IB-affären: Åsiktsregistrering i gamla tider

Urspungligen publicerad i Nyliberalen 3-2008

Torsten Leander fick 1979 en anställning som snickare vid Marinmuseum i Karlskrona, men efter en kort tid fick han avsked eftersom SÄPO klassat honom som säkerhetsrisk. Det var i den registerkontroll som görs på alla som söker skyddsklassade tjänster som det visade sig att det fanns uppgifter om Leander i SÄPOs register.

I arton år driver Torsten Leander en enveten kamp mot den svenska staten för att få upprättelse. Eftersom akten om honom är hemligstämplad får han inte ens veta varför han anses vara en säkerhetsrisk.

När regeringen släpper akterna 1987 visar det sig att de uppgifter som stämplade honom som säkerhetsrisk är väldigt magra: På sextiotalet sålde han vid något tillfälle Vietnambulletinen, 1973 lämnade han in en ansökan om medlemskap i KFML och 1987 stod hans bil parkerad utanför en lokal där FIB/Kulturfront höll årsmöte. Att Torsten Leander var vänstersympatisör är otvivelaktigt, men att påstå att han ägnat sig åt någon samhällsomstörtande verksamhet är väl magstarkt. Intressant är också att ingen uppgift kommer från direkt spaning mot Torsten Leander – alla uppgifter om honom är överskottsinformation från annan spaning.

Till slut får Torsten Leander sin upprättelse i form av ett skadestånd från svenska staten. Hans fall blev också bidragande orsak till en ny parlamentarisk kommission som tillsattes för att granska säkerhetstjänsten. Det som gör Torsten Leander unik är hans långa kamp mot rättslösheten, men tyvärr är det det enda som är unikt med fallet Leander. I den 6 000 sidor långa rapport som Säkerhetstjänstkommissionen publicerade 2003 framkommer att SÄPO har ägnat sig åt en systematisk åsiktsregistrering.

Torsten Leander var inte ensam i SÄPOs register, som mest fanns det uppgifter om mer än 100 000 personer. Uppgifter som det inte fanns möjlighet att få prövade och som personerna oftast inte ens kände till fanns registrerade. För att få ett av de 400 000 skyddsklassade tjänsterna som finns i Sverige måste man gå igenom en särskild registerkontroll. Årligen görs ca 160 000 kontroller.

Svenska myndigheter har en lång tradition av att registrera sina medborgares åsikter. Det var Tage Erlanders lagbyråchef Ernst Leche som först kom med förslaget att inrätta en svensk säkerhetstjänst. Även om beslutet togs så dröjde det innan verksamheten kom igång. När tyskarna 1940 går in i Danmark och Norge blir det dock bråttom att få igång verksamheten. Säkerhetstjänsten blir direkt underställd regeringen och omfattas av en strikt sekretess; inte ens organisationens existens var offentlig.

Redan från början var säkerhetstjänstens uppdrag att övervaka hot mot rikets säkerhet, vilket man genomförde genom telefonavlyssning, brevöppning och spaning mot misstänkta personer. Genom ett särskilt uppdrag från regeringen upprättas också listor över personer som skall omhändertas vid ett krigsutbrott.

Efter andra världskriget var kritiken mot säkerhetstjänsten hård, vilket ledde till en omprövning av verksamheten. Säkerhetstjänsten bantades kraftigt och underordnades den statliga polisen. En kommission under ledning av Richard Sandler tillsattes för att granska verksamheten. Sandlerkommissionen fann att personer hade registrerats utan grund, bland annat fanns ett stort antal syndikalister registrerade trots att dessa rimligen inte hade någon sympati för någon av de krigförande makterna. Kommissionen kritiserade också regeringen för att ha hållit verksamheten hemlig, eftersom detta hotade rättsäkerheten för de som i hemlighet registrerats.

Omprövningen av säkerhetstjänsten blev däremot kortvarig. I kalla krigets spår växer det under 50-talet fram ett behov av att hålla koll på potentiella säkerhetsrisker. Syftet är inte enbart att “skydda Sveriges egna intressen” – för att få tillgång till amerikansk högteknologi ställs det krav på att man skall kunna skydda den från att hamna i Östeuropa. Tjänster som har tillgång till teknologin blir därför skyddsklassade.

Parallellt med SÄPOs verksamhet växer det också fram ett intresse för säkerhetstjänsten inom försvarsmakten. Militären är intresserad av säkerhetstjänsten som ett komplement till den egna underrättelsetjänsten. Genom att hålla koll på aktiviteten inom olika vänstergrupper hoppas man kunna få en tidig förvarning om ett eventuellt anfall från Sovjetunionen. Inom försvaret finns det också sedan tidigare en omfattande kritik mot SÄPOs sätt att sköta säkerhetstjänsten, eftersom man uppfattar att de är mer inriktade på brottsutredning än att klarlägga hotbilder. Det militära inrikesspionaget hamnar så småningom inom det som får namnet IB.

Redan tidigt finns ett nära samband mellan IB och socialdemokraterna, eftersom de har ett gemensamt intresse för att kartlägga ytterlighetsgrupper på vänsterkanten. På många orter har Socialdemokraternas dominans av fackföreningarna utmanats av SKP, vilket socialdemokratiska företrädare kämpar emot. Efter ett samförstånd med Socialdemokraternas försvarsminister Torsten Nilsson blir det fritt fram för IB att ta kontakt med personer inom partiet och facket som kan tänkas vara villiga att samarbeta.

Att åsiktsregistrering förekommer förnekas däremot officiellt. Genom Personkontrollkungörelsen förbjuder regeringen 1969 att personer registreras på grund av sina åsikter eller sin organisationstillhörighet. Men kungörelsen omfattar bara SÄPO, medan IB – vars existens ännu inte är känd – inte omfattas av förbudet.

Fyra år efter Personkontrollkungörelsen registrerar SÄPO att Torsten Leander har ansökt om medlemskap i KFML. Det är för övrigt samma år som IB-affären briserar genom Guillous och Bratts artiklar i FIB/Kulturfront. För att komma runt förbudet om åsiktsregistrering upprättar SÄPO arbetsanteckningar. Normalt lagras alla uppgifter i centralregistret, men genom att arbetsanteckningarna inte lagras i ett datasystem kan man registrera uppgifter på vagare grunder. Här fanns personer som inte hade någon formell tillhörighet till de organisationer som säkerhetspolisen skulle övervaka, men som i stället var suspekta för att de prenumererade på tidskrifter, hade bevistat FNL-möten eller var djurrättsaktivister.

Efter en läcka i media om att SÄPO ägnat sig åt olaglig åsiktsregistrering får justitiekansler Hans Stark i uppdrag att utreda saken. I den rapport som han lämnar 1990 framkommer att SÄPO inte har ägnat sig åt åsiktsregistrering, men i en hemlig bilaga till rapporten finns det bland annat exempel på att SÄPO registrerat prenumerationer på tidningar. SÄPO-chefen Mats Börjesson blev häpen över JK:s bristande reaktion, eftersom SÄPOs egna jurister dömt ut arbetsanteckningarna som grundlagsstridande.

För Säkerhetstjänstkommissionen berättade Börjesson att efter JKs granskning fortsatte åsiktsregistreringen som vanligt, eftersom SÄPO ansåg att de inte kunde sätta sig över den tolkning av lagen som JK gjort. Kommissionens slutsats är att de som satts att övervaka att SÄPO följde lagarna istället blev de som uppmuntrade och godkände den olagliga åsiktsregistreringen.

I den rapport som Säkerhetstjänstkommissionen lämnade 2003 framkom att åsiktsregistreringen fortsatt till 1998, då Registernämnden satte stopp för att lagra arbetsanteckningarna på data.

Det finns en historia av åsiktsregistrering från svenska myndigheter. Uppgifter som har samlats in har kunnat användas mot personer och dessutom spridits vidare till det statsbärande partiet. Att de kontrollorgan som vi haft inte heller klarat av sin uppgift att sätta stopp för direkta brott mot grundlagen visar hur bräckligt skyddet för integriteten är.

3 kommentarer till ”IB-affären: Åsiktsregistrering i gamla tider

  • När man kritiserar SÄPO så här bör man ju komma ihåg att det var ett annat politiskt klimat i världen under den här tiden, från 40 talet ändat till 60 talet, där man bedömde att kommunismen var ett stort hot och att Sveriges oberoende var hotat. Idag har vi väl insett att så inte var fallet, men den åsiktsregistrering som skedde var nog när den gjordes inte så kontroversiell, som den tycks idag med vår nya måttstock.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *