Lady Godiva – sanningen bakom en skattereform

Vid den tid då Danmark kontrollerade England delade kung Knut upp sitt rike i fyra delar. Varje del styrdes av en greve som hade direkt makt över sina undersåtar i sin geografiska del av riket. Dessa grevar styrde med absolut makt som vilken annan despot som helst. Kungen hade givetvis en del som han hade reserverat för sig själv. De städer som valdes till att representera staten ute i riket var de första att känna på statens förtryck. Ju längre bort människor levde från dessa städer, desto mer frihet hade de från statens kontroll, regleringar och skatter. Det här var ju vid en tid då moderna kommunikationsmedel inte existerade. Idag kan staten med lätthet utöva makt över ett stort geografiskt område.

Ett kvarts sekel innan William Erövraren anlände till England styrdes en av dessa delar i England av en greve vid namn Leofrick, Greven av Mercia. Hans stat utgick från den välkända staden Coventry. Enligt historian hade Leofrick en mycket yngre hustru, att de tillsammans utgjorde ett strålande vackert par och att de generellt sett beundrades. Även på den tiden var skatter ett stort problem för befolkningen. Greve Leofric var den som var ytterst ansvarig för skatterna i sin del av England och det fanns ingen kung eller parlament som stod över honom och kunde säga nej.

Leofric inrättade ett skattesystem, lagar och regleringar som begränsade produktionen för handlarna och fabrikörerna i Coventry. Nu för tiden har vi svårt att förstå den mängd produktion som faktiskt utfördes för 1000 år sedan. Vi lever i en mekaniserad tidsålder där nästan all produktion görs av maskiner. På den tiden producerades det också, men det var långdraget, mindre effektivt och generellt sett mer kostsamt. Även på den tiden fanns det en skatt för varje segment i ekonomin. Alla varor beskattades, alla inkomster beskattades och vägarna delades in med tullhus som markerade varje delsträcka. En resande behövde ofta stanna upp och betala tull; inte en gång utan flera gånger och även för en kortare resa. Även hästen beskattades. Höga skatter och hög fattigdom går hand i hand. Invånarna i Coventry levde under stor nöd.

Gradvis växte en motståndsrörelse fram som motsatte sig de höga skatter de tvingades betala till sin Greve. Leofric var inte en ond man, men som så många andra har gjort, och fortfarande gör, ansåg Leofric att hans välmående och de institutioner som det vilade på var viktigare än hans undersåtars välmående. Med sitt våldsmonopol tryckte han sina invånare allt djupare ner i fattigdom i tron att samhällets välmående krävde välmående statstjänstemän. Med ett vänligt leende på läpparna tömde han således legalt sina invånares fickor och fyllde sina egna.

Leofrics hustru var en mycket vacker, vänlig och generös kvinna som hette lady Godiva. När hon genom sina tjänsteflickor fick reda på de förhållanden som rådde för invånarna i Coventry blev hon upprörd och ledsen. Dessa förhållanden tog hon upp med sin man.

Året är 1042 e.kr och Leofric, greven av Mercia, sitter på huvudplatsen vid ett bord som knappt håller för vikten av alla läckerheter som står serverade. Lady Godiva sitter på platsen mitt emot vid bordet. De är ensamma i rummet. Eller rättare sagt, på den tiden när en greve satte sig ner för att äta var rummet överfullt. Fem, sex hundar vankade runt i matsalen. Ett halvt dussin servitörer stod redo att tillfredsställa minsta önskemål. Ett dussin soldater stod posterade vid alla utgångar och fönster, ständigt med sin greve under uppsikt.

Middagen är över och just i det ögonblick då Leofric lutar sig tillbaka i sin gyllene stol för att ta sitt sista glas talar hans hustru, lågmält men uppriktigt. Över ett halvätet rådjur och en demolerad gås berättar hon om det förtryck som utan grevens vetskap har drabbat riket:

– Greve, invånarna lever på bröd och vatten medan vi äter endast det bästa. Jag skäms över att gå ut bland folket. De är klädda i trasor och jag är klädd i dyra kläder. Och barnen, åh Leofric, det får mitt hjärta att smärta att höra de ynkliga gnyna från barnen. Att se deras ledsna och hungriga blick följa mig var jag än går.

Hennes ögon glimrade till och tycktes spela upp de scener hon hade ställts inför. Hennes lockiga, gyllene hår ramar perfekt in hennes uppriktiga och oskyldiga utseende. Hennes oskyldighet och uppriktighet når till slut fram genom den vägg av nonchalans som Leofric uppvisar.

Motvilligt och undrande över vad en kvinna kan förstå om sådana saker lyssnar Leofric till sin hustrus tal. I takt med att hon känner sig uppmärksammad ökar hennes förtroende:

– Du är inte en ond bov men du förstår inte de problem som skapas av ditt skatteindrivande. Det är beskattningen i sig som är det onda. Det finns många skatter som är orättvisa, partiska och överflödiga.

– Lyssna” ropade hon till när hennes vädjan nådde ett klimax:

– Om det skulle hjälpa kan jag ta mina smycken och pantsätta dem, låta mina armar och hals vara alldeles nakna så att pengarna därifrån kan återlämnas till de stackars fattiga. Du har rätt att beskatta men du har beskattat bortom alla gränser.

Leofric är motvilligt imponerad. Han kände varken till sin hustrus förmåga till talets konst, hennes intresse för politik eller hennes kunskaper om beskattning. Det kom som en total överraskning. Med ett leende, till hälften imponerat och till hälften retsamt, nickar Leofric instämmande till delar av sin hustrus tal.

– Min Lady, du har en tunga av silver och har anfört ditt tal med argument som är rättvisa och kloka men samtidigt också känslosamma och dömande. Tror du verkligen att dessa problem kan lösas så lätt? Människor måste beskattas annars går de inte att kontrollera. Tributer måste betalas. Hur ska annars folk som bor i avlägsna delar av landet, som aldrig får se sin greve, veta att de är styrda, och ha respekt för lag och ordning?

– Nej min älskling, tributer och skatter är bra men kanske har jag varit lite slarvig gällande vissa skatter. I specifika fall som inte var min önskan, men du måste väl förstå att den levnadsstandard som vi har kommer från just de skatter du kritiserar. Skulle du gå utan denna middag? Du säger att du kan avvara dig dina juveler men det är väl ingen verklig uppoffring för dig. Du säger ju att du inte bryr dig om dina juveler. Skulle du vilja att vi bor i ett ruckel kanske? Skulle du strunta i alla dina kläder? Din vältalighet är imponerande men utan nobla gärningar bevisar dina ord ingenting.

Leofric skjuter ut sin stol och ställer sig upp. Soldaterna rycker till av uppmärksamhet. Han ska just ignorera sin hustrus anföran och storma ut ur rummet när han stannar upp och vänder sig om.

– Madame, om du verkligen är uppriktig och verkligen har mina undersåtars intressen i ditt hjärta, bevisa det då för mig. Sätt dig då naken på din häst och passera genom hela marknaden i byn från en sida till den andra. Gör detta för mig så ska jag upplösa alla de skatter och tillfredställa alla dina önskemål gällande mina undersåtars beskattning.

Det var delvis menat på ett retsamt sätt. För en kvinnas blygsamhet och utstyrsel var den främsta oron för en engelsk kvinna i en hög position. Med långa steg avlägsnade sig Leofric från salen och den sena middagen. Han kunde aldrig ha anat att de sista orden han sade till sin fru skulle bli hans mest kända, och att de i generationer skulle leva vidare genom historien. I dessa moderna tider hör vi kanske inte talas särskilt mycket om Leofric, men hela världen känner till den vackra lady Godiva som tog sin man på orden.

Följande dag, ridandes en mjölkvit hingst och enligt källorna, skyld endast med sina gyllene lockar red hon genom hela marknadens huvudgata utan en tråd på kroppen.

Leofric, ödmjuk och skamsen, höll sitt ord. Skatterna drogs tillbaka. Omedelbart kom lyckan tillbaka till Coventry. En sänkning av skattebördan skapar incitament, ett uppsving för affärsverksamheten och goda tider är oftast att vänta.

Lady Godivas nakna skatteprotest är kanske inte nödvändigtvis att rekommendera idag, annat än som en sista utväg. När skatter går upp kan det hända att vi upptäcker att beskattas taxeras ända in på kroppen, och då kanske en naken marsch av män och kvinnor är oundviklig. Kanske skulle det vara mer passande att vara iklädda tunnor för att understryka poängen.

Oavsett om vi kommer dit så är det två saker som är viktiga att komma ihåg om vi verkligen är intresserade av att begränsa statens skatteroffande. Stater kommer alltid att försöka införa skatter så fort den blir tillfrågad att utföra någon ytterligare syssla eller tillhandahålla något mer än vad den redan gör. Varje nytt rop på hjälp till staten kommer oundvikligen att följas av nya skatter. Dessutom kommer staten alltid att växa så fort den upplever ett hot (verkligt eller inte) mot sin existens. Nyliga handlingar från vänster- och centerentusiaster har haft ett enda resultat: expanderandet av statliga verk som lösning på problemen. Kanske är det detta som de radikala elementen eftersökte, en allt snabbare expanderade stat. Om detta var målet, då var alla de handlingar som har kastat en mörk skugga över Amerikas himmel, upploppen, demonstrationerna, brännandet av banker och så vidare, varit beundransvärt konstruerade för att åstadkomma detta. Däremot var de hemskt felinformerade om det var så att dessa personer bar på illusionen att de genom att knyta sin näve kunde få staten att minska.

Alla stater tenderar att växa då varje nytt beroende läggs till och alla stater växer när de hotas, oavsett om hotet yttrar sig internt eller externt. Om det nu är så att vi är uppriktiga i vår önskan att staten skall minska, då följer det att vi måste börja processen att vägra ropa på staten för hjälp hela tiden.

Motgiftet till statens makt och prestige är skapandet av privat karaktär. Individer som kan och kommer att sköta sina affärer på ett sådant sätt att de betalar sina egna räkningar och därmed inte hotar någon annan. Kortfattat, en mogen civilisation behöver inte en stat. Självkontroll är det perfekta substitutet för statlig kontroll. Den mogna civilisationen består av mogna personer som löser sina egna problem utan att ta till hot eller socialt beroende.

Transkriberad och översatt till svenska av Jonas Ek.

Kommentera på bloggen.