Jonatan Godtrogen: Kap. 39

Terra Libertas

Jonatan kände en lätt motvind mot ansiktet. Snart hade de flugit i flera timmar och kondorens mjuka vingrörelser gjorde Jonatan trött. Han drömde. I drömmen sprang han nedför en smal gata, förföljd av skugglika figurer som liknade vakter med löskopplade hundar. ”Stanna, din busunge, din nya nykomling!” skrek de. Skräcken grep honom och han pressade desperat sina ben hårdare. En figur lösgjorde sig ur de andra – lady Tweed. Han kände hennes andedräkt flåsande i nacken när hon sträckte ut sina feta fingrar för att ta tag i honom.

Tvärt väcktes Jonatan av en skarp duns. ”Vad?” mumlade Jonatan medan han höll fast i fågelns tjocka fjädrar.

De hade landat på en strand som tycktes välbekant. Skalden instruerade Jonatan, ”Följ kusten ett par kilometer eller så norrut, därifrån kommer du att kunna ta dig vidare.” Tjocka klungor med strandgräs vajade mjukt över långa, gyllene sanddyner. Havet såg grått och kallt ut där det slog mot stranden. Försiktigt klättrade han ned från fågelns rygg.

Då insåg Jonatan var han var. ”Jag är hemma!” utropade han glädjefullt. Han började springa uppför den sandiga backen, sedan stannade han och vände sig mot kondoren. ”Men, du sade att du skulle ta mig till en plats där saker görs rätt,” sade Jonatan.

”Det har jag,” sade fågeln.

”Men så är det inte här,” klagade Jonatan.

”Inte ännu, kanske, men det kommer att bli det när du gör det så. Alla platser, också Korrumpe, kan bli till paradis när människorna är fria.”

”Korrumpe?” flämtade Jonatan. ”De flesta tror att de är tillräckligt fria. Lady Tweed låter dem tro det. Och resten är rädda för friheten och kan inte vänta med att överlämna sig själva till Storinkvisitorn.”

”Det är bara ord!” sade Skalden. ”Frihetens riktiga prov kommer med handling.” Jonatan kände sig väldigt ung. Han drog han upp några grässtrån ur marken och började peta eftertänksamt i sanden. ”Hur borde det vara? Jag har sett problemen – men vilka är lösningarna?”

Kondoren lät Jonatans fråga hänga i luften medan han tvättade sina fjädrar. Då alla var rena och släta tittade han ut över havet och sade, ”Unge man, söker du en vision för framtiden?”

”Jag antar det,” sade Jonatan.

”Det är ett problem. Härskare har alltid en vision som de söker tvinga in andra i. Kom ihåg att härskare inte har rätt att göra något som du inte har rätt att göra själv. Om du inte borde göra det, då skall du inte heller be någon annan göra det åt dig”

”Men är inte en vision bra för att veta vart man är på väg?”

”För dig själv, men inte för att tvinga på andra.” Skalden vände sig om mot Jonatan igen, med klorna grävande i marken. ”I ett fritt land förlitar man sig på dygden och upptäckarprocessen. Tusentals varelser som söker och strävar efter sina egna mål kommer att skapa en bättre värld än du någonsin kan föreställa dig. Se till medlen först, sedan kommer de ädla ändamålen efter. Fria människor finner överraskande lösningar och de som inte är fria finner oväntade problem.”

Skeptiskt frågade Jonatan, ”Men ingen kommer lyssna på mig.”

”Oavsett om andra lyssnar eller inte kommer du vinna styrka genom att tala och handla. De som delar dina frihetsideal kommer att finna mod i dig.” Kondoren vände sig mot havet och föreberedde sig på att flyga iväg.

Jonatan ropade, ”Vänta! Kommer jag träffa mina vänner igen?”

”När du har skapat ditt paradis, då hämtar jag hit henne så att hon kan se.”

Den stora fågeln samlade sina fjädrar och sträckte sig mot vinden. Sekunder senare försvann han bland molnen.

Jonatan började gå. Han mindes inte mycket av promenaden förutom sanden som knastrade under fötterna och vinden som blåste mot kroppen. Jonatan kände igen en klippig kanal som markerade byns början. Snart närmade han sig ett hus med en affär vid kanten av hamnen – hans hem.

På verandan stod Jonatans far och virade rep med ett sorgset ansikte. Han spärrade upp ögonen då han såg sin son komma uppför gången. ”Jon,” utropade han. ”Jon-pojken, var har du varit?” Hans röst brast och han ropade efter sin fru som var upptagen med att städa inne i huset. ”Titta, Rita, Jon har kommit tillbaka!”

”Vad är allt oväsen om?” sade Jonatans mor, som såg ängsligare ut än han mindes henne. Hon kom ut på verandan och ropade av glädje vid åsynen av sin son. Genast tog hon Jonatan i sina armar och kramade honom en lång stund. Därpå sköt hon honom ifrån sig, höll honom på armslängds avstånd och torkade med skjortärmen bort glädjetårarna från ögonen. ”Och var har du varit unge man? Är du hungrig?” Därpå sade hon upphetsat till sin man. ”Tänd brasan, Hubert, och sätt på pannan!”

De var en glädjefylld återförening och Jonatan berättade för sina föräldrar om de äventyr han hade upplevt. Ibland ritade han enklare teckningar för att beskriva vad som hade hänt. Hans föräldrar log och skakade på huvudet både av lycka och åt vad Jonatan berättade. Efter att ha ätit en sista skiva av moderns varma paj, suckade Jonatan och lutade sig tillbaka i sin stol. Den gamla affären och deras rum i bakre delen glödde i ljuset från brasan. ”Men min son, du verkar äldre,” sade hans far. Han tittade hårt på Jonatan och tillade skämtsamt, ”Planerar du att försvinna igen snart?”

”Nej, pappa,” sade Jonatan, ”jag är här för att stanna. Det finns massor att göra häromkring.”

Kommentera på bloggen.