Girig? Jag?

När jag pratar politik och säger att jag är anarkokapitalist och vill avveckla staten och allt vad den gör så beskylls jag ofta för att vara girig. Jag brukar svara med att förklara hur jag är övertygad om att en fri marknad som bygger på frivilliga transaktioner mellan fria individer är överlägsen och skapar de förutsättningar som behövs för ett bättre samhälle. Jag tar en defensiv position och får lägga ner energi på att möta fördomar och myter som etatisterna har men på senare tid så har jag börjat tveka på om det är rätt sätt att bemöta anklagelserna på, särskilt när det gäller girighet. Kapitalism är för mig inte ett tecken på girighet utan det är etatisterna som är de giriga och som vill ha mera på andras bekostnad. Låt mig förklara hur.

Det stämmer att som anarkokapitalist så vill jag behålla frukten av mitt arbete och jag vill inte se ett enda öre tas från mig via tvång och ges till staten och dess gunstlingar. Visst, det finns dem som ser detta som girigt, att jag inte vill dela med mig av min inkomst, men de glömmer en stor del av vad det innebär att vara anarkokapitalist. Ayn Rand, trots sina ideologiska brister, beskrev det hela väldigt väl (bättre än vad jag kan beskriva det med så få ord) i hennes bok Atlas Shruggeds mest kända fras ”Jag svär – vid mitt liv och vid min kärlek till livet – att jag aldrig kommer att leva för någon annan människas skull, inte heller begära att någon annan människa skall leva för min skull”. Den första delen att jag aldrig kommer att leva för någon annan människas skull (i de flesta fallen inkomstskatter och liknande statliga otyg) kommer alla ihåg och de anser verkan av den frasen vara definitionen av girighet. Men det som motståndare till kapitalismen alltid glömmer är den andra delen av citatet och vad det faktiskt innebär; jag kommer hellre aldrig att kräva att någon annan ska försörja mig. Etatisterna kallar mig girig för att jag aldrig vill tvingas arbeta för någon annan men de glömmer vad de själva tar för givet och vad jag och andra frihetligt sinnande individer försakar genom valet av vår ideologi och moral; vi kommer heller aldrig tvinga någon annan att leva för vår skull. Detta är vad som skiljer oss åt från etatisterna och detta är vad som gör etatisterna giriga i ordets populära mening.

När man som kapitalist väljer bort den påstådda tryggheten att någon annan alltid tvingas till att betala för ens snedsteg här i livet eller hjälpa en med pengar och arbete för olika utgifter så har jag svårt att se hur man kan klassas som girig. Visst, jag vill inte tvingas att betala för andras utgifter men jag är konsekvent det för med sig att ingen ska tvingas att betala för min sjukvård, försäkringspremie, hyresrätt, polisiära försvar eller annat. Jag försakar något som etatisterna aldrig släpper ifrån sig, rätten till andras liv och egendom genom tvång, och jag avsvär mig själv denna rätt. Som kapitalist har jag frånsagt mig rätten att komma till någon annans hus (ensam eller genom staten som mitt stjälande ombud) och ta pengar från denne och använda dem för mina barns skola, infrastrukturen till mitt jobb, min ovädersskadade källare, min skrumplever, polisbevakning av min fotbollsmatch eller vad jag nu anser mig behöva. Så jag undrar igen; hur kan jag fortfarande kallas girig som ger upp all den trygghet som staten påstås ge mig? Är det inte dags att bemöta etatisterna utan brasklappar och förmildrande omskrivningar och kalla de för vad de är; giriga individer som anser de har rätt till mitt liv och min egendom?

5 kommentarer till ”Girig? Jag?

  • Jag har mött samma argument flera gånger också. Jag har fått uppfattningen av de diskussioner som jag har haft, att de flesta förutsätter att man inte heller ska backas upp av ett system om man avvecklar, eller frånskiljer sig ifrån ett.

    Jag tror att girigheten som de pekar på är oviljan att hjälpa handikappade, sjuka, och andra svaga som inte kan sörja för sig själva. Socialdemokratins historia i Sverige kommer ju ur en attityd om att det är var mans plikt att sörja för sin nästa. I början så handlade det gissningsvis om något som inte helt igenomtänkt ansågs vara ett kristligt samhälllessystem, men som idag har blivit en bekvämlighet för trygg att bli av med.

    Jag tror istället på att attackera ordet girighet, som är ett befängt ord med luddig mening. Jag förväntar mig att alla människor alltid kommer att göra som de tror är bäst, oavsett om de gynnar deras person eller inte. Människans drivkraft att gynna sina intressen, är den bästa definitionen jag själv kan komma på för girighet, om nu alla människor är giriga (som man ofta får höra). Jag tror på fullaste allvar att anledningen till att vi har sjukvårdssystem och annan social hjälp är för att det finns människor som bryr sig om dessa utsatta, och att folk skulle fortsätta bry sig om dem även utan en stat. Så, på grund av människors drivkraft att gynna _sina egna_ intressen, så hjälps sjuka och svaga.

    Angående ordet girig, så vill jag själv hellre att ordet ska betyda ”en som är villig att gynna sina intressen, trots behov av att vara oärlig”. Det är ju inget oärligt med att vara anarkokapitalist, minarkist, etc. Korruption, stöld, bedrägeri, och annat liknande är alla dock handlingar i girighet.

  • När jag möter en socialist så brukar säga att
    Maximal välfärd för folket är det absolut viktigaste för mig.
    Det är därför jag är emot välfärdsstaten.

  • I usually point out that they are forcing me to support wars (ie. massmurders), banksters, brainwashing of children etc. And that they are the immoral ones.

    I then usually have the moral high ground. Which is very, very,very important.

  • Jag vill inte ta något från dig, men du vill ta från mig. Vem är girig? Jag har på sistone försökt att föra diskussionen från det abstrakta till det personligt konkreta. Påpeka att det faktiskt är så att du personligen vill göra något mot mig som jag inte vill.

    Tyvärr dödar det också diskussionen för folk har en motvilja att ta moraliskt ansvar för sina åsikter. Det brukar sluta i att folk inte har något att säga. Utan att ändra åsikt, för det är förmodligen för plågsamt att agera moraliskt. Det kräver att man är stark och kan stå emot andra människors irrationalitet.

  • @norpan

    ”Tyvärr dödar det också diskussionen för folk har en motvilja att ta moraliskt ansvar för sina åsikter.”

    Generellt sett. Vad är det folk vill ta ansvar för? Jag upplever snarare att det är en vilja att köpa sig fri från ansvar. Att det finns en utbredd vilja att betala nästan vad som helst för att slippa ta ansvar, slippa behöva ta en viktig ståndpunkt, ta viktiga beslut osv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *