Singapore Changi eller jag överlevde en flygtur

Jag har nyligen haft förmånen att resa i tjänsten på mitt arbete och oftast så berikar resor, i tjänst eller privat, oftast individen som utför dessa. Resan tog mig genom flera flygplatser i Europa och Asien men det är min färd till flyget från Singapore Changi Airport till Charles de Gaulle i Paris som jag inte kan glömma och sluta fascineras av. Jag har besökt flera flygplatser, främst i Europa och USA, och Changi utmärker sig på ett positivt sätt då det var den smidigaste flygplatsen att sig från dess portar till själva flygplanet. Changi är ingen litet flygplats heller, under 2011 passerade knappt 50 miljoner passagerare flygplatsen, och destinationerna som kan nås är otaliga och finns världen över. Nedan följer en beskrivning av min upplevelse.

När man först kommer till flygplatsen så är det bara att marschera rakt in till checkinområdet för de olika flygbolagen och väktare, poliser eller militärer är något man ser väldigt sällan och du slipper den pre-screening som börjar bli allt vanligare direkt när du kommer in i flygplatsen. Jag såg tre tungt beväpnade vakter som patrullerade genom checkinområdet en gång men det var i stort sett allt jag såg medans jag väntade.

Efter att ha checkat in sitt bagage så beger man sig till immigrationskontrollen där man lämnar in en lapp man fått när man landa på flygplatsen, ett bevis på att man lämnar landet, samt så får man stämpel i sitt pass i vanlig ordning. Efter det så kommer man direkt in till området med taxfreeaffärerna samt gaterna. Inga långa köer då folk ska klä av sig allt som ens kan innehålla spår av metall och liknande utan det reserveras endast för några som väljs ut mer eller mindre slumpmässigt efter immigrationskontrollen. De får passera genom metalldetektor men vad jag kunde se så var det mer en formalitet och vakterna vinkade förbi de flesta med ett leende, däribland mig själv.

Jag spenderade en hel del tid på taxfreeområdet då jag anlänt väldigt tidigt till flygplatsen på grund av diverse skäl och jag kan inte påstå att jag la märke till någon större vaktnärvaro utan servicepersonal anställt av flygplatsen var det enda man såg. Jag hade turen att vara bokad på en av Air Frances prestigefyllda två Airbus 380-linjer, världens största passagerarplan i kommersiell trafik, som trots sina rötter i ett väldigt etatistiskt tänkande och finansierande imponerar de flesta, oavsett ideologisk preferens. Med tanke på att planet tar drygt 500 passagerare så var jag förvånad över att boardingen endast började en halvtimme före flyget skulle gå och jag var orolig för köer och förseningar vid gaten. Särskilt då metalldetektorer för passagerare och röntgen för handbagage låg alldeles vid gaten och utrymmet där kändes på tok för litet för de 500+ individerna och deras väskor.

Jag strosade omkring i området och kom till gaten när boarding precis börjat och avsaknaden av köer som är standard världen över fick mig att tro att det hela blivit försenat men icke. Jag ställde mig i den korta kön som fanns, det var endast fyra personer före mig, och gjorde mig redo för övergreppen motiverade av staten i kriget mot terrorismens namn. När det var min tur la jag min väska på bandet till röntgen och plockade ut min laptop, suckade inombords och började avlägsna mitt bälte. Vakten vid bandet log stort mot mig och sa att det inte behövdes, jag kunde behålla bälte, klocka, mobil, börs och liknande. Jag blev paff och undrade tyst för mig själv vad som var fel; skulle jag kanske tas ut som ett stickprov till ett avskilt rum för att visiteras grundligt?

Jag såg mig omkring och kollade mot de två andra röntgen- och metalldetektorerna och såg att alla behandlades på samma humana och trevliga sätt vilket lugnade mig. Jag gick igenom metalldetektorn, med skorna på, som givetvis pep då jag hade en hel del metall på mig, och ännu en vakt kom leendes mot mig. Han använde en handburen metalldetektor och kom snabbt fram till att det var mitt bälte, klocka och mobil som fått detektorn att pipa. Han bad mig nästan ursäktande ta fram min börs, ett objekt han inte kunde identifiera direkt i min ficka som ofarligt, och när han såg vad det var så vinkade han iväg mot mitt handbagage.

Jag gick ombord planet utan några problem och utan köer och gjorde mig tillrätta i mitt säte. Där funderade jag på det hela och fann det hela mycket roande. Här satt jag i världens kanske mest prestigefyllda flygplan i en av de största rutterna till Paris och Europa och jag reste från ett land där cirka 15 % bekänner sig till den islamska tron (som de flesta stater världen över ser som suspekta) och som ligger i ett område där fler islamska länder med statliga kopplingar till terrorism finns. Allt detta och säkerhetskontrollen, köandet och bemötande var bra mycket mindre besvärligt än vad jag mött de gånger jag tagit mig från Göteborg till Luleå med flyg, för att inte tala om mina resor till USA eller Storbritannien.

Jag kunde inte motstå att tänka som jag tror en flygplatsvakt från Landvetter eller Los Angeles International Airport hade tänkt då de sett allt detta; hur kan man som flygplats fungera så här? Om man indoktrinerats av staten att frukta allt och alla när man flyger som vi gör hemma i Sverige, och andra delar av världen, så måste man ha suttit på helspänn i de 13 timmar flyget tog och bara väntat på att bomben ska smälla eller att kaparna ska ta över cockpiten.

Jag vill avsluta den här reseskildringen med att påpeka att jag inte är naiv eller nöjd; Singapore Changi är en statlig flygplats och säkerheten sköts av staten. Resultatet är mycket annorlunda än vad en fri marknad med konkurrens hade skapat men i en tid då flyg har blivit allt mer och mer jobbigt på grund av all löjlig säkerhet så måste jag säga att Changi sticker ut på ett positivt sätt och jag är inte förvånad över de utmärkelser Changi får och fortsätter få. Changi ger en liten försmak om hur flygandet skulle kunna se ut i ett fritt samhälle utan tvång och förnedrande från staterna världen över.

Kommentera på bloggen.