Praxeologen Leif GW om centralisering

En av få ljuspunkter i tabloiden Expressen är den numera pensionerade Leif GW Persson. I en tidigare kolumn (som rekommenderas) beskriver han den statliga polisens grundliga inkompetens i allmänhet och uttrycker sitt missnöje över att Stockholmspolisen i synnerhet prioriterar vanskötta hamstrar framför mordoffer. Somliga läsare drog därav slutsatsen att han var djurhatare. I sin senaste kolumn förklarar han sig:

Om jag, till exempel, tvingades välja mellan att rädda livet på min hustru eller min trogne tax Nelson, så skulle jag välja henne. När våra mänskliga resurser är otillräckliga så tvingas vi göra val och det var detta dilemma som jag skrev om med utgångspunkt från ett konkret exempel på polisiär praktik i landets största polisdistrikt.

(Begränsade resurser, nödvändigheten att göra val, mänskligt handlande, etc. känns igen?)

Sedan blir han allvarligare och varnar, utifrån insikt, erfarenhet och nästan praxeologiskt, för vad som kommer hända inom en snar framtid.

I höst kommer riksdagen att fatta beslut om den mest långtgående förändringen av svensk polis sedan förstatligandet 1965 genom att man slår ihop landets 21 polismyndigheter till en enda. Om detta råder det politisk enighet, alla berörda centralbyråkrater är nöjda och argumenten de vanliga: Stordriftsfördelar, tydligare ledning, flexiblare verksamhet och ett mer effektivt utnyttjande av resurserna. Som om inte detta var gott nog kommer man också att kunna spara pengar.

Själv vet jag att det kommer att bli precis tvärtom, sett till helheten och på varje enskild och ovan uppräknad punkt, och att det blir den lokala polisverksamheten som kommer att drabbas allra hårdast. Den brottslighet som plågar oss vanliga människor har nästan alltid en mycket stark anknytning till den miljö där vi bor och lever.

Tyvärr har samtliga polisreformer sedan 1970-talet inneburit att man flyttat resurser från den lokala miljön, där de behövs mest, till den överordnade centrala nivå där den byråkratiska organisationen och dess ledning lever sitt eget liv, i allt väsentligt skiljd från en verksamhet som de i allt mindre utsträckning ägnar sig åt.

Det finns gott om historiska exempel på att man får just dessa problem när man flyttar ansvaret för ordning och reda från lokal till central nivå. Till exempel läser vi i Det svenska jordbrukets historia (band 3, sid 267)

På 1730-talet hotades den lokala byrätten av centrala lagstiftningsåtgärder. Den nya lagen, 1734 års lag, förutsatte visserligen samverkan inom byarna, men den byarnas domsrätt som var klart angiven i den gamla landslagen återfanns inte i den nya lagen. Nu fick inte bystämmorna längre ta pant för utdömda böter (i praktiken en form av utmätning). Därmed försvagades byalagens möjligheter att själva hålla ordning. (…) Det förefaller som om den fulla effekten av den nya lagstiftningen inte varit förutsedd inom den statliga administrationen. Det ordinarie domstolsväsendets möjligheter att handskas med de konflikter om stort och smått som kunde uppstå inom Sveriges tusentals byar var i praktiken otillräckliga.

Men som vanligt har vi inget att lära av historien, så därför raskt tillbaka till nutiden där GW berättar om Stockholmspolisen.

Man har den lägsta brottsuppklaringen i landet trots att man har flest poliser per invånare och under de tio år som fru Götblad satt vid makten till utvecklingen stadigt ner i källaren och alldeles oavsett om vi talar om grova våldsbrott som våldtäkter, misshandel och rån – där sannolikheten att gärningsmännen åker dit och blir dömda ligger mellan tio och femton procent – eller de vanliga narkotikabrott, bostadsinbrott, bedrägerier, fickstölder och åldringsbrott som numera är en i allt väsentligt helt riskfri inkomstkälla i vår Kunglia Huvudstad.

Med det väntade politiska beslutet spår Leif GW därför den självklara utvecklingen.

Framtiden är således enkel att beskriva och för en gångs skull får vi den mest rättvisande bilden genom att måla fan på väggen.

Uppklaringen av vardagsbrotten kommer att sjunka till noll eftersom det inte finns några poliser kvar i den lokala miljön som kan utreda dem och upprätthållandet av lag och ordning får överlämnas till det privata och folkliga initiativet för att kompensera för frånvaron av en fungerande rättsapparat.

Kort och gott, den inkompetenta polisen kommer bli ännu mindre kompetent.

Och lägg nu på minnet alla barn, att om vi inte hade farbror staten skulle vi inte ha poliser och då skulle det bli väldigt mycket kriminalitet i samhället. (För att inte ens tala om bristen på vägar och månlandningar.)

Inlägget postades i Blogg. Skapa ett bokmärke för länken.

1 kommentarer till ”Praxeologen Leif GW om centralisering

  • Inte för att den gode Leif GW Persson läst Mises, så klart (antar jag)! Men för att han, liksom var och en som med tiden skaffat sig insikt i någon slags verksamhet, drar samma praxeologiska slutsatser. Det Mises säger är ju, ursäkta mig, självklarheter! Om än fantastiskt utförligt genomfört och utstavat av honom. Praxeologi är om något vetenskapen om det uppenbara. Man kan inte annat än nicka och säga ja ja ja så är det ju. (T.ex. har kvantmekaniken däremot en annan karaktär. Det är inte självklart att en teori är självklar, men en sann teori om mänsklig handling kanske nödvändigtvis är självklar för oss som är människor?)

    Och det är ju en väldig styrka hos en idé, att den är nåt som alla lätt kan förstå. Behövs inga högläsningar av nån specifik text för att missionera. Var och en lägger själv sin bit i pusslet enligt praxeologin. Om Leif skulle läsa om praxeologin tillämpad på ekonomi, så skulle han nicka instämmande att ja ja jo, så är det ju uppenbart. Problemet är väl att han inte är intresserad av ekonomi det ringaste. Om han har krafter kvar att sätta nånting bakom sitt resonemang där, så skulle han mycket väl kunna bidra avsevärt till praxeologi tillämpat på det där med brottsbekämpning, även om han inte bryr sig särskilt om vad en ekonomi är. Han framstår helt enkelt som förnuftig, och det räcker ju.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *