Ekonomisk analys kan inte bortse från alternativkostnaden

Lars Ljungqvist vid Handelshögskolan i Stockholm och nobelpristagaren Thomas J Sargent skriver på DN Debatt (7 oktober) om att det finns välfärdsvinster att göra genom att nyttja långtidsarbetslösa i den offentliga vården: ”Låt deltagarna i fas 3 arbeta inom vårdsektorn”. Detta är ett argument som ofta förs fram i den politiska debatten, men som kommer med enorma problem om man anammar ett ekonomiskt perspektiv. Ljungkvist och Sargent verkar emellertid helt oförstående för den vetenskap de representerar.

De skriver:

Ekonomisk teori ger stöd för sådana aktiveringskrav [fas 3 i jobb- och utvecklingsgarantin] som ökar med arbetslöshets­periodens längd, men det finns inget skäl för att utesluta riktiga arbetsuppgifter som aktiveringsform, utan tvärtom.

Det är en oerhört enögd syn på vad ekonomisk teori ”ger stöd för”. Förvisso finns effektivitetsvinster om man nyttjar arbetskraft på bättre sätt när man ändå betalar för den (som i fallet arbetslöshetsstöd). Men ekonomisk teori handlar i grund och botten om att förstå alternativkostnaden för de val man gör.

Vad är alternativkostnaden?

Genom att se till alternativkostnaden kan man ekonomiskt bestämma huruvida de medel man vill välja är förenliga med de mål man har. Det är här Ljungqvist och Sargent verkar gå vilse. De skriver:

Sverige har ett gyllene tillfälle att förbättra välfärden för ett stort antal människor och samtidigt göra betydande besparingar för staten. Vårt reformförslag är enkelt; låt deltagarna i ­fas 3 välja huruvida de önskar fortsätta med nuvarande aktiveringsform eller i stället få utföra meningsfulla uppgifter inom offentligt finansierad vård och omsorg av människor och av miljön.

Det är skrämmande att se sådant resonemang från erfarna och ”ledande” nationalekonomer. Förvisso hänvisar de till en forskningsrapport av SNS och NBER, men argumentet i artikeln bottnar helt och fullt i tre punkter. Låt oss se på dem var och en för sig:

1. Forskningen visar entydigt att ju mer aktivering liknar reguljära arbeten, desto större är chanserna för de arbetslösa att slutligen finna reguljär anställning.

Alltså: arbetsträning ger jobb. Att arbetsträning – allt annat lika – ökar chansen för en individ att finna anställning är ju varken konstigt eller oförutsett. Men detta är inte ett ekonomiskt resonemang – vi saknar fortfarande en diskussion om alternativkostnaden – utan ett (till synes empiriskt) konstaterande. Det verkligt viktiga ur ekonomisk synvinkel är dock vad kostnaden för denna arbetsträning är samt, än viktigare, vilka alternativen är.

2. Välfärdsjobb blir ett betydande resurstillskott till den gemensamma välfärden – som ett stöd för den reguljära personalen som vårdar barn, åldringar och andra behövande såväl som miljön i exempelvis återvinningsarbete. Rent praktiskt skulle både privata och offentliga aktörer i denna avgränsade verksamhet erbjudas samma möjlighet att aktivera arbetslösa som en andel av deras reguljärt anställda personal.

Också denna punkt är ganska uppenbar: om man lägger till arbetskraft som redan är betald till en verksamhet så innebär det ett ”resurstillskott”. Detta gäller ju överallt: om vi tog alla som sitter i fängelse och lät dem arbeta inom äldreomsorgen och betalar dem på samma sätt som när de sitter på kåken skulle äldreomsorgen få ett ”resurstillskott”. Och detsamma gäller om man ser till att alla som går på semester ägnar två veckor av denna till att plocka sopor i svenska stadsparker.

Men återigen: vad är alternativkostnaden? 

3. Staten sparar in ersättningen till nuvarande anordnare av aktivering i fas 3, vilken uppgår till 5.000 kronor per månad och deltagare. Medan välfärdsjobben tordes välkomnas som en extra resurs i nämnda verksamhet, så måste staten sätta av tillräckliga medel för en effektiv administration av dessa.

Punkt nummer tre är egentligen onödig, för den säger samma sak som punkt nummer två ovan. Om man tar pengar från samma ställe men flyttar effekten från A till B så blir det ett resurstillskott i B utan att kostnaden (räknad i rena pengar) blir större (för B). Och så länge A inte har något egentligt värde (som t ex planlös sysselsättning) så framstår det som ett över hela taget ökat resursutnyttjande.

Men vilken är den ekonomiska kostnaden? Nationalekonomi handlar inte om att räkna kronor och ören i den statliga budgeten, utan om att se till alternativkostnaden – både räknat i pengar och som resursutnyttjande och i resultat av olika val. Ljungqvist och Sargent får det att framstå som att det finns en trave pengar att plocka hem utan att det finns någon alternativkostnad (vilket motsäger i stort sett all ekonomisk teori). Detta är förstås inte sant.

Felaktiga utgångspunkter

För det första verkar Ljungqvist och Sargent utgå ifrån att det är resursbrist i vården och att denna inte har några egentliga orsaker annat än att man ”inte har råd”. Om man istället ser till ekonomisk teori så blir det ganska tydligt att offentlig verksamhet lider under det kalkyleringsproblem som diskuterades livligt inom nationalekonomi på 1920- och 1930-talen – det inte finns en marknadsvärdering av det som produceras där. Vi kan helt enkelt inte veta om resurserna utnyttjas effektivt – det finns ingen återföringsmekanism så det går inte att fastställa huruvida ett beslut är bra eller dåligt.

Samtidigt vet vi av erfarenhet (dvs empiriskt) samt av ekonomisk teori att verksamheter som inte utsätts för konkurrens sällan är särdeles effektiva. Att monopol är ineffektiva (både vad gäller produktion, innovationsanammande och kundnytta) är välkänt och borde inte vara en överraskning för Ljungqvist och Sargent. Ändå verkar det som att de utgår ifrån att vården (dvs ”välfärden”) lider av resursbrist, inte att den nyttjar tillgängliga resurser på ett ineffektivt sätt. Det är ett konstigt antagande.

Att tillföra resurser till ineffektiva verksamheter är inte nödvändigtvis en förbättring (i betydelsen ökat resursutnyttjande eller effektivitet). Det är snarare tvärtom: ökad kapitalkonsumtion.

För det andra finns inget resonemang kring konsekvenserna av förslaget. Artikeln innehåller förvisso ett kortfattat omnämnande av undanträngningseffekter, men hur många verkliga, framtida arbetstillfällen i vården kommer helt enkelt aldrig att framkomma om man låter arbetslösa ”arbetsträna” och betalas med medel som ligger utanför vårdens budget? Och på lite sikt – hur många verkliga vårdjobb kommer inte att helt sonika försvinna för att vården kan få tag på arbetskraften till vad som framgår som monetär nollkostnad? Men man hävdar att ett sådant resonemang är en fantasi (!):

[en] kritik är att långtidsarbetslösa som utför riktiga arbetsuppgifter tränger undan reguljär sysselsättning, men detta får varken stöd i ekonomisk teori som nämnts ovan eller i tidigare erfarenheter. Exempelvis ökade inte arbetslösheten efter det stora inträdet av kvinnor på den svenska arbetsmarknaden under 1970- och 1980-talet.

Att detta inte skulle ha något stöd i ekonomisk teori är ett rent påhitt utan någon som helst grund; vi kan bara spekulera i varför man gör ett sådant konstigt uttalande – det är klart under författarnas värdighet att hävda något så uppåt väggarna knasigt. Att det inte har något stöd i ”tidigare erfarenheter” (dvs empiriska studier) är likaledes konstigt, inte minst med tanke på att exemplet inte har någon relevans för förslaget. Att tillgången på arbetskraft ökar är inte detsamma som att flytta arbetskraft med en försörjning till ny sysselsättning med samma försörjning. Ökad arbetskraftstillgång leder till ökad arbetsdelning genom specialisering (se t ex behovet på dagis när kvinnor började arbeta!), men att låta arbetslösa arbetsträna på sjukhus är knappast samma sak. Att empiriska studier (vilka dessa är nämns dock inte) inte finner stöd för undanträngningseffekter har att göra med att man i dessa inte beaktat samma hörnsten i ekonomisk teori som som Ljungqvist och Sargent låtsas inte finns: alternativkostnaden.

Ekonomisk teori handlar inte om att jämföra den empiriska situationen i nuet med den empiriska situationen i en viss framtid, utan om att jämföra olika situationer i antingen nuet eller framtiden. Med andra ord: nationalekonomi studerar effekterna av ett visst agerande på en framtida situation – man jämför skillnaderna mellan situationen under dessa effekter med hur det sett ut om man agerat annorlunda. Alltså, ur nationalekonomiskt perspektiv måste Ljungqvist och Sargents förslag först och främst analyseras med hjälp av alternativkostnaden.

Ekonomiskt förslag utan ekonomisk analys

Problemet är att artikeln inte ser till någon alternativkostnad, utan författarna talar endast om hur staten i nuet kan ”få mer” för de pengar som finns budgeterade. Men förslaget framställs utan att man ser till dess konsekvenser eller vad det kan få för resultat på lite sikt – och utan en diskussion som liknar ekonomisk analys (även om man hävdar att man förlitar sig på ekonomisk teori). Den ekonomiska analysen är med andra ord haltande – om inte enögd.

Nationalekonomi som värdefri vetenskap handlar om att analysera ändamålsenlighet, dvs huruvida ageranden får den effekt de är tänkta att få. Ekonomisk analys är här oerhört kraftfull i och med att den med hjälp av fastställda ekonomiska lagar (som för övrigt är deduktiva, vilket vi lär alla studenter redan i grundkursen) kan i förväg fastslå huruvida ett förslag är ändamålsenligt eller om det leder till oavsiktliga konsekvenser.

Frågan är då vad målet är för Ljungqvist och Sargent. Det kan inte vara en strävan efter ekonomisk effektivitet (den vanliga nationalekonomiska utgångspunkten) eller minskad arbetslöshet (politikens uttalade mål). För resultatet skulle av allt att döma bli sämre (ur ändamålsenlighetssynpunkt) i bägge fallen jämfört med utgångsläget. Författarna avfärdar undanträngningseffekter (dvs alternativkostnaden) som irrelevanta och diskuterar inte heller de incitament som föreligger inom den offentliga sektorn – eller hur förslaget förändrar incitamentsstrukturen.

Istället skriver de att deras ”förslag om välfärdsjobb är baserat på ekonomiska principer och sunt förnuft”. Men att hävda en sak är inte detsamma som att göra det. Uttalandet är av samma natur som författarnas analys: det utges för att vara en sak, men verkar egentligen vara något helt annat. Faktum är att de struntar i både ekonomisk teori och sunt förnuft.

Alternativkostnaden är A och O för ekonomisk analys – den utgör en central del av såväl ekonomiskt tänkande som av grundkursen i nationalekonomi. Men dessa ”ledande nationalekonomer”, som utan tvekan har en mängd fjädrar i sina ekonomiska hattar, verkar missa detta grundläggande ekonomiska koncept. Det är oerhört sorgligt, för att inte tala om besvärande. De borde veta så mycket bättre.

6 kommentarer till ”Ekonomisk analys kan inte bortse från alternativkostnaden

  • Bra avspisning!
    Orkar du försöka få in en artigt artikulerad replikartikel i DN? (Chanserna för publicering är ju mycket små)

    Det där pajaspackets apkonster ska kläs av offentligt. Annars kommer de naiva ointresserade rutinmässigt att hänvisa till dem i termer av ”forskning visar att…”
    (Precis såsom jag själv gör med t.ex. medicin, som jag inte vet nånting om och inte är intresserad av, men jag läste att nån skrev att… och han hade t.o.m. medalj så det måste vara sant.)

    Nationalekonomer utgår från en teori som bygger på uppenbart falska antaganden, hittar på nånting trassligt övermatematiserat däremellan, och drar sen revolutionerande slutsatser av typen: ”Om man arbetar som personlig assistent så blir man bättre på det”. Som underlag för sin policyrekommendation om att höjsänka avdragsbidraget med noll komma procent.

    Jag tycker f.ö. att *de* ska ”sysselsättas” med hatt-tillverkning istället. Är det min tur att bestämma nu?

    När man är sjuk och skör, vad är då värdet av att få en motvillig vårdare i sitt hem? En person som av goda skäl valt att inte bli vårdare, och som arbetsgivare i branschen av goda skäl valt att inte anställa som vårdare. Typ för att han hatar sjuka människor, eller nåt. Eller har deras räkneteori förenklat bort den lilla detaljen?
    ”Ett person, ett dag, ett grop grävt, returslag på bordsräknaren, nästa!”

    Keynes grävda och återifyllda gropar i skogen är gravar.

    Alternativkostnaden anses av detta sällskap för övrigt vara att alla sitter och gör ingenting, tills smarta styrande nationalekonomer ”sysselsätter” folk genom att gräva ned dem i Keynes gropar, där de ligger för evigt, räknade, stämplade och klara, avförda från den bokförda arbetslöshetsstatistiken. Problem solved.

  • För att förstå en ekonomi så måste man förstå det som inte hänt, det ohända, det overkliga, ovarelsen, det ovalda alternativet, beslutet. Vetenskapen om mänsklig handling är vetenskapen om vad människor inte gör. Det skiljer ekonomisk vetenskap från naturvetenskap, som tvärtom beskriver det där som ligger här överallt och dröjer i evig oändlighet. Och det återstår för mänskligheten att överbrygga denna klyfta. Poletten har verkligen svårt att trilla ned.

    Ludwig von Mises kommer även tusen år från nu att gå till historien som en av de stora banbrytarna. Men mycket återstår att göra.

  • ”Vi har skickat ut en pressrelease till DN och diverse andra dagstidningar, dock än så länge utan resultat.”

    Jajaja, men man måste ju pusha hårt där det tar!
    Ring redaktören på kvällen, typ.
    (Nä, jag gör det ju inte heller, så jag klagar inte, bara påpekar)

    Faktiskt undrar jag om man inte kunde göra en framgångsrik grej av sånt som anti-DN, anti-SVT, anti-kvällstidning. En sajt där alla ilsket missnöjda undersåtar får avreagera sig på det så kallade ”nyhets”flödet. De ser TV-debatten eller läser DN-online, sen går de inte på anti-sajten och avreagerar sig på tangentbordet. Det borde väl ge en del google ads att erbjuda den tjänsten?

  • Visst är det så, Egensinnig – om man vill få medialt genomslag måste man ringa redaktören samt redan vara känd. Men vi kan knappast konkurrera med alla PR-firmor som får någon tusenlapp i timmen för sådant arbete. Så vi får hoppas att det finns någon redaktör lite här och var som anser att detta är intressant nog. Inte minst bland mindre och lokala tidningar finns brist på material, medan t ex DN Debatt har enorm hybris och tror på något sätt att de är världsledande (så ”behöver” inte tala med oss).

  • Det ser ut som att även nobelpristagare skriver lismande artiklar som de vet är fulla av fel. Detta enbart för att tillfredsställa makthavarna. Inget har alltså förändrats på 700 år.
    http://medeltiden.kalmarlansmuseum.se/niva3/1-8-4.phtml?userid=0

    Intressant teori att istället för att ha fri lönesättning som regulerar alokering av arbetskraften, så har man en fast lönesättning och ska slussa tillbaka alla som inte når upp till kravet som gratis arbetskraft till arbetsgivarna.

    Den gratis arbetskraften kommer naturligtvis behandlas som en gratis resurs, dvs som skräp som man kan gödslas på vad som helst.

    Allt detta för att dölja de skadliga biverkningarna av kollektiv-avtalen.

    Mvh
    PerKQ

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *