Sparparadoxen och vodooekonomin

Inledning

Huvudfårans ekonomer och intellektuella har den obekväma uppgiften att övertyga allmänheten om att ekonomins lagar inte bara upphör att gälla utan övergår i sina absoluta motsatser på makronivå. Med andra ord: de principer som gäller för individen gäller av någon anledning inte för den summa individer som vi kallar för “samhället”. Endast när tillräckligt sofistikerade intellektuella rökridåer har lagts ut inom nationalekonomin kan det lämnas fritt fram för politiker och centralbanksdirektörer att agera på sätt som aldrig kan accepteras för privata medborgare.

Keynes systembygge går bland annat ut på att visa att sparande gör samhället fattigare, vilket är innebörden i den så kallade sparparadoxen. De principer som gäller för individen gäller alltså inte på samhällsnivå. Som ett sammanträffande är sparande det ekonomiska beteende som makthavare, ekonomer och de flesta ekonomijournalister skyr mest. Budskap om hårt arbete och uppoffringar vinner vare sig politiska val, akademiska stolar eller journalistisk berömmelse. För att få komma in i maktens finrum är det mycket bättre att anamma en ekonomisk teori som säger att tillväxt kan fås genom att färglägga en stor mängd papperslappar gröna eller knappa in några siffror i en dator. [1] Är det med detta i åtanke konstigt att många betvivlar nationalekonomins status som vetenskap? Närhelst ekonomer flirtar med mystiken och trotsar sunt bondförnuft är det läge att vara på sin vakt.

Läs hela artikeln, av Ola Nevander.

Inlägget postades i Blogg. Skapa ett bokmärke för länken.

2 kommentarer till ”Sparparadoxen och vodooekonomin

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *