I helgen bidrog vår vän Wolodarski med ytterligare förvirring kring den permanenta finanskrisen. Det skulle behövas en heltidstjänst på mises.se för att hålla rent efter kvalitetsjournalistikens ymniga utsläpp.
Det visar sig att den svenska tigerekonomin under Borgs ledning mest var en papperstiger. Vem hade kunnat tro det?
Våren 2011 östes lovord över Sverige. Finanskrisen tycktes ha passerat och på ytan såg det mesta bra ut. BNP-tillväxten under det första kvartalet var skyhöga 6,3 procent, vilket påminde om turbofarten i Kina snarare än museilunken i Europa. När OECD:s generalsekreterare José Angel Gurria besökte Stockholm i början av samma år sade han att ”den svenska ekonomin är lika stark som Pippi Långstrump”. Statsminister Fredrik Reinfeldt konstaterade att ekonomin förmodligen var i balans efter krisen och att ”vi går in i ett läge med växande överskott”.
Knappt två år senare står det klart att såväl OECD som Reinfeldt hade fel. Sedan i våras har det rått närmast nolltillväxt och under hösten har varslen kommit slag i slag. Finansminister Anders Borgs prognos i höstbudgeten, som var optimistisk redan när den presenterades, är numera övergiven av regeringen. Riksbanken har motvilligt börjat sänka räntan för att parera nedgången och SEB levererade i veckan dystra framtidsutsikter.
Hjääälp BNP sjunker, tillväxten faller, kolla TILLVÄXTEN! Men Riksbanken skrider motvilligt till verket och administrerar sin mirakelmeducin. Men hur förklara fenomenet? Från att ha gått så bra till att vara så dystert? Wolodarski har ingen riktig förklaring på varför det plötsligt gick så dåligt 2008, men han vet varför det gick så bra 2011.
Vad hände med Pippi Långstrump? Förklaringen bakom den urstarka tillväxten 2010-11 var nog att Pippi hade hoppat bungyjump. Först föll hon djupt hösten 2008 då krisen slog till och BNP rasade med över 5 procent. Sedan åkte hon upp igen som en gummisnodd och nådde toppen strax före OECD-berömmet.
I debatten tolkades vändningen som ett tillväxtmirakel. I själva verket handlade det om en återhämtningseffekt efter den akuta krisfasen.
Ahh, den gamla goda återhämtningseffekten, självaste omvändningen till när djurandarna får panik. Eller som det sägs i finansbranschen: Sometimes it goes up, and sometimes it goes down.
Detta är en illustration av keynesianen Friedmans gummibandsteori för konjunkturcykeln: Från stark högkonjunktur, till oförklarlig kris, och sedan återhämtning igen. En bättre förklaring är att Sveriges tigertillstånd var stimulerat av politik, och därmed ohållbart i längden.
Wolodarski är inte en sämre keynesian än Friedman. Här hans förklaring av Europas allt djupare kris:
När praktiskt taget alla EU-länder drar åt svångremmen samtidigt, och den privata sektorn parallellt betalar av sina skulder efter bubbelåren, då minskar konsumtion, investeringar och därmed också BNP-tillväxt.
En politik som officiellt syftade till att skapa ordning och reda i statsfinanserna och återställa investerares förtroende fick alltså det direkt motsatta resultatet. Skuldberg som var tänkta att kapas växer i stället, därför att det praktiskt taget är omöjligt att pressa ned lånenivån mitt i en recession. Den på sikt nödvändiga saneringen av statsfinanserna inleddes alldeles för tidigt.
Receptet för återhämtning säger Wolodarski är skuldavskrivning för till exempel Grekland. Rätt så. Europas pensionärer som varit dumma nog att låta bankerna ”investera” deras pensioner hos grekiska politiker får helt enkelt stå sitt kast och lära sig en läxa.
Men sen börjar Wolodarski snurra in sig igen. Tydligen menar han inte att skuldavskrivningen ska betalas av dem som investerat klantigt, dvs pensionärerna, utan att alla andra ska vara med och betala, via tryckpressen. Ty i det ”kapitalistiska” amerika pågår en BNP-återhämtning som vi kan tacka modiga politikers rådiga stimulanser för, medan Europas ledare varit för fega och inte printat tillräckligt. Men han kan vara lugn, för det lär bli ändring på det. Kapplöpningen mot botten fortsätter och BNP kommer växa hela vägen till fattighuset.
Jag känner att det finns potential för nåt i stil med anti-dn.se eller svd-realitycheck.se eller andra knep för att komma åt de som läser deras trams. Jag tror verkligen att många läsare är intresserade av att läsa utvärderingar av monomedian. Även om ”vi” förstås är glasklart deklarerade var vi står. Tricket är att få dem att hitta hit.
Pensionärerna? Menar du att min farmor medvetet och illistigt under ett halvt århundrade har sparat i grekiska statsobligationer. Är du nån sorts genusvetare?
Strut, medvetet och medvetet. Hon har i alla fall litat på att politikerna och deras vänner i finansbranschen förvaltat hennes pension klokt. Det var dumt gjort. Jag ser inte varför våra barn och barnbarn, som inte ens var födda då, ska behöva ta smällen för det. 😉
Egensinnig bra ide. Här är mitt förslag.
1) En bild säger mer en tusen ord.
2) Man ger tärningskast (bild) på artikeln.
3) Ingressen bör rikta sig mot nybörjare.
Avsluta med länkar till österikisk ekonomi.
Jag måste nog opponera mig lite mot både Egensinnigs och PerKQs idéer. Jag tror inte på att gå på en motsatt front. Då startar man redan med taggarna ute på folk och det är inte bra. Jag menar att Mises.se inte är en anti-dn eller något liknande.
Jag tror i sådant fall på att på ett ödmjukt sätt hänvisa till österrikisk ekonomi i kommentarsfält på Svd, DN osv. Delta inte i diskussioner med typ vad som är rätt eller fel utan gå bara in och skriv positiva inlägg som innehåller noll ton av besserwisser eller korrigering.
Eftersom det bara går att nå de som ligger på marginalen, så lär det ändå bara vara de som går vidare och börjar att söka mer efter österrikisk ekonomi.
Vid sökning på det så hamnar wikipedia först och därefter mises.se med flera träffar. Med anda ord. Ytterst ypperligt.
Det finns möjlighet för tärningskast sex så jag förstår inte kritiken.
En dålig film eller analys sk slaktas med ironi och politisk satir.
http://sv.m.wikipedia.org/wiki/Satir
Det är en konstart som är den ädlaste av alla kommunikations former.
Man ska vara medveten om att journalister skriver det som gynnar makthavarna, dvs staten och multinationella bolag. Maktkonsentration är lika med ondska alltid.
Makkonsentration bryts sönder alltid, då det automatiskt bildas cancer strukturer som bara kan rensas ut genom att organisationen dör.
Folk är så pass fullproppade med ”skit” att om de ser något som då är anti mot deras föreställningar så kommer de automatisk att bli anti-anti.
Därför menar jag att mans ka väcka nyfikenhet utan att vara anti. Jag vet inte om du är bekant med sokratisk frågeställning. Det bygger kort på att alla har svaret i sig och det gäller bara att ställa de rätta frågorna.
Rent praktisk, som jag brukar tillämpa det, så får jag en person att besvara mina frågor på sådant sätt att personen själv framför det jag vill ha sagt utan att jag har sagt till personen vad jag vill ha sagt.
Folk är väldigt känsliga i allmänhet mot att deras föreställningsvärld ruckas. Blir det dessutom komplicerat slutar de att lyssna. Men som tidigare sagts så är det de på marginalen som man vänder sig till och de behöver nog inget anti. De förstår ändå.
De som man fångar med anti är redan anti.
Sokrates metoden fungerar med folket och medmänniskor.
Satir är det enda som fungerar mot makthavare och elit.
http://www.mises.se/2012/09/06/goran-greider-och-papperspengarna/
Jag kan garantera att Göran Greider fortfarande har något att fundera på
efter totalskakten av hans funderingar, samt en avslutning som går på person och inte sak.