Den agerande människan, Kapitel 1.5

Kausalitet som ett krav för agerande

Människan är i stånd att agera eftersom han har förmågan att upptäcka kausala samband som råder i universum. Agerande kräver och förutsätter en kausalitetskategori. Endast en människa som ser världen i orsaksambandets ljus kan agera. I denna mening kan vi säga att kausalitet är en handlingskategori. Kategorin mål och medel förutsätter kategorin orsak och verkan. I en värld utan kausalitet och regelbundna fenomen skulle inte förutsättningarna för mänskligt tänkande eller mänskliga handlingar existera. En sådan värld skulle vara ett kaos där människan inte skulle kunna hitta någon riktning eller vägledning. Människan är inte ens kapabel att föreställa sig hur en sådan kaotisk värld skulle se ut.

Där människan inte ser något orsakssamband kan han inte agera. Detta påstående går inte att vända på. Även då han känner till de relevanta orsakssambanden kan människan inte agera om han inte är i stånd att påverka orsaken.

Urtypen för kausalitetsforskningen var: var och hur måste jag ingripa för att avleda händelseförloppet från hur det skulle gå i avsaknad av mitt ingipande, i en riktning som bättre skulle passa mina önskemål? I denna mening ställer människan sig frågan: vem eller vad ligger till grund för allt? Han söker efter regelbundenheten och ”lagen” eftersom han vill ingripa. Först långt senare tolkades det här sökandet mer omfattande av metafysiken som sökandet efter den första orsaken till varande och existens. Det krävdes århundraden för att föra dessa överdrivna och extravaganta idéer tillbaka till den mer blygsamma frågan om var man måste ingripa, eller borde kunna ingripa, i syfte att uppnå det ena eller andra ändamålet.

Det sätt som kausalitetsproblemet behandlats under de senaste decennierna har varit otillfredställande på grund av att en viss förvirring har skapats av några framstående fysiker. Vi får hoppas att detta obehagliga period i filosofins historia fungerar som en varning för framtida filosofer.

Det finns förändringar vars orsaker, åtminstone för närvarande, är okända för oss. Ibland lyckas vi att skaffa oss en partiell kunskap så att vi kan säga: i 70 procent av alla fall resulterar A i B, i de resterande fallen i C, eller till och med i D, E, F och så vidare. För att ersätta denna fragmentariska information med mer exakt information skulle det vara nödvändigt att bryta ner A i dess beståndsdelar. Så länge detta inte uppnås måste vi finna oss i vad som kallas för en statistisk lag. Men detta påverkar inte den praxeologiska innebörden av kausalitet. Total eller partiell okunskap inom vissa områden ogiltigförklarar inte kausalitetskategorin.

De filosofiska, epistemologiska och metafysiska problemen med kausalitet och ofullkomlig induktion ligger utanför ramen för praxeologi. Vi måste helt enkelt konstatera att för att agera måste människan känna till orsakssambanden mellan händelser, skeenden eller sakers tillstånd. Och enbart i den omfattning som han känner till denna relation kan hans agerande uppnå de mål som eftersträvas. Vi är fullt medvetna om att då vi hävdar detta rör vi oss i en cirkel, eftersom beviset för att vi på ett korrekt sätt har uppfattat ett orsakssamband endast ges av det faktum att de handlingar som baseras på denna kunskap resulterar i det förväntade resultatet. Men vi kan inte undvika detta cirkelbevis eftersom kausalitet är en handlingskategori. Och eftersom den är en sådan kategori kan inte praxeologi undvika att skänka viss uppmärksamhet till detta grundläggande filosofiska problem.

Kommentera på bloggen.