Sparparadoxen och vodooekonomin

Inledning

Huvudfårans ekonomer och intellektuella har den obekväma uppgiften att övertyga allmänheten om att ekonomins lagar inte bara upphör att gälla utan övergår i sina absoluta motsatser på makronivå. Med andra ord: de principer som gäller för individen gäller av någon anledning inte för den summa individer som vi kallar för “samhället”. Endast när tillräckligt sofistikerade intellektuella rökridåer har lagts ut inom nationalekonomin kan det lämnas fritt fram för politiker och centralbanksdirektörer att agera på sätt som aldrig kan accepteras för privata medborgare.

Keynes systembygge går bland annat ut på att visa att sparande gör samhället fattigare, vilket är innebörden i den så kallade sparparadoxen. De principer som gäller för individen gäller alltså inte på samhällsnivå. Som ett sammanträffande är sparande det ekonomiska beteende som makthavare, ekonomer och de flesta ekonomijournalister skyr mest. Budskap om hårt arbete och uppoffringar vinner vare sig politiska val, akademiska stolar eller journalistisk berömmelse. För att få komma in i maktens finrum är det mycket bättre att anamma en ekonomisk teori som säger att tillväxt kan fås genom att färglägga en stor mängd papperslappar gröna eller knappa in några siffror i en dator. [1] Är det med detta i åtanke konstigt att många betvivlar nationalekonomins status som vetenskap? Närhelst ekonomer flirtar med mystiken och trotsar sunt bondförnuft är det läge att vara på sin vakt.

Ekonomi: utgiftsproblem eller koordinationsproblem?

Det är ett obestridligt faktum att resurser som sparas inte kan konsumeras på samma gång. Keynes och hans efterföljares spektakulära ansats består som bekant i att resurser som sparas till stor del “läcker” ut ur ekonomin och går förlorade. När folk börjar att efterfråga färre nutida varor (konsumtionsvaror) smittar denna försiktighet så småningom av sig på investeringarna. Ekonomin hamnar i en ond cirkel som i värsta fall kan leda till depression. I motsats till för det enskilda hushållet är kontentan att ekonomin är fullständigt efterfrågedriven och att dess tillstånd är helt beroende av vår benägenhet att konsumera här och nu. [2]

Ekonomiska val handlar inte bara om avvägningar mellan olika varor här och nu (blodkorv eller oxfilé till middag?) utan också om att prioritera mellan behov över tid (oxfilé till middag ikväll eller semester nästa sommar?). Frånvaron av en teoretisk ansats som förklarar konsekvenserna av ekonomiska val med intertemporala aspekter är populärekonomins allra största problem. Keynes och Friedman tystnar båda inför denna frågeställning.

Ett annat sätt att uttrycka detta tomrum inom keynesiansk respektive monetaristisk makroekonomisk teori är att konstatera att dessa inriktningar saknar en kapitalteori. De tenderar att förstå kapitalet som en homogen massa som på något sätt reproducerar sig själv i enlighet med en “genomsnittlig” avkastningsnivå. Detta innebär i praktiken att det inte finns några bra eller dåliga investeringar, utan att “investeringar” tolkas som en abstrakt och enhetlig utgiftspost, vars sammansättning inte kräver vidare diskussion. Och man behöver givetvis ingen vägledning av marknadspriser för att öka investeringarna som utgiftspost betraktad, särskilt inte om man förfogar över sedelpressen. Vilka projekt som helst, oavsett hur absurda, reproducerar tydligen sig själv och genererar samhällsnytta. Per automatik jublar ekonomer när BNP ökar mer än förväntat. Kanske har de offentliga utgifterna svällt ytterligare genom bankstöd eller satsningar på statliga kulturprojekt. Men innebär dessa projekt en förbättrad användning av samhällets knappa resurser? Är investeringarna som vi gör produktiva? Inga svar.

Det är uppenbart att begrepp som felinvesteringar och tillväxt i grunden är kvalitativa och därmed inte ryms inom populärekonomins ambition att tillämpa naturvetenskapernas kriterier av kvantifierbarhet på samhället. Istället tvingas man luta sig mot det neoklassiska antagandet att produktion är omedelbar (som en trollformel), eller åtminstone att produktionens tidskrävande saknar implikationer av vikt. Med sådana heroiska antaganden kan (den också kvalitativa) entreprenörskapsfunktionen viftas bort som irrelevant och företag reduceras till kostnadskurvor.

Frånvaron av en tidsdimension inom ekonomisk analys har ett högt pris. Det leder fram till slutsatsen att det inte finns något behov av koordination mellan produktion och konsumtion. Möjligheten till en systematisk förklaring av de återkommande konjunkturcykler, kriser och recessioner som genom historien har plågat civilizationen offras. Otaliga paradoxer och motsägelser följer också, bland annat den ovan nämnda sparparadoxen. “Tidlösheten” för oss till sist till den primitiva idén att all ekonomisk aktivitet som betyder något syftar till behovstillfredställelse i nuet. Spendera och konsumera nu, nu, nu, annars går vi under!

Konsumtionsekonomin och BNP

Som stöd för sparparadoxens giltighet och för att slippa förespråka obekväma saneringar av ekonomin närhelst inflationsekonomin trillar omkull lutar sig ekonomer mot en snillrik statistisk konstruktion, nämligen BNP-måttet. BNP, kort för bruttonationalprodukt, introducerades som nationalräkenskap parallellt med välfärdsstatens expansion. Den sägs mäta det monetära värdet av ett lands totala produktion av varor och tjänster under ett år. BNP:s olika komponenter ges av formeln Y = C+I+G+n(e), där Y är BNP, C den privata konsumtionen i landet, I de privata investeringarna, G de offentliga utgifterna och n(e) nettoexporten. Bara med denna formel i åtanke är det enkelt att förstå varför “österrikare” kritiserar många andra ekonomers tillväxtbegrepp. Skuldsättning och uppblåsande av penningmängden kan registreras som “tillväxt” oberoende av huruvida dessa medel spenderas på något produktivt eller ej. Om staten lånar upp kapital och beordrar att en miljon människor ska anställas för att gräva gropar och fylla igen dem igen till direktörslöner kommer BNP att få en ordentlig skjuts (eftersom G ökar), men det vore löjeväckande att vidhålla att denna “investering” skulle utgöra verklig, kvalitativ tillväxt.

Däremot exkluderar BNP-måttet många utgiftsposter som de facto är produktiva och i linje med konsumenternas preferenser. Låt oss först erinra oss om att långt ifrån alla varor och tjänster som produceras i en ekonomi består av konsumtionsvaror. Med detta i åtanke är det viktigt att förstå att BNP inte mäter “det monetära värdet av ett lands totala produktion av varor och tjänster under en viss period”. Det utesluter nämligen den överväldigande majoriteten av alla insatsvaror som krävs för att producera allt som hushållen konsumerar. Istället måste BNP betraktas som ett försök att sammanställa ett slags “value added”-mått för hela ekonomin.

Ponera en ekonomi som endast producerar en enda konsumtionsvara, exempelvis bröd. Bonden odlar en stor mängd vete som säljs till mjölnaren för 1000 kr. Mjölnaren mal vetet till mjöl och säljer det till bagaren för 1200 kr. Bagaren använder i sin tur mjölet för att baka bröd som kan avsättas för 1400 kr. Handlaren hämtar bröden från bageriet och transporterar det till affären där det säljs till slutkund för totalt 1500 kr. Vilket är värdet av ekonomins samlade produktion?

I ovanstående exempel skulle BNP vara 1500 kr. (motsvarande intäkterna från brödförsäljningen), men det totala värdet av alla varor som producerats är faktiskt 5100 kr. (1000+1200+1400+1500 kr.). I relation till detta anmärker George Reisman lite uppgivet att:

The world of contemporary economics is indeed a strange one. By its logic, economics professors do not write books, but the difference between books and paper. When they go home to dinner, they find that their wives have not made a roast beef, say, but the difference between a cooked roast beef and a raw roast beef. (Capitalism. A Treatise on Economics, s. 679)

Med andra ord är bruttonationalprodukten inte alls något bruttomått, utan ett nettomått. Detta är i sig inget problem, men det vore önskvärt med ärlighet om vad man försöker att mäta. BNP speglar därmed inte alls “den ekonomiska aktiviteten” eller det totala värdet av alla transaktioner i ekonomin och överdriver kraftigt konsumtionens roll i ekonomin, eftersom rörligt kapital och produkter i arbete nettas bort och osynliggörs [3]. Härigenom kan följande (felaktiga) antaganden ges ett teoretiskt och strategiskt viktigt rättfärdigande: att flera produktionsled inte existerar, att produktionen är mer eller mindre omedelbar och att ekonomin helt och hållet är efterfrågedriven.

Lösningen på sparparadoxen

Det är nödvändigt att släppa lite på antagandet om “tidlöshet” om man ska kunna förstå varför ekonomin lagar inte upphör att gälla eller övergår i sina raka motsatser på makronivå. Ett antal insikter från kapitalteori måste beaktas.

Entreprenörer och affärsmän tjänar inte pengar på att rikta sina resurser mot en abstrakt kategori av homogena “investeringar”, utan genom att skapa och leta efter investeringsmöjligheter där möjligheten till avkastning är bättre än för andra tillgångar. Att investera är att investera i något konkret. Om entreprenören finansierar sig via lånekapital utvärderar han investeringsmöjligheter i olika produktionslinjer och ställer den förväntade (riskjusterade) avkastningen mot den bankränta han måste betala för projektens genomförande. Investeringsmöjligheter är inte homogena utan motsvarar unika möjligheter att göra specifika ingrepp i den komplexa produktionsstruktur som utgör samhällsekonomin. Annorlunda uttryckt arbetar olika företag och branscher med att producera varor och tjänster som befinner sig olika långt ifrån konsumenten i tiden. I vår primitiva ekonomi ovan befinner sig bonden (som producerar vete) längst ifrån slutkund medan handlaren har direktkontakt med konsumenten genom att sälja det färdiga brödet i butik. Allt eftersom produktionsprocessen fortgår i tiden transformeras produkter i tidiga produktionslinjer till produkter i linjer närmare konsumtion. Vete blir till mjöl som blir till bröd osv.

Att “konsumtionen ökar” innebär förstås i vårt exempel att folk spenderar mer pengar än tidigare på att köpa färdiga bröd. Vad innebär då sparande? Att spara är att inte konsumera med syfte att öka konsumtionen i framtiden. En person som sparar kan antingen investera själv eller låna ut sina pengar till någon annan som i sin tur investerar dem. Keynes och hans adepter menar att sparande tenderar att minska den “aggregerade efterfrågan” i ekonomin. De kan hävda detta för att det tittar mycket uppmärksamt på konsumtionen, men gärna glömmer att det finns en hel produktionsstruktur av ekonomisk aktivitet bakom denna konsumtion. Att sparandet ökar innebär i praktiken att denna underliggande aktivitet ökar, och framförallt att den ekonomiska aktiviteten långt ifrån konsumtion i tiden ökar. Överfört till exemplet: om konsumtionen av bröd tillfälligt minskar så ökar rimligen investeringarna i jordbruksmaskiner och kvarnar, genom att kapital frigörs för dessa verksamheter.

Ett enkelt sätt att påvisa att ett ökat sparande svarar mot en ökad ekonomisk aktivitet relativt långt bort i tiden från slutkonsument är att titta på vad som händer med bankräntor när sparmedel i banksystemet ökar. När människor sparar mer kommer ett ökat utbud av krediter att stå till förfogande. Då räntor är priser på krediter innebär ett ökat utbud – allt annat lika – att utlåningsräntor sjunker. Detta måste i sin tur innebära att vissa investeringsprojekt som tidigare inte var samhällsekonomiskt lönsamma blir det med ökat sparande, då entreprenörernas kapitalkostnader minskar. Utlåningsräntan blir ett hinder som entreprenörers förväntade avkastning på investeringsprojekt måste överstiga för att projekten ska realiseras.

Det är enkelt att visa att de marginalprojekt som för första gången blir lönsamma när sparandet ökar kommer att vara överrepresenterade i tidiga produktionslinjer relativt långt ifrån konsumtion i tiden. På samma sätt kommer de projekt som blir lönsamma att vara underrepresenterade i linjer som är placerade relativt nära konsumtion i tiden. En tillgång värderas utefter de fördelar som den förväntas generera i framtiden. Eftersom en krona i handen idag är mer värd än en krona i handen om ett år diskonterar man framtida faktortjänster med en kalkylränta. Ränta på ränta-effekten gör att tillgångar med lång livslängd kommer att stiga mer i värde än tillgångar med relativt kortare livslängd [4].

Sparkapital “läcker” följaktligen inte ur ekonomin, utan kanaliseras helt enkelt om för att möjliggöra högre konsumtion i framtiden. Det stämmer att efterfrågan på vissa typer av investeringsvaror kan sjunka till följd av ökat sparande och temporärt minskad konsumtion (det är detta som keynesianerna kallar för principen om “härledd efterfrågan”). Mindre bra ekonomer utbrister härigenom: om konsumtionen minskar så minskar alltså även “investeringarna”, och ekonomin hamnar i en ond cirkel om inte makthavare lättar på sedelpressen. Men kapitalet utgör ingen homogen massa och det finns ingen som helst anledning att tro att efterfrågan på olika typer av investeringsobjekt  eller arbetskraft måste röra sig i samma riktning. I produktionsstrukturens tidiga etapper är härledd efterfrågan inte den dominerande principen vid ökat sparande. Där stimuleras istället efterfrågan av diskonteringseffekten som kommer av en lägre ränta – i enlighet med konsumenternas önskan om att ta mer ansvar för framtiden.

Den som vill förstå hur samhället fungerar behöver bara tillämpa samma principer på ekonomiska makthavare som gäller för enskilda. Låt bondförnuftet segra över vodoo och mystik.


[1] Vodooekonomi är en passande etikett på denna typ av vidskepelse som myntades av Stefan Molyneux. Molyneux anser att nationalekonomin befinner sig i ett stadium som fysiken befann sig i före den vetenskapliga revolutionen, då det var farligt för vetenskapsmän och andra lärda att göra anspråk på att ha funnit universella lagar som innebar en begränsning Guds allsmäktighet och kyrkans inflytande. De universella ekonomiska principer som förs fram av den österrikiska skolan har onekligen liknande implikationer för en annan institution med snarlik maktposition i dagens samhälle.

[2] Denna typ av resonemang är också anledningen till att många analytiker roar sig med att tolka och analysera statistiska mått på “konsumentförtroende”.

[3] Mark Skousen har utvecklat ett nytt aggregerat mått som inkluderar värdet av insatsvaror och bättre speglar den “ekonomiska aktiviteten”. Han benämner detta mått GDE, gross domestic expenditures. Skousen noterar att konsumtionen enligt detta mått spelar en relativt tillbakadragen roll och endast representerar ungefär en tredjedel av utgifterna i ekonomin (USA, 2008), inte två tredjedelar som BNP-måttet ger sken av. Den överlägset största komponenten av GDE är företagens investeringar och kostnader för insatsvaror, en post som dessutom uppvisar mer volatilitet än konsumtionen och därmed fungerar som en klart bättre konjunkturindikator, i linje med österrikisk konjunkturcykelteori. Se Skousen, Gross Domestic Expenditures (GDE): the Need for a New National Aggregate Statistic, Centre for Comparative Economics, working paper No. 113.

[4] För att illustrera detta är en krona värd 1/(1+r) om ett år och 1/(1+r)^2 om två år, r betecknar kalkylräntan. För en ränta på tio procent får man följande nuvärden:

En krona om ett år: 1/(1+0,1) ≈ 0,91 kr.

En krona om två år: 1/(1+0,1)^2 ≈ 0,83

Om räntan halveras, det vill sägas sjunker till fem procent får man följande värden:

En krona om ett år: 1/(1+0,05) ≈ 0,95

En krona om två år: 1/(1+0,05)^2 ≈ 0,91

Till följd av räntehalveringen har nu värdet på kronan som trillar in om två år stigit i värde mycket mer den som erhålls om ett år, 9,6 procent (0,08/0,83) mot 4,4 procent (0,04/0,91). Det kan vara intressant att hålla i minnet att en tillgång som genererar en lika stor inkomst varje år under en oöverskådlig framtid har ett nuvärde på i/r där i betecknar den årliga inkomsten. Som en tumregel kan man använda denna överslagsberäkning för tillgångar med mycket lång livslängd som exempelvis fastigheter.

Kommentera på bloggen.