Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

Till de sämsta företagens försvar

Det här är berättelsen om några människor som jag känt som levde ”på marginalen”, en berättelse som jag tror säger nånting om oräkneliga andras liknande situation.

De som studerat Österrikisk ekonomi känner till begreppet ”på marginalen”. Carl Mengers teori från 1871 om marginalnytta revolutionerade den vetenskapen om ekonomin och varenda lärobok i ekonomi beskriver sen dess marginalproduktion och marginalkostnad, som hur det är arbetaren på marginalen som blir arbetslös när minimilönen höjs. I ekonomiskt teoretiskt avseende så behandlas detta mycket utförligt.

Men som med så mycket annat inom vetenskapen om ekonomin, så finns det en mer mänsklig sida av ”värdeteori” som jag tycker förtjänar mycket större uppmärksamhet. Precis som det inte i verkligheten finns någon ”jämviktsekonomi”, så har det heller aldrig funnits något ”jämviktslevande”.

Lika mycket som ekonomerna struntar i att ta hänsyn till de mest mänskliga aspekterna av de ”ekonomiska aktörer” som de studerar, lika intellektuellt sterila blir deras rigorösa teoretiska modeller för mänsklig handling. En närmare titt på betydelsen av vad ”marginalen” verkligen innebär, kan hjälpa oss att undvika denna fälla även i andra avseenden.

För nåt årtionde sen arbetade jag under ett år på ett hotell som jag här kallar för Hampton House. Det var ett undermåligt försök att kombinera ett femstjärnigt hotell med ett vandrarhem. Gästerna var oftast utländska utbytesstudenter som fick statliga studiebidrag för att i praktiken under en termin syssla med sightseeing och krogbesök, emellanåt avbrutet av de lektioner i engelska som uppehållstillståndet krävde. Eftersom hotellen nära stans centrum var väldigt dyra, så var Hampton House ett attraktivt alternativ för dem. Det var samma företag som drev de flesta liknande vandrarhem/studenthem i stan.

Varje dag hände det saker som skulle få Fawlty Towers att se ut som Ritz Carlton. Hotelldirektörens reflexmässiga svar på gästers klagomål var ”Jaja, men det är ju inte mitt fel att du valde att stanna här, eller hur!”

Jag har själv sett tillräckligt mycket galenskaper för att kunna fylla en hel bok. Från hotelledningens utredning i bästa dupond-och-dupont-klass av vem som kissat på kökstelefonen (vilket ingen hade gjort, så klart, det var bara vatten från en läckande rörledning i taket som hade färgats gult av isoleringsmaterialet), till chefassistenten som ljög om att han var döende i cancer och smög omkring på nätterna med örat mot gästernas dörrar i jakt på ”misstänkt aktivitet”.

Arbetsmiljön var sån att man som anställd bodde i minimalt möblerade skrubbar som man delade med sina kollegor, liksom duschhallen delades mellan båda könen. En daglig lunch ingick, men det går inte att i text beskriva dess egenskaper. Ingen tjänstepension, ingen semester, ingen sjukförsäkring. Man kan inte kalla det löneslaveri, för man fick ingen lön! (Man arbetade mot gratis boende) Och man måste skriva under ett avtal om att man accepterade omgående vräkning vid uppsägning. En chef fick sparken för att han sålde knark, en annan använde uppenbarligen knark och en tredje inrättade ett eget leksaksbilsmuséum i källaren.

Det är knappast förvånande att en sån ”marginell” arbetsplats drog till sig människor som befann sig i utanförskap, som t.ex. mig själv. En del var som jag, nyutexaminerade studenter som inte hade mer än växelpengar i sina fickor och som drevs av drömmen att finna lycka i storstan. Min rumskamrat Ted hade en gång varit mångmiljonär och trader vid råvarubörsen Chicago Board of Exchange. Men han förlorade allt när han söp ned sig och ägnade mer tid åt Jack Daniels än åt Dow Jones, när telefonen en dag ringde och sa ”margin call”. Nu, några årtionden senare, tog han extraskift här och där för $20 när nån ville vara ledig.

För somliga är dock livet på marginalen mer än en tillfällighet, det är en livsstil. Bland annat de som har varit inlagda för psykiatrisk vård och som ännu använder psykofarmaka på frigång. Mest minnesvärd ur denna grupp var Ben, hotellets artige bokförare. Ben var den som varit anställd längst hos Hampton House. Det tog ett bra tag innan jag kunde förstå varför en person av hans kaliber var så trogen gentemot en så otacksam arbetsgivare. Tills han en morgon stod vid receptionen, blek och svettig, och bad mig ringa chefen: ”Jag har myror i mitt rum”, sa han. ”Miljoner av dem! Och CIA-agenter försöker bryta sig in genom mitt fönster för att stjäla min PC. Du måste ringa någon, jag kan inte hålla undan dem för alltid på egen hand.”

Ben slutade hallucinera efter ungefär tre dagar och ett samtal med en förstående polisman. Men sedan dess förstod jag varför han levde på marginalen.

Sen dess har jag tappat kontakten med de flesta av de plågade själar jag kände då, och många av deras namn har jag glömt. Men jag minns klart och tydligt hur de uppfattade sin livssituation. Flertalet uppfattade sig som utnyttjade, och på den tiden delade jag den uppfattningen. Hampton House var trots allt skolexemplet på ett ”socialt oansvarigt” företag. Tack vare sitt utmärkta läge och med samma underhållsbudget som Alcatraz, så var det möjligt för dem att ta kamma hem enorma vinster, även när beläggningen bara var halvfull. Detta trots att deras affärsmodell gick ut på att betrakta personalen som en belastning, chefskompetens som en lyxvara och kunderna som ett nödvändigt ont.

Mina insikter i österrikisk ekonomi har fått mig att omvärdera nästan allt jag tyckte om Hampton House. Var vi verkligen offer för girigt kapitalistiskt utnyttjande och profitjakt? Nyttoteori ställer frågan: Vilka valde att leva under dessa förhållanden, och varför? Valde vi inte Hampton House just för att det erbjöd oss nånting som var och en av oss uppskattade tillräckligt mycket för att det skulle vara värt besväret (alternativkostnaden) för att vara där?

För mig innebar Hampton House enorma fördelar, fördelar av ett slag som en stat aldrig skulle kunna tillhandahålla. Det betydde att jag kunde leva som ekonomiskt oberoende, även med mycket lite pengar. Att varje gång jag gick ut genom porten så befann jag mig mitt inne i den mest fantastiska och underbara stad jag någonsin känt till. Men framförallt gav det mig möjligheten att uppleva några värdefulla sista månader av planlös ungdom innan jag måste samla mig och ”skaffa ett riktigt jobb”. Alla problem till trots, så vägde Hampton House tyngre än det som låg i andra vågskålen för mig. Det erbjöd mig det som ekonomer kallar för ”nyttomaximering”. Och det måste ha varit så för de andra också, annars skulle de ju inte ha varit där.

Men den österrikiska värdeteorin är inte bara en teori om nytta, utan det är en teori om nytta på marginalen, vilket ett koncept som när man inser det fullt ut, ger vetenskapen om ekonomin en djupare mänsklig betydelse än vad den normalt anses ha. Tänk så här: De flesta skulle idag använda Hampton House som ett typexempel på marknadens misslyckande att ta hand om de svaga. Det framstår som en anledning att förkasta frihet som en grund för samhället och som ett rättfärdigande för minimilöner, arbetsmarknadsregleringar och statlig insyn.

Sett med österrikiska glasögon så ter sig verkligheten helt motsatt! Hur kontrainuitivt det än verkar, så behöver samhället de som arbetar på marginalen. Hur usla förhållandena än må ha varit så förblir faktum att utan Hampton House så skulle en del av dem som jobbade där, inte ha haft något jobb alls. Varje företag med kompetent tillsyn hade sparkat dem inom en vecka. Istället upptäckte de att det på marginalen fanns plats även för dem.

Helt klart är det bara ett litet fåtal företag som kan vara så usla som Hampton House och ändå klara sig under någon längre tid, eftersom konkurrenterna normalt slår ut såna företag och överför i praktiken därmed kapitalet till mer kompetenta händer enligt den konsumentmakt som Mises så ofta talade om. Butler Shaffer påminner oss i sin bok ”Boundaries of Order” att livet i sig levs på marginalen. Och det finns företag på marginalen som lyckas hålla ut år efter år. En del blomstrar till och med. Varför? Jo, för att de funnit en nisch där de är behövda. Och tack vare dem så har människor som lever på marginalen kunnat hitta en plats där de också är behövda. Överlåtna åt sociala reformatorer och lagstiftare så skulle många av dem inte ha haft nånstans att ta vägen, annat än nån institution för mental ohälsa. Överlämnade åt marknaden kunde de leva meningsfulla liv och skapa värdefulla tjänster för andra, om än i så blygsam skala.

Detta är marginalnyttans djupare mening: När samhället är fritt, så behöver inte ens de sämsta av oss bli ”marginaliserade”.

Denna artikel dedikeras till Ben, som avled på sitt rum i Hampton House förra året.

Artikeln är en fri översättning http://mises.org/daily/5816

Kommentera på bloggen

Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon