Pengar, bankkredit och ekonomiska cykler – Kap 1.2

DEN SÄRSKILDA DEPOSITIONENS EKONOMISKA OCH SOCIALA FUNKTIONER

Depositioner av fungibla varor (som pengar), även kallade särskilda depositioner, fyller en viktig social funktion som inte kan uppfyllas av vanliga depositioner (depositioner av specifika varor). Det skulle vara meningslöst och väldigt kostsamt att deponera olja i separata, numrerade, behållare (det vill säga, som tillslutna depositioner där äganderätten inte överförs), eller att placera sedlar i individuellt numrerade och förseglade kuvert. Även om dessa extremfall skulle utgöra vanliga depositioner där inget ägande överförs skulle de innebära en förlust av den utomordentliga effektivisering och kostnadsreduktion som kommer av att behandla individuella depositioner gemensamt och som oskiljaktiga från varandra[1]. Detta till ingen kostnad eller förlust av tillgänglighet för insättaren, som är precis lika glad om han, på begäran, erhåller en tantundem som i kvantitet och kvalitet motsvarar, men inte är identiskt beträffande det specifika innehållet, som det han ursprungligen överlämnade. Den särskilda depositionen har även andra fördelar. Vid den vanliga depositionen, eller en deposition av specifika varor, är depositionsmottagaren inte ansvarig för den förlust som kan uppstå på grund av en oundviklig olycka eller force majeure, medan depositionsmottagaren vid en särskild deposition är ansvarig även vid en force majeure. Därför erbjuder den särskilda depositionen, utöver de traditionella fördelarna med att ha hela depositionen omedelbart tillgänglig och skyddad, en sorts försäkring mot risken att lida förlust till följd av oundvikliga olyckor.[2]

DEN SÄRSKILDA PENNINGDEPOSITIONENS GRUNDLÄGGANDE BESTÅNDSDEL

Vid den särskilda depositionen tar åtagandet att bevaka och skydda de insatta varorna, vilken är grundläggande vid alla depositioner, formen av en skyldighet att alltid ha depositionens tantundem fullständigt tillgänglig för insättaren. Med andra ord, emedan det vid en vanlig deposition är den specifikt insatta varan som kontinuerligt måste bevakas plikttroget och in individuo, är det vid depositionen av fungibla varor insättarens tantundem som måste bevakas, skyddas och hållas tillgänglig för honom; det vill säga, det som i kvantitet och kvalitet motsvarar de varor som ursprungligen överlämnades. Detta betyder att omhändertagandet, vid en särskild deposition, består av skyldigheten att alltid ha varor av samma kvantitet och kvalitet som de som mottogs tillgängliga för insättaren. Denna tillgänglighet är de fungibla varornas motsvarighet till in individuo-innehav i fallet med icke-fungibla varor, även om varorna kontinuerligt kan ersättas. Med andra ord kan ägaren av sädesförrådet eller oljetanken använda den specifika oljan eller säden han tar emot, antingen för eget bruk eller för återlämning till en annan insättare, så länge han, för den ursprunglige insättaren, har kvar samma kvantitet och kvalitet olja eller säd som sattes in. Vid en penningdeposition gäller samma regel. Om en vän ger dig 20 dollar som en deposition kan vi anta att han överför ägandet av den specifika sedeln till dig, och att du får använda den för dina egna utgifter eller för något annat, så länge du behåller den motsvarande summan (i form av en annan sedel eller två 10-dollarsedlar), så att du, i det ögonblick han begär att pengarna skall återbetalas, kan göra det omedelbart utan problem eller behov av ursäkter.[3]

För att sammanfatta baseras logiken bakom den särskilda depositionen som institution på universella rättsprinciper och antyder att ett adekvat omhändertagande och säkert förvar nödvändiggör att en tantundem som motsvarar den ursprungliga depositionen vid alla tidpunkter skall finnas tillgänglig för insättaren. I det specifika fallet med pengar, typexemplet på en fungibel vara, innebär skyldigheten att säkert förvara depositionen ett krav på att en 100 procents kontantreserv ständigt är tillgänglig för insättaren.

FÖLJDER AV MISSLYCKANDET MED ATT RÄTTA SIG EFTER DEN VÄSENTLIGA SKYLDIGHETEN VID DEN SÄRSKILDA DEPOSITIONEN

När misslyckanden med att efterfölja skyldigheten att säkert förvara en deposition uppstår blir det nödvändigt att gottgöra insättaren, och om depositionsmottagaren har agerat bedrägligt och använt de insatta varorna för personligt bruk har han gjort sig skyldig till förskingring. Om en person, vid en vanlig deposition, tar emot en deposition av exempelvis en tavla och sedan säljer den för att tjäna pengar gör han sig skyldig till förskingring. Samma brott begås vid en särskild deposition av fungibla varor om depositionsmottagaren använder insatta varor för egen vinning utan att alltid ha depositionens tantundem tillgänglig för insättaren. Detta skulle vara fallet med mottagaren av olja som inte håller sina tankar fulla med samma mängd olja som har satts in, eller en depositionsmottagare som tar emot en penningdeposition och på något sätt använder den för egen vinning (genom att spendera pengarna själv eller låna ut dem), men som inte vid alla tidpunkter har en 100-procentig kontantreserv tillgänglig.[4] Straffrättsexperten Antonio Ferrer Sama har förklarat att om depositionen består av en penningsumma och en skyldighet att återgälda samma mängd (särskild deposition), och om depositionsmottagaren tar pengarna och använder dem för egen vinning, måste vi

bestämma vilken av följande situationer som är den korrekta för att kunna bestämma hans straffrättsliga ansvar: om depositionsmottagaren vid den tidpunkt då han tar pengarna har tillräcklig finansiell stabilitet för att när som helst återgälda den insatta summan; eller, tvärtom, om han vid den tidpunkt han tar pengarna inte har tillräckligt med egna kontanter för att möta skyldigheten att återgälda insättarens pengar närhelst denne kräver det. I det första fallet har förskingring inte skett. Om emellertid depositionsmottagaren vid den tidpunkt han tar den insatta penningsumman inte har tillräckligt med egna kontanter i besittning för att uppfylla sina skyldigheter gentemot insättaren, är han skyldig till förskingring från och med just det ögonblick han tar de insatta varorna för eget bruk och inte längre har en tantundem som motsvarar den ursprungliga depositionen [5].

DOMSTOLSBESLUT SOM ERKÄNNER DE GRUNDLÄGGANDE RÄTTSPRINCIPER SOM STYR DEN SÄRSKILDA PENNINGDEPOSITIONEN (100 PROCENTS RESERVKRAV)

Så sent som på nittonhundratalet har tvånget på ett 100-procentigt reservkrav upprätthållits, vilket är följden av det väsentliga kravet på omhändertagande och säkert förvar av den särskilda penningdepositionen. Den 12 juni 1927 dömde en domstol i Paris en bankir för förskingring för att ha använt de medel som klienter hade satt in hos honom, vilket var praxis inom bankväsendet. Den 4 januari 1934 höll samma domstol fast vid denna ståndpunkt.[6] Utöver detta tillkännagav Barcelonas norra domstol ett utlåtande när Barcelonabanken gick under i Spanien, som svar på protesterna från checkkontoinnehavare som krävde att erkännas som insättare, vilket medgav dem som sådana och följdriktigt identifierade deras ställning som konkursboets fordringsägare med anspråk på en del av tillgångarna. Beslutet grundades på det faktum att bankers rätt att använda kontanter från checkkonton av nödvändighet begränsas av skyldigheten att behålla den oavbrutna tillgängligheten av dessa kontomedel för kontoinnehavaren. Som ett resultat uteslöt denna rättsliga tillgänglighetsrestriktion bankens möjlighet att kunna se sig själv som exklusiv ägare av medel insatta på checkkonton.[7] Även om högsta domstolen i Spanien inte hade möjlighet att döma i fallet med Barcelonas bank, ledde ett beslut den 21 juni 1928 till en mycket snarlik slutsats:

Enligt kommersiell praktik och sedvana som erkänns av rättspraxis består det monetära depositionsavtalet av penningdepositionen hos en person som, även om han inte avtalar skyldigheten inför insättaren att behålla samma kontanter eller tillgångar som överlämnades, måste behålla i besittning samma summa som sattes in, i syfte att återlämna den, delvis eller i sin helhet, vid det ögonblick insättaren skulle kräva det; depositionsmottagaren erhåller inte rätten att använda depositionen i egna syften, eftersom, då han är skyldig att lämna depositionen åter det ögonblick så krävs av honom måste han behålla ett ständigt innehav av tillräckligt med kontanter för att göra det [8].


[1] I det specifika fallet med den särskilda penningdepositionen är möjligheten till användning av den kassaservice som banker erbjuder en ytterligare fördel.

[2] Som Pasquale Coppa-Zuccari klokt påpekar:

a differenza del deposito regolare, l’irregolare gli garantisce la restituzione del tantundem nella stessa specie e qualità, sempre ed in ogni caso. . . . Il deponente irregolare è garantito contro il caso fortuito, contro il quale il depositario regolare non lo garantisce; trovasi anzi in una condizione economicamente ben più fortunata che se fosse assicurato. (Se Pasquale Coppa-Zuccari, Il deposito irregolare [Modena: Biblioteca dell’ Archivio Giuridico Filippo Serafini, 1901], vol. 6, s. 109–10).

[3] Coppa Zuccari kan ha uttryckt denna huvudprincip för den särskilda depositionen bättre än någon annan då han säger att depositionsmottagaren

risponde della diligenza di un buon padre di famiglia indipendentemente da quella che esplica nel giro ordinario della sua vita economica e giuridica. Il depositario invece, nella custodia delle cose ricevute in deposito, deve spiegare la diligenza, quam suis rebus adhibere solet. E questa diligenza diretta alla conservazione delle cose propie, il depositario esplica: in rapporto alle cose infungibili, con l’impedire che esse si perdano o si deteriorino; il rapporto alle fungibili, col curare di averne sempre a disposizione la medesima quantità e qualità. Questo tenere a disposizione una eguale quantità è qualità di cose determinate, si rinnovellino pur di continuo e si sostituiscano, equivale per le fungibili a ciò che per le infungibili è l’esistenza della cosa in individuo. (Coppa-Zuccari, Il deposito irregolare, s. 95)

Joaquín Garrigues ger uttryck för samma åsikt i Contratos bancarios (Madrid, 1975), s. 365, och Juan Roca Juan uttrycker också detsamma i sin artikel om depositionen av pengar (Commentarios al Código Civil y Complicaciones Forales, under ledning av Manuel Albaladejo, band 22, vol. 1, Editorial Revista del Derecho Privado EDERSA [Madrid, 1982], s. 246–55), där han kommer fram till att skyddsförpliktelsen vid en särskild deposition betyder just att depositionsmottagaren

måste ha den insatta kvantiteten tillgänglig för insättaren vid alla tidpunkter, och han måste därför behålla det antal enheter av den sort som satts in som krävs för att återlämna denna mängd när så begärs av honom. (s. 251)

Med andra ord, i fallet med en särskild penningdeposition innebär skyddsförpliktelsen att kravet på en kontinuerlig 100-procentig kontantreserv.

[4] Andra relaterade brott begås när en depositionsmottagare förfalskar antalet depositionskvitton eller kuponger. Detta skulle vara fallet med lagerhållaren av olja som ger ut falska depositionskuponger vilka kan användas för att handla med tredje part, och generellt för alla depositionsmottagare av fungibla varor (inklusive pengar) som ger ut kvitton eller kuponger för en större summa än vad som faktiskt har satts in. Det är uppenbart att vi i detta fall har att göra med dokumentförfalskning (utgivandet av en falsk kupong) och bedrägeri (om syftet med att ge ut kupongen är att lura tredje part och erhålla en specifik vinst). Senare kommer vi att bekräfta att den historiska utvecklingen av bankväsendet baserades på att sådana brott begicks i relation till “affärsverksamheten” att ge ut sedlar.

[5] Antiono Ferrer Sama, El delito de appropriacion indebida (Murcia: Publicaciones del Seminario de Derecho Penal de la Universida de Murcia, Editorial Sucesores de Nogués, 1945), s. 26–27. Som vi antydde i texten, och som Eugenio Cuello Calón också förklarar (Derecho penal, Barceona: Editorial Bosch, 1972, band 2, specialdel, trettonde utgåvan, vol. 2, s. 952–53), begås brottet vid det tillfälle då det fastställs att tillägnandet eller förskingringen har skett, och brottet härleds i själva verket från vad intentionen med att begå tillägnandet är. På grund av deras privata natur måste dessa intentioner tolkas utifrån resultatet av externa handlingar (som överlåtelsen, konsumtionen eller utlåningen av varan). Dessa handlingar sker vanligtvis långt före insättaren upptäcker det, då han vid uttaget förvånas över att depositionsmottagaren inte har möjlighet att omedelbart återgälda den motsvarande tantundem. Miguel Bajo Fernández, Mercedes Pérez Manzano och Carlos Suárez González (Manual de derecho penal, specialdel, “Delitos patrimoniales y económicos” [Madrid: Editorial Centro de Estudios Ramón Areces, 1993]) drar också slutsatsen att brottet begås då övertagandet sker, oavsett vad de efterföljande effekterna är, och är fortfarande ett brott även då objektet lämnas tillbaka eller om förövaren misslyckas med att gå med vinst på till följd av tillägnandet, oavsett om depositionsmottagaren lyckas återgälda tantundem vid det ögonblick detta krävs (s. 421). Samma författare hävdar att det finns ett oacceptabelt juridiskt kryphål i den spanska straffrätten, jämfört med andra lagsystem, innehållande

specifika bestämmelser gällande företagsbrott och trolöshet mot huvudman, vilket skulle göra det möjligt att innefatta bankers orättmätiga agerande i förhållande till den särskilda depositionen av checkkonton. (s. 429)

I spansk straffrätt är den paragraf som reglerar förskingring paragraf 252 (nämnd av Antonio Ferrer Sama) av den nya strafflagen från 1996 (paragraf 528 i den tidigare), vilken lyder:

De straff som specificeras i paragraf 249 eller 250 kommer att tillämpas på alla som, till skada för någon annan, tillägnar sig eller förskingrar pengar, varor, värdepapper eller annan flyttbar egendom eller arvegods som har mottagits som deposition, försändelse eller i förtroende, eller som i form av andra krav för med sig skyldigheten att leverera eller återgälda egendomen, eller som förnekar att ha mottagit det, när den tillägnade summan överstiger 300 euro. Dessa straff kommer att ökas med 50 procent i fallet med en nödvändig deposition.

Slutligen, det mest grundliga verket om de kriminella aspekterna av förskingringen av pengar, som in extenso behandlar professorerna Ferrer Samas, Bajo Fernández och andras ståndpunkter, har skrivits av Norberto J. de la Mata Barranco, Tutel penal de la propiedad y delitos de apropriación: el dinero como objeto material de los delitos de hurto y apropriación indebida (Barcelona: Promociones y Publicaciones Universitarias [PPU, Inc., 1994]), spec. s. 407–08 och 512.

[6] Dessa domstolsutslag publiceras i Jean Escarras Principes de droit commercial, s. 256; Garrigues hänvisar också till dem i Contratos bancarios, s. 367–68.

[7] “Dictamen de Antonio Goicoechea”, i La cuenta corriente de efectos o valores de un sector de la banca catalana y el mercado libre de valores de Barcelona (Madrid: Imprenta Delgado Sáez, 1936), ss. 233–89, spec. s. 263-64. Garrigues hänvisar också till detta domstolsbeslut i Contratos bancarios, s. 368.

[8] José Luis García-Pita y Lastres refererar till detta beslut i sin artikel, “Los depósitos bancarios de dinero y su documentación”, som publicerades i La revista de derecho bancario y bursátil (Centro de Documentación Bancaria y Bursátil, Oktober–December 1993), s. 919–1008, spec. s. 991. Garrigues hänvisar även till detta domstolsbeslut i Contratos bancarios, s. 387.


Texten har översatts till svenska av Ola Nevander.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *