Den döende välfärdsstaten

I tidningen kunde vi nyligen läsa att välfärdsstaten har ett problem. Allt färre måste försörja allt fler. Enligt en rapport [1] beställd av “Framtidskommissionen” kan vi läsa att utvecklingen går i en problematisk riktning – det blir allt fler äldre i förhållande till allt färre i arbetsför ålder. Risken för en “skatte-chock”, där kommunalskatten måste höjas upp emot 10% de närmsta decennierna för att vi skall ha råd med “välfärden” är påtaglig.

Hur ser framtiden ut, egentligen?

Som vanligt skall man inte ta alltför allvarligt på statliga utredningar, då de allt som oftast gravt underskattar problem och gör alltför optimistiska antaganden. Det kommer med största sannolikhet bli ännu värre. Det egentliga problemet är inte att människor blir äldre och äldre (vilket är positivt) utan det faktum att allt fler är beroende av staten för sin försörjning och sitt välmående. Om det inte fanns ett statligt pensionssystem skulle ingen behöva oroa sig över “försörjnings-kvoter”, då alla skulle ta eget ansvar för sin försörjning när de blev pensionärer.

Men så ser det naturligtvis inte ut idag. Alla räknar iskallt med att det mystiska “pensionssystemet” skall se till att deras levnadsstandard kan bibehållas när de går i pension. Begreppet att “gå i pension” är för övrigt ytterligare en av alla dessa baklänges-uttryck – pension är något man sparar ihop till och sedan lever på – inte en rättighet att “slippa jobba” efter 65 års ålder. Vad gäller både levnadsstandard och att “slippa jobba” ser det ganska dystert ut för de flesta, då vi för tillfället förlitar oss på pensions-besparingar som till största delen består av luft och finanskonstruktioner.

Ett riktigt pensions-system

Ett riktigt pensions-system skulle förhindra alla dessa problem. I en fri ekonomi så sätter alla arbetande av den mängd pengar de anser lämpligt till sin pension, utan konstiga skatte-regler, monopolistiska “pensionsförsäkringsbolag” och speciella fondsystem inom vilka man skall “placera” sina pengar. De flesta skulle sannolikt välja att ha sina pengar i en pålitlig bank, medan en mindre grupp skulle ägna sig åt investeringar i finansmarknaderna. Detta är dock irrelevant – poängen är att vanliga människor skulle ta den del av sin lön de anser lämpligt och avsätta för framtida försörjning. Dessa pengar skulle antingen via banklån eller andra utlåningsmekanismer lånas ut till företag som därmed kunde effektivisera sin verksamhet, och den extra produktivitet detta innebär skulle därmed vara den inkomst som pensionärerna i slutändan skulle leva på.

Vill man ha “passiv” inkomst, d.v.s. avkastning på investeringar så måste man investera i företag som faktiskt producerar något. Inte, som idag, låna ut pengarna till staten via statsobligationer (för då är det framtida skattebetalare man förlitar sig på, och inte någon vinstproducerande verksamhet), eller konsumtionslån (för då är det den framtida betalningsförmågan hos en grupp människor som lever på lån man investerar sin framtid i). Att denna typ av utlåning idag utgör en så pass stor del av finansmarknaderna idag beror självklart, som alltid, på statliga regleringar, konstiga skatte-konstruktioner och ett evigt fokus på lågränte-politik.

Hur många idag har den blekaste aning om var deras pensionspengar är investerade? Nästan ingen. Man räknar som sagt bara med att “staten fixar”. Det kommer tyvärr bli ett mycket otrevligt uppvaknande för framtida pensionärer när de inser att “staten fixar inte alls”.

Klarar Sverige en “skatte-chock”?

Lösningen på problemen antas som vanligt vara högre skatter, kombinerat med “klok arbetsmarknadspolitik”. Kommer detta fungera? Svaret blir utan tvivel ett rungande “NEJ”, eftersom problemets storlek beror på just höga skatter och “klok arbetsmarknadspolitik”. Ur en rent ekonomisk synvinkel så finns det i princip inget utrymme för högre skatter i Sverige – vi slog i taket tidigt 90-tal och staten var därefter tvungen att sänka skatterna för att den privata ekonomin inte skulle strypas totalt. I dagsläget balanserar vi på gränsen för hur mycket skatt som kan tas ut utan att skatte-intäkterna krymper på grund av minskad produktion i privat sektor. Små förbättringar har gjorts, i form av mindre sänkningar av skatt på företag och låg- och medelinkomsttagare, men på det stora hela är svenskar fortfarande ett av de högst beskattade folken i världen.

Om man skulle ta en 100% pragmatisk syn så finns det naturligtvis åtgärder som skulle kunna tas politiskt för att förbättra framtiden för välfärdsstaten. T.ex. så skulle man omedelbart kunna ta bort alla “fördelningspolitiska” delar av skattesystemet, och införa platt-skatt. Detta skulle innebära höjda skatter för låg- och medelinkomsttagare och sänkta skatter för höginkomsttagare, vilket skulle öka besparingar och investeringar och minska konsumtion (höginkomsttagare sparar generellt sett en större del av sin inkomst). Därtill skulle man kunna avskaffa all kapitalbeskattning och ersätta den med moms, vilket ytterligare skulle öka investeringar och minska konsumtionen. Man skulle kunna sluta subventionera  “utbildningar” som inte leder till något relevant arbete.

Men allt detta blir i slutändan bara pragmatiskt nonsens, för å ena sidan så är det politiskt fullkomligt omöjligt att få igenom sådana beslut i vårt nuvarande politiska system, för det andra så är det i slutändan bara ett sätt att försöka förlänga livstiden på ett system som går ut på att man skall stjäla inkomst från en grupp människor och ge till en annan. Det vi kan vara säkra på är att olika varianter av “reformer” kommer pressas igenom, men samtliga kommer högst sannolikt vara otillräckliga. Välfärdsstaten kommer sakta monteras ned, och inte förrän den privata ekonomin slutar förtryckas av ett vansinnigt skattetryck kommer vi se någon egentlig ekonomisk utveckling. Vi kommer helt enkelt bli fattigare, och värst blir det för alla som är beroende av systemet.

Går det att avveckla välfärdsstaten på ett “rättvist” sätt?

En fråga som ibland dyker upp är huruvida man skulle kunna avveckla välfärdsstaten på ett mer eller mindre rättvist sätt, där de som blir mest utsatta skyddas under en övergångsperiod tills alla statliga skyddsnät är avvecklade, och folk klarar av att försörja sig själva. Kan vi rädda de pensionärer som riskerar att hamna på fattigstugan när välfärdsmaskineriet skär ihop? Finns det något sätt att mildra effekterna av statens sabotage av ekonomin?

Svaret är utan tvivel ja, samtidigt är frågan inte helt oproblematisk. Finns det politiska reformer som libertarianer, trots sitt hat mot det politiska systemet, kan ställa sig bakom? Murray Rothbards syn (löst parafraserad) var att reformer som främjar det ultimata målet (att statens förmåga att utöva makt över människor minskas), och inte bryter mot libertarianska principer går att ställa sig bakom. Ett exempel är t.ex. Ron Pauls argumenterande för att det amerikanska krigsmaskineriet kan monteras ned, vilket bidrar till att förhindra en kollaps av de amerikanska statsfinanserna och därmed möjliggör en mindre skadlig övergång från välfärdsberoende till självständighet för alla de amerikaner som idag är beroende av statlig välfärd. I Sverige har vi inget krigsmaskineri, däremot skulle man kunna argumentera för att vissa delar av staten går att anfalla före andra.

Svenska intresseorganisationer för pensionärer brukar ofta gå ut och kräva högre skatter för att deras pensioner skall kunna betalas ut, och att värdet på dessa inte skall urholkas. Detta är naturligtvis helt fel väg att gå. Om dessa organisationer istället sa “vi vill att samtliga statliga departement får sin budget kapad med 50%, och att en del av dessa pengar går till att betala ut vad staten tidigare har lovat i pension”, så får vi en mer resonabel ståndpunkt. De positiva effekterna blir ett minskat byråkrat-förtryck, samtidigt finns naturligtvis risken att detta ökar förtroendet för den statliga omfördelningspolitiken. Frågan är som sagt högst problematisk.

En realistisk syn på framtiden

Författaren blir ofta anklagad för att ha en orimligt pessimistisk syn på välfärdsstatens framtid. Det argumenteras ofta att saker alltid “har löst sig” tidigare – vi gick ju trots allt inte i konkurs under 90-talet. Och dessa paralleller vore naturligtvis relevanta om vi befann oss i samma situation nu som då, men det gör vi inte. Det finns tyvärr ett antal faktorer som talar för att välfärdsstaten har gjort sitt, och det spelar liten roll huruvida man vill att det skall vara sant eller inte. En kort sammanfattning:

  • Rent demografiskt kommer arbetsför befolkning i förhållande till pensionärer sjunka i flera decennier. Eftersom det inte finns några riktiga pensionsbesparingar kommer de som arbetar belastas allt hårdare för att försörja de äldre.
  • Majoriteten av all utlåning går inte till investeringar i produktiv verksamhet, utan till att låna till stater och konsumtionslån (dit räknas även bostadslån). Detta innebär att de pengar som folk tror är “besparingar” i själva verket är ett lån från framtida skattebetalare och framtida löntagare. D.v.s. i de allra flesta fall oss själva.
  • En kapitalbas där väsentliga delar kommer vara värdelös. Folk har fel utbildning, statliga regleringar och politiska drömprojekt leder till att felinvesteringar konstant görs i såväl energi-försörjning, infrastruktur och samhällstjänster. Den konsumtion vi vill ha i framtiden kan inte bäras av det kapital vi har idag, och i en reglerad ekonomi kommer omställningen bli mycket svårare än den behöver vara.

Allt detta kan verka vara domedagsprofetior och abstrakt tänkande. Jag skulle vilja hävda motsatsen, nämligen att alla som förstår att ovan är rätt och riktigt bör omedelbart börja förbereda sig på att hantera de statligt orsakade olyckor vi har i framtiden. Det enklaste sättet är att börja spara mer, och konsumera mindre. Har jag fel så kommer man kunna slösa bort sina besparingar på lyx och bekvämligheter i framtiden. Har jag rätt så kommer man ha förhindrat att man saknar grundläggande nödvändigheter p.g.a. kapade pensioner, sänkta löner, och bristfällig sjuk- och äldrevård.


[1] http://www.regeringen.se/content/1/c6/20/34/65/134ad8eb.pdf

11 kommentarer till ”Den döende välfärdsstaten

  • Väldigt bra men några små punkter som är fel.

    ”De flesta skulle sannolikt välja att ha sina pengar i en pålitlig bank.”

    De flesta vill investera i tillgångar som är nyttiga eller ädelmetaller som inte går att manipulera.

    Pensionsystemet som fungerar är släkt och vänner speciellt barn.

    Går det att avveckla välfärdsstaten på ett “rättvist” sätt?

    Svaret är nej och ointressant.

    ”Svenska intresseorganisationer för pensionärer brukar ofta gå ut och kräva högre skatter för att deras pensioner skall kunna betalas ut”

    Kan förenklas till:

    ”Svenska intresseorganisationer brukar ofta gå ut och kräva högre skatter för att deras intressen skall kunna betalas av andra”

  • Nu var du väl lite väl petig PerKQ, så jag får slå tillbaka lite.

    Angående vad folk vi investera i så talas det i princip bara om tre saker: banken, räntefonder och aktiefonder. Alla experter talar i princip bara om detta. Folk tror i princip att det bara finns detta.

    Guld känner folk till. Väldigt få vet hur man köper guld. De flesta säljer dock sitt guld just nu eftersom de tror att det är bra pris på guld just nu. Förmodligen säljer de för att konsumera. En liten klick kloka köper guld.

  • Vi pratar om efter den döende välfärdstaten
    ”banken, räntefonder och aktiefonder” är en del av en fruktsam symbios mellan företag och staten. Det vill säga frutksam för företagen och staten inte för pensionspararna. Systemet är byggt på elastiska pengar i botten.
    Då kan man simulera värdeökning och tappa ut procenter på värdeökningen. Staten kan ta ut skatt på den fiktiva värdeökningen.

    Hela systemet stoppar upp och reverserar vid deflation.
    http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/sverige-har-deflation_7751612.svd

    Det innebär att staten och finanvärlden nu har panik.

    För resten av befolkningen är sjunkande priser det bästa som finns och innebär reallöneökningar.

  • Att KPI är negativt betyder inte att vi har deflation dock. Det är nåt som politikerna har hitta på för att de ska få trycka mer pengar!

  • Socialdemokraterna har nyligen ändrat inriktning och trots att de tidigare varit vårt statsbärande parti så har de nu bytt namn till Framtidspartiet; de har alltså vanstyrt landet förut men nu är det ett nytt och fräscht parti som ska rädda både välfärden, klimatet och skapa världsfred.

    ” ’Gör din plikt – kräv din rätt’ är grunden för våra politiska lösningar. Det bygger på att var och en gör rätt för sig, arbetar eller utbildar sig. Och att både samhället och näringslivet tar sitt ansvar för välfärden och skapar förutsättningar för utveckling och ekonomisk tillväxt. ”
    http://www.socialdemokraterna.se/Media/nyheter/Socialdemokraterna—Framtidspartiet/

    Det är intressant hur långt åt helvete den offentliga debatten har gått, kolla t ex här på en gammal valfilm från Högerpartiet som faktiskt visar på god ekonomisk förståelse. Hur ofta ser man politisk reklam riktat till pöbeln tala om vikten av kapitalbildning idag? Nej, det är floskelrabblande och intetsägande skit såsom rättvisa, välfärd och jämlikhet som propageras av självgoda psykopater till politiker.
    http://www.filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=94

    Idag ser det ut såhär, ett folk med ett sådant efterblivet politiskt klimat är bortom all räddning.
    http://www.youtube.com/watch?v=S1g7PfCYOks

  • Jag gav ”Vi vill”-filmen fyra minuter. Maken till socialistpropaganda… ”vi måsta öka ditten och datten för att finansiera det ena och det andra” – jag hade förväntat mig en betydligt mer liberal plattform. Well, well. Pragmatikerna närmar sig varandra i mitten, som vanligt. Och mitten går åt vänster.

  • Andreas, ”Vi vill” blir intressantare efter 5 minuter.

    Det som jag finner intressant är att filmen visar att socialdemokraterna inte har något monopol på Sveriges framgång socialt sett.

    Jag tittade på några filmer till. En socialdemokratisk och en från Högerpartiet. Båda har samma budskap i princip. Arbete och produktion. Skillnaden är hur arbete ska ska skapas. Socialdemokraterna förespråkar stimulanser och högern fri företagsamhet. Socialdemokraterna skryter om hur det minskat ungdomsarbetslösheten med speciella jobb för ungdomar. I princip jobb för jobbens skull men inte för nyttan. Högern visar att under samma tid som socialdemokraterna ordnade 2 miljoner dagarbeten så strejkade de samtidigt bort 6 miljoner dagarbeten.

  • Svanberg, den moderatfilmen var sannerligen ett intellektuellt bottennapp. Jag håller med dig, hoppet om en smärtfri reparation av samhället är långt borta. Folk får vad de förtjänar: stryk.

  • Skulle inte välfärden kunna räddas av en bromsad invandring, slopad EU-avgift och den delen av biståndet som inte har en bevisad nytta? Det känns som att vi har en hel del att spara in på där som kanske kan hålla välfärden vid liv över lågkonjunkturen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *