Myten om höger och vänster

Som man frågar får man svar. Det finns en scen i Ingmar Bergmans “Fanny och Alexander” där den minst sagt osympatiske biskopen, spelad av Jan Malmsjö, ställer den unge Alexander inför rätta i hemmet för något som benämns som “lögnaktighet” och “mened”. Processen slutar med att biskopen vänder sig till pojken och frågar: “Vilket straff väljer du? Rottingen, risinoljan eller den mörka skrubben?” Filmpubliken har inga problem att inse den svarta absurditeten i en sådan fråga. Det råder inte en sekunds tvivel om att den sadistiske prästen här erbjuder Alexander ett falskt dilemma, ett “val” som ges för att skona förövaren från ansvar och ge offret en illusion om att han behåller viss makt och frihet över sin egen situation. Ett falskt dilemma är falskt då det överskyler och flyttar fokus från den egentliga frågeställningen, i detta fall huruvida Alexander verkligen bör straffas eller ej.

Även om det verkar uppenbart att de institutioner som Bergman är ute efter att porträttera och problematisera i detta inslag – familjen och religionen – ofta är fullproppade med falska dilemman, så går det utmärkt att tillämpa samma resonemang på de politiska institutioner vi lever med. Låt mig ge ett tydligt och välbekant exempel.

Det finns en seglivad idé om att politiska uppfattningar skall klassificeras i enlighet med den så kallade höger-vänster-skalan. Detta kan ju kännas helt självklart för de flesta. Räcker det inte, trots allt, att kasta en blick på någons kläder, fråga personen ifråga var hon bor eller huruvida hon är vegetarian eller ej för att avgöra: höger eller vänster? Frågan är emellertid vad denna teoretiska konstruktion – höger-vänster-skalan – i praktiken innebär för det realpolitiska samtalet.

Det är mycket enkelt att på ett vetenskapligt sätt testa påståendet att höger-vänster-skalan skulle fungera som ett verktyg för att registrera en persons politiska åsikter, på samma sätt som att meterskalan fungerar som ett verktyg för att mäta en persons fysiska längd. Någon som har börjat ana en analogi ta form? Då så.

Aftonbladet (kommentarer överflödiga) rapporterade häromåret från ett möte mellan världens längsta och världens kortaste man. Skillnaden var, som man kan se i inslaget, mycket slående och uppenbar. 171,89 cm, för att vara exakt. Ponera nu att Sveriges riksdag klubbar igenom ett helt nytt längdmåttssystem, låt oss kalla de nya måttenheterna för reinfeldier – en reinfeldt, flera reinfeldier (rf.). Världens längsta man råkar nu återigen träffa på världens kortaste, denna gång på gatan i Sverige. De ställer sig bredvid varandra rygg mot rygg. Efter en lång stunds “mätande” och övervägande utbrister en förbipasserande myndighetsherre att de två männen är precis lika många reinfeldier (rf.) – de är lika långa. Eller? Det märkliga är – tänker övriga vittnen till händelsen – att den ene mannen faktiskt ser ut som en jätte i förhållande till den andre. Nu ställs åskådarna följaktligen inför ett vägval: antingen att (1) förkasta sina sinnens vittnesbörd och medge att männen är lika långa, alternativt att (2) förkasta den teoretiska konstruktionen som användes för mätningen, d.v.s. reinfeldier-systemet.

Det enda vettiga är givetvis att göra det senare.

Överför nu analogin på gängse politisk teori. Om höger-vänster-skalan vore giltig och kunde säga något grundläggande om politiska ställningstaganden, så måste skalans ytterligheter te sig som varandras motsatser i verkligheten.

Extremvänsterns ideologi kallas för kommunism. Kommunister är människor som förkastar äganderätten, som anser att staten skall utöva fullständig kontroll över produktionsmedlen, som menar att våld och tvång (genom skatt och regleringar) inte bara är nödvändigt utan rentav ett moraliskt ideal som medel för att lösa intrikata sociala problem. Närhelst kommunismen har implementerats genom historien har resultatet varit fattigdom, förödelse, lidande och död. Ledarna dyrkades psykotiskt av massorna som gudomligheter på jorden. Oliktänkande förföljdes, kastades i omänskliga fångläger och mördades.

Extremhögerns ideologi kallas för fascism, och ibland för nationalsocialism. Fascister och nationalsocialister är människor som förkastar äganderätten, som anser att staten skall utöva fullständig kontroll över produktionsmedlen, som menar att våld och tvång (genom skatt och regleringar) inte bara är nödvändigt utan rentav ett moraliskt ideal som medel för att lösa intrikata sociala problem. Närhelst fascismen eller nationalsocialismen har implementerats genom historien har resultatet varit fattigdom, förödelse, lidande och död. Ledarna dyrkades psykotiskts av massorna som gudomligheter på jorden. Oliktänkande förföljdes, kastades i omänskliga fångläger och mördades.

Men hur kan den modell vi använder för att identifiera politiska ställningstaganden implicera att fundamentalt identiska idéer på samma gång är diametralt motsatta idéer? Det är en logisk omöjlighet. Höger-vänster-skalan avtäcks därmed som en ren skrivbordskonstruktion utan förankring i verklighet och empiri, precis som reinfeldier-systemet. Tvärtom verkar teorin om höger och vänster de facto vara skadlig för den nyktra och klarsynta politiska analysen, eftersom den skymmer de verkliga valen och frågeställningarna. Följdfrågan blir därför: varför existerar höger-vänster-skalan överhuvudtaget? Hmmm…

Så vad väljer ni, kära läsare? Rottingen, risinoljan eller den mörka skrubben?

Denna artikel bygger delvis på Stefan Molyneuxs utmärkta podcast-sändning nr. 61, titulerad The Fallacy of Left and Right. Podcasten återfinns och kan laddas hem från www.freedomainradio.com.

Kommentera artikeln på bloggen.

Dela för frihetens skull

2 reaktioner på ”Myten om höger och vänster”

  1. Pingback: Martin Edgelius

  2. Pingback: Martin Edgelius

Kommentarer är stängda.