Pengar, bankkredit och ekonomiska cykler – Kap. 1.4

ROMERSKA LAGEXPERTERS UPPTÄCKT AV DE GENERELLA PRINCIPER SOM REGLERAR DEN SÄRSKILDA DEPOSITIONEN

 

FRAMVÄXTEN AV TRADITIONELLA RÄTTSPRINCIPER ENLIGT MENGER, HAYEK OCH LEONI

De traditionella, universella, juridiska principer som vi diskuterade i den senaste delen i förhållande till det särskilda depositionsavtalet har inte uppstått i ett vakuum, och är inte heller ett resultat av a priori-kunskap. Begreppet lag som en uppsättning regler och institutioner genom vilka människor fortlöpande, ständigt och enligt sedvänja anpassar sitt beteende har utvecklats och förfinats genom en upprepad och evolutionär process. Kanske var ett av Carl Mengers viktigaste bidrag utvecklingen av en komplett ekonomisk teori om samhälleliga institutioner. Enligt denna teori uppstår samhälleliga institutioner som ett resultat av en evolutionär process där oräkneliga människor interagerar, var och en utrustad med sitt egna lilla personliga arv av subjektiv kunskap, praktiska erfarenheter, begär, angelägenheter, mål, tvivel, känslor, etc. Genom denna spontana evolutionära process framträder en uppsättning beteendemönster eller institutioner inom ekonomi och språk, och även inom lag och rätt, och dessa beteenden möjliggör livet i samhället. Menger upptäckte att institutioner uppstår genom en samhällelig process bestående av en mångfald av mänskliga handlingar, som alltid leds av en relativt liten grupp individer som, under sina specifika historiska och geografiska omständigheter, är de första som upptäcker att vissa beteendemönster hjälper dem att effektivare uppnå sina mål. Denna upptäckt sätter igång en decentraliserad process av “trial and error” som omfattar många generationer där de effektivaste beteendemönstren gradvis sprids mer och mer då de framgångsrikt bemöter samhälleliga missanpassningar. Således är det en omedveten samhällelig process av lärande genom imitation som förklarar hur de mest framgångsrika och kreativa individernas banbrytande beteende blir populärt och slutligen utvidgas till att gälla för resten av samhället. Det är också tack vare denna evolutionära process som de samhällen som först antar framgångsrika principer och institutioner tenderar att sprida sig och segra över andra samhälleliga grupperingar. Även om Menger utvecklade denna teori i relation till pengars ursprung och evolution, nämner han också att samma teoretiska ramverk enkelt kan appliceras på studiet av språkets ursprung och utveckling, såväl som vårt nuvarande ämne, juridiska institutioner. Således kommer vi till det paradoxala faktumet att de moraliska, juridiska, ekonomiska och lingvistiska institutioner som är viktigast och mest väsentliga för människans liv i samhället inte är hennes egna skapelser, eftersom hon saknar den nödvändiga intellektuella styrkan att tillgodogöra sig den omfattande mängd slumpmässig information som dessa institutioner genererar. Tvärtom härrör dessa institutioner oundvikligen och spontant från de samhälleliga processerna av mänsklig interaktion som Menger menar borde vara det huvudsakliga ämnesområdet för ekonomisk forskning.[1]

Mengers idéer utvecklades senare av F.A. Hayek i olika verk om de juridiska institutionernas grunder,[2] och speciellt av den italienske professorn i statsvetenskap, Bruno Leoni, som var den förste att integrera följande i en rättsfilosofisk översiktsteori: den ekonomiska teorin om sociala processer utvecklad av Menger och den österrikiska skolan, den mest hävdvunna romerska rättstraditionen, samt den anglosaxiska traditionen av ett rättssamhälle. Bruno Leonis stora bidrag ligger just i att ha visat att den österrikiska teorin om framväxten och evolutionen av samhälleliga institutioner perfekt illustreras av fenomenet sedvanerätt och att detta redan var känt och hade formulerats av den klassiska romerska juridiska skolan.[3] Leoni citerar Ciceros framställning av Catos ord, och poängterar specifikt att romerska jurister visste att romersk lag inte var någons personliga uppfinning utan snarare många generationers och århundradens skapelse, givet att

det i världen aldrig funnits en man så begåvad att han förutsåg allt, och att även om vi kunde samla all hjärnkapacitet i en enda mans huvud skulle det vara omöjligt för honom att bereda allt på en gång utan den erfarenhet som kommer från en lång historieperiod av träning[4].

I korthet var Leonis uppfattning att lagen uppstår som resultatet av en kontinuerlig process av “trial and error”, i vilken varje individ tar hänsyn till sina egna omständigheter och andras beteenden, och att lagen fulländas genom en selektiv evolutionär process.[5]

ROMERSK RÄTTSVETENSKAP

Den romerska rättsvetenskapens storhet ligger just i att dess lagexperter insåg denna viktiga sanning och i de kontinuerliga ansträngningar som ägnades åt studier, tolkning av juridiska seder, exeges, logisk analys, tätande av kryphål och rättande av brister; allt detta gjordes med betänksamhet och lugn som nödvändiga kriterier.[6] Den klassiska juristens uppehälle var en sann konstart, vars ständiga mål var att identifiera och definiera kärnan av de juridiska institutioner som har utvecklats under hela samhällets evolutionsprocess. Vidare gjorde inte de klassiska juristerna anspråk på att vara “originella” eller “skärpta”, utan snarare såg de sig själva som “tjänare av vissa fundamentala principer, och, som Savigny påpekade, däri ligger deras storhet”.[7] Deras grundläggande mål var att upptäcka de universella lagprinciperna, vilka är oföränderliga och inneboende i mänskliga relationers logik. Det stämmer dock att den samhälleliga evolutionen ofta kräver att dessa oföränderliga universella principer appliceras på nya situationer och problem som kontinuerligt uppstår från denna evolutionära process.[8] Utöver detta arbetade romerska jurister självständigt och var inte statstjänstemän. Trots otaliga försök av officiella juridiska experter under romartiden lyckades de aldrig bli av med den fria utövningen av rättsvetenskap och den förlorade inte heller sin enorma prestige eller sitt oberoende.

Rättsvetenskapen, eller den juridiska vetenskapen, blev ett självständigt yrke på 200-talet f.Kr. De viktigaste juristerna innan vår tideräkning var Marcus Porcius Cato och hans son Cato Licianus, konsuln Mucius Scaevola, och juristerna Quitnus Mucius Scaevola, Servius Surpicius Rufus och Alfenus Varus. Senare, på 100-talet e.Kr., inleddes den klassiska eran och de viktigaste juristerna under denna tid var Gaius, Pomponius, Africanus, och Marcellus. På 200-talet e.Kr. följdes de bland annat av Papinianus, Julius Paulus, Ulpianus och Modestinus. Från och med denna tidpunkt och framåt åtnjöt de lösningar som dessa självständiga jurister erbjöd så pass mycket prestige att laga kraft var knuten till dem; och för att förhindra uppståndelsen av problem på grund av åsiktsskillnader mellan juristers rättsskrifter gavs laga kraft till verken av Papinianus, Julius Paulus, Ulpianus, Gaius och Modestinus, och till de läror av jurister som citerades av dem, så länge som dessa referenser kunde bekräftas då de jämfördes med originaltexterna. Om dessa författare inte höll med varandra var domaren tvungen att följa den lära som stöddes av majoriteten; och om det var oavgjort skulle Papinianus åsikt vara utslagsgivande. Om han inte hade kommunicerat sin åsikt gällande en specifik fråga var det upp till domaren att själv bestämma fritt.[9]

Klassiska romerska jurister förtjänar att få äran för att först ha upptäckt, tolkat, och finslipat de viktigaste juridiska institutioner som gör livet i samhället möjligt, och som vi skall se hade de redan identifierat det särskilda depositionsavtalet, förstått de väsentliga principer som styr det, och beskrivit dess innehåll och väsen såsom vi tidigare förklarat i detta kapitel. Det särskilda depositionsavtalet är inte en intellektuell, abstrakt skapelse. Det är en logisk följd av den mänskliga naturen som den tar sig uttryck i en mångfald av handlingar i form av sociala interaktioner och samarbete, och den manifesterar sig själv i en uppsättning principer som inte kan kränkas utan att det medför allvarliga konsekvenser för nätverket av mänskliga relationer. Lagens stora vikt i denna evolutionära mening, renodlad och befriad från logiska brister genom rättsexperternas vetenskap, ligger i den vägledning den förser människor med i deras dagliga liv; även om de, i de flesta fall, kan vara oförmögna att identifiera eller förstå hela den specifika funktionen av varje juridisk institution på grund av dess abstrakta natur. Blott nyligen i det mänskliga tänkandets historiska evolution har det blivit möjligt att förstå lagarna som styr sociala processer och att nå en knapphändig insikt om de olika juridiska institutionernas roll i samhället. Det är främst de ekonomiska bidragen som har varit ansvariga för denna förståelse. Ett av våra viktigaste mål är att från ett ekonomiskt perspektiv analysera sociala konsekvenser som följer överträdelser av de universella rättsprinciper som reglerar den särskilda penningdepositionen. I kapitel 4 kommer vi att inleda denna teoretiska ekonomiska analys av en juridisk institution (den monetära bankdepositionen).

Den kunskap vi idag har om universella rättsprinciper såsom de upptäcktes av romerska jurister kommer från kejsar Justinianus verk, som mellan 528–533 e.Kr. gjorde en enormt omfattande insats att samla alla de klassiska romerska juristernas huvudsakliga bidrag i tre böcker (Institutiones, Digest och Codex Constitutionum, senare kompletterad med en fjärde bok, Novellae), en samling som ända sedan Dionysius Gottfrieds utgåva[10] är känd under namnet Corpus Juris Civilis. Institutiones är ett viktigt verk som riktar sig till studenter och som baseras på Gaius Institutiones. Digest eller Pandecta är en samling av klassiska juridiska texter som innehåller över niotusen utdrag från olika aktade juristers verk. De delar som har tagits från Ulpianus verk, vilka utgör en tredjedel av Digest, tillsammans med utdrag från Julius Paulus, Papinianus och Julianus, fyller mer av boken än alla samlade skrifter av resten av juristerna tillsammans. Allt som allt innehåller boken bidrag från 39 specialister i klassisk romersk lag. Codex Constitutionum består av en kronologiskt ordnad samling av kejserliga lagar och konstitutioner (motsvarigheten till det vi idag kallar lagstiftning). Novellae, det sista verket av Corpus Juris Institutiones, innehåller de sista kejserliga konstitutionerna efter de i Codex Constitutionum.[11]

Låt oss nu följa upp denna korta introduktion med att vända oss till de klassiska romerska juristerna och deras behandling av den särskilda penningdepositionen som institution. Det är tydligt att de förstod den och betraktade den som en speciell typ av deposition, med de egenskaper som kännetecknar en deposition och som skiljer den åt från andra avtal av radikalt annorlunda natur, såsom mutuum-avtalet eller ett lån.

DET SÄRSKILDA DEPOSITIONSAVTALET UNDER ROMERSK LAG

Depositionsavtalet gås generellt igenom i del 3 av bok 16 i Digest, med titeln “Om insättningar och uttag” (Depositi vel contra). Ulpianus börjar med följande definition:

En deposition är något som ges till någon annan för förvaring. Den kallas så eftersom en vara positioneras (eller placeras). Prepositionen de förstärker betydelsen, vilken återspeglar att alla skyldigheter som motsvarar omhändertagandet av varan tillhör den personen[12].

En deposition kan antingen vara vanlig, som i fallet med en specifik vara; eller särskild, som i fallet med en fungibel vara.[13] Faktum är att Julius Paulus i nummer 31, rubrik 2, bok 19, av Digest, förklarar skillnaden mellan låne- eller mutuumavtalet och depositionsavtalet av en fungibel vara, och drar slutsatsen att

om en person sätter in en viss summa lösa pengar, som han räknar och inte överräcker förseglad eller innesluten, då är mottagarens enda plikt att återge samma summa[14].

Med andra ord indikerar Julius Paulus klart och tydligt att depositionsmottagarens enda skyldighet vid den särskilda penningdepositionen är att återlämna depositionens tantundem: den ursprungliga depositionens motsvarighet i kvantitet och kvalitet. Vidare, när någon genomförde en särskild deposition av pengar erhöll han ett skrivet certifikat eller insättningskvitto. Vi vet detta eftersom Papinianus i paragraf 24, rubrik 3, bok 16, av Digest, säger med hänvisning till en särskild penningdeposition:

Jag skriver detta brev för hand för att informera dig, så att du vet, att de etthundra mynt du idag har anförtrott mig genom Sticho, slaven och administratören, innehas av mig och jag kommer att återlämna dem till dig omedelbart, när som och varhelst du önskar.

Detta stycke avslöjar insättarens omedelbara tillgänglighet till pengarna och sedvänjan att ge honom ett insättningskvitto som intygar en särskild penningdeposition, och som inte bara fastslår ägandet, utan också måste presenteras vid uttag.[15]

Depositionsmottagares huvudsakliga skyldighet är att behålla depositionens tantundem konstant tillgänglig för insättare. Om depositionsmottagaren av någon anledning går i konkurs har insättarna absolut företräde i förhållande till alla andra fordringsägare, något som Ulpianus skickligt förklarar (paragraf 2, nummer 7, rubrik 3, bok 16, av Digest):

När än bankirer förklaras i konkurs är det först och främst insättarnas angelägenheter som tas upp; det vill säga de som har pengar på deposition, inte de som intjänar ränta på de pengar som har lämnats hos bankirerna. När väl varorna har sålts har insättarna prioritet över de med privilegier, och de som erhållit ränta tas ingen hänsyn till – det är som om de har överlåtit depositionen[16].

Här indikerar Ulpianus också att räntan ansågs vara oförenlig med den särskilda penningdepositionen och att då banker betalade ut ränta var det i samband med en helt annan typ av avtal (i detta fall ett mutuum-avtal eller ett lån till en bankir, något som idag är mer känt som en “tidsbunden insättning”).

Beträffande depositionsmottagarens skyldigheter är det uttryckligen uttalat i Digest (bok 47, rubrik 2, nummer 78) att den som tar emot en vara för deposition och använder den till något annat än det som den mottogs för gör sig skyldig till stöld. Celsus berättar också i samma titel (bok 47, rubrik 2, nummer 67) att mottagandet av en deposition med syfte att lura eller vilseleda utgör stöld. Julius Paulus definierar stöld som “det bedrägliga beslaget av en vara för att tjäna en vinst, antingen från varan i sig eller från dess användning eller innehav; detta förbjuds av naturrätten”.[17] Som vi kan se innefattades det som idag kallas förskingring i romersk lag under begreppet stöld. Ulpianus drog, med hänvisning till Julianus, även slutsatsen att:

om någon mottager pengar från mig för att betala en av mina fordringsägare, och, om han själv har en lika stor skuld till samma fordringsägare och betalar honom i sitt eget namn, begår han stöld (Digest, bok 47, rubrik 2, nummer 52, paragraf 16)[18].

I nummer 3, rubrik 34 (om “depositionsakten”), bok 4 av Codex Constitutionum av Corpus Juris Civilis, som innefattar den konstitution som etablerades under konsulerna Gordianus och Aviola år 239, är skyldigheten att behålla den fullständiga tillgängligheten av depositionens tantundem ännu tydligare uttryckt, liksom förövande av stöld när depositionens tantundem inte hålls tillgänglig. I denna konstitution intygar kejsar Gordianus inför Austerus:

Om du gör en deposition kommer du på goda skäl begära att bli betald ränta, eftersom depositionsmottagaren bör tacka dig för att du inte håller honom skyldig till stöld, eftersom han som medvetet och villigt använder en insatt vara för egen vinning, mot ägarens vilja, också begår det brott vi kallar stöld[19].

Del 8 av samma källa hanterar uttryckligen depositionsmottagare som lånar ut pengar de mottagit på deposition, och således för sin egen vinning. Det betonas att sådana handlingar bryter mot principen om säker förvaring, förpliktigar depositionsmottagaren att betala ränta, och gör denne skyldig till stöld, som vi just har påtalats i Gordianus konstitution. I denna del läser vi:

Om en person som har mottagit pengar från dig på deposition lånar ut dem i sitt eget namn, eller i någon annans namn, är han och hans efterföljare givetvis skyldiga att utföra den uppgift de tagit på sig och uppfylla det förtroende som har givits dem[20].

Kort sagt uppmärksammas det att de som mottar pengar på deposition ofta frestas till att använda dem själva. Detta uttrycks explicit på andra ställen i Corpus Juris Civilis (Novellae, Constitution LXXXVIII, i slutet av kapitel 1), liksom nödvändigheten av att ordentligt straffa dessa handlingar, inte bara genom att ställa depositionsmottagaren inför rätta för stöld, utan också genom att hålla honom ansvarig för en räntebetalning i efterskott, “så att folk, av rädsla för dessa straff, slutar att utnyttja depositioner på ondskefulla, dåraktiga och perverterande sätt”.[21]

Romerska jurister slog fast att när en depositionsmottagare misslyckas med att uppfylla skyldigheten att omedelbart återlämna depositionens tantundem på begäran var han inte bara uppenbart skyldig till det tidigare brottet stöld, utan han var också skyldig en efterskottsbetalning av ränta. Följaktligen, uttrycker Papinianus att

den som mottager depositionen av ett icke förseglat paket pengar och går med på att återlämna samma summa, men som ändå använder dessa pengar för egen vinning, måste betala ränta för försening av depositionens återlämning[22].

Denna helt rättvisa princip ligger bakom det så kallade depositum confessatum, vilket vi kommer att behandla mer ingående i nästa kapitel och åsyftar försöken att slingra sig undan kanonförbuden mot ränta genom att maskera verkliga lån eller mutuum-avtal som särskilda depositioner och sedan medvetet försena återbetalning, något som således kunde rättfärdiga räntetagande. Om dessa avtal från början öppet hade betraktats vara lån eller mutuum-avtal skulle de inte ha tillåtits av kanonisk lag.

Slutligen finner vi bevis i följande utdrag (bland andra) att romerska jurister förstod den väsentliga skillnaden mellan låne- eller mutuum-avtal och den särskilda penningdepositionen: nummer 26, rubrik 3, bok 16 (stycke av Julius Paulus); nummer 9, punkt 9, rubrik 1, bok 12 av Digest (utdrag av Ulpianus); och nummer 10 av samma rubrik och bok. De tydligaste och mest specifika uttalandena om detta gjordes dock av Ulpianus i del 2, nummer 24, rubrik 5, bok 43, av Digest, där han uttryckligen drar slutsatsen att “ett lån är en sak och en deposition är en annan”, och fastställer

att när väl en bankirs varor har sålts och de privilegierades angelägenheter har tagits om hand, bör de människor premieras som, i enlighet med attesterade dokument, satte in pengar på banken. Likväl ska de som som har mottagit ränta från banken för insatta pengar inte behandlas annorlunda än resten av borgenärerna; och det finns goda skäl till detta, då ett lån är en sak och en deposition är en annan[23].

Det är därför tydligt från Ulpianus skrifter i denna del att bankirer utförde två verksamheter. Å ena sidan tog de emot depositioner, vilket inte innebar någon rätt till ränta och tvingade depositionsmottagaren att bibehålla fullständig och kontinuerlig tillgänglighet av depositionens tantundem till fördel för insättarna,vilka hade absoluta privilegier i händelse av konkurs. Å andra sidan mottog de lån (mutuum-avtal), vilket tvingade bankiren att betala ränta till långivarna som dock inte hade några privilegier i händelse av konkurs. Ulpianus hade inte kunnat göra denna distinktion mellan de två avtalen tydligare, eller varit mer rättvis i sin lösning.

Klassiska romerska jurister upptäckte och analyserade de universella rättsprinciper som reglerar den särskilda penningdepositionen, och denna analys sammanföll naturligt nog med utvecklingen av en betydande affärs- och handelsekonomi, där bankirerna kom att spela en mycket viktig roll. Dessutom uppträdde dessa principer senare i medeltida lagsamlingar i olika europeiska länder, inklusive Spanien, trots den allvarliga ekonomiska recessionen som var ett resultat av det Romarrikets fall och utgjorde medeltidens antåg. I Las Partidas (lag 2, rubrik 3, paragraf 5) fastslås det att en person som går med på att inneha någon annans varor ingår en särskild deposition i vilken kontrollen över varorna överförs till honom. Likväl är han tvungen, beroende på vad som avtalats i de motsvarande dokumenten, att återlämna varorna eller det värde som har angetts i avtalet för varje vara som avlägsnats från depositionen, antingen för att den är såld med den ursprungliga ägarens samtycke eller om den avlägsnats av andra, oförutsedda orsaker.[24] Vidare görs distinktionen 1255 i Fuero Real (lag 5, rubrik 15, bok 3) mellan depositionen “av uppräknade pengar eller rent silver eller guld”, som mottas från “någon annan i vikt”, i vilket fall “varorna får användas och varor av samma kvantitet och kvalitet som de som mottagits återlämnas”. En deposition kan även vara “förseglad och inte räknad eller uppmätt i vikt”, i vilket fall “den inte får användas, men som om den används, måste återbetalas dubbelt upp”.[25] Dessa medeltida regler innefattar en tydlig distinktion mellan den vanliga depositionen av en specifik vara och den särskilda depositionen av pengar, och de antyder att ägandet i det senare fallet överförs. Reglerna innehåller dock inte det viktiga förtydligande som görs i Corpus Juris Civilis vars innebörd är att även om ägandet “överförs” så återstår förvaringsskyldigheten, tillsammans med ansvaret att för insättaren kontinuerligt ha den ursprungliga insättningens motsvarighet i kvantitet och kvalitet (tantundem) tillgänglig. Kanske ligger orsaken till att detta har utelämnats i det ökade bruket av depositum confessatum.

Slutsatsen är att den romerska rättstraditionen korrekt definierade den särskilda penningdepositionen som institution och de principer som reglerar den, samt identifierade de väsentliga skillnaderna mellan detta avtal och andra juridiska institutioner eller avtal, såsom lån eller mutuum. I kapitel 2 kommer vi att avhandla hur de väsentliga principer som reglerar mänskliga interaktioner i samband med den särskilda penningdepositionen (och mer specifikt, rättigheterna gällande tillgänglighet och ägande som impliceras av avtalet) efterhand korrumperades över århundraden som ett resultat av bankirers och politikers samstämmiga handlingar. Vi kommer att analysera omständigheterna som gjorde dessa händelser möjliga, såväl som orsakerna bakom dem. I kapitel 3 kommer vi att studera de olika försöken som har förts fram av jurister för att försöka rättfärdiga avtal som, i motsats till traditionella rättsprinciper, gradvis vann acceptens. Vi kommer sedan i kapitel 4 att börja överväga de ekonomiska konsekvenserna av dessa händelser.


[1] Carl Menger, Untersuchungen über die Methode der Socialwissenschaften und der Politischen Ökonomie insbesondere (Leipzig: Duncker and Humblot, 1883), spec. s. 182. (Investigations into the Method of the Social Sciences with Special Reference to Economics [New York: New York University Press, 1985]). Menger formulerade själv elegant denna fråga, vilken hans föreslagna forskningsprogram för ekonomi är tänkt att besvara:

Hur är det möjligt att de institutioner som är viktigast och som bäst tjänar allmänintresset har uppstått utan ingreppet av en avsiktlig gemensam vilja att skapa dem? (s. 163–65)

Den bästa och kanske mest briljanta översikten rörande Mengers teori om pengars evolutionära ursprung finnes i hans artikel “On the Origin of Money”, Economic Journal (juni 1892): 239–55. Denna artikel har omtryckts av Israel M. Kirzner i hans Classics in Austrian Economics: A Sampling in the History of a Tradition (London: William Pickering, 1994), vol. 1, s. 91–106.

[2] F.A. Hayek, The Constitution of Liberty (London: Routledge, första utg. [1960] 1990); Law, Legislation and Liberty (Chicago: University of Chicago Press, 1978); och The Fatal Conceit: The Errors of Socialism (Chicago: University of Chicago Press, 1989).

[3] Se Jesús Huerta de Soto, Estudios de economía política (Madrid: Unión Editorial, 1994), kap. 10, s. 121–28, och Bruno Leoni, Freedom and the Law (Princeton, N.J.: D. Van Nostrand Company, 1961), väsentlig litteratur för alla jurister och ekonomer.

[4]

Nostra autem res publica non unius esset ingenio, sed multorum, nec una hominis vita, sed aliquod constitutum saeculis et aetatibus, nam neque ullum ingenium tantum extitisse dicebat, ut, quem res nulla fugeret, quisquam aliquando fuisset, neque cuncta ingenia conlata in unum tantum posse uno tempore providere, ut omnia complecterentur sine rerum usu ac vetustate. (Marcus Tullius Cicero, De re publica, 2, 1–2 [Cambridge, Mass.: The Loeb Classical Library, 1961], s. 111–12. Se Leoni, Freedom and the Law, s. 89)

Leonis bok är i alla avseenden exceptionell. Han demonstrerar inte bara parallellismen mellan marknaden och sedvanerätt, å ena sidan, och socialism och lagstiftning å andra sidan, utan han är också den första juristen som erkänner Ludwig von Mises argument om omöjligheten för en socialistisk ekonomi att kalkylera som en illustration av

en mer generell insikt att ingen lagstiftare själv skulle kunna fastställa, utan någon sorts kontinuerligt samarbete med de berörda människorna, de regler som styr alla faktiska beteenden i de oändliga relationer som varje person har i förhållande till alla andra. (s. 18–19)

För information om verken av Bruno Leoni, som var grundare till den prestigefyllda tidsskriften Il politico 1950, se Omaggio a Bruno Leoni, Pasquale Scaramozzino, red. (Milano: red. A. Guiffrè, 1969) och artikeln “Bruno Leoni in Retrospect” av Peter H. Aranson, Harvard Journal of Law and Public Policy (sommar, 1988). Leoni var mångfacetterad och extremt aktiv i universitetsvärlden som lärare i juridik, företagsekonomi, arkitektur, musik och lingvistik. Han blev tragiskt nog mördad av en av sina hyresgäster då han försökte driva in hyran på kvällen den 21 november 1967. Han blev 54 år gammal.

[5] Med Leonis egna ord skapas lagen av

una continua serie de tentativi, che gli individui compiono quando pretendono un comportamento altrui, e si affidano al propio potere di determinare quel comportamento, qualora esso non si determini in modo spontaneo. (Bruno Leoni, “Diritto e politica,” i sin bok Scritti di scienza politica e teoria del diritto [Milano: A. Giuffrè, 1980], s. 240)

[6] Faktum är att uttolkaren av ius kallades prudens, det vill säga, den lagexperten eller iuris prudens. Det var hans jobb att uppenbara lagen. Juristerna gav råd och stöd till individer och instruerade dem i affärer och avtal, erbjöd svar på deras frågor och informerade domare. Se Juan Iglesias, Derecho romano: Institciones de derecho privado, sjätte reviderade utgåvan (Barcelona: Ediciones Ariel, 1972) s. 54–55.

[7] Iglesias, Derecho romano: Instituciones de derecho privado, s. 56. Och spec. Rudolf von Ihering, El espíritu del derecho romano, Clásicos del Pensamiento Jurídico (Madrid: Marcial Pons, 1997), spec. s. 196–202 och 251–53.

[8] Yrket interpratio var nära besläktat med rollen som rådgivare åt individer och domare, och bestod av att tillämpa hävdvunna principer på nya behov; detta innebar en expansion av ius civile, även då inga nya institutioner formellt skapades. (Francisco Hernández-Tejero Jorge, Lecciones de derecho romano [Madrid: Ediciones Darro, 1972], s. 30)

[9] Denna laga kraft erhölls för första gången i en konstitution från år 426, känd som The Citation Law of Theodosius and Valentinianus III. Se Hernández-Tejero Jorge, Lecciones de derecho romano, s. 3.

[10] Corpus Juris Civilis (Geneve: Dionysius Gottfried, 1583).

[11] Justinianus stipulerade att de nödvändiga förändringarna måste göras i det samlade materialet så att lagen skulle vara lämplig för de historiska omständigheterna och så nära perfekt som möjligt. Dessa ändringar, rättelser och strykningar kallas interpoleringar, och även emblemata Triboniani, efter Tribonian, som var ansvarig för sammanställningen. Det finns en hel vetenskapsgren tillägnad studiet av dessa interpoleringar, till att bestämma deras innehåll genom jämförelse, logisk analys, studiet av språkliga anakronismer etc., eftersom det har upptäckts att många av dem lades till efter den Justinianska eran. Se Hernández-Tejero Jorge, Lecciones de derecho romano, s. 50–51.

[12] Ulpianus, som var från Tyros (Fenicien), var rådgivare till en annan stor jurist, Papinianus, och tillsammans med Julius Paulus var han rådsmedlem i concilium principis och praefectus praetoria under Alexander Severus. Han mördades år 228 av praetorianerna. Han var en väldigt aktiv författare som var mer känd för sin kunskap om juridisk litteratur än för sitt kreativa arbete. Han skrev tydligt och var bra på att sammanställa och han skrifter betraktas som särskilt intressanta i Justinianus Digest, där de utgör huvuddelen. Om detta ämne, se Iglesias, Derecho romano: Instituciones de derecho privado, s. 58. Stycket som citeras i texten lyder som följer på Latin:

Depositum est, quod custodiendum alicui datum est, dictum ex eo, quod ponitur, praepositio enim de auget depositum, ut ostendat totum fidei eius commissum, quod ad custodiam rei pertinet. (Se Ildefonso L. García del Corral, red., Cuerpo de derecho civil romano, 6 vol. [Valladolid: Editorial Lex Nova, 1988], vol. 1, s. 831)

[13] Pasquale Coppa-Zuccari påpekar dock skarpsinnigt att uttrycket depositum irregolare inte uppstod förrän det först användes av Jason de Maino, vars verk publicerades i Venedig år 1513. Se Coppa-Zuccari, Il deposito irregolare, s. 41. Hela det första kapitlet av detta viktiga verk beskriver också hur den särskilda depositionen hanterades under romersk lag, s. 2-32. För en utmärkt, nutida behandling, på spanska, av skriftliga källor om den särskilda depositionen i Rom, se Mercedes López-Amor y Garciás artikel “Observaciones sobre el depósito irregular romano”, i Revista de la Facultad de Derecho de la Universida Complutense 74 (1988–1989): 341–59; och även Alicia Valmaña Ochaita, El depósito irregular en la jurisprudencia romana (Madrid: Edisofer, 1996).

[14] Detta är i själva verket en sammanfattning av Julius Paulus av Alfeneus Varus Digest. Alfenus Varus var konsul år 39 e.Kr. och författare av fyrtio böcker i Digest. Juilius Paulus, i sin tur, var Scaevolas lärjunge och rådgivare till Papinianus under den tid då Papinianus var medlem av det kejserliga rådet under Severus och Caracalla. Han var en väldigt listig och lärd figur och författare till en mängd skrifter. Det citerade stycket i texten lyder enligt följande på Latin:

Idem iuris esse in deposito; nam si quis pecuniam numeratam ita deposuisset ut neque clausam, neque obsignatam traderet, sed adnumeraret, nihil aliud eum debere, apud quem deposita esset, nisi tantundem pecuniae solvere. (Se Ildefonso L. García del Corral, red., Cuerpo de derecho civil romano, 6 vol. [Valladolid: Editorial Lex Nova, 1988], vol. 1, s. 963)

[15] Papinianus, med härkomst från Syrien, var Praefectus Praetorio från och med år 203 e.Kr. och dömdes till döden av kejsare Caracalla år 212 för att ha vägrat rättfärdiga sin broder Getas mord. Tillsammans med Julianus delade han ryktet av att vara den mest anmärkningsvärda av de romerska juristerna, och enligt Juan Iglesias “stod han i sina skrifter ut genom sin skarpsinnighet och pragmatism, liksom för sin behärskade stil” (Derecho romano: Instituciones de derecho privado, s. 58). Det citerade stycket i texten är följande på Latin:

centum numos, quos hac die commendasti mihi annumerante servo Sticho actore, esse apud me, ut notum haberes, hac epitistola manu mea scripta tibi notum facio; quae quando volis, et ubi voles, confestim tibi numerabo. (García del Corral, red., Cuerpo de derecho civil romano, vol. 1, s. 840)

[16]

Quoties foro cedunt numularii, solet primo loco ratio haberi depositariorum, hoc est eorum, qui depositas pecunias habuerunt, non quas foenore apud numularios, vel cum numulariis, vel per ipsos exercebant; et ante privilegia igitur, si bona venierint, depositariorum ratio habetur, dummodo eorum, qui vel postea usuras acceperunt, ratio non habeatur, quasi renuntiaverint deposito. (García del Corral, red., Cuerpo de derecho civil romano, vol. 1, s. 837)

[17]

Furtum est contrectatio rei fraudulosa, lucri faciendi gratia, vel ipsius rei, vel etiam usus eius possessionisve; quod lege naturali prohibitum est admittere. (Ibid., vol. 3, s. 645)

[18] Ibid., s. 663.

[19]

Si depositi experiaris, non immerito etiam usuras tibi restitui flagitabis, quum tibi debeat gratulari, quod furti eum actione non facias obnoxium, siquidem qui rem depositam invito domino sciens prudensque in usus suus converterit, etiam furti delicto succedit. (Ibid., vol. 4, s. 490)

[20]

Si is, qui depositam a te pecuniam accepit, eam suo nomine vel cuiuslibet alterius mutuo dedit, tam ipsum de implenda suscepta fide, quan eius successores teneri tibi, certissimum. est. (Ibid., s. 491)

[21] “Ut hoc timore stultorum simul et perversorum maligne versandi cursum in depositionibus homines cessent.” Det är tydligt, och vi kommer senare att utvidga detta resonemang, att depositionsmottagare idkade missbruk av de pengar som anförtrotts dem av insättarna. Se ibid., vol. 6, s. 310–11.

[22]

Qui pecuniam apud se non obsignatam, ut tantundem redderet, depositam ad usus propios convertit, post moram in usuras quoque iudicio depositi condemnandus est. (Ibid., vol. 1, s. 841)

[23]

In bonis mensularii vendundis post privilegia potiorem eorum causam esse placuit, qui pecunias apud mensam fidem publicam secuti deposuerunt. Set enim qui depositis numis usuras a mensulariis accepurunt, a ceteris creditoribus non seperantur; et merito, aliud est enim credere, aliud deponere. (Ibid., vol. 3, s. 386)

Papinianus hävdar att om en depositionsmottagare misslyckas med att fullgöra sina skyldigheter kan pengar för att återlämna depositioner tas, inte bara från de insatta medlen, utan även från bedragarens alla tillgångar. Insättarnas

privilegier begränsar sig inte till insatta medel som fortfarande finns bland bankens tillgångar, utan till alla bedragarens tillgångar; och detta är för det allmänna bästa, givet att banktjänster är nödvändiga. Nödvändiga utgifter kommer emellertid alltid först, eftersom beräkningen av tillgångar vanligtvis sker efter att man har avräknat dem. (Principen som här kommer till uttryck om bankirers obegränsade ansvar återfinns i punkt 8, rubrik 3, bok 16 av Digest.)

[24] I Las Partidas (c. 1312) kallas depositioner för condesijos (dolda depositioner), och i lag 2 av detta verk läser vi:

Kontroll över innehavet av varor som givits till någon annan för säker förvaring överförs inte till mottagaren av varorna, förutom då depositionen kan räknas, vägas eller mätas då den överlämnas; och om den ges till mottagaren som kvantitet, vikt eller mått, då överförs kontrollen till honom. Han måste emellertid återlämna varan eller samma mängd av en annan vara som är likvärdig den som har givits honom för säker förvaring.

Detta ämne avhandlas med största möjliga elegans och tydlighet i Las Partidas. Se Las Siete Partidas, kommenterad av akademikern Gregorio López; faksimil utgåva publicerad av Boletín Oficial del estado [officiell tidning] (Madrid, 1985), vol. 3, femte Partida, rubrik 3, lag 2, s. 7–8.

[25] Se referensen gjord av Juan Roca Juan till Fuero Real i artikeln “El depósito de dinero”, i Commentarios al Código Civil y Compilaciones Forales, vol. 1, band 22, s. 249.


Texten har översatts till svenska av Ola Nevander.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *