HISTORISKA ÖVERTRÄDELSER AV RÄTTSPRINCIPER GENOM SÄRSKILDA DEPOSITIONSAVTAL
I detta kapitel kommer vi att framföra olika exempel för att visa hur banker genom historien har brutit mot traditionella rättsprinciper i förhållande till den särskilda depositionen, samt reflektera kring anledningarna till att samhället genom sina reglerande mekanismer har misslyckats med att sätta stopp för sådana aktiviteter. Vi skall också behandla regeringars roll i denna process. Istället för att bemöda sig med att stå upp för och försvara äganderätten stödde dessa nästan från allra första början bankers illegitima ageranden genom att införa undantag och privilegier för att kunna utnyttja situationen i egna syften. Det har alltså funnits (och finns fortfarande) ett nära samförstånd och en solidaritet i relationen mellan stat och finansiella institutioner. För att förstå varför olika försök att juridiskt rättfärdiga dessa missbruk har misslyckats måste vi först bilda oss en korrekt uppfattning om penningdepositioners rättsligt korrupta ursprung inom ramen för fractional-reserve banking.
INLEDNING
I det förra kapitlet beskrev vi det särskilda depositionsavtalets klara och sammanhängande rättsliga natur. De som från början tog emot pengar från andra medborgare för säker förvaring kände onekligen till sina skyldigheter, nämligen att se efter depositionens tantundem som en god förmyndare och att ständigt se till att hålla denna tillgänglig för insättaren. Detta är precis vad som avses med att säkert förvara en fysisk vara genom ett depositionsavtal. Ehuru det särskilda depositionsavtalets rättsliga innebörd är klar och enkel att förstå är emellertid den mänskliga naturen ofullkomlig och svag. Därför är det förståeligt att de som tog emot penningdepositionerna frestades att bryta mot sitt förvaringsansvar och istället använda de pengar som borde hållits tillgängliga för andra. Frestelsen var mycket stark: utan att de som satte in pengar insåg att så var fallet kunde banker hantera stora mängder pengar, och om de använde dessa smart kunde de generera en ansenlig vinst eller ränta, vilken banken kunde behålla, till synes utan att någon for illa.[1] Givet människans inneboende svaghet och den nästintill oemotståndliga frestelse som bankerna stod inför är det logiskt att de traditionella principerna när det gäller säker förvaring, på vilka det särskilda depositionsavtalet vilar, från allra första början överträddes i det fördolda. Dessutom, givet penningrelationers abstrakta och förvirrande karaktär, insåg inte de flesta medborgare och majoriteten av myndigheter med uppgiften att upprätthålla moraliska och rättsliga principer fenomenet ifråga, utom i undantagsfall. När missbruk och fall av bedrägeri väl började uppenbaras och förstås bättre hade institutionell bankverksamhet redan pågått så länge och fått sådan makt att det var praktiskt taget omöjligt att bekämpa korruptionen på ett effektivt sätt. Vidare förklarar myndigheters gradvisa upptäckt av bankers oerhörda kapacitet att skapa pengar varför regeringar, i de flesta fall, slutade som medbrottslingar i bankbedrägerier genom tilldelning av privilegier och lagfästande av bankers orätta agerande i utbyte mot möjligheten att, direkt eller indirekt, komma över delar av de enorma vinsterna. På så sätt säkrade de en viktig alternativ finansieringsbas för staten. Vidare uppmuntrades denna överträdelse av statens traditionella plikt att definiera och försvara äganderätten av regeringars enorma och återkommande resursbehov på grund av deras historiska ansvarslöshet och avsaknad av kontroll över sina finanser. En alltmer perfekt symbios eller gemensamma intressen växte följaktligen fram mellan regeringar och banker, en relation som i hög utsträckning existerar än idag.
Trots komplexiteten i ovanstående situation började emellertid vissa skarpsynta tänkare för länge sedan att förstå den. Doktor Saravia de la Calle tillskriver i sin bok Instrucción de mercaderes de destruktiva effekterna av bankverksamhet det faktum att
människans bottenlösa girighet så genomgående har drivit ut hennes rädsla för Gud och känsla av skam, och jag tror till och med att det är till följd av republikens andliga och tillfälliga ledares överseende[2].
Om Saravia de la Calle uppvisar någon svaghet består den i ett överdrivet skonande av ledarna. Han tillskriver helt korrekt bedrägerierna i relation till det särskilda depositionsavtalet mänsklig svaghet eller girighet, men håller ledarna ansvariga endast för sitt “överseende” i att inte lyckas göra upp med missbruket. Historiska händelser avslöjar att regeringar i många situationer, förutom att ha uppvisat otvivelaktigt överseende, klart och uttalat har dragit fördel av banksektorns stora vinster. Dessutom skall vi se att myndigheter i andra fall inte bara tilldelat bankerna privilegier så att dessa kunnat utföra sina förehavanden utan påföljd i utbyte mot särskilda tjänster, utan till och med bildat statliga banker för att direkt kunna utnyttja de motsvarande vinsterna.
Även om bankverksamhet utvecklades för länge sedan och praktiskt taget sammanföll med pengars uppkomst, handelns gryning och arbetsdelningens första steg[3] kommer vi att framföra och illustrera brottet mot traditionella rättsprinciper i relation till det särskilda depositionsavtalet begånget av banker och myndigheter i tre olika historiska sammanhang: den grek-romerska världen; handelsstäderna kring Medelhavet under senmedeltiden och den tidiga renässansen; och slutligen framväxten av de första statliga bankerna av vikt med början på sextonhundratalet. Vidare producerade bankväsendets evolution under dessa tre separata historiska tidsepoker i många avseenden samma kännetecknande utfall. Faktum är att i varje fall där vi iakttar att människor började bryta mot traditionella rättsprinciper följde skadliga effekter, inte bara i form av bankkonkurser, utan även djupa finansiella och ekonomiska kriser. I de historiska exempel som följer begås samma typ av bedrägeri, följt av samma typiska faser och effekter och samma misslyckade försök att upprätthålla traditionella rättsprinciper i förhållande till säkra depositioner. Samma skadliga effekter följer oundvikligen och denna process upprepas om och om igen ända till våra dagar. Låt oss nu undersöka överträdelsen av rättsprinciper och myndigheters bifall i bankbedrägerier och missbruk genom historien.
[1] Vi syftar på den mest uppenbara inkomstkällan, som till en början motiverade bankirer att förskingra insättares pengar. I kapitel 4 kommer vi att granska en källa till mycket större vinster: bankirers makt att ge ut pengar eller skapa lån och depositioner ur intet. Den resulterande intjäningsförmågan är otroligt mycket större. Eftersom den emellertid uppstår genom en abstrakt process är det inte ens säkert att bankirer var fullt medvetna om den förrän mycket sent i finansväsendets evolution. Att de inte förstod, utan endast anade, denna andra typ av vinst innebär icke desto mindre inte att de helt och hållet misslyckades med att utnyttja den. I kapitel 4 kommer vi att förklara hur bankirers överträdelser av traditionella rättsprinciper genom fractional-reserve banking möjliggör skapande av lån ur tomma intet, för vilka återbetalningen sedan begärs i hårdvaluta (med ränta dessutom!). I korthet har vi att göra med en ständig, förmånlig finansieringskälla i form av bankirers förmåga att skapa ur intet och ständigt sysselsätta kapital i egna syften.
[2] Luis Saravia de la Calle, Instrucción de mercaderes (Medina del Campo: Pedro de Castro, 1544; Madrid: Colección de Joyas Bibliográficas, 1949), kap. 8, s. 179.
[3] Arkeologen Lenor Mant upptäckte bland Babylons ruiner en lertavla med en inskription som vittnar om handel mellan städer och användningen av kommersiella och finansiella betalningsmetoder. Tavlan nämner att Ardu-Nama (ritkonstnären från staden Ur) beställde en Marduk-Bal-at-Irib (det avritade motivet) från staden Orkoe för att betala summan fyra mina och femton siklar av silver till Bel-Abal-Iddin i Ardu-Namas namn under samma period. Detta dokument är daterat till den 14 arakhsamna, år 2 av Nabonidus styre. Vidare upptäckte forskaren Hilprecht i ruinerna av staden Nippur totalt 730 tillverkade lertavlor med inskriptioner, vilka tros ha tillhört en bank som fanns i staden år 400 f.Kr. benämnd Nurashu and Sons (se “Origen y desenvolvimiento histórico de los bancos” i Enciclopedia universal ilustrada europeo-americana [Madrid: Editorial Espasa-Calpa, 1979], vol. 7, s. 477). Joaquín Trigo i sin tur rapporterar, förutom att erbjuda oss ovanstående information, att templet i Uruk omkring år 3300 f.Kr. ägde marken den exploaterade, mottog offergåvor och depositioner samt beviljade lån till jordbrukare och köpmän i form av boskap och säd, vilket gör den till historiens första bank. På British Museum finner vi även tavlor som vittnar om finansiella operationer av den så kallade Egibibanken. Tavlornas sekvens visar att institutionen från och med assyriernas tid och i mer än etthundraåttio år kontrollerades av en riktig finansdynasti. Hammurabis lagar underlättade överföringen av egendom och reglerade noggrant de rättigheter som förknippas med den, liksom kommersiell verksamhet, genom att begränsa räntor och till och med fastställa räntan på offentliga lån till 12,5 procent. Partneravtal reglerades också, liksom bokhållning av affärerna. Manus lagbok från Indien hänvisar också till bankverksamhet och finansiella affärer. I korthet intygar intakta fynd att finansiell verksamhet bedrevs mellan 2300 och 2100 f.Kr., även om spridningen av “bankaffärer” började mellan 730 och 540 f.Kr., när assyriska och nya babyloniska dynastier säkerställde ofarlig handel, vilket gav upphov till specialiserade banker. Denna verksamhet spreds även till Egypten, och senare därifrån till det antika Greklands värld (Joaquín Trigo Portela, “Historia de la banca”, kapitel 3 av Enciclopedia práctica de la banca (Barcelona: Editorial Planeta, 1989), vol. 6, spec. s. 234–37).
Texten har översatts till svenska av Ola Nevander.
