Ett hjärnpyssel som leder vilse

Pussel

Bättre pyssel för hjärnan

På Evolution Blog förser Jason Rosenhouse oss med följande “pyssel för hjärnan”:

Det är augusti månad i en semesterort vid kusten. Regnet faller och den lilla staden är övergiven. Tiderna är svåra. Alla är försatta i skuld. Alla lever på kredit. Så, en dag, kommer en rik turist på besök. Han kliver in på hotellet, lägger en hundradollarssedel på receptionsdisken och fortsätter sedan uppför trapporna för att undersöka vilket rum han vill hyra.

Ägaren till hotellet tar sedeln och pilar iväg för att betala den skuld han har till stadens slaktare. Slaktaren skyndar sig att använda hundradollarssedeln till att bli kvitt sin skuld till grisbonden.  Bonden använder sedeln till att omedelbart göra sig skuldfri gentemot sin underlevarantör av foder och bränsle. Underleverantören beger sig snabbt med sedeln till stadens hora som, i dessa svåra tider, säljer sina tjänster på kredit. Horan raskar sig till hotellet för att med sedeln betala för de rum hon hyrt till sig och sina kunder.

Hotellägaren lägger genast tillbaks hundradollarssedeln på receptionsdisken. Strax efteråt kommer den rika turisten tillbaks nedför trapporna. Utan att misstänka någonting tar han sin sedel och meddelar att han inget av rummen föll honom på läppen. Han lämnar sedan staden.

Ingen tjänade någonting. Ändå är alla i staden kvitt sina skulder och de blickar nu mot framtiden med stor tillförsikt och optimism.

Wow, det är svårt att välja var man skall börja. Det här pusslet kombinerar en ganska löjlig och uppenbar paradox med ett usel makroekonomiskt resonemang.

Lösningen på paradoxen är att staden inte behöver hundra dollar från en extern part för att lösa skuldbördan eftersom fordringarna löper i en cirkel. De kan enkelt sätta sig tillsammans och kvitta alla skulder mot alla fordringar. Eftersom de alla har lika stora tillgångar som skulder kan de balansera allas konton till att bli noll. Turistens hundradollarssedel förser inte stadends invånare med någonting de inte kunde ha klarat ut själva. Anta att du och en vän är skyldiga varandra hundra dollar. I stället för att ge varandra hundra dollar kan ni istället komma överens om att stryka ett streck över era fordringar på en andre.

Låt oss nu titta på det usla makroekonomiska resonemanget. Berättelsen förtäljer att staden genomgår svåra tider men förklarar aldrig hur dessa svåra tider uppstod. Det antyds att befolkningen är pessimistisk som en följd av de samlade skulderna. Genom att jämka bort all skuld tar sig staden ur de svåra tiderna.

Kan detta stämma?

Via den detaljerade beskrivningen av vem som är skyldig vem kan vi sluta oss till att all skuld är lokal inom staden. Hotellägaren har lånat av slaktaren som lånat av grisbonden, och så vidare. Staden är ett stängt ekonomiskt system där alla nödvändiga varor och tjänster produceras och konsumeras lokalt. Människorna kan bara låna från andra invånare i staden.

Under dessa förhållanden har den sammanlagda skulden inga makroekonomiska konsekvenser. För varje gäldenär finns en lika stor fordringsägare. När ett lån utfärdas vägs ökningen av låntagarens omedelbara köpkraft ut av långivarens minskade köpkraft. Ränteutbetalningarna från låntagaren blir inkomster för långivaren. Om någon tar på sig för mycket skuld och inte förmår betala räntor och amorteringar kan långivaren tvångsförsälja lånets säkerhet. Långivarens förlorar sin tillgång. Samma tillgång läggs samtidigt till långivarens balanskonto. Allting kvittar ut. Stadens totala köpkraft flyttar runt bland dess invånare.

Det antyds, men uttalas inte i klartext, att alla har hamnat i skuld för att deras köplust överstigit deras inkomster. De har därför lånat för att kunna upprätthålla sin levnadsstandard. Har de kanske svårt att hantera sina skulder nu när köpfesten är över?

Nej, så kan det inte vara. Om staden är ett stängt ekonomiskt system kan inte intern skuld möjliggöra att hela staden konsumerar mer än den producerar — det kan bara hända om befolkningen lånade från människor utanför staden. Och i just den här staden, även om det inte måste vara så, är det ingen som netto är skuldsatt eller går plus på sina fordringar. Alla har lånat och lånat ut samma summa pengar. Allas kreditbalans är noll. Ingen har ökat sin konsumtion genom att ta på sig skuld.

Om nu affärsfolket i staden tenderar att driva sina företag på kredit och då och då kvittar ut skulder och tillgångar för att undvika krånglet med onödiga kontantöverföringar, säger detta oss precis ingenting om stadens makroekonomiska situation. En kedja av skuld är helt förenlig med en blomstrande ekonomi. Eftersom allas kreditbalans är noll kan dessa skulder kvittas när som helst. Eller så behåller affärsmännen skulderna och betalar ränta från sin inkomst. Netto är allas räntebetalningar noll eftersom räntan de tar in är lika stor som räntan de betalar ut.

Även om berättelsens komponenter inte stödjer hypotesen att stadens befolkning har lånat från någon utanför staden, låt oss snabbt undersöka den möjligheten.

Staden är en semesterort. Detta borde betyda att staden exporterar turisttjänster till världen utanför samtidigt som de importerar varor. Anta att en sådan stad importerar mer varor och tjänster än den importerar, alltså att staden har ett bytesunderskott. Skulle detta förebåda ekonomiska problem? Inte nödvändigtvis. Stadens invånare kan medvetet välja att spendera sina samlade besparingar. Det finns många exempel på behagliga semesterorter dit välbeställda människor åker på äldre dagar och där lever på det de sparat tidigare i livet. En annan möjlig förklaring på utbytesunderskott kan vara ett inflöde av besparingar från världen utanför. Byggherrar i andra städer skulle exempelvis kunna investera i byggandet av nya hotell i semesterstaden. Bytesunderskottet i varor skulle jämnas ut av direkta investeringar från andra orter. Om vi antar att dessa främmande entreprenörer har gjort rätt prognoser när de satsat på nybyggnad av semesteranläggningar kommer detta kapitaltillskott leda till ökade realinkomster och öka mängden arbetstillfällen. När hotellen står färdiga kommer staden kunna ta emot fler turister och öka sin export av turisttjänster. Alltså behöver inte ens utlandsskuld nödvändigtvis peka på makroekonomiska problem.

Berättelsen avslutas med att ”alla i staden är nu kvitt sina skulder och de blickar mot framtiden med stor tillförsikt och optimism.” Sant. Alla har har blivit kvitt sina skulder, men alla minskade även sina tillgångar med exakt samma summa. Författaren hade lika gärna kunnat sammanfatta med att staden nu går en dyster framtid till mötes eftersom alla nu hade färre tillgångar. Eller, minst lika rimligt, att stadens framtidsutsikter var oförändrade eftersom allas finansiella balans nu var precis samma som innan.

Sammanfattningsvis, om det här hjärnpysslet är menat  att förklara något om den finansiella krisen eller den amerikanska ekonomin, så vet då jag inte vad.

Översatt av Peter Strömberg från A Misleading Brainteaser.

8 kommentarer till ”Ett hjärnpyssel som leder vilse

  • Vad storyn illustrerar är pengars användbarhet. Grisbonden behöver inte slakta och slaktaren behöver inte leverera bränsle o.s.v. för att kvitta sina skulder. De kan använda pengar istället.

    Men storyn är ju mycket riktigt inte formulerad på ett pedagogiskt sätt för det syftet, utan snarare retoriskt för andra syften.

  • Är sensmoralen i storyn att det behövs kreditexpansion (nya skulder) för att gamla surdegs-skulder ska kunna avbetalas?

  • @Per-Olof Persson:

    Antagligen är sensmoralen just detta. Eftersom det saknas en hundradollarssedel kan inte skulderna kvittas mot fordringar och staden lider således av en ”liquidity trap”, vilken gör att skulderna kvarstår trots att de inte borde det. Man kan också kalla det för keynesianskt hokus-pokus, för precis som Bob Blumen skriver så har en [tillfällig] kreditexpansion ingen effekt alls på varken välstånd eller skulder/tillgångar ur ett makroperspektiv.

  • Ju mer jag tänker på det, ju mer inser jag att hjärnpusslet faktiskt illustrerar väldigt väl genom vilken läns en modern akademiker ser på ekonomiska fenomen ur: solipsism.

  • En sansamoral i berättelsen är väl att den där hotellägarens tjuvaktiga beteende går helt fritt från klander. Tvärtom får hans tilltag (indirekt) beröm.

  • Hur verkligt är det att man lägger en hundralapp på disken och under tiden man inspekterar rummet hinner hotellägaren betala av sin skuld?

    Vidare drar ju hotellägaren på sig en ny skuld eftersom turisten betalar i förskott innan han ens beslutat om att hyra ett rum.

    Hela scenariot är overkligt enligt mig.

  • Brukar berätta att den riktiga historien var sådan att horan var skyldig grisbonden 100 dollar och inte hotell ägaren.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *