Att försvara det oförsvarbara: Den korrupta snuten

forsvaradetoforsvarbaraHjälten i den bästsäljande boken och filmen Serpico är en dissident – en skäggig hippiepolis som vägrar lyda polisernas oskrivna lag: ”tjalla aldrig på dina medofficerare.” Serpico säger: ”den enda ed jag någonsin tog var att upprätthålla lagen, och den sa inget om att undanta andra poliser.”

Berättelsen följer Serpicos personliga utveckling med början i hans barndomsambition om att bli en bra polis. Den visar på hans inledningsvis naiva inställning till korruption inom poliskåren, hans ensliga och misslyckade försök att få upp polischefernas ögon för situationen, det förakt och hat han känner inför sina kolleger, samt hans slutgiltiga desillusion. Genom hela berättelsen görs antagandet att vissa är ”goda” och andra ”onda”. De goda är Frank Serpico och en eller två andra poliser som gav honom visst stöd i hans jakt på ”rättvisa” och bestraffning av de som är korrupta. Skurkarna var de som tog emot mutor och skyddade sina jämlikar från åtal. Det är precis denna uppdelning som borde ifrågasättas.

Serpico och hasardspel
Ett kuvert innehållandes $300 spelar en viktig roll i berättelsen om Serpico. Det levererades till honom av en budbärare från någon som endast gick under namnet ”Judiske Max”, en inflytelserik spelarrangör. Trots åtskilliga försök lyckas Serpico inte fånga sina överordnades intresse för mutan.

Varför försökte ”Judiske Max” skänka pengar och gåvor till den motvillige Serpico? ”Judiske Max”, mannen som anordnade frivilliga hasardspel för samtyckande vuxna, var ju ett av de påtänkta offren för Serpico och andra ”ärliga” poliser! Deras avsikt var att trakassera, jaga, arrestera och kidnappa (fängsla) alla inblandade. Allmänheten intalas att det ibland är nödvändigt för poliserna att agera aggressivt och våldsamt, eftersom hasardspel är förbjudna och det är polisernas plikt att upprätthålla lagen. Men även den mest ondsinta nazistvakten i ett koncentrationsläger hade kunnat använda detta argument till sitt försvar.

I en annan incident beklagade sig en förortsmamma till Serpico över att hennes son blivit indragen i olagliga hasardspel. Mamman ber Serpico spränga spelligan. Förvisso finns det inte mycket att invända mot att försöka skydda ett barn från en verksamhet som kan vara skadlig. Dock är det ytterst tveksamt om man kan förbjuda en verksamhet som är legitim för vuxna bara för att ett barn kan vara inblandat. Lösningen i ett fall som detta ligger i att förhindra barn från att delta – inte att eliminera hela verksamheten. Sex, sprit och bilkörning bör knappast förbjudas för att det är skadligt eller farligt för barn.

Serpico och drogroteln
Serpico skadas så småningom vid ett försök att bryta sig in i en knarklangares lägenhet, trots att hans edsvurna uppgift är att skydda medborgarnas rättigheter. Förklaringen till hans handling ligger naturligtvis i att narkotikahandel är förbjudet enligt lag, och trots att Serpico har svurit att skydda enskildas rättigheter har han också svurit att upprätthålla lagen. I detta liksom andra fall där dessa två löften går emot varandra väljer han det sistnämnda. Bara det att han jobbar inom drogroteln visar på Serpicos övergripande lojalitet till lagen.

Men ett förbud mot narkotikahandel leder till att priset på droger stiger, vilket gör det svårt för missbrukare att få tag i dem. Till följd av detta måste de därför begå fler och fler brott för att få ihop de pengar som krävs. Genom att förbjuda försäljning av narkotika utsätts allmänheten för en brottsrisk. Att upprätthålla detta förbud, vilket Serpico gör, är att betrakta lagen som viktigare än att skydda medborgarna.

Serpico och sovande poliser

Mycket av det polisen gör är som sagt skadligt för allmänheten. Av detta följer att ju mindre aktiv polisen är desto mindre skada kommer de åsamka allmänheten. Många poliser, kanske medvetna om detta, agerar på ett sätt som minskar farorna för allmänheten; de undviker sina arbetsuppgifter.

Istället för att vara vaken och aktiv och inskränka folks rättigheter väljer många poliser att istället göra det enda rätta; att sova på jobbet. Att slumra medan man sitter och spanar i tjänsten var något som Serpico avskydde. Serpico valde istället att upprätthålla sin ärade tradition av att styra över andra människors liv och var därför ute på gatorna och spanade under dygnets alla timmar; han stoppade prostituerade, låg i bakhåll för hasardspelare och trakasserade knarklangare runt om i stan.

Det går naturligtvis inte att förneka att Serpico också gjorde nytta. Han jagade trots allt våldtäktsmän, tjuvar, rånare, mördare och andra ofredande personer. Han var även omåttligt kreativ i sin brottsbekämpning. Han klädde ut sig till ortodox jude, hippie, slakteriarbetare, affärsman och narkoman. Klädd i kostym, slips, trenchcoat, svarta skor och vita strumpor strök han omkring på stadens gator och avtäckte alla dess hemligheter på ett sätt som ingen av hans kolleger lyckades med. Men Serpico kunde bara uppnå dessa prestationer i den mån han var villig att frångå lag och ordning.

Ta fallet med en ung våldtäktsman. Serpico lyckades stoppa en pågående våldtäkt, trots att hans kolleger inte ville undersöka de misstänksamma oljuden eftersom de kom från ett annat område än det som de var satta att patrullera. Serpico ignorerade det resonemanget och insisterade på att utreda fallet. Han lyckades bara fånga en av de tre våldtäktsmännen. När han förde honom till polisstationen blev Serpico bestört över den brutala (och ineffektiva) behandling som våldtäktsmannen utsattes för. När fången var på väg att flyttas till en annan lokal gav Serpico honom en kopp kaffe och pratade vänligt med honom i flera minuter. Genom sin milda övertalning kunde han få reda på namnen på våldtäktsmannens två medbrottslingar.

Serpico fick därmed också känna på poliskårens rigida byråkrati. Han spårade upp medbrottslingarna och ringde till distriktets befälhavare för att rapportera var de fanns. Till svar fick han att personen som var ansvarig för våldtäktsfallet var på semester. Befälhavaren insisterade på att Serpico inte skulle gripa medbrottslingarna, trots att han såg dem från telefonkiosken. Serpico trotsade återigen sin överordnades lagstadgade order och grep de två männen. (När han förde dem till stationen blev han utskälld av den arge befälhavaren och fick veta att han inte skulle få något erkännande för gripandet – ett passande slut på historien.)

Det är fall som detta som har gjort Serpico till en tidlös hjälte och bidragit till bokens och filmens enorma popularitet. Men detta illustrerar också den grundläggande motsättningen i Serpico karaktär. Hans angrepp på prostituerade, hasardspelare och knarklangare – som alla deltar i frivilliga handlingar mellan samtyckande vuxna – visar på hans absoluta hängivenhet till lagen. Hans pojkdröm om att vara en polis baserades trots allt på att upprätthålla lagen. Men i fallet med våldtäktsmannen begick Serpico den goda gärningen enbart för att han var villig att bryta mot lagen. Samma princip har gällt i samtliga fall där hans beteende kan klassas som heroiskt.

När det gäller Serpicos kamp mot de andra ”normala” poliserna (de han anser vara korrupta), finns det två typer av poliser. Dels finns det de som vägrar trakassera samtyckande vuxna som bedriver frivillig men olaglig verksamhet, och som accepterar pengar från de individer som deltar i sådan verksamhet. Dels finns det de som kräver pengar från dessa personer i utbyte mot att lämna dem ifred.
Förutsatt att dessa aktiviteter är legitima, om än olagliga, borde det vara fullt acceptabelt att ta emot pengar i det första exemplet. Att ta emot pengar kan inte logiskt skiljas från att ta emot en gåva, och att ta emot gåvor är i sig inte olagligt.

Det finns dock de som motsätter sig detta och hävdar att undantag inte får göras ens vid ogenomtänkta lagar; att en ”liten” individ inte borde kunna välja och vraka, utan helt enkelt måste lyda lagen. Att låta någon bryta mot lagen är av nödvändighet ondskefullt, både i sig och på grund av att det kan leda till kaos.

Men det är svårt att köpa idén om att lagbrott alltid är av ondo. Nürnbergrättegångarna borde om något ha lärt oss detta. Sensmoralen av rättegångarna är att vissa lagar är raktigenom onda, och det är fel att lyda dem. Det är även svårt att förstå påståendet om att selektiva lagbrott leder till kaos. Det enda prejudikat det leder till är att illegitima lagar kan ignoreras. Det uppmuntrar inte kaos och godtyckliga mord. Det uppmuntrar till god moral. Om ett sådant tankesätt hade funnits vid den tidpunkt då nazisterna kom till makten hade kanske vissa koncentrationslägervakter vägrat lyda order om att mörda oskyldiga offer.

Slutligen är det nonsens att ingen ”liten” individ ska kunna välja vilka lagar som han ska lyda. Vi är trots allt alla ”små” individer.

Sammanfattningsvis kan lagbrott ibland vara legitimt, och poliser som möjliggör detta agerar ibland helt korrekt. Serpicos angrepp på sådana poliser var därför ganska obefogat.

Låt oss nu ta en titt på den andra typen av poliser som Serpico fördömde – de som inte bara tillät olaglig verksamhet och tog emot pengar när de erbjöds, utan rent av krävde ersättning från medborgarna. Enligt ordboken är detta utpressning, ”att införskaffa något genom våld eller tvång; att få fram något med hjälp av fysiskt tvång, våld, hot, maktmissbruk, eller olagliga medel; att införskaffa pengar såsom erövrare pressar fram betalningar av de som besegrats.” Utpressning ses oftast som förkastligt – med all rätta. Men innebär detta att det var rätt av Serpico att attackera de poliser som deltog i denna utpressning? Nej, för Serpicos beteende var ännu värre än utpressning! Det finns fyra olika sätt en polis kan reagera när en person begår en handling som är olaglig men fullt moralisk. Han kan (1) ignorera det, (2) ta emot pengar för att ignorera det, (3) begära pengar för att ignorera det (utpressning), eller (4) stoppa det.

Av dessa är det fjärde alternativet det minst önskvärda eftersom det ofrånkomligen förbjuder en moralisk verksamhet, enbart för att den råkar vara olaglig.

Hade Serpico varit en vakt i ett koncentrationsläger skulle han ha sett det som sin plikt att följa order om att tortera fångarna – precis som alla andra ser ”lag och ordning” som det viktigaste. Hade han varit verkligt konsekvent skulle han också ha känt sig tvungen att utrota ”korruption” i lägret genom att tjalla på de lägervakter som (1) vägrade följa order, (2) vägrade följa order och tog emot pengar från fångarna, eller (3) vägrade följa order och krävde betalning (utpressning). Visserligen är det omoraliskt att pressa fångar på pengar för att inte tortera dem, men det är helt klart värre att inte ta deras pengar och i stället lyda order och tortera dem.

5 kommentarer till ”Att försvara det oförsvarbara: Den korrupta snuten

  • När jag var liten och gick i skolan blev jag och alla andra elever i den skola jag gick i bussade till Filmhuset på Gärdet för att se denna film. Jag tyckte den var jättebra på den tiden. Det som sades om denna film innan den visades, var att det skulle vara en annorlunda film mot vanliga Hollywood-filmer, att det faktiskt gick att göra en film med ett viktigt samhällsbudskap och samtidigt vara en action-film

    Nu, idag, kan jag inte låta bli att tänka på att detta blir ett exempel på den statliga indoktrineringen. Ett praktiskt exempel.

    Vad jag kan minas har denna film inte visats på biograferna i Sverige.

  • Apropå översättningar av böcker; har någon kollat in Timbros utgivning av artiklar av Von Mises? Är det några intressanta översättningar?

    Med vänliga hälsningar
    Sebastian

    • Hej Sebastian,

      Jag kommer sannolikt att kolla in den över jul. Vet inte hur många sidor den är på eller exakt vilka texter som är med. Kommer förhoppningsvis med ett utlåtande efter jul om du orkar vänta 🙂

      Joakim

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *