Dr. Bolis Fullständiga Världshistoria, kap 10

Kristendomen förstör alltihopa

“Och det hände sig vid den tiden att det från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas.” Så skriver en historiker från första århundradet, och utan tvivel visste hans publik vad han talade om. Men vad var denna “skatteskrivning”? Moderna historiker tror att det kan ha rört sig om en trohetsed som varje invånare i imperiet var tvungen att svära; om det är något som den Romerska historien har visat så är det att en man som svär en trohetsed aldrig kommer att hugga dig i ryggen (Detta är en litterär teknik som kallas “sarkasm”. Uppskattas det?) Vad det nu än var så skedde det i sedvanlig byråkratisk anda, med maximal obekvämlighet för vanliga medborgare. Det räckte inte med att man var tvungen att rapportera till sitt lokala trohetskontor, fylla i en blankett och plocka upp ett trohetskort. Nix, man var tvungen att rapportera till den stad där man föddes. Självfallet angavs någon administrativ anledning för detta krav, vi kan dock misstänka att värdshus-lobbyn hade en hel del att göra med saken.

En av alla besvärade medborgare som desperat försökte göra resplaner var Josef av Nazaret, en liten stad i Galiléen som var ökänt outvecklad. “Kan något gott någonsin komma från Nazaret?”, var favoritfrasen bland palestinska sit-coms. Josef var född i Betlehem, även det en liten stad, men med en mer distingerad historia. “Kung Davids Födelseort” stod skrivet på den skylt vid stadsgränsen som så vänligt hade donerats av den lokala Lions Club.

Josef var mer besvärad än de flesta resande eftersom hans unga fru Maria var gravid och verkligen inte i skick att resa. Eftersom barnet hon väntade var den länge förutspådde Messias förväntade sig Josef att han åtminstone kunde få rabatt på hotell, men istället tappade Holiday Inn Betlehem bort hans bokning, och alla andra hotell var fullständigt överbelamrade. Det var sent på natten när Josef till slut hittade en värdshusvärd som var villig att låta honom och Maria sova i stallet, vilket kostade honom den vanliga taxan plus 20% på hans Mastercard.

Detta barns födelse, under såpass ogynnsamma förhållanden, lyckades nästan sabotera allting som civilisationen dittills så mödosamt byggt upp under mer än tre årtusenden; sannolikt hade det till och med lyckats, om inte civilisationen hade kämpat tillbaka så hårt och mestadels framgångsrikt. Ty detta barn skulle växa upp och bli den farligaste revolutionär som världen någonsin skådat, och det skulle ta all visdom, allt mod och all dristighet som civilisationens makter kunde uppbåda för att stå emot hans revolution och stoppa den innan den gjorde irreparabel skada.

Jesus Kristus dök först upp på den civiliserade maktens radar när han började locka stora skaror av ambitionslösa drullar som ville höra hans anarkistiska och ytligt lockande idéer. “Älska dina fiender”, sade han till massorna och skyfflade därmed in dynamit i civilisationens fundament. För om vi älskar våra fiender, hur kan det då finnas krig? Och om det inte finns krig, hur kan det då finnas en stat? “Heliga är de barmhärtiga”, sade han, och hotade därmed grunden för hela rättsapparaten som håller staten vid makten, för om vi är barmhärtiga, hur kan det behövas rätt? “Det är enklare för en kamel att ta sig igenom ett nålsöga än för en rik man att ta sig till himlen”. Vad betyder “rik”, om inte “materiellt belönad för sina moraliska dygder”?

Under tre år lyckades den sluga gatupredikanten hålla sig undan från auktoriteterna, men till slut tillfångatogs han och avrättades offentligt medelst korsfästning. Och detta skulle ha varit slutet på hans revolutionära rörelse, om han inte haft den högst oartiga förmågan att vägra fortsätta vara död.

Kristus efterföljare började därefter multiplicera sig i en alarmerande hastighet, särskilt när en udda liten man vid namn Saul, eller Paul, började hålla väckelsemöten över hela den östra halvan av det Romerska Imperiet. Paul tog Kristus revolution till än mer absurda extremer, och hade mage att säga till sina efterföljare att “det finns vare sig jude eller grek, man eller kvinna, vare sig slav eller fri”. Hur skulle ansvarsfulla medborgare kunna hålla judar, kvinnor och slavar på sin plats om Paul sprang omkring och hävde ur sig sådan vansinnig rappakalja?

Snart hade den “kristna” rörelsen börjat infektera de större städerna i öst, därefter spred den sig till självaste Rom, där den snart uppmärksammades av den vise och förståndige kejsaren Nero. Under det att han försökte komma på en lösning på problemet med de kristna upptäckte Nero att om du dränker en kristen i kåda och sätter honom på en pinne, så blir han en förnämlig fackla för ett finare trädgårds-party. Här har vi ytterligare ett exempel på ett sysselsättningsprogram som missförstods och ogillades av dess huvudsakliga förmånstagare.

Trots de allra bästa ansträngningar från upplysta och artistiska kejsare som Nero vägrade de kristna att låta sig nedslås; tvärtemot, denna mycket konstiga och farliga kult växte med stormsteg. De flesta nyblivna kristna var slavar, kvinnor och annat värdelöst skräp, men även ett alarmerande antal medborgare och intellektuella lockades in i den underjordiska kristna rörelsen. Och så fort de blivit kristna verkade de tappa all förmåga att resonera. De vägrade t.ex. att dyrka kejsar Domitian som en gud. En av de fundamentala principerna för imperiets lag var att om kejsaren sa att han var gud, då trodde du på honom. Vem skulle kunna veta bättre om han var gud än kejsaren själv? Men de kristna hade fastnat för idén att det bara fanns en Gud, en ide som de hade ärvt från Abrahams teologi som redan hade varit omodern i två tusen år. Inte ens för kejsare kunde de göra ett undantag, inte ens när alternativet var döden. Det var inte bara oresonabelt : det var oförskämt.

Under en period försökte imperiets styrande att rota rätt på de kristna med hjälp av betalda informatörer, som fick betalt i form av de tillgångar som de angivna kristna ägde. Det blev snart uppenbart, dessvärre, att de kristna som huvudsakligen var fattiga med lätthet föll igenom detta nät medan rika medborgare som var oklanderliga hedningar konstant utsattes för faran att bli angivna som kristna. Att vara informatör var ett framgångsrik företag, och likt alla andra välskötta företag var det tvunget att aktieägarna kom först.

Av denna anledning försökte kejsar Trajan att instifta en “don’t-ask-don’t-tell”-policy för att ta bort lönsamheten i informatörs-verksamheten. Det kan verka högst resonabelt från en oberoende observatörs synvinkel, problemet var att de envisna kristna inte kunde låta bli att berätta. Staten kunde helt enkelt inte vinna med dessa människor : om de lämnade de kristna i fred så växte sekten exponentiellt; men om de förföljde de kristna med lagens fulla kraft så gav de offentliga avrättningarna bara den ökända kulten den uppmärksamhet som önskades, och den växte ändå exponentiellt. Den romerska staten fick av erfarenhet uppleva den gamla visdomen : “Det finns ingen dålig publicitet”. Vad som var än värre var att vissa av de mest offentliga avrättningarna innefattade kvinnor och slavar, vars exempel uppmuntrade andra som dem att tänka själva när de inte hade någon rätt att tänka överhuvudtaget.

Samtidigt hade de kristna, som tycktes så naiva och ignoranta, i själva verket ägnat sig åt en djävulskt smart demografisk konspiration mot själva fundamentet för den Romerska civilisationen. Hedniska familjer ville naturligtvis få söner. En sån kunde bära familjens namn och ära framåt; en dotter å andra sidan var värre än värdelös. Man var tvungen att försörja en dotter tills hon var elva år eller så, och sedan tvungen att betala en enorm hemgift för att någon kretin skulle hjälpa en att bli av med henne. De flesta flickebarn kastades därför bort som det skräp de var. Det var inte nödvändigt att ägna sig åt barnamord (inte för att det var något fel med barnamord så långt som romarna anbelangade); man kunde helt enkelt “exponera” barnet genom att lämna det på en skräphög, och dess öde var därmed i gudarnas händer – som rimligtvis kunde förväntas skicka en honvarg för att ta hand om det hela. Större delen av tiden skickade gudarna inga vargar, men i teorin kunde det ju hända.

De kristna, å andra sidan, sa till sina följeslagare att det var mord att lämna ett barn att dö, och de vägrade följaktligen att göra det socialt ansvarsfulla och mörda sina flickebarn. Vad värre var, de ägnade sig åt att faktiskt ta hem de flickebarn som de anständiga hedniska medborgarna hade gjort sig av med och uppfostra dem som sina egna.

Vid första anblick kan detta irrationella beteende från de kristna tyckas vara en harmlös oförskämdhet, som bara gav dem besväret att få uppfostra flera döttrar utan annan belöning än kultistisk tillfredsställelse. Men efter några generationer visade sig denna oförskämdhet raskt vara en ondskefull komplott. Hedningarna hade alla söner de önskade, men vem skulle dessa söner gifta sig med? De kristna hade alla kvinnor! En ung man som letade efter en fru hade bara två val : han kunde gifta sig med en kvinna uppfostrad av kristna, eller en kvinna uppfostrad av vargar. Oavsett vilket skulle hon sannolikt uppfostra deras barn på samma sätt som hon själv blivit uppfostrad.

Allt eftersom det kristna hotet blev allt mer påtagligt, försökte den belägrade hedniska staten anfalla problemet på en större skala. Det enda du kunde räkna med beträffande de kristna var att de fanatiska skulle vägra att offra till någon gud utöver sin egen. Ett förordnande gick därför ut, att varje god romare måste demonstrera sin trohet genom att offra till den genialiska kejsaren. Det var inte ett särskilt svårt förordnande att följa : du fick offra hur lite du ville. Du kunde offra en liten nypa rökelse, eller en homeopatisk kvantitet rökelse, och staten erbjöd sig till och med att tillhandahålla den. Trots detta vägrade tusentals fanatiska kristna och avrättades därför på underhållande och pittoreska sätt. Och sekten fortsatte växa, tills det var möjligt att de faktiskt utgjorde den största religiösa gruppen i hela imperiet.

Samtidigt hade statsmakten vissa smärre problem själva, den typ av problem som leder till att ett halv-dussin kejsare med enorma arméer spöar på varandra över hela landskapet. Under sådana förhållanden letar naturligtvis varje rival efter vad som helst som kan ge denne ett övertag över de andra; och till slut insåg en av dem, som hade deklarerats kejsare av sina soldater i det mytiska landet Brittannien, att alla andra ignorerade den kristna demografin. År 321, precis innan han intog Rom, deklarerade Konstantin att han hade konverterat till kristendomen.

Var detta slutet på allt som civilisationen under sådana ansträngningar hade byggt upp de senaste tre eller fyra tusen åren? Skulle den kristna revolutionen eliminera girighet, hat, våld och alla andra saker som gör civilisation möjligt? Lyckligtvis visar det sig att civilisationen har mer att sätta emot.


Det skall noteras att Dr. Boli är i skuld till Mr. Rodney Stark för hans mycket kluriga demografiska analys av kristendomen. Mr. Stark är naturligtvis på intet sätt ansvarig för vad Dr. Boli har gjort med den analysen.

Översättning av Hans P.

1 kommentarer till ”Dr. Bolis Fullständiga Världshistoria, kap 10

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *