Per Lindvall blottar sin kunskap

Dessvärre är det inte så mycket vi får se. Och det stämmer ju väl överens med Lindvalls okritiska och okunniga hantering av ekonomiska frågeställningar tidigare. Det mesta är en massa pseudo-keynesianism som inte har någon grund i forskningen. Visst, den kritiken är kanske felriktad, för vi har ju så många gånger på den här bloggen visat att just forskning och vetenskap är det som minst bekymrar ekonomi- och näringslivsjournalisterna. Floskler och politiska slogans är så mycket roligare att skriva om, uppenbarligen.

Givetvis upprepar Lindvall den gamla dumheten att sparande är bra för en individ och dåligt för ett samhälle (dvs om alla gör det). Precis som vi ska förmås tro att om en individ får dålig ekonomi så måste han/hon spara, men om en stat får dålig ekonomi så gäller precis omvänd logik. Det är ju förstås trams och som bäst ett påhitt för att skapa jobb åt makroekonomer som går politikers ärenden.

Lindvall lutar sig helt och hållet på Keynes (och nämner denne vid namn, liksom sparparadoxen), vilket knappast kommer som någon överraskning. Det som är lite överraskande är dock det okritiska sväljandet av alla keynesianska dumheter. För keynesianismen var stendöd efter 1970-talets ”stagflation” när verkligheten var precis vad den absolut inte kunde vara enligt keynesianerna. Visserligen har det återkommit keynesianer i olika skepnader genom årets lopp, som den hydra det är, senast i form av Paul Krugmans bloggkrönikor (notera att Krugman inte publicerar forskning om detta) och dennes ihärdiga krav på skulder och inflation.

Så här skriver Lindvall (eller om det var Keynes):

För den enes sparande måste motsvaras av någon annan aktörs reala investering eller konsumtion för att inte den samlade ekonomiska aktiviteten ska sjunka. Om en aktör sparar så har det ingen effekt på dennes inkomst, men om alla spenderar mindre så kommer allas inkomster att sjunka. Sparandet leder till att det faktiska sparandet minskar.

Vi lär oss flera saker av detta uttalande. T ex är ekonomins huvudsyfte ”aktivitet”, vilket går tillbaka till sysselsättningsdebatten under depressionen (och därigenom den idéströmning som stendog på 1970-talet). Det har alltså inte med värden att göra – eller ens nytta, som ju ekonomer brukar tala om – utan om aktivitet.

Dessutom får vi lära oss att ”sparande måste motsvaras av någon annan aktörs reala investering”, vilket borde få en och annan att bli aningen förvirrad. För vi som läst nationalekonomi har ju fått lära oss att sparande är investering – definitionsmässigt. Så vad betyder att det ena ”måste motsvaras av” det andra? Och vad betyder det att sparande också kan ”motsvaras av” konsumtion?

Dessutom: ”Ute i Europa dras åtstramningssnarorna åt allt hårdare”. Visst, som t ex i Frankrike, där man tar i med hårdhandskarna och – drar ned utgifterna med €10 miljarder samtidigt som man höjer skatten med €20 miljarder. Eller Grekland, där man 2012 spenderar mer än krisåret. Ola Nevander har redan dragit ned byxorna på sådana som Lindvall här på bloggen. För om man ser till siffrorna så ljuger Lindvall.

Men om man ser till den politiska diskursen så är han precis ”rätt på målet”. Och då är vi ju liksom tillbaka till pudelns kärna: journalister som Lindvall har (1) ingen aning om ekonomi och (2) bryr sig inte det minsta om fakta. Det som är viktigt är att ta politisk ställning och föra ut den dynga som för tillfället råkar stödja den ”rätta” politiska synen. Den ”rätta” enligt Lindvall, alltså. Och så kallar man det på SvD Näringsliv för ”analys”.

1 kommentarer till ”Per Lindvall blottar sin kunskap

  • Jag lämnade den här kommwntaren;
    Enligt Lindvall så är sparande ”förödande om alla gör det samtidigt”!
    Förödande är istället om ”alla” medianlönare samtidigt har månadslön, och hela lönen bara används för att betala nästa månads försörjning. Samma inkomst betalas ut till samma jobbare och betalas tillbaka till samma säljföretag – månad efter månad. Samtidigt blir fler och fler arbets-(givar-)lösa, med successivt ökad produktivitet.

    På 1950-talet så fanns egentligen ingen ungdomsarbetslöshet. Om en ställde sig i kö tidigt på morgonen, så fick en jobb för dagen (Hamnen, Flyttningsbyrån, Restaurangdisken…) och alla pengar i ett kuvert på kvällen (deklarerade ”på heder och samvete” året efter). Sökte en jobb på fabriken, så fick en jobb nästa dag – och kunde sluta på studs nästa månad – utan uppsägning! Med ekonomisk nödvändighet så har denna flexibla försörjningstrygghet delvis tvingats återinföras – men i form av en krånglig och kostsam omväg – med bemanningsföretag och ROT och RUT-avdrag osv.

    Om ”alla” har månadslön som nästa månad köps upp från samma lokala köpställen så är det samma pengar som bara går runt, runt i samma spår månad efter månad efter månad – numera tills bubblan spricker. Det finns inga uppkörda beredskapsspår (med flöde människor emellan; peer to peer). Byter vanligt folk pengar och tjänster sinsemellan under varje dag under månaden – så kallas ju svartjobb!?! – trots att varje byte skapar subjektivt mervärde för alla inblandade. Kanske tom staten då de slipper massor av försörjningsbidrag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *