer alltid sina överträdelser av allmänna rättsprinciper och sina förskingringar av pengar på deposition på ett hemlighetsfullt och skamligt sätt. De var de facto fullt medvetna om sina handlingars omoraliska karaktär och visste vidare att om deras kunder upptäckte vad de höll på med skulle de omedelbart förlora tilltron till banken och att denna med säkerhet skulle kollapsa. Detta förklarar den mer än väl tilltagna tradition av sekretess som existerar inom bankväsendet. Tillsammans med finansiella transaktioners förvirrande och abstrakta karaktär skyddar denna avsaknad av öppenhet till stor del bankirer från att kunna ställas till svars inför allmänheten även i våra dagar. Det håller också de flesta i mörkret inför bankers verkliga natur. Emedan de oftast framställs som sanna finansiella mellanhänder skulle det vara mer träffsäkert att se banker som rena upphovsgivare till lån och insättningar som kommer ur intet och har en expanderande effekt på ekonomin. Dessa bankaktiviteters skandalösa, och därför hemlighetsfulla, karaktär avslöjades skickligt av Knut Wicksell med följande ord:

banken hade därigenom, om än mot den ursprungliga planen, blivit ett kreditinstitut och ett medel att öka tillgången på omsättningsmedel eller att giva hela penningstocken, inberäknat den i banken liggande, en ökad fysisk eller virtuell, omloppshastighet; gireringen ägde fortfarande rum som förut, utan att ett för hela massan av depositionsbevis svarande förråd av pengar fanns, eller fanns kvar, i banken. Så länge man emellertid föreställde sig, att pengarnas kvarliggande i banken var ett nödvändigt villkor för att trygga depositionsbevisens inlösbarhet, så måste dessa lånetransaktioner ske i djupaste hemlighet; om de upptäcktes, förlorade banken allmänhetens förtroende och bragtes på fall, i synnerhet om upptäckten skedde vid tider, då regeringen var ur stånd att återbetala försträckningarna. (Föreläsningar i nationalekonomi, vol. 2 s. 83–84)

[17] Ett flertal artiklar har skrivits om detta ämne. Se den intressanta av Reinhold C. Mueller, “The Role of Bank Money in Venice, 1300–1500”, i Studi Veneziani n.s. 3 (1979): 47–96, och kapitel 5 av hans bok The Venetian Money Market. Carlo M. Cipolla bekräftar också, i sin anmärkningsvärda publikation The Monetary Policy of Fourteenth-Century Florence (Berkeley: University of California Press, 1982), s. 13, att: “Bankerna på den tiden hade redan utvecklats till att skapa pengar utöver att öka deras omloppshastighet.”

[18] Cipolla, The Monetary Policy of Fourteenth-Century Florence, s. 9.

[19] Ibid., s. 1. Se även Boccaccios kommentar av pestens ekonomiska effekter, refererad till av John Hicks i Capital and Time: A Neo-Austrian Theory (Oxford: Clarendon Press, 1973), s. 12–13; se fotnot 60, kap. 5.

[20] Carlo M. Cipollas tolkande analys av historiska skeenden avslöjar en större kunskap och tillämpning av ekonomisk teori än vad andra författare har uppvisat (såsom A.P. Usher och Raymond de Roover, vilka båda två uttrycker överraskning över medeltida ekonomiska recessioner, vars ursprung ofta är “mystiska och oförklarliga” för dem). Ändå fokuserar hans analys – monetaristisk till naturen – på stadierna av recession, vilken han tillskriver en brist på utbudet av pengar som i sin tur kommer av en genomgående kreditåtstramning. Anmärkningsvärt nog ignorerar han den föregående ekonomiska boomen, och faller omedvetet tillbaka på en “monetaristisk” historietolkning vilket gör att han följaktligen misslyckas med att identifiera den artificiella boomen orsakad av kreditexpansion som den verkliga källan till de påföljande, oundvikliga recessionerna. Cipollas teori att det var digerdöden som så småningom löste “penningbristen” är i allra högsta grad diskutabel, i och med att en penningbrist tenderar att spontant korrigera sig själv genom en allmän prissänkning (via en motsvarande ökning av penningvärdet) som gör det onödvändigt för individer att behålla så pass hög likviditet. Det finns inget behov av att ett krig eller en pest skall decimera befolkningen. Även om det inte hade kommit någon pest skulle den ekonomiska nedgångsprocessen, när väl felinvesteringarna gjorda under boomen korrigerats, ha slutat förr eller senare till följd av en ökning av penningvärdet och en påföljande reduktion av behållningen av kontanter. Denna process sammanföll onekligen med, men skedde oberoende av, digerdödens effekter. Följaktligen står det klart att även de mest bildade och insiktsfulla historiker, såsom Cipolla, fäller partiska och felaktiga omdömen genom sina tolkningar när de inte använder sig av lämpliga teoretiska verktyg. I vilket fall som helst är det mycket betydelsefullt att dessa försvarare av en inflationistisk historietolkning fortsätter att påpeka de “positiva effekterna” av krig och epidemier och betraktar dem vara nyckeln till återhämtning från ekonomiska kriser.

[21] De Roover, The Rise and Decline of the Medici Bank, 1397–1494.

[22] Medicibanken och dess dotterbolag accepterade även insättningar från utomstående, särskilt högadel, högt uppsatta kyrkoämbetsmän, kondottiärer och politiskt folk, såsom Philippe de Commines och Ymbert de Batarnay. Sådana insättningar kunde vanligtvis inte betalas ut på begäran utan var antingen explicit eller implicit tidsbundna insättningar för vilka ränta, eller snarare discrezione, betalades ut. (De Roover, The Rise and Decline of the Medici Bank, 1397–1494, s. 101)

[23] Ibid., s. 213.

[24] Ibid., s. 245.

[25] Ibid., s. 239.

[26] Över bankens livslängd eskalerade följaktligen dess ägare sina överträdelser av den traditionella rättsprincip som kräver behållning av 100 procent av depositioner i besittning och dess reservförhållande sjönk:

En granskning av de kvarvarande balansräkningarna avslöjar ett annat betydande faktum: Medicibanken verkade med knappa kontantreserver som vanligtvis var klart under 10 procent av de totala tillgångarna. Det stämmer att detta är en vanlig egenskap i den finansiella rapporteringen från medeltida köpmanna-bankirer, såsom Francesco Datini och Borromeo-familjen från Milano. Den grad till vilken de gjorde bruk av penningsubstitut är alltid överraskande för moderna historiker. Icke desto mindre kan man ställa sig frågan om huruvida kontantreserverna var tillräckliga och huruvida Medicibanken inte led av brist på likviditet. (Ibid., s. 371)

[27] Usher, The Early History of Deposit Banking in Mediterranean Europe, s. 239.

[28] Ibid., s. 239.

[29] Ibid., s. 240 och 242. I ljuset av senare skandaler och bankkriser i Spanien kan man skämtsamt undra i fall det inte vore en god idé att återigen bestraffa bankbedrägerier lika hårt som i trettonhundratalets Katalonien. En av våra studenter, Elena Sousmatzian, säger att en senator från det kristdemokratiska partiet Copei i Venezuela till och med “på allvar” förslog denna typ av åtgärder i ett uttalande i pressen under den senaste bankkrisen som drabbade landet. Händelsevis togs hennes anmärkningar emot tämligen väl bland insättare som påverkats av krisen.

[30] Ibid., s. 244.

[31] I februari 1468, efter en lång period av ansträngningar, tvingades depositionsbanken att helt och hållet ställa in myntbetalningar. För alla kontoställningar vid denna tidpunkt gavs annuiteter ut med en ränta på 5 procent till insättare som var villiga att ta emot dem. De som var ovilliga att acceptera annuiteter förblev fordringsägare i förhållande till banken, men tilläts inte ta ut medel i kontanter. (Ibid., s. 278)

[32] Dokument visar att minst 28 procent av depositionerna i Barcelonas kommunbank Taula de Canvi år 1433 kom från juridiska tvångsövertaganden och var mycket stabila. Se Usher, The Early History of Deposit Banking in Mediterranean Europe, s. 339, och Kindleberger, A Financial History of Western Europe, s. 49. Hursomhelst förvärrades reservförhållandet gradvis fram tills betalningsinställelserna 1468. Efter sin omorganisering vid denna tidpunkt bibehöll Barcelonas depositionsbank en skör verksamhet inom finansvärlden över de kommande 300 åren, till följd av de privilegier den åtnjöt när det gällde juridiskt motiverade insättningar och det lånetak som etablerades för staden. Kort efter att Barcelona belägrades av bourbonerna den 14 september 1712, togs banken över av en ny institution med stadgar skisserade av greven av Montemar den 14 januari, 1723. Dessa stadgar kom att bli bankens ryggrad fram till dess slutgiltiga likvidation år 1853.


Texten har översatts till svenska av Ola Nevander.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *