Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

Pengar, bankkredit och ekonomiska cykler – kap. 2.2

BANKVÄSENDE I GREKLAND OCH ROM

I antikens Grekland fungerade tempel som banker genom att låna ut pengar till individer och monarker. Av religiösa skäl betraktades tempel som okränkbara och kom att bli en relativt säker tillflykt för pengar. Därtill hade de egna miliser som försvar och deras rikedomar ingöt förtroende hos insättare. Ur en finansiell synvinkel var följande grekiska tempel viktigast: Apollotemplet i Delfi, Artemistemplet i Efesos och Heratemplet på Samos.

TRAPEZITEI ELLER GREKISKA BANKIRER

Lyckligtvis är vissa dokumenterade källor när det gäller bankverksamhet i Grekland tillgängliga för oss. Den första och kanske viktigaste är Trapezitica[1], skriven av Isokrates omkring år 393 f.Kr.[2] Det är ett rättegångstal i vilket Isokrates försvarar en son till en favorit till Satyrus, kung av Bosporen, och dennes intressen. Sonen anklagar Passio, en atensk bankir, för att ha förskingrat en penningdeposition som anförtrotts åt honom. Passio var en före detta slav till andra bankirer (Antisthenes och Arketratos), vilkas förtroende han vunnit och vilkas framgång han till och med överträffat, något som han blev belönad med atenskt medborgarskap för. Isokrates rättegångstal beskriver ett försök av Passio att lägga beslag på depositioner anförtrodda åt hans bank genom att utnyttja insättarnas svårigheter, ett syfte för vilket han inte drog sig för att bedra, förfalska och stjäla avtal, muta etc. Hursomhelst är detta tal så pass viktigt för vårt ämne att det är värt att i detalj se över några av dess stycken.

Isokrates inleder sitt argument med att påpeka hur riskfyllt det är att stämma en bankir, eftersom

överenskommelser med bankirer görs utan vittnen och den drabbade parten måste äventyra sin egen person i förhållande till sådant folk, som har många vänner, hanterar stora summor pengar och förefaller trovärdig på grund av sitt yrke[3].

Det är intressant att reflektera över hur bankirer alltid har utnyttjat sitt sociala inflytande och sin makt (vilken är enorm, givet antalet människor som får låna av eller är skyldiga dem tjänster och dessa personers status) för att försvara sina privilegier och fortsätta med sina bedrägerier.[4]

Isokrates förklarar att hans klient, som planerade en resa, satte in en mycket stor summa pengar på Passios bank. När Isokrates klient kom för att ta ut sina pengar efter att ha varit ute på ett antal äventyr hävdade bankiren att han “för tillfället var utan likvida medel och inte kunde lämna tillbaka dem”. Istället för att erkänna sin situation förnekade emellertid bankiren offentligt existensen av någon deposition eller skuld i förhållande till Isokrates klient. När klienten, mycket överraskad av bankirens beteende, återigen begärde återbetalning från Passio angav han att bankiren

efter att ha täckt för sitt ansikte, grät och sade att han hade varit tvungen på grund av ekonomiska svårigheter att förvägra mig min deposition men att han snart skulle försöka återlämna mina pengar; han bad mig att visa medlidande och att hemlighålla hans svåra situation så det inte skulle upptäckas att han hade gjort sig skyldig till bedrägeri[5].

Det står därför klart, vilket Isokrates indikerar i sitt tal, att bankirer inom grekiskt bankväsende som mottog pengar i förvaringssyfte och för omhändertagande var skyldiga att bevaka dessa genom att hålla dem tillgängliga för sina kunder. Av denna anledning betraktades det som bedrägeri att nyttja sådana pengar för eget bruk. Vidare är försöket att hemlighålla detta bedrägeri för att folk ska behålla sin tillit till bankirer så att de senare kan fortsätta med sin bedrägliga verksamhet mycket påtagligt. Vi kan även härleda från Isokrates tal att detta inte var ett isolerat bedrägerifall för Passio, eller ett försök att utnyttja en kunds pengar under gynnsamma förhållanden, utan att han hade svårigheter att lämna tillbaka pengarna för att han inte hade behållit en 100-procentig reservkvot utan istället använt de insatta pengarna i privata affärsöverenskommelser, och hade försatt sig i en situation utan annan “utväg” än att offentligt förneka den ursprungliga depositionens existens.

Isokrates fortsätter sitt tal med fler ord från klienten, som uttrycker att:

Då jag tänkte att han ångrade incidenten kompromissade jag och sade till honom att komma på ett sätt att återlämna mina pengar och behålla sitt rykte. Tre dagar senare sammanträffade vi och båda lovade att hålla det inträffade hemligt; (han bröt sitt löfte, som kommer att förstås senare av mitt tal). Han gick med på att segla med mig till Pontus och att återlämna mitt guld till mig där, för att slutföra avtalet så långt från denna stad som möjligt; på så sätt skulle ingen härifrån få reda på detaljerna av fullgörandet, och efter att ha seglat tillbaka kunde han säga vad han ville.

Icke desto mindre förnekar Passio denna överenskommelse. Han ser även till att de slavar som hade varit vittnen till den försvinner och han förfalskar och stjäl nödvändiga dokument för att försöka visa att klienten hade avtalat ett lån med honom snarare än en deposition. Givet den sekretess med vilken bankirer utförde de flesta av sina tjänster och många depositionsavtals hemlighetsfulla karaktär[6] användes inga vittnen, och Isokrates tvingades framföra indirekta vittnen som kände till att insättaren hade tagit en stor summa pengar och använt sig av Passios bank. Utöver detta visste vittnena att insättaren vid den tidpunkt då depositionen gjordes hade växlat mer än ettusen stater till guld.

Vidare hävdar Isokrates att den punkt som mest sannolikt skulle kunna övertyga domarna om depositionens existens och om det faktum att Passio försökte lägga beslag på den var att Passio alltid försökte att

överlämna den slav som kände till depositionen till förhör under tortyr. Vilka starkare bevis existerar i förhållande till avtal med bankirer? Vi använder inte vittnen mot dem[7].

Även om vi inte har några dokumenterade bevis på rättegångens dom står det klart att Passio antingen dömdes eller fick till stånd en förlikning med åklagarsidan. I vilket fall som helst verkar det som att han skötte sig efteråt och lyckades återvinna stadens förtroende. Hans hus ärvdes av en av hans gamla slavar, Phormio, som framgångsrikt tog över affärerna.

Mer intressant information när det gäller bankirers förehavanden i Grekland kommer från ett rättegångstal skrivet av Demosthenes till Phormios försvar. Demosthenes intygar att Passio, vid sin död, hade lånat ut femtio talenter som fortfarande var utestående, och av vilka “elva talenter kom från bankdepositioner”. Även om det är oklart huruvida dessa var tidsbundna insättningar eller depositioner tillägger Demosthenes att bankirens vinster var “osäkra och kom från andras pengar.” Demosthenes drar slutsatsen att “bland män som arbetar med pengar är det berömvärt för en person som är känd som hårt arbetande att också vara uppriktig”, eftersom “kredit tillhör alla och är den viktigaste kapitalbasen för affärsverksamhet.” I korthet byggde banktjänster på insättares tillit, bankirers uppriktighet, på att bankirerna alltid skulle hålla de pengar som var insatta på deposition tillgängliga, och på det faktum att pengar utlånade till bankirer mot ränta skulle användas så varsamt och noggrant som möjligt. I vilket fall som helst finns det många indikationer på att bankirer inte alltid följde dessa riktlinjer, och att de använde pengar från depositioner som Isokrates beskriver i Trapezitica och i likhet med vad Demosthenes rapporterar om andra bankirer (vilka gick i konkurs som resultat av denna typ av förehavanden) i sitt tal när han företräder Phormio. Detta är sant när det gäller Aristolochus, som ägde en åker “han köpte medan han stod i skuld till många,” liksom för Sosynomus, Timodemus och andra som gick i konkurs, och som “när det var dags att betala dem som de var skyldiga pengar, samtliga ställde in betalningarna och fick ge upp sina tillgångar till fordringsägarna.”[8]

Demosthenes skrev andra tal som ger viktig information om bankverksamhet i Grekland. Exempelvis uttrycker han i “Olympiodorus, för skadestånd”[9], att en viss Como

placerade en del pengar på deposition i Heraklides bank, och pengarna spenderades på begravningen och andra rituella ceremonier samt på byggande av gravmonumentet.

I detta fall gjorde den avlidne en deposition som efter dennes död togs ut av arvingarna för att täcka begravningskostnaderna. Ännu mer information kring bankpraxis ges i talet “Mot Timothy, för en skuld”, i vilken Demosthenes bekräftar att

bankirer har för vana att föra in och göra noteringar för de summor de lämnar över, avseende dessa medel och för depositioner folk gör, så att de summor som ges ut och de som sätts in är kända när bokföringen skall balanseras[10].

Detta tal, avlämnat 362 f.Kr., är det första som dokumenterar att bankirer bokförde sina kunders insättningar och uttag av pengar.[11] Demosthenes förklarar också hur checkkonton fungerade. För denna typ av konton genomförde banker betalningar till tredje part enligt insättares instruktioner.[12] Som rättsligt bevismaterial i detta specifika fall nämns det att Demosthenes

åberopade bankböckerna, begärde att kopior skulle göras, och efter att ha visat dem för Phrasierides tillät jag honom att granska böckerna och notera de summor som denna individ var skyldig[13].

Slutligen avrundar Demosthenes sitt tal genom att uttrycka sin oro över hur vanliga bankers betalningsinställelser var och folks ständiga beklaganden över bankirers konkurser. Demosthenes tillskriver felaktigt bankers betalningsinställningar till män som

i svåra situationer begär lån och tror att kredit ska tilldelas dem baserat på deras rykte; när de emellertid återhämtar sig ekonomiskt betalar de inte tillbaka pengarna, utan försöker återigen att bedra folk[14].

Vi måste tolka Demosthenes kommentar inom ramen för den juridiska kontext i vilken han presenterar sitt argument. Talets syfte var just att stämma Timothy för att inte ha betalat tillbaka ett banklån. Det skulle vara för mycket begärt att förvänta sig Demosthenes nämna att de flesta betalningsinställningar från banker skedde för att bankirer bröt mot sin skyldighet att se efter depositioner; att bankirerna istället använde pengarna för eget bruk och privata affärer tills dess att allmänheten, av någon anledning, tappade sitt förtroende för dem och kom för att försöka ta ut sina depositioner. De fann då, till sin stora besvikelse, att pengarna inte fanns tillgängliga.

Forskningen har vid ett flertal tillfällen föreslagit att grekiska bankirer oftast visste att de borde behålla en 100-procentig reservkvot för depositioner. Detta skulle förklara avsaknaden av bevis för ränteutbetalningar för dessa insättningar, liksom det blottlagda faktum att banker i Aten normalt inte betraktades som källor för kreditgivning.[15] Kunder gjorde insättningar av säkerhetsskäl och förväntade sig av banken omhändertagande och säker förvaring, liksom väldokumenterad kassaservice och hjälp med betalningar till tredje part. Icke desto mindre hindrade inte dessa fundamentala principer kring bankverksamhet en stor grupp av bankirer från att ge efter för frestelsen att (tämligen lönsamt) utnyttja depositioner, ett bedrägeri som var relativt säkert så länge folk behöll sitt förtroende för bankirer, men som i det långa loppet var dömt att sluta med konkurser. Vidare skall vi illustrera med flera historiska exempel hur nätverk av bedragande bankirer – mot allmänt rådande rättsprinciper – genom att hålla en ofullständig reservkvot orsakar ofinansierad kreditexpansion[16], vilket för med sig en artificiell, inflationsdriven ekonomisk boom. Denna övergår till slut i kris och ekonomisk recession, i vilken banker oundvikligen tenderar att gå under.

Raymond Bogaert har nämnt de periodiska kriser som drabbade banksystemet i det antika Grekland, särskilt de ekonomiska och finansiella recessionerna under åren 377–376 f.Kr. samt 371 f.Kr., när (bland andra) Timodemus, Sosynomus och Aristolochus banker gick omkull. Även om dessa recessioner utlöstes av spartanernas angrepp och segern vid Thebe uppstod de till följd av en tydlig process av inflationsdriven expansion i vilken bedragande banker spelade en avgörande roll.[17] Evidensen avspeglar också den allvarliga bankkris som ägde rum i Efesos efter revolten mot Mithridates. Krisen motiverade myndigheter att ge banksektorn sina första uttryckliga, historiskt dokumenterade privilegier, vilka fastställde avkastningen på insättningar som upplupen med tio år.[18]

I vilket fall som helst var bankers bedragande förehavanden extremt “lönsamma” så länge de inte upptäcktes och så länge bankerna inte gick omkull. Vi vet, till exempel, att Passios inkomst nådde 100 mina, eller en och två tredjedelars talenter. Professor Trigo Portela har uppskattat att denna inkomst räknat i kilo guld idag skulle motsvara nästan två miljoner dollar om året. Detta förefaller inte vara en extremt stor summa, men det var verkligen något utöver det vanliga om man beaktar att de flesta levde på existensminimum, endast åt en gång om dagen och livnärde sig på grödor och grönsaker. Vid sin död uppgick Passios förmögenhet till sextio talenter. Givet ett fast värde för guld skulle detta innebära nästan fyrtiofyra miljoner dollar.[19]

BANKVÄSENDE I DEN HELLENISTISKA VÄRLDEN

Den hellenistiska perioden, speciellt det ptolemaiska Egypten, var en vändpunkt i bankhistorien då den omfattade bildandet av den första statliga banken. Ptolemaierna insåg snart hur lönsamma privata banker var och bestämde sig, istället för att övervaka och hindra bankers bedrägliga handlanden, för att profitera på situationen genom att starta en statligt driven bank som skulle göra affärer med statens “prestige” i ryggen.

Även om det aldrig var ett riktigt statligt bankmonopol och privata banker (mestadels drivna av greker) fortsatte att göra affärer så säkerställde Egyptens välstånd en framträdande roll för den statliga banken. Rostovtzeff observerar att den ptolemaiska banken också utvecklade ett sofistikerat bokföringssystem:

Förfinad bokföringsteknik, baserad på en väldefinierad fackterminologi ersatte den tämligen primitiva bokföringen från trehundratalets Aten[20].

Flera arkeologiska studier visar hur utbrett bankväsendet var under den hellenistiska perioden i Egypten. Ett ofullständigt dokument funnet i Tebtunis innehållande dagliga kontoregister för en landsbygdsbank i provinsen Herakleopolis påvisar det oväntat höga antalet bybor som, vare sig bönder eller ej, gjorde affärer genom banker och utförde betalningar från sina insättningar och bankkonton. De relativt välbärgade människorna var få och flertalet av bankens kunder var köpmän och inhemska hantverkare, linneförsäljare, textilarbetare, skräddare, silversmeder och en kittelflickare. Skulder betalades ofta i guld och silver, enligt antik egyptisk sedvänja. Försäljare av sädesslag, olja och boskap, liksom en slaktare och många tjänare var dokumenterade som kunder i banken. Den ptolemaiska statliga banken, privata banker liksom tempel omhändertog olika typer av insättningar. Enligt Rostovtzeff accepterade bankirer både depositioner och räntebärande tidsbundna Insättningar. De senare investerades, i teorin, i

kreditoperationer av olika slag – lån med säkerheter, utfästelser och fastighetslån samt en speciell, mycket populär typ – bodmerilån[21].

Privata banker såg efter sina kunders depositioner medan de samtidigt placerade sina egna pengar i den statliga banken.

Den stora innovationen i egyptisk bankpraxis var centraliseringen: bildandet av en statlig centralbank i Alexandria med förgreningar i de viktigaste städerna, så att privata banker – när de fanns tillgängliga – spelade en sekundär roll i landets ekonomi. Enligt Rostovtzeff hade centralbanken hand om skatteintäkter samtidigt som man tog in privata medel och insättningar från vanliga kunder, med investeringar av kvarvarande medel till statens förtjänst. Det är alltså nästintill säkert att ett system baserat på fractional-reserve utnyttjades och att bankens enorma vinster omhändertogs av ptolemaierna. Zenons brev förser tillräcklig information om hur banker från sina kunder fick pengar som de höll på deposition. Breven säger oss också att Apollonius, centralbankschefen i Alexandria, gjorde egna insättningar i olika delar av den kungliga banken. Alla dessa källor visar hur ofta individer använde banken för att göra såväl insättningar som betalningar. Utöver detta blev det, till följd av det välutvecklade bokföringssystemet, bekvämt att betala sina skulder genom banken, eftersom det fanns ett offentligt register över transaktioner – ett viktigt bevismaterial i händelse av rättegång.

Det hellenistiska banksystemet överlevde den ptolemaiska dynastin och bevarades under romerskt styre med mindre förändringar. Faktum är att ptolemaisk centralstyrd bankverksamhet hade ett visst inflytande över det romerska riket: ett intressant faktum är att Dio Cassius i sitt välkända Maecenas-tal förordar bildandet av en romersk statlig bank som skulle erbjuda utlåning till alla (speciellt till markägare) mot rimliga räntor. Banken skulle drivas med hjälp av kapital från avkastningen på statligt ägd egendom.[22] Dio Cassius förslag genomfördes aldrig i praktiken.

BANKVÄSENDE I ROM

Eftersom det på latin inte finns några tal som kan jämställas med de av Isokrates och Demosthenes är romerska banker inte lika väldokumenterade som sina grekiska motsvarigheter. Vi vet dock från romersk lag att bankväsendet och den särskilda penningdepositionen var välutvecklade, och vi har redan behandlat (i kapitel 1) de regleringar som klassiska romerska jurister bidrog med på detta område. Mycket riktigt ansågs romerska argentarii inte fria att använda depositioners tantundem som de behagade, utan var skyldiga att hålla reda på dessa med största noggrannhet. Precis därför genererade penninginsättningar ingen ränta och skulle teoretiskt sett inte lånas ut, även om insättaren kunde bemyndiga banken att genomföra betalningar i hans namn. På samma sätt tog bankirer emot tidsbundna “insättningar”, vilka i själva verket var lån till banken eller muutum-avtal. Dessa insättningar gav ränta och överlät till banken rätten att använda medlen enligt önskan under den överenskomna löptiden. Referenser till sådan verksamhet förekommer så tidigt som 350 f.Kr. i komedier som Plautus Captivi, Asinaria och Mostellaria och Terentius Phormio, där vi finner upplysande dialoger som beskriver finansiella operationer, avstämningar, kontoställningar, användningen av checkar och så vidare.[23] I vilket fall som helst tycks det som att romerska juristers arbete reglerade det romerska bankväsendet bättre än i Grekland och gav åtminstone en klar idé om vad som var och inte var tillåtet. Detta är emellertid ingen garanti för att bankirer uppträdde ärligt och avlät sig från att använda pengar från depositioner i egna syften. Faktum är att det finns en förordning utfärdad av Hadrianus till köpmännen i Pergamon, vilka beklagade sig över olovlig penninghantering och bankirers allmänna oärlighet. Det finns också ett skrivet dokument från staden Milas till kejsaren Septimus Severus som innehåller ett dekret av rådet i staden att folket avsåg att reglera lokala bankirers förehavanden.[24] Allt detta tyder på att det – även om det möjligen var mindre vanligt i den hellenistiska världen – i realiteten fanns samvetslösa bankirer som förskingrade insättares pengar och efter hand gick i konkurs.

 DEN KRISTNE CALIXTUS BANKS UNDERGÅNG

Ett intressant exempel på bedrägeri inom bankverksamhet är fallet som gäller Calixtus den förste, påve och helgonförklarad (217–222 e.Kr.) som, medan han var slav under den kristne Carpophorus, agerade som bankir i dennes namn och tog emot insättningar från andra kristna. Han gick emellertid i konkurs och fångades in av sin herre i ett försök att fly. Det hela slutade med att han blev friad på begäran av samma kristna människor som han hade bedragit.[25]

Refutatio omnium haeresium, ett verk tillskrivet Hippolytus som hittades i ett kloster på Athosberget 1844, berättar i detalj om Calixtus konkurs.[26] Precis som de återkommande kriser som drabbade Grekland skedde Calixtus konkurs efter en uttalat inflationistisk boom följd av en allvarlig förtroendekris, en nedgång i penningvärdet och flertalet finansiella och kommersiella företags undergång. Dessa händelser ägde rum mellan åren 185 och 190 e.Kr. under kejsar Commodus styre.

Hippolytus erinrar sig hur Calixtus, under den tiden då denne var slav under sin kristne herre Carpophorus, påbörjade sina bankaffärer i dennes namn och främst tog emot insättningar från änkor och kristna (en grupp som redan då ökade i inflytande och medlemsantal). Icke desto mindre utnyttjade Calixtus svekfullt pengarna själv och var oförmögen att återlämna dem på begäran. Han försökte därpå fly till havs och till och med ta sitt eget liv. Efter ett antal äventyr blev han pryglad och dömd till hårt arbete i Sardiniens gruvor. Till slut blev frigavs han mirakulöst då Marcia, älskarinna till kejsaren Commodus och själv kristen, utnyttjade sitt inflytande. Trettio år efteråt valdes han, då som fri man, till den sjuttionde påven år 217 och skulle senare dö som martyr när han slängdes ner i en brunn av hedningar under ett folkligt upplopp den 14 oktober år 222 e.Kr.[27]

Vi kan nu förstå varför till och med kyrkofäderna i de apostoliska konstitutionerna uppmanar bankirer att ha rent mjöl i påsen och att motstå sina många frestelser.[28] Dessa moraliska påbud som varnar bankirer för frestelser och påminner dem om sina skyldigheter användes ständigt av tidiga kristna, och vissa har till och med försökt spåra dessa tillbaka till de heliga skrifterna.

SOCIETATES ARGENTARIAE

Bankorganisationer eller societates argentariae var en egenhet inom romersk bankverksamhet. Finansiella bidrag från medlemmar försåg dessa med det kapital som krävdes för att grunda dem, och detta kapital utgjorde en trygghet för betalning av skulder. Emellertid var banker av särskilt offentligt intresse, varför den romerska lagen etablerade kravet på att medlemmar av societates argentariae måste garantera insättningar med alla sina tillgångar.[29] Följaktligen var medlemmars gemensamma och obegränsade skyldighet en allmän princip enligt romersk lag, avsedd att minimera effekterna av bedrägeri och missbruk av bankirer och att skydda insättares rättighet att återfå sina pengar närhelst så önskades.[30]

Argentarii genomförde sina affärer på en särskild plats kallad taverna. Deras kassaböcker innefattade debiteringar och krediteringar av kunders checkkonton. Romerska bankirers kassaböcker gällde som rättsligt bevismaterial och måste föras såsom föreskrevs i editio rationum, vilken angav hur konton skulle dateras och skötas.[31] Bankirer kallades också för mensarii, efter mensa eller den disk över vilken de ursprungligen utförde sina penningväxlingar. Ungefär som dagens banklicenser kunde en mensa överföras. I Rom reglerade emellertid staten de förutsättningar inom vilka bankverksamhet ägde rum, så där var det rätten att bedriva bank (tilldelad av staten) som överfördes. En överföring kunde omfatta såväl möbler och utrustning i tavernan som finansiella tillgångar och skulder. Utöver detta bildade bankirer en förening för att försvara sina gemensamma intressen och erhöll ansenliga privilegier från kejsare, särskilt från Justinianus. Några av dessa privilegier kommer till uttryck i Corpus Juris Civilis.[32]

Den ekonomiska och sociala splittringen av det romerska kejsardömet var resultatet av en inflationsdrivande statlig politik som urholkade valutans värde, och av införandet av pristak på livsnödvändiga varor, vilket i sin tur orsakade allmän brist på dessa varor, konkurser för köpmän och ett upphörande av handeln mellan olika områden inom kejsardömet. Detta innebar också bankväsendets undergång. De flesta banker gick omkull i återkommande ekonomiska kriser under det tredje och fjärde århundradet e.Kr. I ett försök att motverka kejsardömets sociala och ekonomiska sönderfall infördes ytterligare tvångsåtgärder och interventioner, vilket än mer påskyndade splittringen och möjliggjorde för barbarerna (vilka romerska legioner återkommande gånger hade besegrat och i åratal hållit stånd mot) att förstöra och erövra kvarlevorna av det antika och en gång blomstrande Romarriket. Den klassiska romerska världens fall inledde den långa medeltida perioden, och det skulle ta nästan åttahundra år innan ett bankväsende återuppstod i de italienska städerna under senmedeltiden.[33]


[1] Raymond de Roover uppmärksammar att den nuvarande termen bankir ursprungligen kommer från Florens, där bankirer antingen kallades för banchieri eller tavolieri, eftersom de arbetade sittandes bakom en bänk (banco) eller ett bord (tavola). Samma logik låg bakom terminologin som användes även i Antikens Grekland, där bankirer kallades trapezitei då de arbetade vid ett trapeza, eller ett bord. Det är därför Isokrates tal “Om ett fall av bankaffärer” traditionellt är känt som Trapezitica. Se Raymond de Roover, The Rise and Decline of the Medici Bank, 1397–1494 (Cambridge, Mass.: Harvard University Press, 1963), s. 15. Den store Diego de Covarrubias y Leyva, i sin tur, intygar att

ersättningen som utbetalades till penningväxlare för växlingen av pengar kallades för collybus av grekerna, och därför benämndes penningväxlare collybister. De gick även under namnen nummularii och argentarii, liksom trapetzitei, mensularii eller bankirer, då de förutom att växla pengar utförde en annan, mycket mer lönsam affärsverksamhet: de mottog pengar för säkert förvar och lånade ut sina egna och andras pengar mot ränta.

Se kapitel 7 av Veterum collatio numismatum, publicerad i Omnium operum i Salamanca 1577.

[2] Isokrates var en av de antika macróbioi, och han levde till nästan 100 års ålder (436-338 f.Kr.). Hans liv inleddes under de sista åren av fredlig Atensk dominans över Persien och varade över de peloponnesiska krigen, spartansk och thebeisk suveränitet och den makedoniska expansionen, som slutade i slaget om Chaironeia, i vilket Filip den andre besegrade det attiska sjöförbundet samma år som Isokrates dog. Isokrates far, Theodorus, var en medelklassmedborgare vars flöjtfabrik hade genererat honom en ansenlig förmögenhet, vilket gav honom möjlighet att ge sina barn en förstklassig utbildning. Isokrates direkta lärare tycks ha innefattat Theramines, Gorgias och särskilt Sokrates (det finns ett stycke i Faidros där Platon, som använder Sokrates till att föra sin talan, på förefallande ironiskt vis prisar den unge Isokrates och förutspår honom en stor framtid). Isokrates var logograf, det vill säga han skrev rättstal för andra (folk som genomförde stämningar i syfte att försvara sina rättigheter) och senare öppnade han en retorikskola i Aten. För information om Isokrates, se Juan Manuel Guzmán Hermidas “Introducción General” till Discursos (Madrid: Biblioteca Clásica Gredos, 1979), vol. 1, s. 7–43.

[3] Isokrates, “Sobre un asunto bancario”, i Discursos I, s. 112.

[4] Mer än 2200 år efter Isokrates insåg Condy Raguet, senator av Pennsylvania, bankirers stora makt och deras användning av den för att skrämma sina fiender och utnyttja varje tänkbar möjlighet att hindra uttag och övertala insättare att avlåta sig från att ta ut sina depositioner. På så sätt hoppades de bland annat – förgäves – kunna undvika kriser. Condy Raguet konkluderade att pressen var nästintill oemotståndlig och att

en oberoende man, som varken var aktieägare eller låntagare skulle ha blivit anklagad för att vara samhällets fiende, i fall han hade gett sig på att tvinga bankerna att göra rätt för sig.

Se brevet från Raguet till Ricardo daterat till den 18 april, 1821, publicerat i David Ricardo, Minor Papers on the Currency Question 1805–1823, Jacob Hollander, red. (Baltimore: The Johns Hopkins University Press, 1932), s. 199–201. Samma idé hade redan uttryckts nästan tre århundraden tidigare av Saravia de la Calle, som, intygandes hindren skapade av bankirer för att få insättare att låta bli att ta ut sina pengar – hinder få vågade protestera mot – nämnde de

tusen andra förödmjukelser som påtvingas dem som går och tar ut sina pengar; de hålls tillbaka och man får dem att förlora pengar i sin väntan och hotar att betala dem i dålig valuta. På detta vis tvingar man dem att ge det man vill ha. Detta sätt att stjäla har valts, då de när de går för att ta ut sina pengar inte vågar fråga efter kontanter, utan lämnar kvar pengarna för att tjäna in mycket större och demoniska vinster. (Instrucción de mercaderes, s. 183)

Richard Cantillon nämner en rad knep använda av bankirer för att skjuta upp betalningen av depositioner i sin Essai sur la nature du commerce en général (London: Fletcher Gyles, 1775), s. 425-26. Slutligen nämner även Marx den rädsla och vördnad som bankirer framkallar i alla andra. Han citerar följande ironiska ord från G.M. Bell:

Att bankiren rynkar pannan har mer inflytande på honom än hans vänners moralkakor. Darrar han månne inte för att stå under den misstanken att ha gjort sig skyldig till en villfarelse eller den minsta oriktiga utsaga av fruktan att detta kunde framkalla misstänksamhet och ha till följd att hans bankkredit blir begränsad eller uppsagd? Bankirens råd är viktigare för honom än själasörjarens. (Kapitalet, vol. 3: Den kapitalistiska produktionens totalprocess, Ruth Bohman övers. [Bo Cavefors bokförlag, 1973, första upplagan, s. 493])

[5] Isokrates, “Sobre un asunto bancario”, s. 114 och 117.

[6] Grekerna skilde mellan penninginsättningar (phanerà ousía) och osynliga insättningar (aphanés ousía). Distinktionen verkar ha, snarare än att betona huruvida pengarna var ständigt tillgängliga för insättaren eller ej, syftat på huruvida depositionen och dess summa var allmänt känd eller inte. Om så var fallet kunde pengarna bli beslagtagna eller konfiskerade, för det mesta av skatteanledningar.

[7] Isokrates, “Sobre un asunto bancario”, s. 116.

[8] Demosthenes, Discursos privados I, Biblioteka Clásica Gredos (Madrid: Editorial Gredos, 1983), s. 157-80. Styckena från texten finnes, i tur och ordning, på s. 162, 164 och 176 av ovanstående upplaga. För information om grekiska bankers misslyckanden, se Edward E. Cohen, Athenian Economy and Society: A Banking Perspective (Princeton, N.J.: Princeton University Press, 1992), s. 215–24. Icke desto mindre tycks Cohen inte förstå det sätt på vilket expansionen av bankkredit orsakade de ekonomiska kriser som påverkade bankers betalningsförmåga.

[9] Demosthenes, Discursos privados II, Biblioteca Clásica Gredos (Madrid: Editorial Gredos, 1983), s. 79–98. Det nämnda stycket i huvudtexten finnes på s. 86.

[10] Ibid., s. 99–120. Det citerade stycket finnes på s. 102.

[11] G.J. Costouros, “Development of Banking and Related Book-Keeping Techniques in Ancient Greece”, International Journal of Accounting 7, nr. 2 (1973): 75–81.

[12] Demosthenes, Discursos privados II, s. 119.

[13] Ibid., s. 112.

[14] Ibid., s. 120.

[15] Stephen C. Todd försäkrar, i hänvisning till bankverksamhet i Aten, att

Banker sågs inte som uppenbara källor för kredit… det är slående att av de hundratals lån som bekräftas av källor är endast elva av dem lånade från bankirer; och det finns mycket riktigt inga bevis på att en insättare normalt kunde förvänta sig att erhålla ränta av sin bank. (S.C. Todd, The Shape of Athenian Law (Oxford: Clarendon Press, 1993), s. 251)

Bogaert i sin tur styrker att bankirer inte betalade ut någon ränta för depositioner och att de till och med tog ut en avgift för sitt omhändertagande och säkra förvaring:

Les dépôts de paiement pouvaient donc avoir différentes formes. Ce qu’ils ont en commun est l’absence d’intérêts. Dans aucun des cas précités nous n’en avons trouvé des traces. Il est même possible que certains banquiers aient demandé une commission pour la tenue de comptes de dépôt ou pour “l’exécution des mandats.” (Raymond Bogaert, Banques et banquiers dans les cités grecques [Leyden, Holland: A.W. Sijthoff, 1968], s. 336)

Bogaert nämner även avsaknaden av någon indikation på att bankirer i Aten behöll en viss fractional-reserve (“Nous ne possédons malheureusement acune indication concernant l’encaisse d’une banque antique”, s. 364), trots att vi känner till att en del bankirer, inklusive Pison, handlade ohederligt och inte bibehöll en 100 procents reservkvot. Som ett resultat klarade de vid många tillfällen inte av att betala och gick i konkurs.

[16]

Penningmänden i Aten kan följaktligen anses ha bestått av bankåtaganden (“insättningar”) och kontanter i omlopp. Ökningen i bankandelen av denna penningmängd kommer att bero på banklånens volym och omsättningshastighet, procentandelen av dessa lånade medel som omedelbart eller till sist återplaceras i trapezai, och tiden för samt volatiliteten hos insättningar. (Cohen, Athenian Economy and Society, s. 13)

[17] Bogaert, Banques et banquiers dans les cités grecques, s. 391-93.

[18] Ibid., s. 391.

[19] Trigo Portela, “Historia de la banca”, s. 238. Raymond Bogaert, däremot, uppskattar Passios årliga inkomst innan hans död till nio talenter, flera gånger större:

Cela donne en tout pour environ 9 talens de revenus annuels. On comprend que le banquier ait pu constituer en peu d’années un important patrimonie, faire des dons généreux à la cité et faire les frais de cinq triérchies. (Bogaert, Banques et banquiers dans les cités grecques, s. 367 och även Cohen, Athenian Economy and Society, s. 67)

[20] Michael Rostovtzeff, The Social and Economic History of the Hellenistic World (Oxford, Oxford University Press, 1953), vol. 1, s. 405.

[21] Michael Rostovtzeff, The Social and Economic History of the Hellenistic World (Oxford, Oxford University Press, 1957), vol. 2, s. 1279.

[22] Ibid., s. 623.

[23] I Plautus Captivi, till exempel, läser vi: “Subducam ratunculam quantillum argenti mihi apud trapezitam sied” (det vill säga, “jag ska räkna efter, hur mycket penningar jag har hos min bankir.”) citerat av Knut Wicksell i hans Föreläsningar i Nationalekonomi. Volym 2. 5:e uppl. (Köpenhamn, Gleerups, 1966), s. 82.

[24] Trigo Portela, ”Historia de la banca”, s. 239.

[25] Det mycket anmärkningsvärda faktum att någon inom bankbranschen faktiskt kom att bli påve och senare helgonförklarad kan tyckas göra Calixtus I till ett bra val som skyddshelgon. Tyvärr utgjorde han ett dåligt föredöme i egenskap av misslyckad bankir som missbrukade sina kristna bröders goda tro. Istället är St. Carlo Borromeo (1538–1584), ärkebiskop av Milano, bankirernas skyddshelgon. Han var brorson och administratör till Giovanni Angelo Medici (påve Pius IV) och hans högtidsdag är den fjärde november.

[26] Hippolytus, Hippolytus Wercke, vol. 2: Refutatio omnium haeresium (Leipzig: Wendland), 1916.

[27] Juan de Churruca, “La quiebra de la banca del cristiano Calisto (c.a. 185–190)”, Seminarios complutenses de derecho romano, februari–maj 1991 (Madrid, 1992), s. 61–86.

[28] “Ginesthe trapezitai dókimoi” (“bankirer, ni måste vara ärliga!”). Se “Orígenes y movimiento histórico de los bancos”, i Enciclopedia universal illustrada europeo-americana (Madrid: Espasa Calpe, 1973), vol. 7, s. 478.

[29] Se Manuel J. García Garrido, “La sociedad de los banqueros (societas argentaria)”, i Studi in honore di Arnaldo Biscardi (Milano 1988), vol. 3, spec. s. 380–83. Det obegränsade ansvaret för medlemmar av bankföreningar under romersk lag etablerades, bland annat, i den tidigare nämnda texten av Ulpianus (Digest, 16, 3, 7, 2-3), liksom i stycket av Papinianus (Digest, 16, 3, 8), där han föreskriver att pengar som används till att återbetala ohederliga bankirers skulder inte bara skall dras från “insatta medel funna bland bankirens tillgångar, utan från samtliga av bedragarens tillgångar” (Cuerpo de derecho civil romano, vol. 1, s. 837). Vissa nutida författare har också föreslagit en återgång till principen om obegränsat ansvar för bankirer som ett incitament för dem att hantera pengar varsamt. Detta krav är emellertid inte nödvändigt för att uppnå ett solvent banksystem och inte heller skulle det vara en tillräcklig åtgärd. Det är ej nödvändigt, eftersom ett 100 procents reservkrav skulle vara ett effektivare sätt att göra slut på bankkriser och ekonomiska recessioner. Det är ej tillräckligt då bankkriser och ekonomiska recessioner ändå oundvikligen skulle inträffa även om bankernas ägare vore obegränsat ansvariga, då en ofullständig reservkvot utnyttjas.

[30] I Romarriket fortsatte vissa stora, inflytelserika tempel att också fungera som banker. Bland dessa fanns templen i Delos, Delfi, Sardis (Artemistemplet), och viktigast av alla, Jerusalem, där hebréer, fattiga som rika, traditionsenligt satte in sina pengar. Det är mot denna bakgrund vi måste tolka Jesus utdrivande av penningväxlarna från templet i Jerusalem, som beskrivet i Nya testamentet. I Matteusevangeliet 21:12-16 läser vi att Jesus efter att ha stigit in i templet,

välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han sade till dem: “Det står skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni gör det till ett rövarnäste.” (Bibel 2000)

Markusevangeliet 11:15-17 erbjuder en nästintill identisk text. Johannesevangeliet 2:14-16 är något mer explicit och berättar att han, efter att ha stigit in i tempelhallarna, mötte

dem som sålde oxar och får och duvor och dem som satt där och växlade pengar. Han tog en piska av repstumpar och drev ut allesammans ur templet med deras får och oxar. Han slog ut växlarnas pengar och välte omkull deras bord… (Bibel 2000)

Översättningen av dessa bibeltexter är inte särskilt exakta, och samma misstag finnes i García del Corrals översättning av Digest. Istället för “växlare” borde det stå “bankirer”, vilket överensstämmer bättre med den bokstavliga meningen av texten i Vulgat-utgåvan av Bibeln på latin, i vilken Matteus skildring läses enligt följande:

Et intravit Iesus in templum et eiiciebat omnes vendentes et ementes in templo, et mensas numulariorum, et cathedras vendentium columbas evertit: et dicit eis: Scriptum est: Domus mea domus orationis vocabitur: vos autem fecistis illam speluncam latronum. (Biblia Sacra iuxta Vulgatam Clementinam, Alberto Colunga and Laurencio Turrado, red. (Madrid: Biblioteca de Autores Cristianos, 1994), Matteus 21:12–13, s. 982)

Dessa evangeliska texter bekräftar att templet i Jerusalem fungerade som en riktig bank där allmänheten, fattig som rik, gjorde insättningar. Jesus tömning av templet kan tolkas som en protest mot missbruk sprungna ur en illegitim verksamhet (som vi känner till bestod detta missbruk i användningen av pengar på deposition). Därutöver illustrerar dessa bibelreferenser den symbios som redan fanns mellan bankirer och offentliga tjänstemän, eftersom både översteprästerna och undervisarna av lag och rätt rasade mot Jesus beteende (all kursivering har, naturligtvis, lagts till). Rörande vikten av Jerusalems tempel som en depositionsbank för hebréer, se Rostovtzeff, The Social and Economic History of the Roman Empire, vol. 2, s. 622.

[31] Jean Imbert påpekar i sin bok Historia económica (de los orígenes a 1789), spansk översättning av Armando Sáez (Barcelona: Editorial Vicens-Vives, 1971), s. 58, att

praescriptio motsvarade dagens checkar. När en kapitalägare instruerade en bankir att göra en lånebetalning i hans namn brukade bankiren göra detta mot uppvisande av en skriftlig begäran benämnd praescriptio.

[32] Se exempelvis New Constitution 126 om “Bankavtal”, påbud 7 (“Påbud och reglering av bankavtal”) och påbud 9, “Om bankavtal”, alla av Justinianus och inkluderade i Novellae (se Cuerpo de derecho civil romano, vol. 6, s. 479–83, 539–44 och 547–51).

[33] En superb översikt av alla orsakerna till Romarrikets fall dyker upp i Ludwig von Mises verk Human Action: A Treatise on Economics, Scholar’s Edition (Auburn, Ala.: Ludwig von Mises Institute, 1998), s. 161–163. Vi skall även hänvisa till den vanligare tredje utgåvan av Mises Human Action (Chicago: Henry Regnery, 1966), s. 767–69.


Texten har översatts till svenska av Ola Nevander.

Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

1 kommentarer till ”Pengar, bankkredit och ekonomiska cykler – kap. 2.2

  • Det är så mycket som inte stämmer med bankväsendet genom historien och så brutalt mycket sunt förnuft som gått förlorat. För det första måste man fråga sig vad för nytta har vi av banken annat än för säker förvaring av pengar? För den som med säkerhet inte kan förvara sin förmögenhet så finns banken där och tillhandahåller denna tjänst. Jag sätter in pengar på banken och betalar en rimlig avgift, klart slut. Banken har givetvis 100% täckning, de ska FÖRVARA min insättning i säkerhet, det är vad det går ut på. Sen så ser jag ingen mer nytta en bank kan göra, hur primitivt det än låter. All annan verksamhet banken ingår i är banken ingenting mer än en överflödig mellanhand som fått ohälsosamt och irrationell förtroende från allmänheten.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *