Godtycklighet vs. godtycklighet

Johan Norberg skriver idag en krönika i Metro om fri invandring och Centerns nyligen lagda vision.

Norbergs huvudargument går ut på att poängtera att Sverige från och med 1860 hade fri ut och invandring, och detta skall vara ett argument för att vi bör ha samma sak idag. Men Sverige 1860 och Sverige 2012 är varken samma land eller har samma demografi. Som Tino Sanandaji påpekar

Enligt SCB år 1900 sju promille av Sveriges befolkning av invandrare, varav en promille(!) från utanför Norden/Europa. Sverige hade de facto inte fri invandring. Prohibitiv (sic.) transportkostnad och dyl. gjorde att invandring från utanför väst inte var aktuellt, så Sverige bemödade sig inte reglera det. Att bevisa att fri invandring idag är ”realistiskt” för att det fungerade så bra innan 1914 när det knappt fanns några invandrare är oseriöst.

Men det är egentligen ointressant för mig att argumentera för vad staten ska eller inte ska göra, för faktum är att staten varken har rätt att bestämma vilka som ska släppas in, eller vilka som ska hållas utanför. Så istället för att argumentera kring det tänker jag analysera följande påstående som Norberg gör:

Den som vill ha rörelsehinder borde förklara varför de ska gå just mellan länder, och inte längre mellan regioner eller städer.

Norberg tar här upp en mycket relevant poäng. Nationsgränser är givetvis fullständigt godtyckliga. Så varför ska de inte gå mellan regioner eller städer istället? Svaret på det är så klart att sådana gränser (generellt sett) också är fullständigt godtyckliga.

Som liberal finns det endast en sorts icke-godtyckliga gränser: egendomsgränser. Och dessa gränser får absolut inte, under några omständigheter, inskränkas, av varken stat eller andra kriminella (men jag upprepar mig). Norbergs argument, om man vågar dra det till sin spets, resulterar i detta. Men Norberg drar inte argumentet dit, och slutar således, precis som sina politiska moståndare, i någon sorts fluffig godtycklighet.

Invandringsproblemet, och debatten kring det, existerar uteslutande för att det existerar offentliga ytor och för att äganderätten inskränks. Utan offentliga ytor och med en icke inskränkt äganderätt existerar varken invandring, problem eller debatt kring detta. ”Gränserna” (i kollektiv bemärkelse) är varken öppna eller stängda, utan det är upp till varje egendomsägare (i individuell bemärkelse) att bestämma. Rörligheten är fri endast i den bemärkelsen att man inte tillåts inskränka någon annans frihet. Det är möjligt att detta chockerar vissa liberaler men det borde inte vara så. Frihet betyder trots allt inte att man är fri att göra vad som helst. Frihet betyder inte frihet från ansvar. Det gamla ordspråket att min frihet slutar där din börjar håller.

Ju tidigare dagens liberaler åter tar till sig detta ordspråk desto bättre.

10 kommentarer till ”Godtycklighet vs. godtycklighet

  • Norbergs huvudargument är, som jag uppfattar det, att vi inte har ett invandringsproblem, men ett välfärdsstatsproblem.
    Att se en så kallad liberal som Tino Sanandaji tala om en stormaktsskapelse från 1600-talet som en Volksgemeinschaft vilken han ”äger”, är oroväckande.
    För mig som öresundare är Köpenhamn och Danmark mitt lokalområde, inte Lappland.
    Med vilken rätt gör Sanandaji mina danska kollegors och vänners rörlighet till sin angelägenhet?

  • ”Nationsgränser är givetvis fullständigt godtyckliga.”

    Att olika etniciteter med sina egna språk och kulturer har ett gemensamt självstyre inom ett visst geografiskt område kan knappast anses vara fullständigt godtyckligt. Sverige och Danmark är ett bra exempel på länder – vars gränser förvisso varierat lite – som har en otroligt lång historia. Gränserna är inte godtyckliga, landets yta blir så stor som landet har kapacitet till att förskaffa sig precis som en persons privata tillgångar blir så stora som personens produktivitet och intelligens tillåter. Våld och tvång är en del av människan och gränserna är inte mer eller mindre godtyckliga för att området har köpts på en fri marknad än om de erövrats genom krig. Vilken av dessa två tillvägagångssätt man sedan tycker är mest moraliskt försvarbar är en annan femma.

  • Om tredje världens nuvarande kolonialisering av västvärlden fortgår så kommer gränserna snart att bli fullständigt godtyckliga. Ett Sverige bestående av en majoritet av etniska främlingar är ju inte längre en nation av och för svenskar.

    Libertarianer kommer dock ha vissa problem att övertyga horder av bidragsberoende babbar och pepparkaksgubbar om värdet av respekt för privat egendom när staten äntligen har fallit. Det blir upplopp för att någon brud hänger ut ungdomar på internet, tänk då när bidragen slutar ramla in på kontot, polisen är borta och där statliga fascistiska vapenlagar har sett till att bara de kriminella har vapen. Då vill man ju helst sitta i en bunker, tungt beväpnad och käka frystorkad mat tills dess att skiten blåst över. Oavsett vad som händer på politisk väg framöver så kommer mångkulturen att endast föra med sig splittring och våld. Det är ingen slump att etniska konflikter är en av de mest vanliga orsakerna till inbördeskrig.

  • @ Svanberg

    Var gränsen fältherren Magnus Stenbock satte i Sundet mellan Helsingborg och Helsingør – som innan i praktiken var en och samma stad med torggemenskap, då Helsingør saknade ett eget egentligt torg – naturlig?

    För att citera t.ex. tekn dr Peter Broberg:

    ”Det svenska riket eller SveaRiket har sedan 1500-talet byggts upp med mälarlandskapen (Svealand) som kärna. Flera kultur- och folkländer har erövrats. Med Götaland finns gamla band och på 1500-talet kom Småland under Stockholms kontroll. Så blev det Gotlands tur och de norska landskapen inkorporerades 1658. År 1720 bröts självstyre-avtalen med Danmark och med skånska lantdagen för Skånelands del. På 1700-1800-talen koloniserades Norrland och samerna fick sina reservat uppe i fjällen.”

    http://www.scania.org/books/333bok/0311pbr.htm

    Det har bara varit i statspropagandan, som Sverige varit ett kulturellt enhetligt land, med ett folk, ett språk och en historisk bakgrund.

  • Jo, jag är medveten om att det genom våld genomfördes en omfattande försvenskningsprocess av stora delar av Sverige, t ex i de delar som varit under dansk kontroll. Att nordiska brödrafolk slaktat och terroriserat varandra under ledning av imperialistiska kungar med brist på respekt för människoliv är givetvis mycket beklagligt. Detta har dock varit en del av människans historia och utformningen av gränserna är resultatet av olika rikens maktkamper. Oavsett vad man tycker om nationalstater så ser jag inte det godtyckliga i dem, våldet och tvånget ser jag däremot såklart. Angående vissa mer nutida gränsbildningar där utomstående maktfaktorer i stor omfattning har varit med och ritat om kartorna så håller jag dock med.

  • Nationer och stater är två totalt olika fenomen, men nästan alla människor verkar tro att de är samma sak.

    Nationalstatens införande, som propagandakoncept, raderade nästan alla nationer. T.ex. var svenska statens radiomonopol ett verktyg som eliminerade dialekterna. I Tyskland blev det Hannover-deutsch, i Italien det språk som användes på operetterna (så vitt jag hört, googla själv). Ett par små icke-nationalstater består och där pratar man bland annat letzebürgiska eller nån odefinierad dialekt i Liechtenstein. Resten av Centraleuropas nationer har raderats och alla pratar därför numera lika.

    Statens förstörelse av vårt kulturarv är kanske en sak som vi libertarianer inte uppmärksammar tillräckligt mycket.

    Själv har jag flyttat från Stockholm till Skåne. Jag förstår inte allt vad de säger här, men det är klart lugnare och för mig skönare tempo här. En annan nation helt enkelt. Även om samma stat ockuperar även denna.

  • Egensinnig,

    Det stämmer det du skriver. En nation är en kulturell och språklig gemenskap som egentligen inte har ett dugg med det formella styret över territorier att göra. Det du skriver om språk är intressant, inte minst om man ser till det över längre historiska förlopp. Jag har själv fördjupat mig lite i marxistisk kulturteori, vilken faktiskt (men inte alltför ofta) kan vara upplysande.

    Se t ex till hur folk reste förr i tiden. Det var inget problem (bortsett från resetillstånd osv) att resa från Stockholm till Oslo via Kalmar och förstå vad folk säger – trots dialekterna. Inte heller hade man några större problem (uppenbarligen) att vandra till Rom och Vatikanen. Varför? Helt enkelt för att språken förvisso var olika, men att skillnaderna kom successivt under resan – och för att skillnaderna var mindre än de är idag!

    En signifikant effekt av det du nämner om standardisering av språken genom nationalstater har också handlat om att stärka den nationella identiteten genom att göra det egna språket mer obskyrt och säreget. Av den anledningen är svenska, norska och danska idag olika språk – men vem tror väl egentligen att vikingar på de olika sidorna om dagens gränser talade olika språk med olika grammatik, olika ord och olika uttal? Knappast. Standardiseringen förde med sig (och, kan man förmoda, syftade till) att man skapade en artificiell samhörighet genom ett gemensamt och unikt språk – genom att successivt ge det mer utpräglad säregenhet. Och därmed göra rikets språk – rikssvenskan – mer annorlunda än andra språk än de tidigare dialekterna och det spontana språkbruket var.

    Ytterligare ett sätt som staten och makten reser murar mellan människor. På precis samma sätt som EU idag investerar miljarder i nyskrivningar av bl a historieböcker för att skapa en gemensam europeisk historia och identitet. Vilket förstås egentligen bara bygger murar mellan EU-medborgare och andra. Studiet av historia har, liksom så mycket annat kunskapande, mycket att tjäna på om man i teorierna och tolkningen av historiska data avskaffar nationalstaten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *