Gorbatjov och den sovjetiska statens uppgång och fall

Texten nedan (originaltext) är förordet till boken, ”Requiem for Marx”. Texten skrevs ca 1992 av Yuri N. Maltsev som var med i händelsernas centrum som en av Gorbatjevs ekonomiska rådgivare under en av de viktigaste omvälvningarna i modern tid. Han förstod österrikisk ekonomi och kommenterar nedan sina erfarenheter ur det perspektivet. Denna text är viktig för att bryta en utbredd illusion om att socialism skulle vara nåt slags tillstånd där ekonomi inte längre förekommer. Ekonomi är mänsklig handling och ofrånkomlig överallt där människor finns. Även i Sovjetunionen existerade så klart ”marknader” och ekonomiska mekanismer i förvriden form och man inser att det bara finns gradskillnader, olika omfattning av de statliga regleringarna, mellan Sovjet och t.ex. dagens Sverige.

Vem kan överhuvudtaget försvara Marxism efter kommunismens fall? Gott om människor! Och många av dem är smarta på andra sätt, men okunniga om ekonomi. Denna bok är deras vaccin och den täcker hela historien om denna knäppa och farliga idé.

Requiem for Marx

Lenins slogan, ”Marxism är allsmäktig därför att den är sann”, skyltades praktiskt taget överallt i det tidigare Sovjetunionen. Mitt första möte med Karl Marx skedde i grundskolans första klass i staden Kazan vid den stora Volga-flodens stränder. Hans bild var tryckt på första sidan av den första boken jag öppnade. ”Deduschka Marx” (Farfar Marx), sa läraren och pekade på bilden. Jag var fascinerad, för både min farfar och min morfar dog i Stalins utrensningar på 1930-talet. Jag sprang hem till min farmor och sa att hon hade fel. ”Jag har en farfar”, sa jag, och med hans enorma skägg och leende ögon, ”han ser ut som Fader Frost” (den sovjetiska/ateistiska versionen av Jultomten, Rysslands skyddshelgon).

Under uppväxten i Sovjetunionen klarades sån tidig förvirring snart ut, för studier i marxism var en oundviklig erfarenhet för alla oberoende av ålder, samhällsklass, social position eller nationalitet. Även fängelseinterner, inklusive dödsdömda, studerade de ”lysande höjder” som den ”store befriande läraren” nådde. Marx, Engels och Lenins verk publicerades i Sovjetunionen på 173 språk i 480 miljoner exemplar. Många av dem exporterades. Jag träffade en gång en indisk översättare anställd av Politiska Förlaget för att översätta 50 volymer av ”Marx och Engels samlade verk” till Malayalam. Han beklagade sig över att projektet uppehölls för att sovjetiska propagandaofficerare inte kunde hitta någon annan Malayalam översättare som kunde korrekturläsa hans jobb.

I Sovjetunionen ansågs marxism inte bara vara en ekonomisk teori utan den framställdes även som en universell förklaring av naturen, livet och samhället. Den var också ett dödligt vapen man kunde svinga mot personliga fiender. Som i fallet med Sergei Vavilov som svältes ihjäl för att han bröt mot marxismen genom att hålla fast vid den genetiska vetenskapen: ”en falsk vetenskap som uppfunnits av den katolske munken Mendel”. I marxismens namn, vars dödsoffer nådde 100 000 000, flöt blodet i floder från Ryssland till Kampuchea, från Kina till Tjeckoslovakien.

Hatet var den huvudsakliga drivkraften för de socialistiska revolutionärerna och deras anhängare. Lenin betraktade politik som en form av skadedjursbekämpning, målet med hans verksamhet var utrotningen av kackerlackor och blodsugande spindlar, hela den myriad av människor som stod i vägen för hans politiska ambitioner. Men västerländska hagiografer (helgonbiografer) har slätat över denna ohyggliga marxistiska hänsynslöshet, något som historikern Richard Pipes har dokumenterat.

En av de gemensamma nämnarna mellan leninister och statsinterventionister i Väst, är tron på att problemet med monopol är äganderätten: endast giriga privata monopol är skadliga. De håller tillbaka vetenskaplig och teknisk utveckling, förorenar miljön och konspirerar på olika sätt mot allmänhetens välstånd. Statliga monopol tros däremot vara etiska och uppriktiga, de ersätter det giriga vinstmotivet med ”allmännytta”. Men, byråkrater som styr offentlig sektor har inte ett dugg mindre egenintresse än de som styr privata företag. En viktig skillnad finns dock: till skillnad från privata entreprenörer så är byråkraterna inte ekonomiskt ansvariga för sina handlingar och de agerar utan de institutionella begränsningar och kostnadskontroll som kommer av privat ägande och konkurrens. Planerarnas och teknokraternas upplysta tänkande kan inte lösa problemet med ekonomisk kalkylering utan marknadssignaler.

Socialismens misslyckande i Ryssland och det ohyggliga lidandet för folk i alla socialistiska länder, är en kraftfull varning mot socialism, etatism och interventionism i Väst. ”Vi borde vara tacksamma för Sovjet”, säger Paul Craig Roberts, ”för de har slutgiltigt bevisat att socialism inte fungerar. Ingen kan påstå att de inte hade tillräckligt med makt, tillräckligt med byråkrater, tillräckligt med planerare eller att de inte gick långt nog.”[2]

I kontrast till Väst, där Marx teser var kontrareligiösa doktriner, så var det få i Sovjetunionen som trodde på den officiella ideologin: inte statsbyråkraterna, inte lärarna, inte journalisterna. [3] Det var inte nödvändigt för dem att göra det, för marxism var en metod för att profitera på tvång och kontroll, inte en idé som hederliga människor tog till sig.

Sovjetunionen är nu borta, liksom de gigantiska statyerna av Marx och Lenin som skräpade ned Östeuropa, liksom deras tankesystems goda rykte. Den här samlingen artiklar är ett rekviem för Marx (Requiem for Marx) och de sociala och ekonomiska system som skapades i hans namn. Liksom vid varje begravning blickar vi tillbaka på livet med Marx idéer. Men till skillnad från en vanlig begravning så blickar vi inte tillbaka med glädje, för marxism är det tydligaste exemplet på maximen att ”idéer har konsekvenser” som går att hitta. Det är inte smickrande för den intellektuella klass som flockade sig mer till denna idé än till någon annan under 1900-talet. [4]

Det ligger bortom det möjliga för ekonomisk analys att beräkna alternativkostnaden för det socialistiska experimentet i Ryssland. Men dödstalen för Stalins kollektivisering, utrensningarna och Gulag uppskattas av den ryske historikern Roy Medvedev till 41 000 000 människor. Ett populärt historiskt talesätt lyder: ”Det enda vi lär av historien är att den inte lär oss någonting.”

”Trots den nyliga kollapsen för socialism och kommunism i Sovjetryssland och Östeuropa, så lever och frodas socialismen.” [5] sa Gary Becker. Den presenterar en dödlig fara för ekonomisk frihet och livskvalitet, och kommer fortsätta göra så under generationer. Akademikerna som bidragit till denna artikelsamling skriver i den ekonomiska och historiska tradition som kallas den Österrikiska skolan, grundad av Carl Menger med hans bok Principles of Economics (1875). Denna tradition betonar en deduktiv metod, betydelsen av val och osäkerhet i ekonomiska affärer, marknadsprisernas förmåga att koordinera ekonomisk aktivitet, och nödvändigheten av privat egendom som grund för rationella kalkyler. Den Österrikiska skolan är också marxismens ärkefiende. Långt innan andra ekonomiska skolor kom till insikt om de grundläggande felen med den marxistiska ansatsen, så hade österrikarna redan ägnat enorm intellektuell kraft åt att exponera dess misstag och faror. Carl Menger förkastade arbetsvärdeteorin, hans student Eugen von Böhm-Bawerk krossade Marx syn på kapital, F.A. Hayek visade hur socialism var inkompatibelt med politisk frihet, och Ludwig von Mises attackerade kärnan i socialistisk ekonomisk teori. [6]

Mises kritik visade sig vara mest framsynt. I sin uppsats från 1920 ”Economic Calculation in the Socialist Commonwealth,” argumenterade han för att den socialistiska ekonomin inte på riktigt kunde kallas för en ”ekonomi” överhuvudtaget, eftersom systemet inte erbjuder några medel för rationell allokering av resurser. Det avskaffar privat ägande av produktionsmedel och eliminerar därmed marknaderna som ger upphov till priser utifrån vilka man kan kalkylera vinst och förlust. Frånvaron av rationell ekonomisk kalkyl och de institutionella strukturer som underbygger det, förhindrar varje realistisk uppskattning av lämplig användning, alternativkostnader och resursfördelningsmöjligheter. ”Så fort man överger konceptet med fritt fastställda penningpriser på varor av högre ordning (kapitalvaror)”, skrev Mises, ”så blir rationell produktion fullständigt omöjlig”. Centralplanerarna i en industrialiserad ekonomi befinner sig i ett evigt tillstånd av förvirring och okunskap, famlandes i mörkret. ”Man kan förutse det socialistiska samhällets framtida natur”, skrev han 70 år innan resten av världen blev övertygad. ”Där kommer att finnas tusentals fabriker i drift. Mycket få av dem kommer att producera konsumentvaror, i de flesta fall kommer de att producera insatsvaror och maskiner… Varje vara kommer att genomgå en hel serie bearbetningar innan den är färdig för användning. Under denna process ändlösa slit och släp så kommer ledningen att sakna möjlighet att utvärdera kursen de slagit in på.”

Efter mitt liv och studier i Moskva, så kan jag intyga sanningen i denna förutsägelse. I en ekonomi kräver nästan varje konsumtionsvara åtskilliga produktionssteg. Ju mer ursprungliga råvaror som används och ju mer avancerad teknologi som involveras, desto fler produktionssteg krävs. Oförmågan att överblicka en produktionsprocess hela vägen till vad konsumenter begär, ledde till att sovjetsocialismen bara producerade vapen, värdelösa varor och maskiner för framställning av andra varor, medan konsumenterna blev utan även grundläggande basvaror. [7]

Under det sena 1980-talet, när glasnost till sist tillät sovjetiska ekonomer att tala ut, så bekräftade de det dödsstraff som Mises förkunnat. Som Martin Malia sade, ”Nikolay Shmelev, Gavriil Popov, Vasiliy Selyunin, Grigory Khanin, Larisa Piyasheva, Mikhail Berger, senare även Grigoriy Yavlinksy och Yegor Gaidar porträtterar alla ett Sovjet som är fullständigt i överensstämmelse med Ludwig von Mises analys, vars bok knappt innehåller någon siffra och som aldrig nämner begreppet BNP.” [8] Denna kraftfulla bekräftelse, poängterar Malia, ledde till en metodologisk ”alsmuta” (svårigheter på ryska) i västvärldens nationalekonomi.

Ett vanligt misstag som västliga observatörer begick, var att utgå från att Sovjetunionens fundamentala problem var bristen på demokrati. De förbisåg fullständigt att det politiska systemets institutionella system inte kan lösa de problem som uppstår i en ekonomi utan möjlighet till rationell kalkylering. Sovjetunionen hade ett antal ledare som utlovade politiska reformer, men ingen av dem hade möjligheten att sätta bröd på bordet. Faktum är att Sovjetunionens primära problem var socialismen, och det problemet återstår ännu i hög grad i de nationer som en gång utgjorde the Evil Empire.

Den nuvarande ”kapitalistiska revolutionen” i Ryssland beskrivs bäst av den ryske publicisten Viktor Kopin: Det är ett ”kvasi-demokratiskt samhälle med en kvasi-marknad med kvasi-legitimitet och kvasi-moral. Den övergripande slutsatsen är att denna frihet leder till förstörelsen av andlighet, brott, utarmning och framväxandet av en ’fat cat class’ ”.

Den flera decennier långa ansträngningen att eliminera marknader förstörde arbetsetiken, orsakade massiva felallokeringar av tillgångar genom centrala investeringar, demolerade basen för privat kapitalackumulation, förstörde möjligheterna till ekonomisk kalkylering, och ledde till teknologi så obsolet att värdet av industrianläggningar är noll eller negativ. De flesta tunga industrier byggdes under Stalins industrialiseringsprogram på 1930-talet och har inte uppgraderats sen dess. En stor del av Rysslands industriella tillgångar är lika produktiva som ett tekniskt museum.

Det socialistiska jordbrukets kris går tillbaka till 1920- och 30-talen när miljoner av de mest produktiva bondehushållen brännmärktes som ”kulaker” och deporterades till Sibirien. De flesta av dem kunde överleva umbärandena och utrensningarna så de gick under där. Jordbruket har aldrig återhämtat sig sen kollektiviseringarna och den allmänna socialiseringen av tillgångar som gjorde ägare till slavar. I början av 1900-talet exporterade Ryssland vete, råg, korn och havre till världsmarknaderna. Idag är Ryssland världens största spannmålsimportör.

Enligt Rysslands konsumentprisindex är inflationen 1 240% under år 1992, istället för utlovade 100%. T.o.m. ordföranden för den ryska centralbanken anklagade regeringen för att inte pumpa in tillräcklig likviditet i systemet, Rysslands sedelpressar har inte lyckats möta efterfrågan. Kreditmarknaderna förblir centralt kontrollerade och någon seriös monetär reform finns inte inom synhåll.

Larisa Piyasheva – den enda synliga ekonomen som ligger nära den österrikiska skolan i dagens Ryssland – anser att total privatisering i sig självt inte kommer att lösa alla problem, men att utan det finns inget hopp alls. Hon avskedades av Jeltsins regering p.g.a. ”budgetnedskärningar”.[9]

Om det ser dåligt ut nu, så är den senaste ryska historien allmänt missförstådd. Ingen person representerar denna förvirring bättre än vad Michael Gorbatjev gör. I väst har han alltid ansetts vara den store reformisten – se bara titeln som Princeton-professorn Stephen Cohen gav honom i en op-ed i New York Times: ”Gorbatjev the Great”. Om Gorbatjev var en reformerare, så var han knappast den första sovjetiska politikern som använde så kallade reformer för att behålla makten. Lenin var också en reformist, och han tillgrep extraordinära medel för att rädda kommunismen. Som ett resultat av Lenins insatser för att införa riktig utopisk socialism – inte den byråkratiserade modell som vi hade tills nyligen – så höll hela befolkningen på att dö ut. Hade han fortsatt på den kursen hade han inte haft några undersåtar att regera över. Men då införde han den Nya Ekonomiska Politiken, vilken tillät marknader och privat ägande. [10]

Enligt historikern Alec Nove, höll Lenin envist fast vid allmän socialisering, centralisering och elimineringen av pengar och framför allt upprätthållandet av utmätningar av spannmål. Det fanns inget tryck på honom från hans kollegor att förändra sin politik. Det var det faktiska händelseförloppet, snarare än Centralkommittén, som övertygade honom. Gorbatjev försökte också rädda kommunismen med olika medel. Det var det som var utgångspunkten för glasnost och perestroika (och förmodligen orsaken till varför dessa löjliga åtgärder dyrkades av västs intellektuella). T.o.m. KGB insåg behovet av reform. KGB:s chefideolog Philip Bobkov sa: ”KGB förstod fullt och väl, redan 1985, att Sovjetunionen inte skulle kunna göra några framsteg utan perestroika.”

Folk i Sovjetunionen ansåg honom vara bara ännu en kommunistparti-pamp. Hans ”reformer” var aldrig grundläggande, utan bara praktiska åtgärder för att bevara det sovjetiska kommunistpartiets centralism och för att rädda det som fanns kvar av det socialistiska systemet. Gorbatjev ville ”reformera” först när världen omkring honom redan föll ihop.

Han hade förutsättningar att veta bättre. Han kom från en bondefamilj i södra Ryssland, där han själv hade sett den undernäring, hunger och svält som socialismen orsakat. Hans farfar mördades i Stalins utrensningar, så han kände till den kommunistiska politikens brutalitet. Ändå valde han politikens karriärbana. För Gorbatjev var själva utövandet av makten i sig viktigare än sunt förnuft eller moral.

I väst fantiserade man om att en man som utnämnts till generalsekreterare för Kommunistiska Partiet INTE skulle vara en hängiven kommunist. Precis som för att bli medlem i ett gatugäng, så måste man bevisa att man är fullkomligt lojal till klubben (och all dess brottslighet) och att man kan bortse från sitt samvete. Under Gorbatjevs politiska karriär genomgick han över ett hundra såna politiska och säkerhetsmässiga test.

Den huvudsakliga skillnaden mellan Gorbatjev och hans föregångare var att han var smartare och smidigare. Han var också den första med en universitetsutbildning, en magisterexamen i juridik och en magisterutbildning i agrikultur. Givet det sovjetiska utbildningssystemet, så förklarar det förmodligen varför hans första åtgärd var att förstöra jordbrukets distributionssystem…

Medan han gick på jordbrukshögskolan i Svastopol så var han chef för Kommunistiska Partiets lokalavdelning där. Hans kurskamrater säger att han beordrade sina professorer att komma från universitetet till hans kontor för att föreläsa för och tenta honom.

Gorbatjev blev jordbruksminister i Yuri Andropovs regering, och gjorde sig mycket omtyckt av denne partisekreterare genom att främja en Andropov-kult. Han promotade filmer om honom och beslöt att gator skulle uppkallas efter honom. Andropov visade sin uppskattning genom att befordra Gorbatjev i partibyråkratin. Man ska veta att Andropov var en av de allra mest förhärdade av alla sovjetledare. Som ambassadör i Ungern beordrade han invasionen av landet 1956 och medan han var chef för KGB 1968 förföljde han tiotusentals oliktänkande, inklusive Sozhenitsyn. Han styrde KGB under dess mörkaste tid.

Senare blev Gorbatjev ideologiminister under Chernenkos regering och så tidigt som 1984 öppnade han för samtal med Margaret Thatcher. Vad Thatcher inte visste, eller vägrade tro på, var att Gorbatjevs mål var att rädda den sovjetiska kommunismen (alltså partiets makt) och givet de ödesdigra utsikterna han stod inför, så var ”reform” enda alternativet. Men en reformerad kommunist är bara marginellt bättre än en ortodox kommunist. Hans mål och metoder borde ha fördömts såsom en efterföljare till Hitler borde fördömas, som utlovat ”reformerad nazism”.

Gorbatjev lärde sig aldrig nånting om ekonomi i skolan. Under alla mina möten med honom, så såg jag aldrig honom uttrycka något tecken på insikt i ekonomiska ting. Han föredrog att tänka som en kommunist: Att allting kan uträttas genom att utfärda befallningar! Oavsett hur perversa, onaturliga eller brutala de är.

Samma dag som han tog makten, positionerade han sig som motståndare till frihet och marknad. Han förstörde egenhändigt den lilla marknadsverksamhet som fanns i Sovjetunionen och sabbade folks redan miserabla liv, befallde förskräckliga våldsaktioner mot oskyldiga människor i de Baltiska staterna och stödde öppet gamla tiders kommunister. Ändå valde västliga massmedia att inte kritisera hans avsikter.

Gorbatjevs ursprungliga teori var att det socialistiska systemet fungerade mycket väl, men att folket, kuggarna i det kommunistiska maskineriet, hade förfallit till lättja, alkoholism och ackumulerade ”ohederliga inkomster” i strid mot socialistisk etik. Hans första reform var att ”restrukturera folks tänkande”.

Hans kampanj mot alkohol satte igång direkt. Partibossar proklamerade att de inte tolererade några fyllon i deras land. En samfällig insats genomfördes för att identifiera var och en som stank av alkohol och släpa dem till polisstationen. När häktena blev överfulla, så blev det en rutin att köra ut tusentals människor och släppa av dem i mörkret och kylan ett par mil utanför stan. Så gott som varje natt kunde man se hela arméer av så kallade alkoholister vandra milsvis tillbaka till stan mitt i vintern.

Mer än 90% av alkoholbutikerna stängdes. Partibossarna förutsåg inte vad som hände härnäst, att socker, vetemjöl, aftershave och fönsterputsmedel omgående fullständigt plockades bort från butikshyllorna. Genom att använda dessa produkter kunde hembränningen öka med runt 300% inom ett år.

Som man lätt kan föreställa, så ledde detta till omfattande dödsfall! Mellan 13 000 och 25 000 människor avled efter att ha druckit hemgjord alkohol. Och många fler avled medan de köade fem timmar för att komma åt den officiella alkohol som ännu fanns till salu. Samtidigt serverades Gorbatjev och hans lojala partibyråkrater – som sa att de som dog förtjänade sina öden – dyr alkohol från väst i sina hem och kontor. Många hushåll spenderade upp till 75% av sin formella inkomst på alkohol, men Gorbatjev fick dem att till mans bränna hemma själva.

Statsinkomsterna från punktskatten på alkoholförsäljning (upp till 6 000%) var en viktig inkomstkälla för centralstaten och den täckte hela vårdbudgeten. Kampanjen avbröts när regeringen insåg att den kostade för mycket. De förlorade 25-30 miljarder rubel om året på den. Dessutom insåg Gorbatjev det som hans föregångare insett, nämligen att det är lättare att regera över fyllon eftersom de tål mer övergrepp och utnyttjanden i det tillståndet. När folk är nyktra så börjar de bry sig om politik och är inte alls lika passiva. Så Gorbatjev gjorde helt om och beordrade en massiv ökning av alkoholproduktionen. Och staten såg till att det fanns till salu överallt, även i leksaksaffärer och bagerier.

Kampanjen mot alkohol skadade ekonomin irreparabelt. När statsinkomsterna sjönk drastiskt, så sattes en ekonomisk kedjereaktion igång som skadade alla branscher. Centralbanken började trycka pengar, vilket gjorde att allt fler pengar fanns tillgängliga för att köpa allt färre varor. Konsumenter som vant sig vid att köpa tillräckligt med övriga varor för överlevnad i butikerna, spenderade nu de inbesparade alkoholpengarna på såna varor, med massiv brist som följd. Och för att hantera budgetunderskotten så drogs statliga tjänster ned dramatiskt, samtidigt som Gorbatjev förbjöd privata alternativ att ta över.

Då inledde Gorbatjev sin kampanj mot ”ohederliga inkomster”. Liksom Stalin och Chrustjev före honom förklarade han att alla inkomster som inte kom från officiella källor var en ondska som skulle krossas. T.ex. om en person hyrde ut ett rum i sitt hem fick han ”ohederlig inkomst” och alla involverade skulle straffas hårt. Problemet var att inte en enda person i Sovjetunionen var obefläckad av inofficiell ekonomisk verksamhet. Den officiella ekonomin producerade inte tillräckligt av det som folk behövde så den som var obefläckad var troligen redan död…

Partibyråkrater bulldozade tusentals villaträdgårdar fyllda av grönsaker och frukter. ”Illegitima” odlares marknader stängdes ned. Byråkraterna slog ofta till mot sånt som valutaväxling och inofficiella transporter. Kaos utbröt i bostadsmarknaden där straffet för att hyra ut en lägenhet kunde innebära att hela bostaden konfiskerades.

För att säkra att alla varor som såldes tillverkades ”legitimt” införde byråkraterna ett system av varucertifiering. För att få ett certifikat så måste en person bevisa att det han erbjöd på marknaden hade godkänts i förväg. Men systemet undveks precis som allt annat. Byråkraterna sålde certifikat för dryga mutor. Även efter Tjernobyl-haveriet kunde en återförsäljare betala en byråkrat för att få ett certifikat som sa att hans mat inte var radioaktiv.

Priskontroller i kooperativa marknader tvingades sättas till samma nivå som i de statliga butikerna. T.ex. måste nötkött säljas för 4 rubel per kilogram. Som ekonom i Moskva var min första tanke att all nötkött nu kommer att försvinna från marknaderna. Men när jag sen gick till en marknad så såg jag till min förvåning att det ännu fanns nötkött till salu där. Det visade sig att handlarna slugt sålde den lilla mängd nötkött som var värd fyra rubel, som de fäst vid dinosaurie-stora benbitar så att allt tillsammans vägde ett kilogram. Med ett rätt så komplext system av kött- och benförsäljning lyckades marknaden få utbud och efterfrågan att mötas och köttbristen uteblev.

Med kaninkött var det annorlunda. Den måste säljas för 3 rubel per kilogram och det var omöjligt att hitta något ben som på något trovärdigt sätt kunde fås att tros tillhöra en kanin att fästa vid sånt kött. Så kaninkött försvann omgående från marknaden. Kampanjen mot ohederliga inkomster gjorde den inofficiella ekonomin ännu mer inofficiell och därför mindre effektiv. För kunderna betydde det högre priser eftersom varje leverantör behövde ta ut en högre riskpremie för sin verksamhet.

Det mest synliga resultatet av kampanjen mot ohederliga inkomster var ökningen av mutor och omfördelningen av makt inom den byråkratiska maffian. Sovjetiska byråkrater var alltid glada över nya lagar, för det gav dem nya möjligheter att ta ut nya mutor. Det var särskilt användbart för dem när straffen för att bryta mot dem var hårda. Det gav dem möjlighet att skrämma folk. Byråkrater i högre ställning kunde använda information för att kontrollera sina underordnade, eller för att hoppa till högre positioner. Många av Gorbatjevs anhängare använde sin information till att ta ut mutor och avancera i karriären.

Inom det första året hade 150 000 människor kastats i fängelse för att ha haft en ”ohederlig inkomst”. 24 000 av dem var höga byråkrater. Ingen av dem kastades i fängelse p.g.a. lagen eller författningen, utan bara p.g.a. andra byråkraters personliga vendettor mot dem! Eller så krossades de av obetalbara mutor som den svarta marknaden avkrävt dem.

Regeringsföreträdare tvekade inför att ta emot mutor, eftersom det innebar en risk att kastas i fängelse, så de använde mellanhänder som t.ex. polisen. En polisman kunde åka till någons hem eller kontor och hota honom med långvariga fängelsestraff för någon påstådd anklagelse. Den anklagade var tvungen att få fram tillräckligt mycket i mutor för att klara sig.

Jag träffade en gång en man som ledde en stor möbeltillverkare, ett företag som omsatte många hundratusentals rubel. Han gjorde vad han kunde för att hålla sig undan den svarta marknaden, och hans höga lön gjorde det möjligt för honom. Men han hade en fiende inom partiet, och en dag fick han besök av en polisman som anklagade honom för falsk bokföring. (Polisyrket var högt värderat för dess möjligheter att tjäna grovt på mutor). Istället för att betala polisen mutan, så försäkrade han sin oskyldighet. Sen kom ett lag om sex revisorer till hans kontor och kammade under flera veckor igenom alla hans räkenskaper. Till sist hittade de ett bokföringsfel om 34 rubel, vilket de påstod berodde på avsiktlig ohederlighet.

Efter förhör hotade åklagare honom med åtta års fängelse. Hans egen advokat, som han hade varit tvungen att muta, sa att det var bäst för honom att betala 15 000 rubel i mutor, fördelat mellan åklagaren, revisorerna och domaren, så att det hela skulle bli överstökat. Han gav till sist upp och betalade mutorna. Ändå dömde domaren honom till ett års villkorligt fängelse för hans tidigare uppstudsighet.

Lagen mot ohederliga inkomster påverkade även den akademiska världen, där många professorer tog mutor för att ge höga betyg. Efter det att lagen infördes skedde en enorm ommöblering i universiteten beroende på en komplex matris av utbyten av information och mutor.

Det är lätt att inse hur kampanjen fullständigt avskräckte folk från att utföra någon form av ekonomisk aktivitet. Eftersom staten var kraftigt subventionerad, och kooperativen drabbades av priskontroller, så krossades en stor del av de marknader som funnits tidigare. Och detta gjorde Gorbatjev själv! Kampanjen som startade 1986 varade bara ett år.

Efter att ha förstört ekonomin med sina första två kampanjer inledde Gorbatjev sin tredje: ”För ökad arbetsdisciplin!”, det vill säga att tvinga människor att infinna sig i tid vid sina arbetsplatser och arbeta hårdare där. Med detta återupptog Gorbatjev en tidigare kampanj som Andropov fört (som samlat ihop folk på gator och torg och förstört deras liv för att de inte agerat som slavar). Gorbatjev införde hårda nypor mot ”lata” människor, vilket gjorde det lätt för staten att åtala vem som helst som ogillades. Om en arbetare var frånvarande tre timmar fick han sparken. Medan arbetaren hade två veckors uppsägningstid måste han själv säga upp sig två månader i förväg. Företagen höll tre timmar långa personalmöten, på betald tid, för att diskutera en anställds försening på tio minuter, och skylla alla deras problem på honom/henne. Människor som befann sig utomhus mitt på dagen blev utfrågade och trakasserade.

Kampanjen avbröts kvickt därför att den gjorde många fientliga och verkade inte hjälpa upp ekonomin. Faktum var att problemet aldrig var arbetsdisciplin. Problemet bestod av Gorbatjevs absurda kampanjer för att försöka rädda ett misslyckat ekonomiskt system.

Gorbatjevs sista ansträngning, innan han började prata om ”marknaden” var en kortlivad kampanj för nya kvalitetsstandarder. De centrala planerna hade alltid betonat kvantitet men aldrig kvalitet. Så 150 000 nya byråkrater anställdes för att inspektera ”produktionens kvalitet”. Varenda statligt företag fick en speciell kvalitetsdivision som skulle övervaka fabriken, vilket gav ännu fler möjligheter till mutor – vilket gav fler mutor och fler misslyckanden.

Det var det sista försöket att återställa den kommunistiska världen med konventionella medel. Ändå hade Gorbatjev inte fattat budskapet. I sitt avslutande tal under talet till Centralkommittén 1987 sa Gorbatjev att han skulle avvisa var och en som föreslog icke-socialistiska alternativ.

När allt hade uttömts började Gorbatjev prata om marknader – ”en planerad, reglerad socialistisk marknad”. Han hade betalat sina akademiker för att leta upp citat ur Marx och Lenin som stödde hans idé, vilket inte är så svårt att göra med 105 volymer som urval. Ingen accepterar Marx och Lenin som gospel, men kommunistiska ledare måste alltid rättfärdiga sina beslut med kommunismens Heliga Skrifter.

Den första åtgärden för att skapa denna nya marknad blev att införa omfattande ”budgetnedskärningar”. Statspropagandan förstärkte insatsen. Filmer visade partiledare som tiggare på gatan, sittandes med sina hattar i handen medan feta rika affärsmän generöst singlade mynt till dem. Alla var livrädda för att bli sparkade, så under andra halvan av 1987 slutade helt enkelt de flesta att arbeta.

Budgetnedskärningarna realiserades i och med att Gorbatjev sparkade 600 000 byråkrater från ministeriernas centrala verksamheter – vilket motsvarade 30% till 50% av varje departement. Samtidigt skapade han, dock, också en uppsättning nya superorganisationer för att ersätta de nedlagda departementen. En studie jag gjorde visade att dessa superorganisationer anställde 720 000 personer, varav de flesta var nyuppsagda byråkrater, fast med en generös 35%-ig lönehöjning. Gorbatjevs ”nedskärningar” innebar de facto en 20%-ig utbyggnad av den administrativa sektorn, vilket var åtgärdens hela syfte. Den gamla kommandoekonomin började falla samman av alla dessa förändringar, återställanden och prat om att skapa marknader. Men eftersom inga marknader upprättades stod allt stilla.

Lagen om kooperativ – en ny reglering som tillät halvprivat äganderätt – verkade vara ett steg i rätt riktning. Men faktiskt blev de nyskapade kollektiven bara nya mafiosos som utpressade pengar och mutade i en större omfattning än vad som tidigare skådats. Så fort någon startade en affärsverksamhet kom brandförsvaret och stängde ned alltihop och väntade på att få mutor. Man kunde då gå till tingsrätten, men då måste man ju muta domaren istället. I Sovjetunionen lärde sig folk att det var bäst att betala mutorna direkt. Så Gorbatjevs nya ”marknader” var inte autentiska. De bara staplade nya regleringar och ministerier ovanpå de gamla, och tillät aldrig privat ägande eller riktigt köp och sälj.

En ung man från en bondefamilj jag kände hade hört talas om att marknader nu faktiskt var lagliga, och satsade därför på att föda upp en gris för att sen sälja den på marknaden. Under ett halvår ägnade denne hoppfulle unge entreprenör sin tid och sina pengar åt att föda upp denna griskulting, i hopp om att få dubbla pengarna tillbaka när han kunde sälja den. Ingen man har varit så lycklig som han var när han äntligen tog grisen till marknaden en morgon. Samma kväll träffade jag honom berusad och deprimerad. Han var ingen drickare, så jag frågade honom vad som hänt. När han kommit till marknaden så högg en hälsoinspektör omgående av en tredjedel av grisen. Han sa att han letade efter maskar. Han måste betala mutor till byråkraterna på plats för att få ett litet utrymme på marknadsplatsen att ställa sig på. Och han tvangs sälja köttet till statligt reglerade priser. När dagen var över så hade han tjänat tillräckligt mycket för att kunna köpa en flaska vodka, som han nu hade druckit upp. Detta var Gorbatjevs ”marknad” i ett nötskal.

Pratet om att upprätta marknader slutade långt innan kuppen som störtade Gorbatjev, hindrades av Jeltsin och medförde Sovjetunionens slut, och alla reformatörer hade sagt upp sig från sina regeringsuppdrag. Gorbatjev använde ordet ”marknad” – ett ord som västliga reportrar gillade – som en förevändning för mer förtryck. I detta syfte vidtog han den totalitära åtgärden att dra in alla 50 och 100 rubelsedlar från cirkulation, folk fick tre dagar på sig att växla in dem, mot en mindre summa pengar, och måste även redovisa hur de tjänat dem. Detta var nödvändigt, sa Gorbatjev, för att eliminera ”spekulation, korruption, smuggling, förfalskning, oförtjänad inkomst och för att normalisera den monetära situationen och konsumentmarknaderna”. Alla pengar som inte redovisades konfiskerades. Eftersom det inte fanns några varor på marknaden att köpa med rubel så samlade folk stora rubelsedlar. Gorbatjevs sedelindragning raderade folks hela livsbesparingar.

Det var inget annat än ett uttalat försök att slå ut den ”underjordiska ekonomin”, vilket var den enda riktiga marknaden i Sovjetunionen och den enda källan till riktig produktion. Den senaste sovjetiska diktatorn som gjorde detsamma var Krustjev 1961, och före honom Stalin 1947-48. Båda växlade in gamla sedlar mot nya till en kurs på 1 för 10 och det följdes upp med en explosion av förtryck mot regeringens fiender.

Gorbatjevs sista försök att ge sig på ”marknaderna” var en engångsreform som skulle sätta priserna på samma nivå som i västvärlden. Men det var inte mer av en förbättring än att Posten ökar portot. Det var inte ett steg i rätt riktning, det bara avslöjade den fortsatta ambitionen att styra ekonomin von Oben.

Det var första gången sedan 1961 som priserna på basvaror förändrades. Ändå var priserna på basvaror i Sovjetunionen redan extremt höga. En person behövde arbeta 12 gånger längre än i USA för att köpa kött, 18 till 20 gånger längre för fläsk, 7 gånger längre för smör, 3 gånger längre för mjölk, 16 gånger längre för en färg-TV och 180 gånger längre för en bil. Med de nya prishöjningarna fördubblades eller tredubblades de siffrorna. Det är lätt att inse varför en femtedel av befolkningen levde under fattigdomsgränsen, vilket betydde allvarlig undernäring. Regeringen sade att 85% av de högre intäkterna skulle betalas tillbaka i form av högre löner för arbetare och bönder, men i själva verket gick det mesta till att finansiera militären och olönsamma statsföretag.

Man minskade även subventionerna för att köpa grundläggande basvaror, och det är delvis därför folk uppfattade detta som en markandsmässig reform. Men med statligt ägande så är i praktiken produktionen av alla varor subventionerad, d.v.s. inte formade av konkurrerande marknadskrafter. Istället för att finansiera produktionen direkt ur statsbudgeten, så gjorde de det genom att öka priserna på monopolvaror.

Gorbatjevs regering införde en ”reform” för att öka inkomsterna för att kompensera skattebortfallet. Man hade räknat med intäkter på 23.4 miljarder rubel under de två första månaderna 1991, men de fick bara in 7 miljarder, mindre än en tredjedel av vad de hade förväntat sig. Centralregeringen fick inte in nånting av de 48 miljarder rubel som man hade förväntat sig från republikerna för att finansiera införandet av det nya unionsfördraget. Och det officiella budgetunderskottet visade att det redan var högre än vad man hade räknat med för hela året (31.1 mot 26.7 miljarder rubel).

Tre av Gorbatjevs högsta rådgivare började frukta det värsta: att Sovjetunionen inte skulle kunna avlöna armén, inte kunna betala ut försörjningsstöd och inte kunna driva vidare de statliga företagen om inte nånting gjordes åt situationen. Finansministern Vladimir Orlov, centralbankschefen Viktor Geraschenko och statsbudgetchefen Viktor Kucherenko var så alarmerade att de skickade en not till Gorbatjev som sade att ”ekonomin står på randen till katastrof” – varmed de menade centralregeringens solvens.

Varför envisades Gorbatjev med att hylla sina prishöjningar som marknadsreformer? För det första för att imponera Bush-regeringen och världsbanken med sina intentioner, något som sen skulle kunna ge hårdvaluta. För det andra för att lura det sovjetiska folket som ville ha marknadsreformer. För det tredje ville han diskreditera idén om marknader. När hans reformer misslyckats, så skulle marknaden få skulden.

Henry Kissinger, Nobelkommittén och många andra har gett Gorbatjev äran för händelserna i Östeuropa 1989 som störtade de kommunistiska regimerna där. Gorbatjevs verkliga strategi för de länderna var dock att ersätta gammelstalinisterna där (som var impopulära) med yngre män som han själv, som drack samma konjaksmärke som han gjorde. Han hoppades få smidigare, smartare män till makten i ett försök att rädda socialismen. Han tappade kontroll över situationen huvudsakligen därför att KGB hade felinformerat honom om hur djupt hatet mot socialismen var i de länderna. Revolutionerna i Östeuropa ägde rum trots Gorbatjev, inte tack vare honom.

Det han gjorde i Baltikum – vilket var att ge militären tillstånd att knäcka skallarna på oskyldiga människor, kvalificerar honom till en plats på listan över historiens mordiska härskare, men han har fått slippa det. Även medan han hyllades i väst som en stor reformerare, drev han arbetsläger, kränkte mänskliga rättigheter och sände människor till fängelse för deras yttranden. När Sovjetunionen kom till sitt slut hade befolkningen reducerats till ett kollektiv av samlare-jägare som knappt nådde upp till överlevnadsnivå.

Innan kuppen som störtade honom, sade Gorbatjev till en reporter:

”Jag har uppmanats flera gånger att sluta ta lojal ställning för socialismen. Men varför skulle jag göra det? Socialism är min djupaste övertygelse och jag ska främja den så länge jag kan tala och arbeta.”

Västliga akademiker och experter tyckte att hans stöd för socialismen var charmig, om än lite ålderdomlig. Men de som levde under systemet tyckte annorlunda. De visste att socialism hade bevisats vara den mest destruktiva ideologin i mänsklig historia – skyldig till ofattbart många miljoner dödsoffer. Befolkningen som påtvingats socialismen utblottades av dem, berövades sina kulturarv och i många fall utsattes för massiv blodspillan.

President George Bush spelade ingen liten roll i att hålla Gorbatjev kvar vid makten längre än han borde genom göra allt politiskt möjligt för att stödja honom. Bush gav sitt stöd till den enda större världsledaren som saknade demokratiskt mandat, en man föraktad av sina undersåtar, som införde ett system som stod i motsats till västliga värderingar. Är det en amerikansk tradition att presidenten ska stödja Sovjetunionens ledare vid behov? På liknande sätt räddade Herbert Hoover Lenin, Franklin Roosevelt räddade Stalin och George Bush räddade Gorbatjev. [11]

Under sex och ett halvt år balanserade Gorbatjev mellan reform och status quo. Som ett led i sitt försök att åstadkomma något osammanhängande tredje alternativ, samlade han en grupp hårdföra kommunister kring sig. Till slut blev de hans närmaste rådgivare och de mäktigaste männen i landet – militärt, ekonomiskt och politiskt. Det var samma gäng som försökte skära halsen av Gorbatjev under den misslyckade kuppen den 19 augusti 1991. Sex av De Åttas Gäng som organiserade kuppen mot honom hade personligen utnämnts av honom. Innan han höjde dem till maktens toppar var de föga mer än lättviktiga byråkrater. Om kuppen hade lyckats så hade struktur och personer vid makten förblivit av samma slag som tidigare. T.ex. utsågs Genadi Yanayev, president för en dag, av Gorbatjev till fackföreningsminister och sen till vice president. Premiärminister Valentin Pavlov var ansvarig förmåga av de ekonomiska misstagen under de föregående åren, inklusive prishöjningarna, rubelreformen och en massivt ökad penningmängd. Och Anatoly Lukyanov som var ordförande för Högsta Sovjeterna var Gorbatjevs nära förtrogna.

Gorbatjev utsåg och skyddade dessa sex som en del av sin kompromisstrategi för att blidka hökarna. De saknade fullständigt karisma så Gorbatjev antog att de inte kunde utgöra något hot. Men de försökte. Han borde ha insett att en kommunist bara ska förväntas uppträda som en kommunist, och av den anledningen bar han själv det primära ansvaret för kuppen. Om han hade uppfört sig som han borde under de 6½ åren så hade han besparat landet denna upprivande upplevelse.

Alla högre uppsatta insåg sen en tid att en kupp mot Gorbatjev skulle vara en lätt sak. En kväll i Moskva diskuterade jag det scenariot med en vän, en armégeneral. Han sade att själva kuppen skulle vara enkel: ”Vi kan ta makten på tio minuter” sade han. ”Men sen då? Vi har inga korvar, inget bröd – inget att erbjuda folk”. Moskva-juntan hoppades att dess maktövertagande skulle underlättas av Gorbatjevs impopularitet. Men hur mycket folk än hatade Gorbatjev, så hatade de kuppmakarna ännu mer. Kuppregeringen fick bara ett kort ögonblick av triumf. Väl vid makten möttes de av folk som kokade av ilska över totalitarismens brott och den socialistiska fattigdomen. Kuppledarna stod även inför en hård vinter, en mycket dålig skörd och utsikter för massvält. De var nervösa och Boris Jeltsin krossade deras försök.

Kuppförsöket illustrerade ironiskt nog att kommunistisk ekonomisk ideologi hade misskrediterats. De stalinistiska kuppledarna nämnde aldrig Marx eller Lenin, eller

Centralplanering och förstatligande. De talade istället om marknadsreformer, oavsett vad de verkliga avsikterna än var. Varje annan slags retorik skulle ha gjort dem ännu mer impopulära än de redan var. Och notera att detta var trots att kommandoekonomin hade gett folk en högre materiell levnadsstandard än vad Gorbatjevs förvirrade system med perestroika hade gjort.

Vid den första presskonferensen efter kuppförsöket lovade Gorbatjev: ”Jag ska slåss till slutet för att förnya detta parti. Jag är en övertygad socialist”. Han kunde inte ha förolämpat det sovjetiska folket värre, och hans avgång krävdes omedelbart. Det har hävdats att det ryska folket har kulturell benägenhet för passivitet, auktoritet och avundsjuka. Hendrick Smith har baserat sin karriär på att lansera denna idé. Men de heroiska handlingarna under och efter kuppen visar att ryssar liksom alla folk vill ha frihet från godtyckligt styre. De har lidit under ett tragiskt förgånget, men deras begär att befrias från slaveriets kedjor har triumferat. Så fort Boris Jeltsin tog makten föll Sovjetunionen sönder fullständigt. Vid en ålder av 74 avled Sovjetunionen den 8:e december 1991.

Sedan dess har Jeltsins regering bevisat en annan sak: Gorbatjevsk socialism var inte det enda sättet att förstöra en ekonomis välståndsskapande potential. Under den första vågen av Jeltsins reformer i Ryssland, steg priserna tjugofalt istället för att fördubblas som utlovat. Produktionen föll 15% från föregående år (jämfört med ett fall på 13% året innan). Nya beställningar, både in- och utrikes, motsvarade 1992 bara 7% av 1991 års nivå, och 2% av nivån 1985. Budgetunderskottet uppgick till 35% af BNP och framtidsutsikterna såg bara värre och värre ut. Det var inte på grund av att Jeltsin inte hade tillämpat de västliga akademikernas och Världsbankens råd. Problemet var att han tog dem på orden när de sa att det var flexibla priser, inte privat egendom, som var vad den ryska ekonomin behövde.

I motsats till alla löften och övertygelser från de ryska keynesianerna, med Jeltsins ekonomiminister Yegor Gaidar i spetsen, så såg vi en ökning av priserna samtidigt som produktionen föll. Eftersom socialismens essens är statlig ägande, så kommer Jeltsins ”reformer” inte att fungera med mindre än att avveckla det systemet. Liksom Gorbatjev före honom, så är Jeltsins regering inriktad på att styra ”omstruktureringen av den statliga regleringsmekanismen”.

”Vi kan inte koppla omstruktureringen av regleringsmekanismen till fullskalig privatisering” skrev hans chefsekonom. ”Om vi gjorde det så skulle vi helt enkelt inte leva tillräckligt länge för att se det”. Under tiden orsakar varje ny förkunnelse om ännu en reform förvridna reaktioner och varje ny lag som stiftas, uttalat för att öka friheten, ökar bara möjligheten till böter och mutor.

Före detta kommunister sökte febrilt efter ett substitut till den förlegade Marxism-Leninismen och de fann det i gosudarsvennichestvo (statskult). Baserat på Max Webers teorier upphöjer det byråkratiskt, hierarkiskt, centralt styre. En rad organisationer har bildats för att främja denna ideologi, inklusive Ryska Nationella Unionen, Regenereringspartiet och Medborgerliga Unionen.

Marxismens trista arv är en viss typ av människors föreställningsvärld, både i öst och i väst, som går ut på att staten kan lösa alla ekonomiska problem och skapa social rättvisa. Men varken återvände till centralstyre under en ny etikett eller status quo är en lösning. Vad som behövs i det före detta Sovjetunionen är ett totalt förkastande av det marxistiska arvet. Även i USA influerade Marx idéer en hel generation av reformerare under den Progressiva Eran, ur vilket har växt moderna centralbanker, den progressiva inkomstskatten, New Deal och The Great Society – och det fortsätter att infektera de stora universitetens sektioner för litteratur och sociologi.

Anmärkningsvärt nog så har även nu, efter att Sovjetunionens och Östeuropas sociala regimer fallit, Marxismen inte förlorat hela sin akademiska lyster. [12] ”Jag tycker det är en spännande tid att vara Marxist” sade Steve Cullenberg vid University of California at Riverside till Associated Press. Han var en av de 2 000 akademiker som i november 1992 deltog i University of Massachusets at Amhersts konferens titulerad: ”Marxism i den nya världsordningen: Kriser och möjligheter”. Massmedia hyllar alltjämt ovetandes Marx syn på socialismens historiska oundviklighet varje gång de använder begreppen ”progressiv” och ”reaktionär”.

I ”Requiem for Marx” försöker vi rätta till synen på ett ämne som skyms av ekonomiska, historiska och filosofiska fel. Därför kan essäerna här betraktas som revisionistiska. David Gordon visar precis hur mycket Marx har missförståtts i en komplett omvärdering av Marx filosofiska grund för socialism. Hans-Hermann Hoppe stöper om Marx argument om klasskamp i linje med den österrikiska skolans förståelse av staten och ekonomin, och landar i helt andra slutsatser än Marx. Personliga levnadsbeskrivningar passar alltid i ett rekviem, så Gary North radar upp bevis för hur Marx personliga och finansiella levnadsvanor, och på annat sätt, avvek stort från de socialistiska idealen. David Osterfeld visar hur mycket av Marx världsbild som vilade på empiriska påståenden som senare falsifierats och på definitioner som visat sig vara ytliga och analytiskt oanvändbara. Doktrinen om klasserna, rätt förstådd, är ett användbart redskap, menar Ralph Raico, men den hämtades från en äldre och sundare klassiskt liberal fransk 1700-talslära. Och slutligen visar Murray Rothbard hur Marx kommunistiska syn på historia, ägande, äktenskap och mycket annat grundades i medeltidens blodiga millenarianism och därför inte representerar något unikt ondskefullt i idéhistorien.

I motsats till Marx erbjuder de här essäerna en annan syn på vad ekonomin behöver: Privat ägande, definierat både som autonomt ägande och kontroll över homesteadade resurser; fri prissättning, vilket gör det möjligt att kalkylera vinst och förlust, måttet på vad som är värdeskapande respektive förbrukande; avtalsfrihet som möjliggör fritt utbyte av privat ägda tillgångar; och ”rule of law”, vilket etablerar institutionella strukturer som skyddar de övriga friheterna från tredje mans intervention. Innan dessa villkor är fast etablerade, så finns ingen möjlighet att återgå till ekonomiskt välstånd.

Sammantaget presenterar essäerna Marx i ett helt annat ljus än så gott som all annan litteratur i ämnet. Kort sagt, av alla akademiska verk så är detta sannolikt den mest anti-Marxistiska samling som någonsin publicerats. Vi är övertygade om att många som levt i samhällen som formats i enlighet med Marx namn delar dessa perspektiv.

[1] For more on the comprehensive system see Alexander Solzhenitsyn, Mikhail Agursky, et al., From Under the Rubble (Boston: Little, Brown, and Company, 1974); Erik von Kuehnelt-Leddihn, Leftism: From de Sade and Marx to Hitler and Marcuse (New Rochelle, N.Y:: Arlington House: 1974; 2nd edition, Regnery; 1990); Paul Hollander, The Many Faces of Socialism (New Brunswick, N.J.: Transaction, 1983); David Conway, A Farewell to Marx: An Outline and Appraisal of His Theories (New York: Viking Penguin, 1987).

[2] Paul Craig Roberts, in the Wall Street Journal, June 28, 1989.

[3] See Marlin Malia, ”From Under the Rubble, What?” in Problems of Communism, January–April 1992; Peter Rutland, The Myth of the Plan (La Salle, TIL: Open Court, 1985).

[4] A striking example of Western infatuation with Soviet socialism is Sidney and Beatrice Webb, Soviet Communism: A New Civilization? (New York: Charles Scribner’s Sons, 1936).

[5] Gary Becker, ”The President’s Address,” The Mont Pelerin Society Newsletter, vol. 46, no. 1, February 1993.

[6] Austrian contributions to this debate include: Eugen von Böhm-Bawerk, Karl Marx and the Close of His System (New York: Augustus M. Kelley, 1949; Philadelphia, Penn.: Orion Editions, 1984); Peter J. Boettke, ”The Austrian Critique and the Demise of Socialism: The Soviet Case,” in Richard M. Ebeling, ed. Austrian Economics: Perspectives on the Past and Prospects for the Future (Hillsdale, Mich.: Hillsdale College Press, 1991); F. A. Hayek, New Studies in Philosophy, Politics, Economics, and the History of Ideas (University of Chicago Press, 1978); Trygve J.B. Hoff, Economic Calculation in a Socialist Society (Indianapolis, Ind.: Liberty Press, 1981); Hans-Hermann Hoppe, ”De-Socialization in a United Germany,” Review of Austrian Economics 5, no. 2 (1991): 77–106 and A Theory of Socialism and Capitalism (Boston, Mass.: Kluwer Academic Publishers, 1989); Israel M. Kirzner, ”The Economic Calculation Debate: Lessons for Austrians,” Review of Austrian Economics 2 (1988): 1–18; Don Lavoie, Rivalry and Central Planning: The Socialist Calculation Debate Reconsidered (New York: Cambridge University Press, 1985); Murray N. Rothbard, ”The End of Socialism and the Calculation Debate Revisited,” Review of Austrian Economics 5, no.2 (1991): 51–70, ”Lange, Mises and Praxeology: The Retreat from Marxism,” Toward Liberty, vol. 2 (Menlo Park, Calif.: Institute for Humane Studies, 1971), pp. 307–21, and ”Ludwig von Mises and Economic Calculation Under Socialism,” The Economics of Ludwig von Mises (Kansas City: Sheed and Ward, 1976), pp. 67–78; Ludwig von Mises, ”Middle-of-the-Road Policy Leads to Socialism,” Two Essays by Ludwig von Mises (Auburn, Ala.: The Ludwig von Mises Institute, 1991), Socialism (Indianapolis, Ind.: Liberty Press/Liberty Classics, 1981), ”Economic Calculation in the Socialist Commonwealth,” F. A. Hayek, ed.,Collective Economic Planning (Clifton, N.J.: Kelley Publishing Company, 1975), pp. 87–130, and (Auburn, Ala.: The Ludwig von Mises Institute), and ”One Hundred Years of Marxian Socialism,” Money, Method, and the Market Process, Richard M. Ebeling, ed. (Boston, Mass.: Kluwer Academic Publishers, 1990), pp. 215–32.

[7] On the failure of the Soviet model, see: Zbigniew Brzezinski, The Grand Failure: The Birth and Death of Communism in the Twentieth Century (New York: Macmillan, 1989); Sven Rydenfelt, A Pattern for Failure: Socialist Economies in Crisis (San Diego: Harcourt, Brace, Jonvanovich, 1984); Nick Eberstadt, The Poverty of Communism (New Brunswick, N.J.: Transaction, 1988).

[8] Martin Malia, ”From Under the Rubble, What?”, in Problems of Communism, January–ApriI1992, p. 96.

[9] Stolitsa No. 37, 1992, p. 4.

[10] Peter J. Boettke, The Political Economy of Soviet Socialism: The Formative Years 1918–1928 (Boston: Kluwer, 1990).

[11] One historical account of such activity is Joseph Finder, Red Carpet (New York: Holt, Rinehart, Winston, 1983).

[12] For a refutation of neo-Marxist attempts to save the system from itself, see David Gordon, Resurrecting Marx: The Analytical Marxists on Freedom, Exploitation, and Justice (New Brunswick, N.J.: Transaction, 1990).

Kommentera på bloggen.