Grönländsk byråkrati – ett isigt helvete

För två år sedan fick jag ett sommarjobb på en räkfabrik på Grönland. Jag packade min väska och flög till detta enorma och istäckta land i slutet av Juni och landade i huvudstaden och världsmetropolen Nuuk, som med sina 18.000 invånare är Grönlands största stad. Den näst största staden har 5.000 invånare.

Grönland tillhör Danmark sedan 200 år tillbaka, och likt alla andra stater var den danska staten inte speciellt överseende med landets urinvånare. Med start på 50- och 60-talen beslutade man att grönländarna skulle assimileras in i den danska kulturen, eller ”av-grönlandiseras” som det kallades. Det danska språket blev påtvingat officiellt språk i alla formella sammanhang, och om grönländarna ville ha en högre utbildning än bara högstadiet var de tvungna att flytta till Danmark.

Staten började även bygga betonggetton runt om i de grönländska städerna; dessa groteska betongblock är bebodda än i dag och pryder bland annat de centrala delarna av Nuuk. Tusentals grönländare tvingades iväg från sina byar och sin tusentals år gamla kultur och in i dessa förvaringslådor där de fick bo i små fyrkanter till lägenheter. Varje lägenhetshus heter ”Blok” följt av en bokstav eller siffra – på äkta sovjetiskt manér. ”Blok P” är det största av dessa betongjättar och ligger i centrala Nuuk – i huset bor 1% av hela Grönlands befolkning.

Tvångsförflyttningen resulterade i att många grönländare kastades in i depression och misär, i synnerhet som det knappt fanns några riktiga jobb att tillgå. Den omtänksamma danska staten beslöt därför att subventionera deras nya leverne, på samma sätt som den australiensiska och amerikanska staten har gjort i många decennier med aboriginerna och indianerna. Resultatet har blivit detsamma i samtliga länder; alkoholism, våld och självmord.

En annan oavsiktlig konsekvens av statens övergrepp är den patriotism och nationalism som har växt bland många grönländare de senaste decennierna. Bland annat vann det vänsternationalistiska partiet Inuit Ataqatigiit en jordskredsseger i det senaste parlamentsvalet. Som så ofta leder statliga interventioner till att extrema motkrafter bildas, och dessa vill ofta ”hämnas” det staten gjort mot dem genom att gå alldeles för långt åt andra hållet. Varken grönländsk nationalism eller dansk kolonialism är något positivt.

Det växande grönländska ”självstyret” märktes även för mig och mina andra utländska jobbarkompisar under vår vistelse. Vi var fyra personer – jag plus två finska tjejer och en fransman – som bodde ihop i en hyrd villa i Nuuk och arbetade på samma fabrik. Innan vi anlände hade vi blivit informerade om att det var fritt fram för oss att arbeta i landet, eftersom det tillhörde Danmark. Vi behövde bara registrera ett danskt personnummer, ett grönländskt skattekort samt ett grönländskt bankkonto. På en av de lokala bankerna fick vi dock veta att staten hade beslutat att man måste vistas i landet i 6 månader eller längre för att få öppna ett konto. Vad syftet med en sådan lag är kan nog ingen ge något bra svar på. Vi promenerade därför över till stadens andra bank för att pröva vår lycka där och låtsades förstås som om inget hade hänt. Där kände de turligt nog inte till lagen.

Lyckan över att ha lyckats kringgå systemet blev dock kortlivad; på det lokala skattekontoret fick vi veta att vi varken kunde registrera skattekort eller arbeta lagligt i landet om vi inte hade uppehållstillstånd(!). Att ansöka om detta skulle ta hela sommaren och sköttes av det danska migrationsverket – som inte direkt är känt för sin generositet. I ansökan måste man även ange ”tillräckligt goda” skäl för att få arbeta på Grönland, och den kunde därför helt godtyckligt avslås av de danska byråkraterna.

Panik utbröt, och vi diskuterade alltifrån att spendera våra sista pengar på att ta första bästa flyg hem till att stanna kvar och försöka jobba svart. Men skam den som ger sig. Nästa dag våldsgästade vi kommunkontoret, skattekontoret och arbetsgivaren för att försöka få klarhet i det hela. Till slut meddelade kommunen att vi inte alls behövde uppehållstillstånd för att få arbeta i landet – alla utom fransosen, det vill säga. Han var född på fel sida av den skandinaviska gränsen, en gräns som alltså sträcker sig hela vägen över Atlanten till Grönlands västkust – men inte till Frankrike. Han beslutade sig dock för att köpa grisen i säcken och skickade in en ansökan. Sedan jobbade han hela sommaren i hopp om att den skulle beviljas – om det blev avslag skulle han inte få se skymten av sin lön.

Två veckor senare besökte han det grönländska poliskontoret för att se om det fanns någon uppdatering. Efter mycket letande konstaterade polisen att man hade slarvat bort hans ansökan och aldrig ens fått iväg den till Danmark. Bara att bita ihop och fylla i nya papper.

Vid det här laget hade vi lärt oss att den grönländska byråkratin var rakt igenom godtycklig. Fransosen gick därför iväg till kommunkontoret och testade, för skojs skull, att ansöka om danskt personnummer utan uppehållstillståndet. Den här gången hanterades ärendet av en annan tjänsteman som inte kände till lagen. Några dagar senare damp hans nya personnummer ner i vår brevlåda. Hans olagliga personnummer. Glad i hågen promenerade han därefter till banken och öppnade ett olagligt konto för att få ut sin trefaldigt olagliga lön.

Man kan dock undra varför den grönländska staten envisas med dessa strikta invandringsregler. När man anländer med utrikesflyg på flygplatsen i Nuuk finns det nämligen ingen passkontroll – över huvudtaget! Men gud nåde den som försöker öppna ett bankkonto…

Så vad får man då när man väl har lyckats ta sig över alla murar (utom passkontrollen då förstås) och ordnat ett lagligt jobb på Grönland?  Den första belöningen är en skön inkomstskatt på 42%. Gissningsvis behövs denna för att finansiera den effektiva byråkratin, men den används även till andra ändamål. Landets officiella flygbolag, Air Greenland, får varje år åtskilliga skattemiljoner för att hålla igång flygrutter mellan byar som i många fall bara har ett hundratal invånare. Ändå kostar inrikesbiljetterna flera tusenlappar att köpa. Skattepengarna används även till att finansiera det statliga bolaget TELE – och till att förbjuda deras konkurrenter; bolaget åtnjuter ett lagstiftat monopol på att leverera både telefoni och Internet.

En annan belöning för utländska arbetare är pensionen. Varje arbetsgivare måste betala in pensionspengar för sina anställda, och gästarbetare kan sedan få ut dessa när de lämnar landet. Våra lönekuvert redovisade mycket riktigt dessa inbetalningar till det statliga pensionsverket. Vi kontaktade därför myndigheten efter sommaren i hopp om att få en trevlig pensionsbonus i förtid. Men som för att fullborda vansinnet fanns ingen av oss med i deras register, och varken vi eller arbetsgivaren såg skymten av våra pensionspengar igen.

Men jag är inte bitter. Grönland är ett makalöst land på alla sätt och vis. Förutom ofattbara bergskedjor och fjordar (och att man kan hitta valfiléer och hela, frysta lamm i mataffären) så bjuder även staten på gott om underhållning. Det gäller bara att ha lågt blodtryck och ta livet med en klackspark.

Fransmannen fick för övrigt sitt riktiga uppehållstillstånd till slut, men vid det laget hade han som sagt redan ”lurat” till sig ett personnummer och fått ut sin lön. Egentligen hade han nog aldrig behövt tillståndet. Myndigheterna hade knappast upptäckt hans ”scam” om de så ens försökte.

Kommentera på bloggen