Om “kvantitativa lättnader”: inga skulder varar i evighet

Inledning

Det verkar som att Ben Bernanke har uppmärksammat Göran Greiders krav på en våg av inflation. Som de flesta redan känner till har Fed nyligen aviserat en tredje omgång av “kvantitativa lättnader” (ofta med den kortare benämningen “QE3”). “Kvantitativa lättnader” är som bekant är ett teknokratiskt kodord för injektioner av nya betalningsmedel i ekonomin. Denna artikel undersöker motiven till och reder ut konsekvenserna av QE3 och de stödköpspaket som centralbanker, och i synnerhet amerikanska Federal Reserve, har lanserat under den utdragna recession som härjar våra samhällen.

QE3:s politiska aspekter

Varför kommer QE3 just nu? Låt oss först och främst inte ta den gängse hypotesen om centralbankers politiska “oberoende” för given. Centralbanker uppstod historiskt sett till följd av kungars och regeringars outtröttliga törst efter nya finansieringsmetoder, under förevändningen att insättarnas position – på grund av av risken för bankrusningar [1] – ibland nödvändiggör myndigheternas ingripanden i syftet att säkra ett stabilt kreditväsende. Men den intima kopplingen mellan politisk makt och penningmonopol är långt ifrån enbart historisk. I Sverige tillsätter riksdagen riksbanksfullmäktige som i sin tur utser den direktion som som bestämmer styrräntorna. Vidare är centralbankerna – förutom att vara “bankernas bank” – statens bank som tillför statskassan likviditet genom både kortfristiga och långfristiga krediter vid behov, utöver de ägarvinster som uppstår till följd av centralbankernas räntefria finansieringsmöjligheter.

Låt oss heller inte ha några illusioner om att politiker huvudsakligen representerar och svarar inför ekonomiska särintressen och inte inför allmänheten i stort. Vad som kännetecknar politiker är att de verkar i en bransch som går ut på att köpa röster med andras tillgångar. Dessa tillgångar kan överföras till särintresset genom direkta subventioner eller genom legislativa åtgärder som gynnar påtryckningsgruppen på andras bekostnad.

Till saken hör att det i år är valår i USA. En inte alltför paranoid hypotes är att de  kvantitativa lättnaderna är ett slags smörjmedel för de ekonomiska aktörer som har inflytande över det politiska spelet. Statens inhemska kreditgivare, banker och andra stora finansinstitut, fackföreningar och det militärindustriella komplexet är några av de aktörer som tenderar att befinna sig nära den amerikanska centralbankens sedelpressar. Särintressena kan ta del av de nya betalningsmedlen och spendera dem långt innan den vanliga medborgaren hinner uppmärksamma att priserna på tillgångar, varor och tjänster stiger, varpå gemene mans köpkraft faller i reala termer. Inflationen är extra skadlig för grupper som i hög grad lever av fasta inkomster, exempelvis låginkomsttagare och bidragsberoende. Så långt kan vi konstatera att de “vågor av inflation” som Göran Greider och många andra förespråkar troligtvis är den mest regressiva formen av beskattning som går att tänka sig. Centralbankers “stödköp” är ett typexempel på hur statligt tvång och centralplanering koncentrerar samhällets resurser i ett fåtal händer och i praktiken omöjliggör mobilitet mellan samhällsklasserna.

QE3:s ekonomiska aspekter

Andreas Cervenka har rätt i att centralbanker inte kan trolla. Fed pumpar knappast längre in nya betalningsmedel i systemet för att förbättra de makroekonomiska utsikterna. Bernanke har troligtvis bättre tillgång till ekonomisk statistik än någon annan amerikan, och han borde känna till att skuldernas marginalproduktivitet, mätt som förändringen av BNP per ny tillförd dollar i skulder, har varit negativ i flera år. Ökade skuldnivåer i ekonomin skulle alltså bara orsaka ytterligare produktionsbortfall.

Att konjunkturen sedan länge är frusen i recession beror på att den privata sektorn inte har några önskemål om att skuldsätta sig ännu mer. Centralbanker kan smörja banksystemet med reserver, men de kan inte tvinga allmänheten att låna och de kan inte tvinga bankerna att låna ut. Penningpolitikens enda effekt i detta skede är att minska incitamenten för bankerna att skala ner sina balansräkningar. Fed kan inte tvinga bankerna att öka sin belåning, men i och med att den förda penningpolitiken minskar bankernas likviditetsrisker så hindrar den icke desto mindre bankerna från att ta upp underliggande kreditförluster och göra nödvändiga nedskrivningar av tillgångar. Den ser också till att icke-livskraftiga företag hålls igång och att boomens felinvesteringar cementeras. Och jobben? Jo, en del jobb “räddas” när status quo upprätthålls, men vad hjälper det om de inte tillför något värde? Vad som behövs är inte arbetstillfällen, utan ekonomisk försvarbara arbetstillfällen. USA har nu hamnat i samma läge som Japan, som har haft två decennier av kontinuerliga stimulanser och följaktligen också två decennier av ekonomisk stagnation.

Marknadskrafternas naturliga svar på överbelåningen och alla de finansiella luftslott som inflationen har skapat är deflation. För den som fortfarande vidhåller hypotesen att Feds “kvantitativa lättnader” är till för att stimulera ekonomin (genom att driva upp inflationen) kan man bara konstatera: i så fall skjuter sig Bernanke och hans vänner sig själva i foten. I en värld med statligt kontrollerad fiatvaluta har alla omloppstillgångar (det vi i vardagligt tal kallar “pengar”) en motsvarighet på banksystemets skuldsida. När Fed och andra centralbanker köper statspapper eller bostadsobligationer tillförs marknaden nya anspråk på framtida betalningar som är omöjliga att fullgöra med stödhjulsekonomins produktionskapacitet. Stödköp idag nödvändiggör därför bara ännu större stödköp imorgon. Ur detta finns ingen utväg.

Nej, centralbanker kan inte trolla, inte ens lite. De kan heller inte skapa pengar i egentlig mening. Pengar är något som människor frivilligt använder som betalningsmedel på en marknad – den fria marknadens mest likvida vara. Och när människor får möjlighet att välja själva väljer de ett betalningsvärde med alternativa användningsområden, exempelvis guld. När Bernanke fick frågan av Ron Paul i en utfrågning varför Fed fortfarande äger guld svarade han att det handlar om ren “tradition”. Det stämmer inte. Det handlar snarare om likviditet.

Fed – och centralbanker i allmänhet – skapar inte likviditet ur tomma intet när man försöker “stimulera ekonomin”. Vad man gör är att skuldsätta sig kortsiktigt för att köpa tillgångar med längre löptider. Detta innebär att centralbanken själv blir mer illikvid. Anledningen till att centralbanker kan skuldsätta sig och köpa tillgångar även när den privata sektorn är i stort behov av kreditåtstramning är att dess åtaganden av tvång är lagligt betalningsmedel. Men ingen institution kan utvidga sin balansräkning för evigt, inte ens en centralbank. En alltmer illikvid centralbank är nämligen dåliga nyheter för valutans trovärdighet.

Inga skulder varar i evighet

I det långa loppet ger penningteori två scenarion för vad som kan hända i sviterna av en skuldkris av den magnitud som vi för närvarande genomlider. Det ena scenariot innebär att de ekonomiska aktörer som blivit insolventa till följd av inflationspolitiken tillåts gå under, vilket skulle orsaka kraftig deflation i form av en utbredd förstörelse av bankkredit. Det andra scenariot innebär att myndigheterna håller alla insolventa aktörer under armarna så att krediterna nominellt sett kan amorteras, men att centralbankens kreditvärdighet samtidigt kollapsar med hyperinflation som följd.

Problemet med det första scenariot är naturligtvis att många av de ekonomiska aktörer och institutioner som hålls vid liv med hjälp av centralbankernas interventioner representerar mäktiga särintressen. Givet att politik handlar om att köpa röster med hjälp av andras tillgångar skulle det innebära en stor förlust för makthavare att lämna dessa intressegrupper åt sina egna öden, speciellt under ett valår. Utifrån politikers egenintressen ter det sig därigenom som fullt logiskt för dem att driva på för fortsatta interventioner. En kollaps av valutasystemet utgör visserligen i längden kanske ett hot mot hela civilisationen, men eftersom det är omöjligt att förutsäga när en sådan härsmälta kan inträffa så förorsakar det politiska vinstintresset – som av naturliga skäl tenderar vara särskilt kortsiktigt i demokratiska stater – att beslut om att ta bort ekonomins stödhjul gärna skjuts upp. Den onda spiral av interventioner som därmed skapas för att överskyla ekonomins strukturella problem leder till att varje ny politisk regim står inför ännu obehagligare vägval än dess föregångare.

Eftersom vi lever i ett samhälle där marknaden inte får bjuda ut samhällets kanske viktigaste vara, det vill säga pengar, så är betalningsmedel alltid ekvivalent med cirkulerande skuldåtaganden – affärsbankers eller centralbankers. Men inga skulder varar i evighet. Frågan är bara vems kredit som kommer att dras in först.

Fotnoter

[1] Risken för bankrusningar är inte en inneboende egenskap i bankverksamhet som sådan, utan uppstår till följd av att banksystem kan vara utformade på sätt som medför betydande likviditetsrisker. Vi går emellertid inte in närmare på vilka specifika egenskaper som orsakar dessa likviditetsrisker i denna artikel.

2 kommentarer till ”Om “kvantitativa lättnader”: inga skulder varar i evighet

  • FED har försökt att utöka den privata sektorns upplåning genom att pumpa ut gigantiska mängder pengar till bankerna. Bankerna i sin tur har dock hållit inne med utlåning. Det är tur för annars skulle inflationen börja stiga; förmodligen oroväckande.

    Att en riktigt stor kris är på gång är lika säker som amen i kyrkan. Alla stora investerare köper guld och silver. Ett pris på guld runt 5.000 dollar för ett oz guld är inte otänkbart inom en snar framtid.

  • Bra artikel. Jag har köpt boken ”Pappers pengarnas kollaps” ska bli kul att läsa den. Det intressantaste med inflationen är att den drar ut pengar ur den produktiva skapande real ekonomin och för över pengar till den improduktiva
    och delvis parasiterande finans och statliga ekonomin.

    Det kommer bli intressant när dollarn kollapsar och asiens valutor snabbt dubblar sig i värde. Det medför att alla varor och tjänster kommer kosta det dubbla. Kanske inte så farligt om en soffa från ikea kostar 8000 kr istället för 4000 kr.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *