Maria Ludvigsson och Björnen

Maria Ludvigsson skriver på SvD:s ledarblogg med anledning av Ratios 10-årsjubileum. Det finns all anledning att fira Ratio, som gör en hel del bra grejor. Det är dessutom ett näste för österrikare av allehanda kulörer. Ludvigsson diskuterar dock talarna på evenemanget och ”fil dr Nalle [Björn] Wahlroos” som skrivit en bok som Ludvigsson tydligen tycker är rätt så maffig, om inte magnifik. Det är möjligt att den är bra, men tack vare länken till förlaget behöver vi inte lita till Ludvigssons omdöme – vi kan läsa delar av den själva.

Dessvärre kommer man inte längre än ett par sidor (bokstavligt talat) innan man som österrikare måste göra paus för att först himla med ögonen eller sedan dunka huvudet i väggen i ren frustration. Uppenbarligen har denna ”nalle” lång erfarenhet av diverse ekonomiska kriser, vilket han tar som intäkt för att han ”vet” att… Milton Friedman (och Anna Schwarz) hade rätt. Och dessutom att Keynes hade helt fel (trots att, som någon sa, vi alla är keynesianer). Utgångspunkten i resonemanget är följande:

Det globala finanssystemet och marknadsekonomin, som i likhet med varje konkurrenssystem innehåller viss friktion, kommer alltid och oundvikligen uppvisa cykliska variationer i produktionen. En av dessa relativt milda nedgångar 1929-1930 omvandlades till den stora depressionen genom en grundligt feltänkt penningpolitik, som fick praktiskt taget hela USA:s finanssystem att bryta samman under de följande åren.

Hur ska man då lösa problemet när marknaden som vanligt slår knut på sig själv? (Notera att detta antagande är gjort av en marknadsförespråkare!) Jo, allting kan lösas av ett penningpolitiskt alexanderhugg:

Vad Bernanke hävdar i sitt akademiska arbete är att om man lyckas hålla kreditgivningen igång genom att 1) injicera tillräcklig likviditet i penning- och kapitalmarknaderna och 2) hålla kreditkanalerna och den finansiella förmedlingen öppna … har man goda möjligheter att undvika 1930-talets katastrof.

Se där! Keynes är som bortflugen. Eller…? Men vi hade i alla fall rejält med tur, för:

Genom en märklig lyckträff befann sig Bernanke 2008 i den unika positionen att kunna bevisa sitt påstående. Det gjorde han också, och han fick därmed de flesta av sina kritiker, från Paul Krugman till Nouriel Roubini, att stå där med skammen.

Öh…? Paul Krugman är inte skamsen – han är bara lite sur för han ville ha ännu mer av samma sak, men det blev det inte. Och om Bernanke nu bevisat något så borde väl krisen vara över och bekymren som bortblåsta? Det är nog få som skulle beskriva dagsläget på sådant sätt.

Men låt oss använda analogins kraft att försöka identifiera vad denna nallebjörn (likt så många andra) gör fel. Tänk er att ekonomin är en patient och att Bernanke (eller, för den delen, Milton eller ”Nalle”) är läkaren som ska bota patienten. Patienten har yrsel, huvudvärk och mår helt enkelt djävligt dåligt – och han luktar visst sprit också.

Det är förvisso inte alls relevant i sammanhanget (om man får tro sådana här läkare) men det verkar som att han har festat hela natten. Det är liksom bara så att alla ”kommer alltid och oundvikligen uppvisa cykliska variationer” i hälsan och det är därmed bara normalt att vara bakis lite då och då. Det finns inga egentliga orsaker till att man blir bakis – det bara händer eftersom livet inte är friktionsfritt. Det är fullt normalt.

Men man får akta sig för att hantera bakfyllan på fel sätt. Läkaren ordinerar således omedelbar och voluminös konsumtion av champagne; det är viktigt att hålla flaskorna öppna och dricka dem på löpande band så att man inte får ont i huvudet och känner sig hängig – för det är ju inte bra. Om man fortsätter dricka så kan man fortsätta att dansa, för – som Magnus Uggla sa – ”livet är en fest”.

Som österrikare är ju problemet givet: snubben har supit för mycket. Bakfyllan är varken naturlig eller en ”oundviklig” ”cyklisk variation” i en människas hälsa. Och den kan inte botas med mer alkohol.

Man måste fråga sig vad är det med makroekonomer och deras ovilja till att se orsaker till svängningarna och inte bara dess konsekvenser? Det är nog en väldig tur att inte ekonomer extraknäcker som läkare.

Dela för frihetens skull

7 reaktioner på ”Maria Ludvigsson och Björnen”

  1. Profilbild

    Jag har faktiskt läst HELA boken och har för avsikt att skriva en recension av den i Åbo Underrättelser. Du får gärna låna den om du vill, Per 😀

    Överlag tyckte jag väldigt mycket om boken, Nalle skrev den med professorshatten på och det fanns en massa intressant historia i den. Däremot märker man att han är bankir. Det SKA finnas en centralbank, slår han bland annat fast. Och jag erkänner villigt att jag också blev illamående när jag läste de första sidorna, men det blev mycket bättre sedan när han talade om annat.

    Det är nämligen bara här och där som han går bort sig i penningteori, mest pratar han om andra saker. Ett genomgående tema är vikten av privat äganderätt och skyddet för denna, något som man som rothbardian givetvis uppskattar. Han citerar både Mises och Hayek några gånger och refererar till och med till Hoppes ”Democracy”, vilket sannerligen inte hör till vanligheterna…

  2. Profilbild

    Maria är nog den mest libertarianske skribenten vid någon svensk större massmedia, och det är inte bara då och då, såsom andra journalister ibland kan överraska, utan hon är konsekvent vilket tyder på genomtänkt medvetenhet. Men hon har inte bevisat att hon känner till österrikisk ekonomi. Det är i alla fall roligt att folk hittar andra vägar till sunda värderingar.

    (Att man får baksmälla av sånt som kräftor och surströmming känner jag ju till, men att 60%:igt vatten skulle kunna vara en orsak, det var en nyhet!)

  3. Profilbild

    Nja…för oss som var med på den tiden när livet var en fest känns nog Nationalteatern mer relevant än gossen Uggla.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *