Jonatan Godtrogen: Kap. 38

Gamar, tiggare, bondfångare och kungar

Följande morgon väcktes Jonatan av solens första strålar. Han gnuggade sig i ögonen och såg sig yrt omkring. Bortsett från några mindre rökpelare verkade staden lugn. Hungrigt letade han genom sina fickor och fann det sista paret brödskivor. Han åt en och lade den andra under Annies hand, försiktigt för att inte väcka henne. Men hon ryckte till och satte sig upp.

”Jag vill kolla in utsikten från toppen av det här berget,” sade han. Hon tyckte att det var en bra idé så de satte av uppför sluttningen tillsammans. Snart upphörde vägen och ersattes av klippor som de fick klättra över bit för bit, genom att så gott det gick greppa tag i små skrevor och ojämnheter. En bra stund före Annie nådde Jonatan en liten platå nära toppen. Han såg ut över staden långt där nere. Det var inte långt kvar till toppen så han fortsatte uppför en lutning och genom en skog av små, förvridna träd.

”Människor!” sade han för sig själv, utmattad. ”De jäklas hela tiden med varandra. Hotar varandra. Arresterar varandra. Rånar och skadar varandra.”

Efter stund tunnades skogen ut och kvar fanns bara ett fåtal buskar och därefter en hög med stora stenblock. Fullmånen kunde fortfarande skönjas i gryningsljuset, sakta sjunkande mot horisonten. Luften var sval och behaglig där han gick. Äntligen nådde han toppen. Där stod ett ensamt, krokigt träd utan några löv och på en av de bladlösa grenarna satt en stor, svart och ful gam. ”Åh, nej,” stönade Jonatan, som hade önskat en övergiven plats. ”Just min tur. Jag lämnar en dal full av gamar för att söka lugn och ro, och vad finner jag? En riktig gam!”

”Jag är en kondor” ekade en djup, hes röst.

Jonatan stelnade till. Bara Jonatans ögon, stora som månen, rörde sig. Sakta undersökte han varje bit av marken framför honom. Han hörde hjärtat slå snabba slag och med darrande läppar frågade han, ”Vem sade det?”

”Vem sade det?” härmade rösten. Den verkade komma ifrån trädet.

Jonatan studerade den gamliknande fågeln. Ingen rörde sig. Han sade, ”Kan du tala? Nä, gamar kan inte tala!”

Jonatan samlade sitt mod, tog ett djupt andetag och närmade sig sakta trädet. Fågeln rörde inte en fjäder, fast Jonatan hade den bestämda känslan av att den iakttog honom.

Jonatan försökte hålla rösten stadig och frågade igen, ”Var det du som talade?”

”Självklart?” svarade kondoren arrogant. ”Jag är en kondor, den största medlemmen av den stolta familjen gamar.” Benen vek sig under Jonatan och han föll nästan omkull. I sista stund återfick han balansen. Hukande framför trädet frågade Jonatan, ”Du, du, kan tala?”

”Aha,’” fnös fågeln. ”Kan du? Oftast verkar det som om du inte vet vad du säger. Du imiterar väl bara, antar jag.” Fågeln vände en aning på huvudet och sade, med en anklagande ton, ”Vad exakt menade du när du sade att du lämnade en dal av gamar?”

”J-j-jag, jag är ledsen. Jag menade inte att vara oförskämd,” ursäktade sig Jonatan, som kände sig lite löjlig över att tala med en fågel. ”Det är bara det att alla människor där nere alltid är så elaka och brutala mot varandra. Det är bara ett talesätt, om gamar och så. De – de påminde mig om, ja, om …”

”Gamar?” Fågeln reste på den vita kragen nedanför den nakna halsen. Jonatan nickade undergivet.

Då kom Annie fram bland träden. När hon såg Jonatan tala med den stora fågeln tappade hon andan. ”Han finns!” utropade hon. Hon sprang fram till Jonatan, tog tag i hans arm och viskade, ”Den stora Skalden finns verkligen! Jag trodde att det var en myt. Jag kunde inte föreställa mig…men så stor och ful!”

Kondoren grymtade och slog med sina stora vingar innan han åter satte sig tillrätta på grenen. ”Tack för din vänliga presentation, Annie.”

När Skalden såg hur förvånad Annie var över att han kände till hennes namn, sade han, ”Du vet vem jag är, varför skulle inte jag veta vem du och din vän, Jonatan, är?”

Annie och Jonatan såg häpet på kondoren.

”Jag har följt er båda en längre tid, framför allt Jonatans mödosamma kamp på havet,” sade Skalden. ”Du är modig och förståndig, unge man, men lättlurad. Annie är mer insiktsfull, hon förlitar sig mer till handling än till ord.”

”Jag förstår inte,” sade Jonatan.

”För dig är detta land fyllt av gamar. Hmf! Om det vore sant vore det en bra mycket bättre ö än det är.” Fågeln sträckte stolt på sin långa fula nacke. ”Du har kommit till en ö med många varelser – gamar, tiggare, bondfångare och kungar. Men du upptäcker inte vilka som är ärliga eftersom du låter dig luras av titlar och ord. Du har fallit för det äldsta av trick och värderar sålunda ondskan högt.”

Jonatan försvarade sig. ”Det är inget trick. Gamar, tiggare och så vidare är lätta att förstå. Där jag kommer ifrån, plockar gamar köttet av de dödas ben. Det är vidrigt!” Jonatan rynkade på näsan för att understryka sina ord. ”Tiggare är enkla och oskyldiga. Bondfångare är smarta och roliga – aningen bedrägliga.”

”Vad gäller kungligheter,” tillade Jonatan snabbt, med en upphetsnings glimt i ögat. ”tja, jag har aldrig träffat någon i verkligheten, men jag har läst att de bor i vackra palats och bär underbara kläder. Alla vill bli som dem. Kungarna och deras ministrar bestämmer över landet och tar hand om och skyddar sina undersåtar. Det är inget trick.”

”Inget trick?” upprepade Skalden roat. ”Föreställ dig gamen. Av de fyra är gamen den enda sanna kungligheten. Endast gamen gör något meningsfullt.”

Den stora svarta fågeln sträckte återigen på nacken och gav Jonatan en hård blick. ”När en mus dör bakom ladan, städar jag upp. När en häst dör på fältet, städar jag upp. När en fattig man dör i skogen, städar jag upp. Jag får ett mål mat och alla drar nytta av mina ansträngningar. Ingen har någonsin behövt använda en pistol eller bur för att förmå mig att sköta mitt jobb. Är det någon som tackar mig? Nej. Mina tjänster anses smutsiga och fula. Därför måste den ’fula’ gamen leva med glåpord och utan uppskattning.”

”Sedan har vi tiggarna,” fortsatte kondoren. ”De producerar ingenting, de gör inget bra för någon, utom dem själva. Med de gör inget ont heller. Bortsett från att de försöker undvika att dö i skogen, förstås. Och det måste erkännas att de skänker en känsla av välbefinnande till sina välgörare. Så de tolereras.”

”Skojarna är de mest förslagna och har skaffat sig en framstående plats i poesin och i legenderna. De lever på att bedra och lura andra med hjälp av orden de väver. Bondfångare tillför inget värdefullt, förutom att de lär ut misstro och konsten att bedra.”

Samtidigt som han sträckte ut vingarna och drog dem bakåt, andades gamen djupt. En svag lukt av kadaver fyllde morgonluften. ”Längst ned har vi kungligheterna. Kungar behöver inte be eller lura, även om de ofta gör både och. Likt rånare stjäl de frukterna av andras arbete med hjälp av våldet de kontrollerar. De producerar ingenting, ändå kontrollerar de allting. Och du, min naiva resenär, hyllar dessa ’kungligheter’ på samma gång som du föraktar gamen? Om du såg ett gammalt monument,” noterade gamen, ”skulle du säga att kungen var stor eftersom hans namn fanns inristat vid toppen. Ändå skänker du inte en tanke till alla lik jag var tvungen att städa upp under det att monumentet byggdes.”

Jonatan tog sig ton, ”Sant. Förr var vissa av kungarna skurkar. Men i våra dagar röstar väljarna fram ledarna till Lordernas Råd. De är annorlunda eftersom – ja, eftersom de är valda.”

”Skulle valda lorder vara annorlunda? Ha!” utropade gamen hest. ”Barn uppfostras fortfarande med sagor om kungligheter och när de växer upp är kungligheter vad de förväntar sig. Dina valda lorder är inget annat än kungar för fyra år och prinsar för två. Sannerligen, de utgör en kombination av tiggare, bondfångare och kunglighet, allt i ett! De ber eller intrigerar för att vinna röster och bidrag; de smickrar och bedrar vid varje tillfälle; de struttar runt ön som härskare. Och när de når framgång i sitt försåtliga utnyttjande blir det mindre över till oss som verkligen producerar och tjänar.”

Jonatan blev tyst. Han såg ut över dalen och nickade vemodigt. ”Jag skulle vilja åka till en plats där det inte är så. Finns det en sådan plats?”

Med utsträckta vingar hoppade gamen ned från trädet och landade med en tung duns bredvid Jonatan och Annie. De ryggade tillbaka med förvåning när de såg hur stor fågeln var. Skalden, som nästan var dubbelt så lång som Jonatan och Annie och med ett enormt vingspann, lutade sig över dem.

”Du skulle vilja se en plats där människor är fria? Där våld endast används för beskydd? Du vill besöka ett land där folkets representanter måste följa samma lagar som alla andra?”

”O ja!” sade Jonatan entusiastiskt.

Fågeln iakttog dem båda försiktigt och hans enorma ögon borrade sig rätt igenom Jonatan för att söka efter tecken på ärlighet. Så tillkännagav han, ”Jonatan, klättra upp på min rygg.” Kondoren vände sig om och sänkte sina breda, stela stjärtfjädrar mot marken.

Jonatans nyfikenhet vann över hans rädsla. Han klev upp på en av trädets grenar, sträckte sig försiktigt över mot fågeln och drog upp sig själv till den mjuka fördjupningen mellan fågelns vingar. Sedan såg han förhoppningsfullt på Annie.

”Jag kan inte åka,” sade hon till dem båda. ”Min familj söker efter mig. Någon gång vill jag resa med dig, men inte nu.”

Jonatan rodnade. Med ett stort leende sade han skämtsamt, ”Jag har fortfarande inte fått den där gratislunchen.”

Knappt hade han hunnit lägga sina armar runt den kala nacken förrän han kände hur fågeln spände sig. Med långa klumpiga steg sprang kondoren längs marken. Plötsligt rullade han till och så flöt de uppåt med vinden. När han vände sig om kunde han se hur Annie vinkade.

Högt ovan ön seglade de. Med vinden mot ansiktet kände Jonatan hur en våg av lycka slog över honom. Det var med glädje han lämnade ön, bortsett från några vänner som han saknade. Bergen försvann under molnen och kondoren flög rakt mot den uppgående solens gyllene strålar. Den stora mörka oceanen sträckte ut sig framför dem och han undrade, ”Var?”

Kommentera på bloggen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *