Krugman fortsätter ljuga

SvD Näringsliv skriver återigen om att Paul Krugman tycker att staten producerar för lite nya pengar och att vi måste spendera-spendera-spendera. Man upphör aldrig att förvånas över att det anses nyhetsmässigt att Paul Krugman återigen sagt precis samma sak. Vad är det med journalister och Paul Krugman?

Jag ser flera problem med det som skrivs i artikeln och i hur media hanterar Krugman som någon slags halvgud: (1) Krugman ljuger obehindrat, (2) han är knappast en auktoritet på ämnet, men (3) han säger det journalisterna tycker om att höra.

Krugman ljuger. Det kan inte längre råda någon tvekan om att Krugman ljuger om den Stora Depressionen. Det har under lång tid forskats ganska omfattande om den politik som president Hoover förde ”innan” Roosevelt och New Deal; forskningen visar otvetydigt att synen på Hoover som frimarknadsvän och låt-gå-politiker är som bäst en myt. Snarare är det fallet att han lade grunden för den New Deal som Roosevelt senare skulle bli känd för. Faktum är att även om Hoover hade en finansminister som förespråkade låt-gå-linjen (vilken utan tvekan hade varit mycket bättre än den förda politiken!), så uttryckte man från centralt håll under Roosevelt förundring över att så mycket av det de tänkt göra redan var gjort. Av Hoover.

För något år sedan hade man kunnat se mellan fingrarna vad gäller Krugmans nyttjande av myten. Men han har många gånger blivit påmind om den mer sentida forskningen och den förändring om vår kunskap om depressionen (inte minst den då förda politiken), så det går inte längre att tro att han helt enkelt inte vet. Och även om det skulle vara så att han faktiskt inte vet – vilket vore såväl remarkabelt som ganska illa för någon som utger sig för att vara forskare – så borde han väl ha letat upp fakta vid det här laget? För vad ska vi tro om forskare som inte först kontrollerar fakta…?

Den som är intresserad av den revisionistiska forskningen om Hoover kan enkelt få fram artiklar och forskningsrapporter om detta. T ex Steve Horwitz har skrivit om detta.

Krugman är inte en auktoritet. Journalister har en förmåga att förenkla så långt att det blir nästan löjligt. Men även journalister borde förstå att nationalekonomi numera är en högst fragmenterad disciplin där man kan vara expert på ett område utan att samtidigt ha på fötterna att uttala sig om något annat. Detta gäller inte minst de mittfåreekonomer som sysslar med centralplanering och modellering av hela ekonomier. Visst är Krugman nobelpristagare, men media verkar inte över huvud taget ställa frågan vad det var som gav honom priset. Man kan ju lätt få för sig att Krugman är en ekonom med specialisering inom monetär politik, konjunkturcykler, osv. Men icke.

Krugman är expert på handelsekonomi – dvs effekterna av frihandel och regleringar av handel. Det var detta han fick nobelpriset för. Därutöver är han keynesian, vilket betyder att han inte har en aning om vad pengar egentligen är, att han tycker att staten är det enda som kan skydda oss från oss själva (ekonomiskt sett), och att ekonomi handlar om motsättningar.

Helt i linje med ”Rothbards lag” uttalar sig Krugman inte alls i just handelsfrågor. Däremot uttalar han sig mer än gärna om sådant som han inte riktigt kan. Dessvärre också med bristande fakta eller direkt felaktiga påståenden. Det finns en anledning till att forskarkåren börjat vända honom ryggen – han anses inte seriös.

Bortsett från i media, förstås. Där ser man inget problem med att gå till en onkolog om man har tandvärk, för en onkolog vet väl inte mindre om kroppen än en tandläkare? Bägge sysslar ju med skavanker och problem med kroppen, liksom. I samma anda behandlas Krugman som en auktoritet på allt som han inte vet något om.

Krugman talar till journalisternas övertygelser. Det går inte att komma ifrån att Krugman får så mycket utrymme i media just för att han säger det som journalisterna vill höra. Och ännu bättre: han säger det som journalisterna så gärna vill skriva, men inte har på fötterna att faktiskt få i tryck. När en nobelpristagare yttrar samma dumheter får de ju nästan automatiskt legitimitet – för vem kan kritisera någon som fått nobelpriset? Ärligt talat, kritiker av en nobelpristagare kan man ju jätteenkelt avfärda.

Precis som man kan avfärda det jag skriver här. För jag är trots allt inte nobelpristagare, utan bara en simpel fil dr i samma ämne. Samtidigt går det inte att komma ifrån att även om jag varit nobelpristagare, så hade journalisterna inte tagit i mig med tvång. Av den enkla anledningen att jag inte säger det som de vill höra. Snarare tvärtom. Och då låtsas man som att det inte finns.

Så vi kan lita på att media kommer att fortsätta blåsa upp groda efter groda som hoppar ur Krugmans mun. Och det kommer att rapporteras som sanning.

Det intressanta vad gäller Krugmans ”analys” av finanskrisen (som han för övrigt själv efterlyste tidigare, då han tydligt förespråkade en bostadsbubbla!) är att han ljuger så mycket att slutsatsen på sätt och vis blir korrekt. Han kritiserar dagens politiker för att ”inte göra tillräckligt” och t o m syssla med ”åtstramningspolitik” samtidigt som han varnar för att göra det som man gjorde på 1930-talet. I bägge fallen säger han att det är ”åtstramningspolitik”, men alla fakta pekar i motsatt riktning.

Så vad gäller slutsatsen måste man hålla med Krugman: det vore förfärligt att göra som på 1930-talet och vi är – här har han rätt – på helt fel väg också i den nuvarande krisen. Men det handlar inte om att man för (och förde) en låt-gå-politik. Idag, precis som under Hoover och Roosevelt, försöker politikerna ”lösa” krisen genom att öka statens närvaro i ekonomin generellt: man pillar på regleringar, ”investerar” i allehanda infrastruktur och ”projekt”, trycker nya pengar, samt ”förhandlar” om gemensamma regler och skatter. Det är helt fel väg att gå; detta skapar bara osäkerhet och förlänger krisen.

Men detta har inte Krugman en susning om. Han forsätter att leverera argument och rekommendationer ur Fablernas värld.

3 kommentarer till ”Krugman fortsätter ljuga

  • För att kunna begripa massmedia, så måste man nog leva sig in i redaktörens huvud. Jag har ju aldrig haft nån erfarenhet av tidningsvärlden, men är nästan så nyfiken att jag skulle kunna ta nåt jobb där bara för att få lite insyn i denna gåta.

    Det måste rimligen vara så att man ignorerar innehållet i det man publicerar. Man ser bara till vem avsändaren är, och kvoterar in det i spaltmetrarna. Nånting sånt. Liksom gamla tiders typsättare bara radade upp blytyperna i pressen utan att bry sig om vilken text de kombinerades till, så måste redaktörerna ännu fungera. Jag har i alla fall ingen bättre förklaring än så. Vi kan ju inte dra någon annan slutsats än att ingen redaktör har läst sin egen tidning. Han bara kastar ett öga på rubrikerna och signaturerna, och nickar nöjt.

  • Jag ser tre faktorer till att journalisterna agerar som de gör;

    1) Hjärntvättning i statliga eller kommunala skolor.
    2) Dåliga kunskaper i de ämnen de skriver om.
    3) Ansluter sig till sina egna teser (politisk ideologi).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *