Liberala slitningar

Nyliberaler att beskåda?

Det verkar som att det kan blossa upp en strid inom den så kallat klassiska eller ”nyliberalismen”. Och detta i en fråga där många nog trodde att dessa nyliberaler var relativt sams. Men så var det visst inte.

Motsättningen blir tydlig i ett nytt inlägg av Tino Sanandaji på dennes blogg där han ger ett liberalt argument mot fri invandring. Delvis är detta ett svar på ett inlägg på SVT Debatt av Fredrik Segerfeldt, som tycker att världens fattiga ska få flytta till Sverige ”och leva på existensminimum”.

Jag tänker inte här anlaysera deras argument, utan endast påpeka två mycket intressanta saker i vad som mycket väl kan blossa upp till ett nyliberalernas inbördeskrig. Det ena är att nyliberaler mycket väl kan komma att slita varandra i stycken – och göra så i god tro. Det är detta som är konsekvensen av en inkonsekvent principfasthet där man är för frihet men också för dess själva motsats staten (vilket trots allt Ludwig von Mises, själv ”nyliberal”, identifierade). Det är inte konstigt att man kan komma till helt olika slutsatser. Och eftersom deras så kallade principer i grunden är helt godtyckliga kan man mycket väl i sin iver att försöka framstå som principfast komma att puckla på varandra rejält av ingen egentlig anledning annat än att man tycker lite olika. Så kan det gå, liksom.

Det andra är att nyliberalerna i dessa tiden försöker flytta fram positionerna för att visa sig vara respektabla ”motsatser” till rasistpartiet i svensk politik: Sverigedemokraterna. Och det kan ju inte bli roligare, för i sin iver att visa sig vara universalister och frimarknadsförespråkare så kommer de att gräva fram sin egen inkonsekvens och sedan… ja, se ovan.

Ur ett konsekvent frihetligt och anarkistiskt perspektiv kan det inte bli mycket roligare än så här. Liksom jag skrivit tidigare är minarkismen, en av etiketterna för den principlösa nyliberalismen, en av frihetens absolut största fiender (t ex här, här och här). Om nyliberaler som Segerfeldt och Sanandaji pucklar på varandra så finns det bara två vinnare: de som står för frihet på riktigt och de som gillar ett riktigt slagsmål.

5 kommentarer till ”Liberala slitningar

  • Jag försöker förstå hur man både kan ha privat ägande och det ”nationalstatsägande” som förespråkas på Tinos blogg. Jag ser inte hur det kan gå till, det ser för mig ut som en olösbar konflikt mellan dessa två.

    Dessutom ser jag ingen rationell grund för nationalstatsägandet. Hur kan man härleda vilket område som omfattas av ägandet, och vilka människor som har rätt att ta del av detta ägande?

    Eftersom nationalstaten inte existerar i verkligheten, utan bara är ett koncept, så kan man lika gärna tala om äganderätt i gud, eller ägande av de älvor som tassar runt i skogen.

  • Frihet, definierat som ett medel för att nå godtycklighet, tenderar alltid att inbegripa det mesta förutom … frihet.

  • Nyliberal är lika med klassisk liberal.

    Man försöker bara blanda bort korten med ordet nyliberal. Klassisk liberal har en sådan sprängkraft för att den är ett hot mot staten.

    Klassikl liberal är lika med minarkist.
    Minarkisten är en pragmatiker som har vissa möjligheter att förverkliga sinn utopi.

    Anarkisten (anarcho-kapitalismen) går steget längre och har moralen och principerna på sinn sida. Anarkisten har inga möjligheter att förverkliga sinn utopi i en värld med hög befolkningstäthet.

  • Jag kommenterade visst en hel del på den där bloggen och fick lite intressanta svar tillbaka. Läs gärna där om ni har lust, det är en ganska intressant diskussion.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *