Riksbankschefen om räntan

I ett förvånansvärt rimligt inlägg skriver riksbankschefen Stefan Ingves på SvD Brännpunkt (18 okt) om riskerna med en alltför låg ränta. Man kan inte annat än hålla med honom. Inte minst som han ger en rejäl känga åt både riksdagen och rosenbad:

Reporäntan är dock inte det bästa verktyget för att hantera svenska folkets skuldsättning. Men det är ett verktyg som Riksbanken har och vars olika effekter jag och mina kolleger måste ta hänsyn till. Ju mindre som görs på annat håll för att minska riskerna med hög skuldsättning, desto mer faller på penningpolitiken. I dag finns ju få andra verktyg som kan användas för att effektivt hantera de här riskerna.

För den som inte läser politiksvenska framstår detta nog som ganska vagt och ”harmlöst”. Men faktum är att Ingves här uttrycker en oro för att man (1) förlitar sig på Riksbankens mycket trubbiga verktyg och (2) att inget annat görs. Förvisso, skriver han, finns ”få andra verktyg” att ”effektivt hantera” riskerna av svenskarnas skuldsättning – men det är i sig också en känga åt de styrande politikerna (som inte agerat för att ens kunna hanter riskerna).

Med andra ord: mycket intressant!

Lika intressant är det faktum att Ingves här uttrycker en oro för de framställda kraven på att sänka räntan ytterligare. Han manar till besinning och pekar – utan tvekan med rätten på sin sida – på riskerna med en sådan politik. Problemet med hans resonemang är att det är helt och fullt fast i ett keynesianskt (dvs felaktigt) resonemang där låg ränta innebär ”stimulans”.

Men det intressanta i sammanhanget är att Ingves faktiskt identifierar klara risker med sådan ”stimulans” vad gäller skuldsättning och därmed en grundläggande skörhet (läs: ohållbarhet) i ekonomin. Så han väger faktiskt den långsiktiga effekten av en låg ränta (som vi österrikare skulle göra) med den [förvisso påhittade] kortsiktiga stimulansen av densamma.

Dessvärre diskuterar Ingves, precis som så många andra, ekonomisk utveckling och tillväxt i termer av konsumtion – och, än värre, spenderingar: ”Med mindre kvar i plånboken köper hushållen mindre, efterfrågan i ekonomin minskar och företag tvingas säga upp anställda.” Det är förvisso sant att efterfrågan minskar och därmed att företag inte kan bibehålla personal (eller fortsätta verksamheten) om alla har ”mindre kvar i plånboken”. Men det egentliga problemet är att konsumtionen från början är stimulerad (genom det Mises kallade ”Umlaufsmittel”) och därmed ligger långt över sin equilibriumnivå – och den har gjort så under lång tid; den måste alltså falla till en rimlig nivå utan ytterligare (och ökande) stimulanser.

Är det inte underligt hur ekonomer som fokuserar så stenhårt på balanser och equilibrium vägrar att ta hänsyn till sentida utveckling och hur detta kan ha påverkat vår nuvarande position? Om vi verkligen var i equilibrium tidigare så måste vi vara i överkonsumtionens disequilibrium idag; eller tvärtom – om vi är i equilibrium idag kan vi inte ha varit i equilibrium tidigare. Modern nationalekonomi bär tydliga tecken på religion i det att utgångspunkten är equilibrium och därmed leder förändringar bara till nya equilibrium – och därmed undviker man helt problematiken kring förändringar, dynamik och tendenser.

Ingves går inte in på detta, men han lämnar spår av det ramverk han utgår ifrån. Det är givetvis inte österrikisk ekonomisk teori utan den vanliga makroekonomiska smörjan. Men det är intressant att man nu i monetär praktik (liksom teori) identifierar de problem som Mises skrev om redan 1911.

1 kommentarer till ”Riksbankschefen om räntan

  • I den eviga debatten om huruvida de är stupid or evil, så måste man i min erfarenhet konstatera att höga chefer inom statlig (och EU) förvaltning inte är mycket av någotdera. Men de styr likafullt Titanic mot isberget, det är ju deras professionalitet och uppdrag att göra så. Hur kan Stefan Ingves säga att låg ränta är farligt, och ändå ha en ränta på 1.25%? Jag tycker att detta tyder på att slutet är nära. Pratet vänder sig (men inte besluten) så att det håller en stund till.

    Nåväl. Jag måste säga att vår centralbankschef är en av de bästa i västvärlden. Liksom vår finansminister är en av de bästa i Europa. (Allt är relativt, som det heter). Mitt betyg på dem lyder: ”Fruktansvärt uruselt, med katastroftillägg!” Men det är ju bättre än sämst i klassen.

    Kommunala byråkrater är däremot genomgående stupid, och politiker är genomgående bådadera, vilket faktiskt delvis minskar deras skadeverkning…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *