Den perfekta Randianska staten

Murray Rothbard argumenterade, i sitt klassiska verk ”Robert Nozick and the immaculate conception of the state”, mot Nozickiansk minarkism, och han baserade sitt argument på att ingen stat någonsin har eller någonsin skulle utvecklas under de perfekta, orörda och oförstörda omständigheter som den Nozickianska nattväktarstaten måste uppstå ur för att kunna existera.

Randianerna vet dock att en perfekt stat aldrig kan uppstå genom en ”obefläckad avelse”. Det är bara religiöst struntprat. Den Randianska staten måste planeras, utformas, och skissas; den måste tillverkas och implementeras av individualister som enhälligt arbetar för att etablera det ideala kapitalistiska och utopiska samhället; och den måste observeras och respekteras som ofelbar av alla människor som bor inom dess jurisdiktion.

Vi kan ställa oss frågan hur den Randianska statens centralplanering skulle påbörjas, fortgå och avslutas. Objektivister är oense med varandra i många frågor. Politiskt delar de ingen enhetlig utrikespolitik. En intelligent minoritet av synliga Rand-studenter tycks stödja fred och icke-intervention, och de baserar sina avvikande åsikter på Randianska principer. I de större Randianska kretsarna är till och med en viss oenighet kring minarkism och anarkism tillåtet. Några fans av Rands verk har svårt att förlika hennes verkliga briljans och betydelse med några av hennes mer egendomliga åsikter och hennes ännu mer udda och mindre rationella moderna efterföljare.

Trots dessa motsättningar och skillnader har jag, genom att surfa på nätet nyligen, lyckats bilda mig en uppfattning om den perfekta Randianska staten. Nu är det förvisso så att många objektivister, och troligen även Rand själv, skulle ifrågasätta riktigheten i det jag säger. Det är inte min mening att göra dem upprörda. Men baserat på vad ett stort antal online-Randianer verkar tro, hävdar jag att den genomsnittliga, uttalade, Randianen förespråkar en politik som, om den någonsin omsattes i praktiken, skulle innebära en stat som är ganska lik det jag beskriver nedan.

Först och främst skulle den Randianska staten, vilket vi redan vet, aldrig ”initiera våld” eftersom det skulle bryta mot den centrala grundsatsen i Rands politiska filosofi. Den skulle därför inte reglera industrin eller ens beskatta befolkningen.

Samtidigt skulle den Randianska staten ha ett monopol på användandet av våld för att förhindra att en annan stat uppstod på samma geografiska område. Vi vet att de flesta Randianer förväntar sig åtminstonde detta från sin stat, eftersom detta tvingande monopol är det absoluta minimikriterium som krävs för att en stat ska betraktas som en ”stat”. Utan ett monopol på våld tror objektivisterna att samhället skulle kollapsa till en Somalia-liknande anarki. Utan en stat skulle vi ha krigsherrar. Rand varnade till och med själv, i The Virtue Of Selfishness, att ”om samhället inte tillhandahöll ett organiserat skydd mot våld skulle det egga alla medborgare att gå omkring beväpnade, att omvandla sina hem till fästningar, att skjuta alla främlingar som närmar sig deras dörrar”, och att ”användandet av fysiskt våld – även dess vedergällande användning – inte kan överlåtas till enskilda medborgares omdöme”. Dock har vissa objektivister stundtals ifrågasatt denna Randianska princip; att det är en Randiansk princip – att ett monopol på våld, inklusive vedergällande våld, är nödvändigt för en Randiansk stat såsom den utformats av Rand och de flesta av hennes följeslagare – kan vi i alla fall vara ganska säkra på.

Detta minimalt tvingande monopol, som den Randianska staten är, skulle upprätthålla ”immateriella rättigheter”, skydda människors goda rykte från ”belackare” och ”ärekränkare”, återställa den numera dödförklarade ”äganderätt” som västerländska företag har över oljan i Mellanöstern, olja som tillskansades genom kolonial merkantilism för mer än nittio år sedan, och utföra vissa andra begränsade funktioner.

Den Randianska staten skulle också ha en mycket aggressiv utrikespolitik, den skulle inte tveka att göra civila till måltavlor, till och med i en sådan omfattning att den, under månaderna efter 11 september 2001, mycket väl skulle ha kunnat atombomba Mellanöstern och dödat hundratusentals, eller till och med hundratals miljoner, människor – både för att hämnas de som dog den 11 september och för att befästa USAs dominans och få tillbaka “USAs” olja från de araber och muslimer som stulit den. Som ett svar, i Randiansk stil, på attackerna den 11 september, skulle den amerikanska staten ha antagit ”standardvärderingen”, som en objektivist uttryckte det, att ”en amerikansk persons rättigheter, oavsett om det är en soldat eller en civil, är värda mer än alla män, kvinnor och barns liv, i alla dessa [Mellanöstern]-nationer tillsammans”. Om du, under detta hypotetiska hämnddödande, hade uttalat dig emot den nukleära förintelsen av miljontals människor hade du kunnat åtalats för förräderi eftersom ingen individ under en Randiansk stat i krigstid kan tillåtas sprida tvivel om vissa Fundamentala Sanningar – nämligen att den Randianska staten skyddar individens rättigheter och den västerländska civilisationen, och representerar allt som är Objektivt Gott med mänskligheten.

Men den Randianska staten skulle inte initiera våld eller kräva in skatter.

Staten skulle vara helt skild från religion och alla andra ideologiska organisationer annat än Objektivismen i sig (som naturligtvis är Sanningen och borde upprätthållas av staten). Militären skulle överge alla kvarvarande kopplingar den kan tänkas ha till den kristna, och därför irrationella häxbrygdsliknande, teorin om rättfärdiga krig. Domstolarna skulle styras av Objektivistisk etik, och upprätthålla immateriella rättigheter och de företagsprivilegier som skapats av staten.

Men den Randianska staten skulle inte attackera människor, och den skulle inte heller beskatta dem eller reglera industrin.

Den perfekta Randianska staten skulle upprätthålla den västerländska civilisationens värderingar, som bäst förstås genom att läsa Ayn Rand. Som den amerikanska staten är nu är den långt ifrån det Objektivistiska idealet eftersom den i alltför stor grad tvekar att attackera civila, men samtidigt initierar den ändå för mycket våld genom att den beskattar och sysslar med konkurrensregleringar. Men den amerikanska staten, som är en integrerad och nödvändig del av Amerika – och definitivt mycket bättre än alla andra tänkbara alternativ i den verkliga världen! – representerar och förkroppsligar i stor utsträckning det allra bästa av den västerländska civilisationen, även i dess nuvarande, ofullkomliga och överdrivet byråkratiska form. Därför har antingen den ideala Randianska staten eller den nuvarande amerikanska staten rätt – ja, det är till och med en skyldighet – att förstöra ociviliserade stater utan att oroa sig alltför mycket om de vildar som dör eller vad de överlevande bland dem kan tänkas tycka, ​​och därmed se till att Amerika, som Objektivt är så mycket mer i samklang med de västerländska värderingarna, den vetenskapliga kunskapen och Sanningen än dess små diktatoriska fiender, för evigt överlever som en symbol för hela världen att följa.

Men blygsam och begränsad i sin funktion som den är skulle den Randianska staten aldrig initiera våld.

En Randiansk stat skulle åka världen runt och störta icke-Randianska stater, så länge de gör detta på ett icke-altruistiskt sätt. Att förstöra onda stater är positivt bra, och en Randiansk stat, som ju är positivt bra, kan aldrig beskyllas om något går fel under dess invasions-eskapader eller utländska interventioner. Allt det dåliga som inträffar – alla de oskyldiga som dör under det vilda Randianska korståget att rena jorden från barbari och anti-sinnliga, anti-förnuftiga, anti-verkliga värderingar – skulle naturligtvis vara den Randianska statens fienders fel; alla vet ju att den Randianska staten, kategoriskt och villkorslöst, inte kan hållas ansvarig för de skador som orsakats av konflikter med mindre civiliserade stater: den Randianska staten initierar inte våld per definition: den som skadas under en konflikt som involverar den Randianska staten antingen förtjänade det eller får finna sig i att klaga hos en annan, mindre perfekt stat. Och om sanningen ska fram skulle de etiska personer som bor i en icke-Randiansk stat inte bara ”erkänna att en fri nation har en moralisk rätt att bomba” honom, utan de skulle Objektivt vilja bli bombade av den mer Randianska staten, oberoende av risken att dö i processen, eftersom en sådan bombning representerar den enda rimliga chansen till frälsning, frihet och befrielse till det rationalistiska och individualistiska riket.

Om två Randianska stater existerar på jorden vid samma tidpunkt skulle de naturligtvis aldrig ha några konflikt med varandra, eftersom de båda skulle ha rätt om allt. Men om de, kanske på grund av någon mystisk störning i rumtiden, kom i konflikt med varandra skulle den stat som var mest Randiansk förmodligen ha rätten på sin sida. Eller kanske skulle de båda ha rätt medan de slet varandra i stycken.

Men ingen av de två Randianska staterna skulle någonsin initiera våld eller reglera ekonomin.

Att leva i den perfekta Randianska staten skulle vara helt underbart fantastiskt, förutsatt att du inte fundamentalt motsätter dig Objektivismen. Eftersom Objektivismen är Sanningen, och eftersom varje anständig stat bör återspegla den finns det sannerligen inte mycket utrymme i det fria, Objektivistiska samhället för icke-objektivistiska barbarer.

Rökning skulle vara lagligt på alla offentliga platser – kanske till och med obligatorisk. (Ok, jag erkänner att detta är ett slag under bältet. Men vi vet att kampanjerna mot rökning skulle vara ett av de första statliga programmen att avskaffas.)

Faktum är att den Randianska staten skulle vara helt perfekt, precis så lagom begränsad att den aldrig skulle kränka någons individuella rättigheter, men med precis tillräckliga befogenheter för att skapa en värld som är säker för och som främjar den Randianska demokratin. Den skulle behålla sin massiva kärnvapenarsenal ifall det fanns en anledning att utplåna en miljard människor från jordens yta för att göra mer plats för Randianska individualister.

Libertarianer kanske till och med skulle kunna uppfatta denna situation som ganska acceptabel. Det är nog bäst för dem att de gör det. Alternativet vore antingen åtal, straff eller – värst av allt – bannlysning från det Randianska samhället!

Ja, ja och åter ja, den Randianska staten skulle vara underbar, och aldrig någonsin ta ut skatter eller initiera våld. Men om det ändå kom sig så att den beskattade skulle det vara för att finansiera militären, och därför kan det hända att skattesatsen klättrar så högt som 80%. Men detta skulle inte vara så illa, med Randianska mått mätt, så länge pengarna användes för individualistiska, rationella och egoistiska syften – till exempel bomber, krigsflygplan och uniformer – snarare än några kollektivistiska, mystiska, och altruistiska syften.

För det är, vilket nästan alla Objektivister kan intyga, en mycket större börda och ett mycket större brott att beskattas 5% för “välfärdens” skull än att beskattas 80% för att finansiera militären.

Så kanske den Randianska staten skulle beskatta och reglera i den omfattning som krävs för det nationella försvaret och militären. Men varken denna beskattning eller dessa regleringar – och, absolut inte de skattefinansierade invasionerna eller bombmattorna – skulle vara ett initierande av våld, eftersom alla ju vet att den Randianska staten aldrig kan initiera våld.

Kanske är det så att några av er funderar på denna Randianska stat, och ni kanske får för er att ni, inom dess ramar, upptäckt ett antal oförsonliga motsättningar. Om det är så är det uppenbart fel. Kontrollera dina premisser och förlita dig på att den perfekta Randianska staten inte bara är möjlig och önskvärd; den är den enda möjliga politiska organisationen som på något sätt är förenlig med verkligheten, det mänskliga förnuftet, och, viktigast av allt, dagens populära objektivistiska teori.

Originalartikeln kan hittas här.

Kommentera på bloggen.