Smärtsam sanning

Jag är stor anhängare av Andreas Cervenka, kanske den enda tänkande ekonomijournalisten i Sverige som får utrymme i stormedia. I dagens SvD gör han ett tappert försök att beskriva vad räntan egentligen har för funktion. Beskrivningen är smått österrikisk. Det är faktiskt bristen av överensstämmelse med den österrikiska skolans uppfattning om ränta som avslöjar att Cervenka verkligen tänker själv i stället för att låta andra sköta den saken åt honom.

Enligt Cervenka har räntan funktionen att reglera när konsumenten använder sina pengar till just konsumtion. Nu eller i framtiden. Antingen köper man den fina varan, som man inte har pengar till, nu och måste alltså låna till konsumtionen. Eller så skjuter man upp köpet och sparar ihop pengarna. Kostnaden för att konsumera nu i stället för senare är priset på pengar, populärt kallat räntan. Genom att föra in den så ofta missade komponenten, tiden, i ekvationen får Cervenka räntan att bli begriplig för läsare som hittills missat den extremt viktiga detaljen.

Om Cervenka studerat Mises, Hayek, Rothbard eller andra österrikare (jag vet faktiskt inte hur tidigt räntan beskrevs inom skolan, upplys mig gärna) hade han insett att beskrivningen, riktig och viktig som den är, utelämnar en viktig aktör; entreprenören. Räntans funktion är att koordinera konsumtionsmönstret med produktionen av varor. Konsumenter som, på en fri marknad, skjuter upp sin konsumtion och alltså sparar pengar ökar ju samtidigt tillgången på just pengar som vara. Effekten, på en fri marknad, blir att priset (räntan) sjunker. Signalen till entreprenören är, på en fri marknad, omisskännlig; man bör satsa på långsiktiga projekt för att möta den kommande konsumtionen. (Det underlättas ju också av att det är billigare att låna.)

Det är rustad med denna insikt man förstår vilken förödande effekt centralstyrda räntor har på marknaden. Utan den fulla insikten får man, som Cervenka, lätt för sig att:

[Den rådande] konstruktion[en], som bygger på ett symbiotiskt förhållande mellan staten och bankerna, har fungerat som en stark motor för tillväxt.

I verkligheten har konstruktionen med fiatvalutor och centralstyrd ekonomi fungerat som en enorm hämsko på stabil och hållbar tillväxt. Man har bestulit marknaden på dess viktigaste instrument för att få produktion att möta konsumtion med någorlunda precision. I stället har man, med berått mod, lockat producenter att satsa på långsiktigt ohållbara projekt när mindre investeringsintensiva projekt för kortsiktigare avkastning varit det rätta. Och, vice versa, lurat marknadens konsumenter och producenter att satsa kortsiktigare när sparande (för konsumenten) och investeringar (för producenten) varit det klokaste. Resultatet blir en ekonomi som går i våldsamma vågor av osund uppgång följt av smärtsam nergång. Konjukturnedgången har en korrigerande funktion, där ohållbara projekt måste överges och de resurser som går att rädda flyttas över till verksamhet som har en chans att fungera. Centralplanerarna strör i stället salt i såren genom att försöka stimulera igång konjukturuppgången utan den nödvändiga korrektionen. Om man inte inser detta kan man lätt, som Cervenka, inbilla sig att:

för att kompensera bortfallet och rädda tillväxten har det offentliga tvingats låna desto mer.

Ja, det är naturligtvis ordet ”tvingats” jag invänder mot. Det är som att säga att en patient, i dagens Sverige, tvingats åderlåta sig för att bli kvitt en svår stänk av influensa. Åtgärden kan bara förvärra situationen ytterligare. Det är ingen som tvingat det offentliga att låna mer. Det är deras egen brinnande önskan att lova mer än de har råd med genom att enbart använda andras pengar som får dem att beställa nytryckta pengar att låna. Symbiosen står att finna i denna önskan hos politiker kombinerat med skrupelfria ekonomers önskan att ha inflytande. Ekonomerna ger de råd politikerna beställer av dem.

Vad är det som får en synbarligen tänkande individ som Cervenka att tro att centralstyrda räntor någonsin kunnat vara en ”stark motor för tillväxt” och att stater ”tvingats låna” för att ”rädda tillväxten”? Din gissning är lika god som min. Men nu är det jag som sitter vid pennan så du får hålla tillgodo. =) Jag tror att Cervenka, liksom så många andra som studerat nationalekonomi på någon nivå, blivit indoktrinerad med Keynes irrläror. Avprogrammeringen är en långsam och smärtsam process. Bara genom att fortsätta tänka och stegvis lägga bit för bit av pusslet kan man fullständigt klä av den så enhälligt rådande ekonomiska doktrinen. Jag har gott hopp för Cervenka. Karlen tänker ju! Han är inget mindre än en hjälte utrustad med makt över språket och pennan.

7 kommentarer till ”Smärtsam sanning

  • ang: ränteteoretisk utveckling hos österrikarna.

    Menger har en klar uppfattning om tidspreferens, och varor av högre och lägre ordningar, men i sin fullständighet och kopplad till kapitalteori så togs det väl fram i Böhm Bawerk, Mises, och Hayeks tidigare arbeten. Enhetligt, fullständigt och pedagogiskt framställt blev det nog i Rothbards Man Economy & State.

  • Ang. Cervenka så tror han nog det för att många mått och historiska skildringar så att säga ”låtit sig lurats” av boom perioderna skapade av räntepolitiken och stats/finanssystemet.

  • Det avslutande stycket visar måhända också på bristen på kunskap hos Cervenka.

    Varför har det då blivit så här? Möjligen därför att verkligheten har fräckheten att inte uppföra sig så som centralbankschefer och andra experter förväntat sig. Gamla teorier kanske, gud förbjude, inte stämmer. Den skeptiskt lagde skulle nästan kunna få för sig att inte ens dessa distingerade ekonomer har hundraprocentig koll på vad de gör.

    Det är ju trots allt inte de ”gamla teorier[na]” som fallerar – utan de nya. Det Cervenka skriver, i den utsträckning det liknar österrikisk teori, verkar ju stämma överens ganska väl med Mises Theorie des geldes und der Umlaufsmittel (1912) medan det stämmer väldigt illa med t ex det som finns att läsa i Mishkins The Economics of Money, Banking, and Financial Markets (slutet på 1980-talet?), som väl är den vanliga läroboken i ämnet.

  • Jag tror man behöver komma ihåg att Andreas är skribent. Han tar fasta på sånt som han ser att han kan dramatisera. Han driver inte nån speciell tes eller undersöker ens nånting på et väldigt grundligt sätt. Det har under de senaste åren inte varit svårt att hitta kritik mot penningpolitiken, och det har han nappat på. Det är mitt intryck. Även så, är det ju väldigt roligt att kunna läsa nån som har så många rätt i en svensk dagstidning, vem hade kunnat tro det? Jag gillar t.o.m. hans mustiga språk. Verkligen en främmande fågel inom svensk journalistik.

  • Ytterligare en indikation är rubriken ”Det stora dilemmat”. Om jag varit lite smartare hade jag satt rubriken ”Det falska dilemmat” på blogginlägget. =)

  • Sen bör det kanske tilläggas att ränta inte är ”priset på pengar”, utan ett pris på kredittransaktioner (som inte behöver utföras i pengar).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *