Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

Staten och BNP

En av de centrala mantran från politiker, byråkrater och hovekonomer är att nedskärningar i den offentliga sektorn skadar tillväxten. Detta påstående har upprepats så många gånger att nästan alla tar det som ett givet faktum, ingen (utom österrikarna) argumenterar emot det, trots att det är ett av det mest klassiska exemplen på cirkelresonemang som finns. Så här går det till:

Med tillväxt menas ökning av bruttonationalprodukten (BNP). BNP räknas ut enligt följande formel:

C + I + G + (X-M)

Alltså privat konsumtion + bruttoinvesteringar + offentliga utgifter + (export – import). Summan av alla dessa variabler är BNP. Vad betyder det= Jo, att ju högre G (offentliga utgifter) är, desto högre är slutsumman. På motsvarande sätt blir slutsumman mindre om man minskar på de offentliga utgifterna G.

Rätt briljant eller hur? Med samma resonemang kan en löntagare säga att ju mer arbetsgivaren höjer hans lön, desto större vinst gör bolaget. Bolaget kan säga till kunden att ju mer han betalar för produkten, desto rikare blir han. Det är nämligen den logiken som gäller för staten och ekonomin, enligt ovannämnda häxdoktorer.

Staten säger att ju mer den får spendera desto rikare blir vi som nation. Med andra ord borde vi tiodubbla lönerna för alla offentligt anställda och fördubbla den offentliga sektorns personalstyrka. Enligt det här resonemanget skulle BNP öka hur mycket som helst. Är det någon läsare som tror att vi skulle skapa långsiktig, hållbar och verklig tillväxt om vi gjorde det?

Men vad händer om man sänker på G? För att förstå det måste man först tänka på var G kommer ifrån. Det kommer från skatter, skuldsättning och inflation. Ju mer skatter som bärs upp desto mindre blir över till konsumtion (C) och investeringar (I). Högre skuldsättning kommer likaså att dra ner C och I då högre skatter måste bäras upp i framtiden för att återbetala lånekapitalet och räntan. Inflation, det vill säga penningtryckande leder till spekulationsbubblor, prisökningar och hyperinflation.

Genom att sänka G blir mer resurser kvar i den privata sektorn. Dessa kan och skulle även användas till högre privat konsumtion och, mycket viktigare, till privata investeringar i produktionskapaciteten. Det är dessa investeringar som skapar nya jobb, något som vi här i Finland börjar bli i ett ganska desperat behov av. För att få investeringarna hit krävs förstås en rad andra saker, men innan vi ens kan börja tala om det måste det först finnas kapital att investera och det är det man får genom att sänka G. Därutöver minskar även den offentliga skuldsättningen, vilket ger ytterligare utrymme för privat aktivitet.

Men det som gör BNP-formeln verkligt löjeväckande är att den offentliga skuldsättningen helt ignoreras. Den finns helt enkelt inte med, vilket också är mycket behändigt för staten. Västerländska stater betalar stora summor i ränta på sina lån. Dessa räntebetalningar räknas med i BNP. Med andra ord blir Finland, enligt detta resonemang, rikare ju mer ränta vi betalar på våra egna lån och stödlånen till Sydeuropa. Låter vettigt, eller hur? I början av augusti 2011 var USA:s officiella statskuld 14.3 biljoner dollar. I början av juli 2012 hade den vuxit till 15.9 biljoner. En ökning på drygt 10 procent på 11 månader. Detta ignoreras totalt i USA:s tillväxtsiffror, eftersom formeln bara har med statens utgifter som en positiv faktor, den beaktar inte ökningen av skuldsättningen.

BNP som det är allmänt definierat är totalt humbug och alla argument som bygger på hänvisningar till BNP, som det att sänkta statliga utgifter skadar tillväxten, är likaså humbug. BNP-formeln inkluderar statliga utgifter utan att hänsyn till förändringen av skuldsättningen, vilket är lika missvisande som en balansräkning som bara omfattar tillgångssidan. Med andra ord både kan och bör man fnysa åt dylika argument, oberoende av vem det är som framför dem.

Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

2 kommentarer till ”Staten och BNP

  • Applåder! Applåder igen!
    Stefan Karlsson har bloggat om BNP insiktsfullt.

    Givet att man justerar för svåra fel som offentlig konsumtion och skuldsättning m.m. så kan väl förändringar i BNP nog säga en del om förändringar i verkligt välstånd. Men det är ju tyvärr inte alls så som detta ”mått” används idag. Statistikerna anger nån promille hit eller dit, och alla pratar om hur det påverkat börskurserna. Suck!

    Ökad offentlig skuldsättning ger inte automatiskt ökad BNP. Vi borde försöka vara analytiska här, på en plats i världen som bär Mises namn. Kreditskapandet, eller penningskapandet, skapar en tsunami som plöjer genom priserna. Eftersom staten är inflationens epicentrum så sväller först ”G” i den löjliga bokföringsformeln, och det kan öka BNP-summan även när det sprids till C och I. Men den inflationära jordbävningens efterskalv och andra omöjligen förutsebara konsekvenser, sänker ju så småningom C och I. Så summan Y skvalpar och dyker till slut som en ubåt som mött en mina.

    ”Balansen” mellan X och M kanske är någorlunda lättare att förutse på kort sikt under någorlunda statistiknormaliserade förhållanden. Och det som verkar vara fokus för all diskussion nu om valutaunioner och nationella valutor. Men vad betyder de bokstäverna egentligen? De verkar implicera att det existerar nån gräns nånstans som är avgörande för skillnaden mellan produktion och konsumtion. Jag har svårt att se hur ett sånt rent politiskt antagande skulle kunna vara en väsentlig del av en teori om ekonomi.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *