Jesajas uppdrag

I

En kväll förra hösten satt jag många timmar med en europeisk bekant medan han lade fram en ekonomisk och politisk doktrin som verkade sund och klok och som jag inte kunde hitta någon defekt med. Till slut sade han allvarsamt: ”Jag har ett uppdrag med ett budskap åt massorna. Jag känner mig kallad att få människor att lyssna. Jag ska viga resten av mitt liv till att sprida min lära vitt och brett bland folket. Vad tycker du?”.

Det var en pinsam fråga oavsett, men dubbelt pinsam under de nuvarande omständigheterna då min bekante är en väldigt lärd man, ett av de tre, fyra mest framstående sinnen som Europa har frambringat under hans generation; och naturligtvis var jag, som en av de olärda, benägen att betrakta hans minsta ord med en vördnad som gränsande till förundran.

Hursomhelst, tänkte jag, kan inte ens det skarpaste sinnet veta allt, och jag var relativt säker på att han inte hade haft samma möjligheter som jag att studera de mänskliga massorna, och att jag av denna anledning förmodligen visste mer om dem än han gjorde. Så jag tog mig mod att säga att han inte alls hade något sådant uppdrag, och att han gjorde bäst i att glömma hela saken omedelbart; han skulle bara upptäcka att massorna inte alls skulle bry sig om hans lära, och än mindre om honom, eftersom i sådana omständigheter är massornas favorit vanligtvis någon sorts Barabbas. Jag gick till och med så långt som att säga (han är jude) att hans idé verkade avslöja att han inte var särskilt beläst på sitt eget folks litteratur. Han log åt mitt skämt och frågade vad jag menade med det; och jag hänvisade honom till historien om profeten Jesaja.

Det slog mig vid detta tillfälle att denna historia är väl värd att återberätta just idag när så många visa människor och siare tycks vara tyngda av budskap för massorna. Dr. Townsend har ett budskap, fader Coughlin har ett, Mr. Upton Sinclair, Mr. Lippman, Mr. Chase och ekonomiplaneringsbröderna, Mr. Tugwell och New-Deal-folket, Mr. Smith och Liberty-League–folket – listan är oändlig. Jag kan inte minnas en tid då så många besatta människor så omväxlande predikade Ordet för massorna och berättade för dem vad de måste göra för att räddas. Eftersom det var på det viset gick det upp för mig att historien om Jesaja kunde innehålla något för att lugna och stilla den mänskliga själen tills detta tyranni var över. Jag skall parafrasera historien i vanligt tal eftersom den måste pusslas ihop från många källor; och eftersom även respektabla skriftlärda har ansett att det är hög tid att ge ut en helt ny version av bibeln i amerikansk folkmun tar jag skydd bakom dem, om så skulle behövas, mot anklagelsen att jag på ett vanvördigt sätt behandlar de heliga skrifterna.

Profetens karriär började i slutet av Kung Ussias styre, låt säga runt 749 f.K. Hans styre var ovanligt långvarigt, nästan ett halvt århundrade, och tydligen blomstrande. Det var dock ett av dessa blomstrande styren – som Marcus Aurelius i Rom, eller Eubulus ledning av Aten, eller Mr. Coolidge i Washington – där blomstrandet plötsligt avtar och saker går åt helsicke i en ljudlig krasch.

Året då Ussia dog gav Herren i uppdrag till profeten att gå ut i världen och varna folket om den vrede som väntade. ”Berätta för dem vilken värdelös samling de är”. Han sade, ”berätta för dem vad som är fel, och varför och vad som kommer att hända om de inte ändrar sig och skärper sig. Skräd inte orden. Gör det tydligt för dem att de bokstavligen står inför sin sista chans. Berätta det för dem och fortsätt att berätta det för dem. Jag antar att jag borde berätta för dig”, tillade han, ”att det inte kommer att vara till någon nytta. De styrande och deras intellektuella kommer att snäsa åt dig och massorna kommer inte ens att lyssna. De kommer allihop fortsätta vidare på sin egen väg tills de drar allting med sig ner i fördärvet, och du ska skatta dig lycklig om du kommer undan med livet i behåll”.

Jesaja hade villigt antagit jobbet – faktum är att han hade bett om det – men dessa utsikter kastade nytt ljus över situationen. Det väckte den uppenbara frågan: Varför, om det nu var så illa – om det var dömt att misslyckas från början – fanns det någon mening att ens påbörja det? ”Aha”, sade Herren, ”du förstår inte poängen. Det finns en Kvarleva därute som du inte vet något om. De är dolda, oorganiserade, osammanhängande, var och en hankar sig fram så gott det går. De behöver uppmuntras och förberedas för när allt gått käpprätt åt skogen kommer de komma fram och bygga upp det nya samhället; och under tiden kommer ditt predikande att ge dem tillförsikt och få dem att inte ge upp hoppet. Ditt jobb är att ta hand om Kvarlevan, så ge dig nu iväg och börja jobba”.

II

Tydligen, om Herrens ord är värt någonting alls – och jag ger ingen åsikt i just den frågan – var den enda delen av det judiska samhället som det var värt att bry sig om just Kvarlevan. Jesaja verkade slutligen ha insett att så var fallet; att man inte kunde förvänta sig något av massorna, utan om något substantiellt någonsin skulle göras i Juda var det Kvarlevan som skulle vara tvungen att göra det. Detta är en väldigt slående och tankeväckande idé; men innan vi utvecklar den måste vi vara på det klara med våra ordval. Vad menar vi med massorna och vad menar vi med Kvarlevan?

Som ordet massor vanligtvis används åsyftar det en samling fattiga och underpriviligierade människor, arbetande människor, proletärer, men det betyder inte alls något sådant; det betyder helt enkelt majoriteten. Massmänniskan är någon som varken har den intellektuella kraften att förstå de principer som resulterar i det som vi nu kallar det mänskliga livet, eller tillräckligt med karaktär för att stadigt och strikt följa dessa principer som normer; och eftersom sådana människor utgör den stora och överväldigande majoriteten av mänskligheten kallas de kollektivt för massorna. Det som skiljer massan från Kvarlevan är en fråga om kvalitet, inte omständigheter. Kvarlevan är de som har intellektuell kraft att förstå dessa principer och som har tillräckligt med karaktär för att, åtminstone mätbart, hålla sig till dem. Massorna är de som varken klarar av det ena eller det andra.

Den bild som Jesajas ger oss av den judiska massan är högst ofördelaktig. I hans ögon är massmänniskan hemsk – oavsett om han är av hög eller låg börd, rik eller fattig, en prins eller en tiggare. Han verkar inte enbart vara svagsint och viljelös utan som följd av detta också skurkaktig, arrogant, girig, förslöad, principlös, skrupelfri. Kvinnorna framställs ännu lite värre då de delar alla massmännens olyckliga egenskaper men bidrar med några egna i form av fåfänga och lathet, överdrift och svaghet. Listan på lyxprodukter som hon nyttjade är intressant; den får mig att tänka på söndagstidningens kvinnosidor en vanlig dag 1928, eller det som framställs i en av våra enligt uppgift ”intelligenta” tidsskrifter. På ett annat ställe berättar Jesaja till och med om den tillgjordhet som vi brukade kalla ”flapper-gång” eller ”debutante slouch” (reds. anm. se även här). Det kanske är rimligt att vi drar av lite profetisk glöd från Jesajas berättelse; eftersom hans jobb trots allt inte var att omvända massorna, utan att förbereda och garantera Kvarlevan, kände han förmodligen att han kunde kritisera urskillningslöst och så mycket som han ville – faktum är att det förväntades av honom. Men ändå måste den judiska massmannen framstått som en högst motbjudande individ, och masskvinnan rakt igenom vedervärdig.

Om den moderna tidens anda, vad den nu är, inte vill lyssna på Herrens ord så som de framställs (vilket här är fallet), kan vi observera att Jesajas vittnesbörd om massan uppvisar en stark korrelation med respektabla icke-judiska auktoriteter. Platon levde under Eubulus välde, då Aten befann sig på toppen av sin jazz-och-tidnings-era, och han beskriver de atenska massorna med samma glöd som Jesaja. Han jämför dem till och med med rovlystna vilda bestar. Märkligt nog använder han också Jesajas eget ord kvarleva för att beskriva den värdigare delen av det atenska samhället; ”det finns blott en väldigt liten kvarleva”, säger han, av de som besitter tillräckligt med intellektuell kraft och karaktärsstyrka – alltför liten, precis som i Judéen, för att duga som motkraft till de okunniga och odygdiga massornas numerära överlägsenhet.

Men Jesaja var en predikant och Platon var en filosof; och vi tenderer att se predikanter och filosofer mer som passiva åskådare till livets drama än som aktiva deltagare. I en fråga som denna kan således deras åsikt antas vara lite kompromisslös, lite bitter, eller som fransmännen säger, saugrenu. Vi kan därför föra fram ytterligare ett vittne som sannerligen var en handlingens man, och vars omdöme inte kan betvivlas. Marcus Aurelius var härskare över det största av alla imperier och i den rollen observerade han inte bara den romerska massmänniskan utan han var tvungen att hantera honom 24 timmar om dygnet i 18 år. Det han inte visste om dem var inte värt att veta, och vad han tyckte finns utförligt beskrivet på nästan varenda sida i den lilla bok vari han dagligen antecknade spontant, och som det aldrig var tänkt att någon annan skulle se.

Denna syn på massan är den som vi i stort finner rådande bland de antika auktoriteter vars skrifter har bevarats till våra dagar. På 1700-talet spred dock vissa europeiska filosofer uppfattningen att massmänniskan i sitt naturliga tillstånd inte alls är sådan som tidigare auktoriteter beskrivit honom, utan han är tvärtom ett objekt som är värdigt vårt intresse. Hans eländiga tillstånd orsakas av hans omgivning, varför det på något sätt är ”samhällets” fel. Om bara denna miljö tillåter honom att leva enligt hans eget ljus kommer han onekligen att visa sig vara reko; och det bästa sättet att ge honom en bättre miljö är att vi låter honom ta hand om saker och ting själv. Den franska revolutionen blev en kraftfull språngbräda för denna idé och skickade dess inflytande i alla riktningar över hela Europa.

På denna sida Atlanten stod en hel kontinent redo att storskaligt testa denna teori. Här fanns alla tänkbara resurser som massorna kunde använda sig av för att forma civilisationen efter sin egen avbild. Här fanns inga betungande traditioner som skulle kunna ha hindrat deras stora antal eller motverkat deras nedvärderande av Kvarlevan. En otrolig mängd naturrikedomar, obestridlig folkmängdsmässig dominans, isolering, frihet från och fruktan av externa störningar, och slutligen, ett och ett halvt århundrade av tid – sådana var de fördelar som massmänniskan hade att tillgå för att skapa en civilisation som skulle visa hur fel de gamla predikanterna och filosoferna hade haft i sin tro att inget substantiellt kunde förväntas från massan, utan enbart från Kvarlevan.

Men massans framgångar imponerar inte. Att döma av de bevis vi hittills fått se tror jag man måste säga att massmänniskans uppfattning om vad livet har att erbjuda, och hans val av vad han vill ha ut av det, mer eller mindre verkar vara samma sak som på Platons och Jesajas tid; och så är det också med de katastrofala samhällskonflikter och omvälvningar som hans livsåskådning och krav på livet leder honom till. Jag ämnar inte uppehålla mig vid detta, utan vill bara notera att den monstruöst uppblåsta betydelse som tillmäts massan tydligen har fått de moderna profeterna att helt och hållet förtränga sina uppdrag gentemot Kvarlevan. Det är givetvis exakt som det ska vara, om vi antar att de tidigare predikanterna och filosoferna faktiskt hade fel och att mänsklighetens sista hopp står att finna i massorna. Men, å andra sidan, om det skulle visa sig att Herren, och Jesaja och Platon och Marcus Aurelius, hade rätt i sin uppskattning av massornas och Kvarlevans relativa samhällsvärde, då är det inte så. Eftersom resultatet nu har varit så oerhört nedslående trots alla de försprång som massorna har haft, verkar det som om frågeställningen mellan dessa två åsikter skulle vara värd att återöppna.

III

Utan att följa detta spår vidare önskar jag endast, som jag tidigare anmärkte, påpeka det faktum att som saker och ting nu är verkar Jesajas jobb i högsta grad stå ledigt. Idag är var och en som har ett budskap, precis som min hedervärde europeiske vän, ivrig att ta det till massorna. Hans första, sista och enda tanke handlar om massornas acceptans och stöd. Han är noggrann med att framställa sin doktrin så att den skall fånga massornas uppmärksamhet och intresse. Denna attityd gentemot massorna är så exklusiv, så hängiven, att det påminner om Platons grottmonster, och den upptagna folksamlingen vid grottöppningen som inställsamt försökte att blidka det och vinna dess gillande, tolka dess otydliga läten, försöka förstå vad det ville och ivrigt offrade allt möjligt till det som de trodde skulle falla det i smaken.

Det huvudsakliga problemet med allt detta är hur det påverkar själva uppdraget. Det gör det nödvändigt att man intar en opportunistisk hållning mot sin lära, som grundligt förändrar den och förminskar den till blott en placebo. Om du till exempel är präst vill du tilltala en så stor församling som möjligt, vilket betyder att du måste tilltala massorna; och detta, i sin tur, innebär att du måste anpassa ditt budskap för att passa det intellekt och den karaktär som massorna uppvisar. Om du till exempel är en lärare, och till exmpel styr ett universitet, vill du ha så många studenter som möjligt, och du sänker följaktligen dina antagningskrav. Om du är en författare vill du ha så många läsare som möjligt; om du är en förläggare, så mycket sålt som möjligt; om en filosof, så många efterföljare som möjligt; om en reformatör vill du omvända så många som möjligt; om en musiker, så många lyssnare som möjligt; och så vidare. Men som vi ser på alla sidor, för att förverkliga dessa önskemål förvrängs det profetiska budskapet med så mycket trivialiteter att dess effekt på massorna endast blir att förhärda dem deras synder. Kvarlevan är samtidigt medveten om denna förvrängning och de begär som frambringar den, och de vänder därför profeten ryggen och vill inte ha något med honom eller hans budskap att göra.

Jesaja, å andra sidan, led inte av dessa handikapp. Han predikade för massorna endast i bemärkelsen att han predikade offentligt. Vem som än gillade det kunde lyssna; de som gillade det kunde befinna sig i närheten. Han visste att Kvarlevan skulle lyssna; och eftersom han också visste att man inte under några omständigheter kunde förvänta sig något av massorna försökte han inte att tilltala dem, han försökte inte att anpassa sitt budskap efter dem på något sätt, och han brydde sig inte det minsta om huruvida de lyssnade eller inte. Om han var en modern förläggare skulle vi kunna säga att han inte brydde sig om upplagans storlek eller reklamintäkter. Eftersom han inte behövde bry sig om sådana detaljer kunde han göra sitt allra bästa, utan fruktan, och endast stå till svars för chefen.

Om en profet inte brydde sig om att tjäna pengar på sitt uppdrag eller uppnå någon sorts tveksam ryktbarhet genom det skulle de föregående resonemangen kunna ge intrycket av att det är ett bra jobb att betjäna Kvarlevan. Ett uppdrag som man verkligen kan hänge sig åt, och göra sitt bästa i utan att behöva oroa sig om resultatet, det är ett riktigt jobb; att tjäna massorna är i bästa fall endast ett halvt jobb om vi tar i beaktande de oförhinderliga villkor som massorna tvingar på sina tjänare. De kräver att du ska ge dem vad de vill ha, de insisterar på det, och de kommer inte att ge med sig; och att följa deras impulser, deras irrationella modenycker, är en trist syssla, för att inte nämna det faktum att det som de vid varje given tidpunkt vill ha har väldigt lite att göra med ditt profeterande. Kvarlevan, å andra sidan, vill bara ha det bästa du kan ge, oavsett vad det är. Om du ger dem det är de nöjda; du behöver inte oroa dig för något annat. Den amerikanska massans profet måste medvetet sikta in sig på den minsta gemensamma nämnaren beträffande intellekt, smak, och karaktär bland 120 miljoner människor; och detta är ett eländigt uppdrag. Kvarlevans profet å andra sidan befinner sig i Papa Haydns avundsvärda position, i Prins Esterhazys hushåll. Det enda som Haydn behövde göra var att fortsätta klämma ur sig den absolut bästa musiken som han kunde producera, fullt medveten om att den skulle förstås och uppskattas av de som han producerade den för, och han brydde sig inte alls om vad någon annan tyckte om den – och det är ett riktigt jobb.

På ett sätt är det dock, som jag påpekat, inte ett tillfredsställande job. Om du kan fånga massornas nycker och är vis nog att alltid vara ett steg före deras infall och svängningar kan du tjäna goda pengar på att tjäna massorna, och du kan även få en bra avkastning i form av kändiskap.
Digito monstrari et dicier, Hic est!

Vi känner alla till oräkneliga politiker, journalister, dramaturger, novellister, och deras like, som har ordnat det väldigt bra för sig själva på detta sätt. Att ta hand om Kvarlevan, å andra sidan, innebär nästan inget hopp om sådana belöningar. Kvarlevans profet kommer inte att få se sin plånbok växa på grund av hans arbetes ekonomiska avkastning, och inte heller är det sannolikt att han kommer att bli särskilt känd för det. Jesajas fall var visserligen ett undantag till den andra regeln, och det finns andra men de är få.

Man kan således tro att även om det utan tvekan är ett gott jobb att ta hand om Kvarlevan är det inte ett speciellt intressant jobb eftersom det som regel är så dåligt betalt. Jag har mina tvivel gällande detta. Det finns andra kompensationer att hämta förutom pengar och ryktbarhet, och vissa av dem verkar vara tillräckligt substantiella för att vara attraktiva. Många jobb som inte betalar väl är likväl väldigt intressanta, som till exempel jobbet som forskarstudent påstås vara; och för mig verkar jobbet att ta hand om Kvarlevan, så som jag under många år har observerat det från min plats på huvudläktaren, vara det intressantaste jobbet i världen.

IV

Det huvudsakliga skälet för detta tror jag är att i varje givet samhället är Kvarlevan alltid i stort sett en okänd storhet. Du vet inte, och du kommer aldrig att veta, mer än två saker om den. Du kan vara säker på dessa saker – tvärsäker, som man säger – men du kommer aldrig kunna ens att göra en respektabel gissning beträffande något annat. Du vet inte, och kommer aldrig att veta, vilka Kvarlevan är, eller vad de gör eller kommer att göra. Två saker vet du, och inte mer: för det första, att de existerar; för det andra, att de kommer att hitta dig. Förutom dessa två säkra saker innebär arbetet för Kvarlevan ett arbete i ogenomträngligt mörker; och detta, bör tilläggas, är just det tillstånd som mest effektivt fångar intresset hos alla de profeter som begåvats med den fantasi, insikt och intellektuella nyfikenhet som krävs för att vara framgångsrik i sitt yrke.

Historikerns fascination och förtvivlan, då han ser tillbaka på Jesajas judendom, på Platons Aten eller på Antonius Rom, är hoppet att hitta och blottlägga det ”grundskikt av rättänkande och goda gärningar” som han vet måsta ha existerat någonstans i dessa samhällen eftersom inget slags kollektivt liv är möjligt utan det. Han hittar förföriska spår av det här och där och på många platser, som i den grekiska antologin, och Aulus Gellius klippbok, i Ausonius dikter, och den korta men rörande hyllningen, Bene merenti, som ägnas de okända invånarna i de romerska gravvalven. Men dessa är vaga och fragmentariska; de leder honom ingenstans i sökandet efter någons sorts uppfattning om detta grundskikt, utan vittnar endast om vad han redan visste a priori – att det grundskiktet har existerat någonstans. Var det var, hur omfattande det var, vad dess möjlighet till självhävdelse och motstånd var – om allt detta säger de ingenting.

På samma sätt, när historikern 2000 år i framtiden, eller 200 år, tittar på det tillgängliga bevismaterialet över vår civilisations egenskaper och försöker skaffa sig någorlunda klara och bra bevis över grundskiktet av rättänkande och goda gärningar som han vet måste ha funnits där kommer han finna det väldigt svårt att hitta det. När han har pusslat ihop allt han kan och till och med har räknat med blindspår, vaghet, och missförstådda motiv, har han inget annat val än att erkänna att hans nettoresultat inte är något alls. En Kvarleva fanns där, och den byggde ett grundskikt likt en korall; så mycket vet han, men han kommer inte att hitta något som visar honom vilka, var, eller hur många de var, eller vad de sysslade med.

När det gäller allt detta vet den nutida profeten precis lika lite som framtidens historiker; och jag upprepar, det är det som gör hans jobb så fantastiskt intressant. En av de mest tankeväckande episoderna som berättas i Bibeln är om en profets försök – det enda nedskrivna försöket i historien tror jag – att räkna ihop Kvarlevan. Elia flydde till öknen för att undkomma förföljelse. Kort därefter hann Herren ikapp honom och frågade honom vad han gjorde så långt bort från sitt jobb.

Han sa att han hade flytt, inte för att han var en ynkling utan för att alla i Kvarlevan hade dödats utom han själv. Han hade bara just undkommit och eftersom han nu var det enda som återstod av Kvarlevan så skulle den Sanna Tron försvinna om han dödades. Herren svarade att han inte hade något att oroa sig för, för även utan honom skulle den Sanna Tron förmodligen lyckas hanka sig fram om den så behövde.

“Och beträffande din uppskattning om Kvarlevans storlek”, sade han, ”kan jag berätta för dig att det finns 7000 av dem där i Israel som det verkar som om du inte har hört talas om, men du kan lita på mig att de finns där”.

Vid den tidpunkten kunde Israels befolkning inte varit mycket större än en miljon eller så; och en Kvarleva bestående av 7000 av en miljon är en högst uppmuntrande andel för vilken profet som helst. Med dessa 7000 personer på sin sida fanns det inget direkt skäl att Elia skulle känna sig ensam; och det vore något för den moderne profeten att tänka på när han drabbas av nedstämdhet. Men huvudpoängen är att om profeten Elia inte kunde gissa bättre hur stor Kvarlevan var än att han missade med 7000 personer, då skulle alla andra personer som försökte bara slösa sin tid.

Den andra säkerheten som Kvarlevans profet alltid har är att Kvarlevan kommer att hitta honom. Han kan lita på det med största tillförlitlighet. De kommer att hitta honom utan att han behöver göra något alls; faktum är att om han försöker göra något åt det kommer han säkerligen att skrämma bort dem. Han behöver inte annonsera för dem eller försöka sig på någon marknadsföring för att få deras uppmärksamhet. Om han till exempel är predikant eller talare behöver han inte bry sig om att gå på mottagningar, att få sitt foto publicerat i tidningen, eller prångla ut självbiografiskt material. Om han är författare behöver han inte bry sig om att gå på tebjudningar, signera böcker, eller ordna ljusskygga överenskommelser med recencenter. Allt detta och mycket mer av samma slag tillhör den vanliga och nödvändiga rutin som massans profet måste följa; det är, och måste vara, en del av den vanliga tekniken med vilken man fångar massornas öron – eller som den energiske och utmärkte publicisten H. L. Mencken uttryckte det, ”boob bumping”. Kvarlevans profet behöver inte använda sig av denna teknik. Han kan vara säker på att Kvarlevan kommer att hitta till honom utan några som helst hjälpmedel; och inte bara det, om de upptäcker att han använder sig av sådana hjälpmedel är risken stor att de kommer att ana att något är skumt och ge sig av.

Vissheten att Kvarlevan kommer att hitta honom innebär dock att profeten inte har någon möjlighet att uppskatta hur stor och vilka Kvarlevan verkligen är; för som i är Elias fall förblir han ovetande om vilka det är som har hittat honom, eller var eller hur många de är. De skrev inte till honom och berättade det för honom, och inte heller sökta de finna och följa honom. De är inte den sorterns människor. De tar hans budskap på samma sätt som förare tar uppmaningar från vägskyltar – det vill säga med väldigt lite tankar beträffande vägskylten, annat än att vara glad att den råkade vara där, men med fullt fokus på riktningen.

Denna opersonliga attityd hos Kvarlevan förhöjer den uppfinningsrike profetens jobb på ett fantastiskt sätt. Lite då och då, precis tillräckligt ofta för att han ska hålla sin intellektuella nyfikenhet i gott skick, kommer han av en slump att stöta på någon av sina distinkta insikter på en oväntad plats. Det gör det möjligt för honom att nöjsamt fundera, på sin fritid, vilken väg hans budskap kan ha tagit för att nå denna särskilda plats, och vad som hände efter att det nått dit. Det mest intressanta av allt är de fall då mottagaren själv inte längre vet varifrån eller när han mottog budskapet – eller till och med, vilket ibland händer, då han har glömt att han fick det någonstans ifrån och föreställer sig att det är en av hans egna idéer.

Fall som dessa är förmodligen inte ovanliga eftersom vi, utan att vi förutsätter att vi tillhör Kvarlevan, utan tvekan kan erinra oss ett tillfälle då vi helt plötsligt influerats av den idé vars ursprung vi inte har en aning om. ”Det uppdagades för oss efteråt”, som vi säger; det vill säga, vi uppmärksammas på det endast efter att idén helt och hållet har växt till sig i våra sinnen, och lämnar oss helt och hållet ovetande beträffande hur eller när eller på vilket sätt den kom dit och lämnades där för att växa. Det verkar högst sannolikt att profeten budskap hos Kvarlevan ofta tar en väg som denna.

Om du till exempel är författare eller talare eller predikant för du fram en idé som fäster sig i det undermedvetna hos en av Kvarlevans medlemmar. Den gör föga intryck ett tag; sen börjar den tära och gnaga tills den kort därefter invaderar personens medvetenhet och, som man brukar säga, korrumperar det. Under tiden har han helt bortglömt hur han först utsattes för idén, han kanske till och med tror han kom på det själv; och under dessa omständigheter är det mest intressanta av allt att man aldrig kan veta vad idéns kraft kan få honom att göra.

Av dessa orsaker förefaller det för mig att Jesajas job inte bara är gott utan extremt intressant; och speciellt i tider då ingen utför det. Om jag vore ung och fick för mig att ge mig in på den profetiska banan skulle jag alldeles säkert ta upp detta företag; och därför tvekar jag heller inte att rekommendera det som en karriär för alla som befinner sig i den positionen. Det erbjuder ett öppet fält, utan konkurrens; vår civilisation försummar och förkastar Kvarlevan så pass mycket att alla som ögnar minst ett öga åt sitt jobb alldeles säkert kommer att få mer än tillräckligt att göra.

Även om vi antar att det hos massorna finns en samhällelig spillra värd namnet, även om vi antar att historiens vittnesmål beträffande deras samhälleliga värde är alltför svepande, att det tar bort alldeles för mycket hopp, tror jag ändå att man måste inse att massorna har profeter så det räcker och blir över. Även om vi erkänner att mänsklighetens hopp kanske inte enbart står och faller med Kvarlevan måste man likväl inse att de har ett samhälleligt värde som berättigar dem till ett visst mått av profetisk uppmuntran och tröst, och att vår civilisation inte ger dem någon överhuvudtaget. Varenda profetisk röst vänder sig till massorna, och enbart till massorna; predikantens röst, lärarens rörst, politikens röst, litteraturen, dramaturgin, journalismen – alla dessa riktas uteslutande in sig på massorna, och de styr massorna i den riktning de rör sig.

Man kan därför föreslå att aspirerande profetiska talanger mycket väl kan vända sig till ett annat område. Sat patriae Priamoque datum – oavsett vilka förpliktelser som kan finnas är massorna redan monstruöst överbetalda. Så länge som massorna befinner sig i sina kungars tempel och lystrar till nonsens kommer de inte att lida någon brist på profeter som pekar ut vägen till Det Överflödande Livet; och således är det sannolikt bättre om vissa av de som känner den profetiska glöden tjänar Kvarlevan istället. Det är ett bra jobb, ett intressant jobb, mycket mer intressant än att tjäna massorna; och dessutom är det det enda jobb i hela vår civilisation som jag känner till som erbjuder ett orört område.

Originalartikeln kan hittas här.

4 kommentarer till ”Jesajas uppdrag

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *