Bokrecension: Decision Points

Urspungligen publicerad i Nyliberalen 1-2011

George W Bush, Decision Points, Crown Publishers 2010. Inbunden 497 sidor. ISBN 978-0-307-88522-7.

När George W Bush i en intervju i TV-kanalen NBC år 2010 fick frågan om huruvida två krig, tusentals döda amerikanska soldater, övervakning, tortyr, Guantánamo och Abu Ghraib var ett för högt pris att betala svarade han kort: ”Det blev ingen ny attack”. Detta korta svar definierar expresidentens hela tänkande under de år han styrde USA efter attackerna den 11 september 2001. Det sammanfattar också stora delar av boken Decision Points. Den är indelad kapitelvis utifrån de viktigaste beslut Bush anser att han fattade som president. Från att sluta dricka till att starta krig mot Afghanistan och Irak. Terrorattackerna upptar av naturliga skäl en stor del av boken och det är uppenbart att de satte djupa spår i Bushs sätt att tänka och agera. De är också de mest intressanta delarna.

Bush försvarar waterboarding med att det räddade liv och att det enligt hans juridiska rådgivare inte var olagligt. Kritiker har hävdat att Bush såg till att få de råd han ville ha för att ge grönt ljus för så kallade experimentella förhörsmetoder. Bush vägrade dock i intervjun med NBC att svara på om han ansåg att det var OK för andra länder att använda waterboarding på amerikanska medborgare. Han beskriver i boken hur han själv valde ut vilka tortyrmetoder (som då inte ansågs vara tortyr eftersom de enligt CIA inte gav några bestående men) som skulle användas och vilka som var ”too far”. Det är ganska ryslig läsning.

Bush har samma rättframma attityd i boken som han hade utåt som president. Han står för de beslut han tog och han argumenterar för dem. Ett kritiskt beslut var det att internera tillfångatagna al-Qaidakrigare på Guantánamobasen på Kuba. Bush gillade inte idén att hålla krigsfångar på Fidel Castros ö, men ansåg att det var det minst dåliga alternativet. Han är öppen med skälet: eftersom fångarna inte fanns på amerikansk mark omfattades de inte av samma juridiska rättigheter som vanliga fångar i amerikanska fängelser, däribland rätten att tiga. Bush ansåg att om de tilläts hålla käften skulle det blir svårt att få någon information från dem. Dessutom, påpekar han, slogs de inte för någon specifik stat och respekterade själva inte Genèvekonventionen. Således skulle USA inte heller göra det. I praktiken gjorde denna policy alla tillfångatagna soldater helt rättslösa – även om Bush skryter med att de i Guantánamolägret fick tillgång till både Koran och Harry Potter på arabiska. I efterhand har det framkommit att många fångar både på Guantánamo och Abu Ghraib var personer som råkat vara på fel plats vid fel tidpunkt.

Expresidenten var fullt övertygad om att de militära tribunalerna skulle ge de tillfångatagna en rättvis rättegång. I dessa rättegångar skulle alla betraktas som oskyldiga från start, skriver Bush. Frågan är hur detta såg ut i praktiken när Bushs politik tillät att fångar hölls inspärrade på obestämd tid utan konkreta anklagelser. Det är snarare ett tecken på att utgångspunkten var att den anklagade var skyldig. Och att kunna överklaga en fällande dom till försvarsministern eller presidenten ger inte direkt känslan av en rimlig möjlighet till omprövning. Bush berör balansgången mellan att försvara det amerikanska folket och att upprätthålla folkets fri- och rättigheter. På två rader.

Bushs beskrivning av tiden efter terrorattackerna förklarar mycket av den lagstiftning som kom på plats. Allt, verkligen allt, handlade om att förebygga nästa attack. Det saknades inte hot. En av de mer dramatiska episoderna, som inte har berättats tidigare, är när Bush tillsammans med utrikesminister Condoleezza Rice och Colin Powell i Kina får veta att de kan ha utsatts för en biologisk attack i Vita huset. Bush beskriver det absurda i att vänta på om några labbmöss ska lägga näsan i vädret eller ej för att få veta om de själv kommer att överleva.

Otvivelaktigt förändrade händelserna den 11 september mycket. Men redan i början av 2000, när Bush var presidentkandidat, klargjorde han i en intervju att han hade för avsikt att hantera Saddam Hussein på ett sätt som Hussein ”inte kommer att gilla” om det visade sig att han på något sätt utvecklade massförstörelsevapen. Hur Bushs presidentskap hade sett ut utan de där förödande attackerna 2001 är en fråga vi aldrig kommer att få svaret på.

Boken är som väntat både macho och pompös. När Bush beskriver hur han visar medkänsla inför sårade soldater som förlorat både lemmar och trumhinnor återger han alltid stoiska svar. ”Var inte ledsen för min skull, herr president. Ge mig bara ett ben så att jag kan återvända i strid.” Efter ett tag blir patriotismen lite tröttsam.

Bush såg störtandet av Saddam Hussein och byggandet av demokrati i Irak som skapandet av ett föredöme i mellersta östern, ett föredöme som andra länder skulle följa. Hur en amerikansk invasion och ett blodigt inbördeskrig med 100 000 döda civila som följd någonsin skulle kunna vara eftersträvansvärt för andra folk är en gåta. Men det säger lite om Bushs sätt att tänka.

Världen förefaller väldigt enkel för George W Bush. Det gör att boken saknar djupare analyser av viktiga skeenden. Bush medger dock några misstag. Det första var truppantalet och att de inte reagerade tillräckligt snabbt på den försämrade säkerhetssituationen efter att trupperna minskats med nästan hälften. Det andra var förstås missen med massförstörelsevapnen. Bush säger sig inte förstå varför Saddam Hussein inte tog chansen att bevisa att han inte satt på några sådana vapen. Frågan är hur detta skulle ha gått till i praktiken när USA redan på förhand verkade ha bestämt sig för att diktatorn ljög och ansåg att fortsatta inspektioner var bortkastad tid.

Bush omskriver dessutom historien när han påstår att alla, såväl neocons som krigsmotståndare, trodde att Hussein hade massförstörelsevapen. Den som minns Colin Powells charad i FN kan knappast hålla med. Alla som tvekade kring eller motsatte sig en militär intervention väntade snarast på att det var USA som skulle komma med de avgörande bevisen. Några övertygade bevis fick vi aldrig, därav det bristfälliga internationella stödet för kriget.

Decision Points kommer inte gå till historien som den bästa boken skriven av en före detta amerikansk president. Men den är ändå ett intressant tidsdokument över en hektisk och på många sätt galen tid i USA:s och världens historia.

Hans Engnell är liberal bloggare och redaktör för Nyliberalen

Kommentera på bloggen