Varför det är omöjligt att konkurrensutsätta offentliga verksamheter

Per Lindvall skriver idag (17/10) i SvD Näringsliv att

Debatten och diskussionen om möjligheterna för företag i den skattefinansierade välfärds- och sjukvårdssektorn har hamnat lite snett.

I detta omdöme får vi betrakta Lindvall som lite väl generös. Snarare än att säga att debatten har “hamnat lite snett” skulle en mer korrekt beskrivning nog vara att det är den debatterade frågeställningen som i sig är sned och märklig, eftersom den förvirrar mer än den tydliggör. Det som i huvudsak skapar förvirring är användningen av felaktiga begrepp och antaganden. Låt mig illustrera.

De borgliga partierna säger sig företräda idén att “det är positivt med konkurrens i välfärden eftersom det höjer kvaliteten”. Och javisst, konkurrens är den bästa garanten för kvalitet och därmed också en förutsättning för vår välfärd. Problemet är bara att ord och förd politik är två skilda saker. Som journalisten Gustav Olivecrona skrev: “man gör klokt i att inte fästa sig så mycket vid vad de [politiker] säger utan mera se till vad de gör.”[1]

Först och främst, vad är konkurrens? Den neoklassiska syntesen inom nationalekonomi framhäver som bekant att “perfekt konkurrens” är ett tillstånd där alla företag säljer identiska varor till exakt samma priser. Med andra ord skulle konkurrensens innersta väsen bestå i omöjligheten att använda potentiella konkurrensmedel – d.v.s. i omöjligheten att konkurrera. Men att definiera konkurrens som ett tillstånd där företagen inte får konkurrera med varandra är uppenbart absurt. Verklig konkurrens handlar istället om friheten att utöva entreprenörskap, med andra ord att det ska vara fritt fram för vem som helst att starta upp och bedriva en verksamhet.

Frågan om huruvida en verksamhet skall bedrivas i offentlig regi av kommuner eller i privat regi av ett flertal aktörer genom offentlig upphandling missar därför målet, eftersom båda alternativen består i monopolistisk produktion. I båda fallen uppstår kalkylproblemet, varpå resursslöseri och ekonomiskt kaos följer. Kritikerna från vänstern tror att man löser problemet genom att förbjuda vinster och återgå till klassisk socialism á la Karl Marx. Alliansen tror att man löser problemet genom att sprida monopolprivilegierna till fler aktörer och skapa en slags pseudomarknad á la Oscar Lange.

Om man lyckas definiera konkurrens som avsaknad av konkurrens och välfärd som det som omöjliggör välfärd så är det inte konstigt att en del journalisters analyser av frågan haltar. Ett exempel i högen är dagens kolumn av redan nämnde Per Lindvall. Han brottas med att förklara vårdföretagens överavkastning, de stora goodwillposter som återfinns i samma bolags balansräkningar samt den uppmärksammade SNS-rapport som drar slutsatsen att det inte går att påvisa att vården bedrivs effektivare eller bättre i privat än i offentlig regi. Alla dessa faktorer förklaras av monopolprivilegierna: i avsaknad av konkurrens anpassas avkastningsnivåerna inte till den riskjusterade räntan, riskkapitalister är beredda att betala höga premier utöver företagens fysiska nettotillgångar för att komma åt monopolrättigheterna och kvaliteten avviker inte nämnvärt i det ena eller det andra fallet, eftersom kalkylproblemet uppstår oberoende vem som äger och kontrollerar verksamheten. Utan adekvat ekonomisk teori kan Lindvall emellertid inte identifiera vare sig problemet (monopol) eller lösningen (verklig konkurrens), utan tvingas retirera till lite godtyckliga moralsalvor:

I sitt byggande av värden har vårdbolagen glömt att göra rätt, inte minst att göra rätt för sig.

Problem: vårdbolagen har varit elaka och giriga. Lösning: de måste “göra rätt för sig”. Den underliggande ekonomiska problematiken – att all offentlig verksamhet är oförenlig med konkurrens – berörs därmed inte.

Så länge diskussionen inte förankras i mer realistisk ekonomisk teori så kommer journalister, analytiker och bedömare att fortsätta slåss med väderkvarnar.

 

[1] Olivecrona 1984. Spekulanterna, s. 54. Stockholm, Wahlström & Widstrand.

Dela för frihetens skull

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *