Österrikisk monetär politik mellan 1914-1945

Jag satt i tre timmar uppe på Myntkabinettets bibliotek idag och läste en del om monetär politik i Österrike, framförallt om politik och monetär historia innan Första Världskrigets utbrott och fram till början på Andra Världskriget. Det slog mig hur många kusliga likheter det finns mellan dåtidens österrikiska monetära politik, politik samt världsbild, och den monetära och politiska situationen i världen idag.

Hans Hermann-Hoppe skulle möjligtvis säga att orsaken till Första Världskriget främst står att finna i utbredningen av nationalstaternas imperialistiska tendenser långt innan mordet på Franz Ferdinand 28 juni 1914. Mordet var en närliggande orsak till krigsutbrottet men inte den yttersta orsaken. De Tyska, Austro-Ungerska, Ottomanska, Franska och Engelska imperierna hade under en längre tid byggt upp imperialistiska strömningar,  långsiktiga trender som Ludwig von Mises borde ha sett komma långt innan Första Världskriget.

Jag undersökte hur situationen såg ut i Österrike under den tid då Mises fortfarande var verksam i landet och den penningpolitiska linjen som landets ledare drev. Jag hittade en bok från Wiens Konsthistoriska Museum och Oesterreichische Nationalbank, vilket inte hade ett perspektiv utifrån den Österrikiska skolan, men som likväl innehöll flera detaljerade skildringar av historiska förlopp och vad som pågick under den här tiden.

Hyperinflation i Österrike

Devalveringen av den österrikiska coronan började omedelbart efter Första Världskrigets utbrott när militära värvar-agenter började betala dubbla priset för säd, boskap, fordon med mera, för att göra kriget mer populärt. Samtidigt höjdes lönerna för företag som producerade material som var nödvändiga för krigsinsatsen. Staten antog i början att kriget skulle bli kortvarigt och kunde betala utgifterna genom att vända sig till centralbanken.

Under den andra hälften av 1921 täcktes endast 36% av de offentliga utgifterna av skatter och avgifter, och balansen finansierades med centralbankslån. Den sista fasen av coronans devalvering — hyperinflation — startade i augusti 1921 och fortsatte till augusti 1922. Priskurserna steg med 37% varje månad och Nationernas Förbund intervenerade i beslutsfattandet och österrikisk politik på ett sätt som påminner om nutidens interventionism.

I november 1922 upphörde politikerna med att ta ytterligare lån av centralbanken och den 1 januari 1923 grundades Osterreichische Nationalbank som vid tidpunkten var, om man ska tro centralbanken, ”varmt väkomnad av allmänheten.” I september 1924 ansåg Nationernas Förbund det önskvärt att i ett tidigt skede ”skapa ett juridiskt förhållande mellan coronan och en viss vikt i guld.”

1922 misslyckades Ignaz (tror jag det var) Seipel med sin finansiella plan. I början av 1920-talet fanns redan den  ”korporativistiska staten” och 1924 kom det federala dekret som introducerade schillingen som valuta, vilket avslutade efterkrigstidens inflation, som essäns skribent antagligen uppfattar som de skenande priserna och inte dess rätta definition, som en generell ökning av penningmängden.

1926 höll sociala och politiska spänningar på att bli större mellan Socialdemokraterna (Otto Bauer) och de Kristna Socialisterna (Ignaz Seipel) och redan 1927 utbröt det upplopp och ett påföljande brottmål gällande mord mot medlemmar ur sammanslutningen av krigsveteraner från Första Världskriget. Högsta domstolen sattes i brand och massdemonstrationer hölls. Det förekom upprepande sammandrabbningar mellan Heimwehr (hemvärnet) och Nationalsocialisterna, mellan nationella socialister och socialdemokrater och kommunister, liksom mellan Heimwehr och Socialdemokraterna.

Jämfört med rapporterna för årsskiftet 1913, så gav ”guld-balansräkningarna” från den 1 januari 1926 en fingervisning om de tillgångar som förlorats på grund av krig och inflation under denna period. Att döma av de uppgifter som redovisas i balansräkningen, vilket i slutändan endast visade vad de skulle visa, förlorade bankerna mellan 75% och 80% av eget kapital under perioden.

I produktionsbolag med en hög grad av verkliga tillgångar var förlusten av rikedom säkerligen betydligt mindre dramatisk. Men sammantaget var kriget och den resulterande upplösningen av det Österrikisk-ungerska ekonomiska samarbetsområdet en enorm utplåning av ekonomiska tillgångar och en allvarlig utarmning av stora delar av den österrikiska befolkningen.

”Aldrig genom hela penninghistorien,” sade den svenske ekonomen Gustav Cassel, ”har det funnits en sådan grundläggande omvälvning av alla monetära förhållanden som under och efter Världskriget.”

Guvernören och den österrikiska Verkställande Direktören för den Österrikisk-ungerska banken ansåg att det var ”otänkbart att hålla budgetutgifterna inom de gränser som fastställts av skatteintäkter utan att provocera till upplopp, anarki och socialt kaos i Österrike och därmed Centraleuropa.”

1930 kom så Heimwehrs ”Korneuburg-eden” som förklarade trohet till den auktoritära korporativistiska staten och avvisande den parlamentariska demokratin och de politiska partierna. 1930 hölls de sista ”fria” parlamentariska valen i Österrike och 1932 skedde sammandrabbningar mellan Socialdemokrater och Nationalsocialister. 1932-33 kulminerade den ekonomiska krisen världen över och 1938 marscherade det stöveltrampande nationalsocialistiska Tyskland in i Österrike.

1938 upphörde det österrikiska myntverket att finnas men man fortsatte med prägling av mynt i Wien; men meddelanden, bilder och legender som prydde mynten visade att dessa var menade för en annan förmyndare, nämligen det tyska riket. Slutligen upphörde Österrike att existera som en självständig stat 1945.

Kreditexpansion och interventionism

Vad kan vi lära oss av detta?

De — enligt Osterreichische Nationalbanks teoretiskt välgrundade — bestämmelserna i centralbankens stadgar var avsedda att utesluta finansiering av den statliga budgeten, avbröts omedelbart efter krigets början.

Den överdrivna expansionen av penningmängden ledde till en ökning av priserna och en nedgång av växelkursen, som var omöjlig att förhindra med utländsk interventionism och valutakontroll.

Många år av inflation slutade till sist i hyperinflation när större delarna av befolkningen förlorat förtroendet för att staten skulle kunna återta kontrollen över de offentliga finanserna genom egna ansträngningar.

De politiska dispyterna kretsade kring frågan om hur bördan av konsolideringen borde fördelas över enskilda grupper av befolkningen. När en inhemsk lösning på problemet genom politisk kompromiss visat sig vara ouppnåeligt, behövde slutligen valutan och de offentliga finanserna stabiliseras i enlighet med villkor som fastställts av och som övervakas externt, det vill säga av internationella långivare.

Deras huvudsakliga intresse var dock underhåll av skulden snarare än ekonomisk politik som syftade till bästa möjliga utveckling av landets ekonomiska resurser, och framförallt inte en politik som syftade till den bästa möjliga utvecklingen för enskilda individers ekonomiska resurser.

Under den stora depressionen misslyckades slutligen detta tillvägagångssätt dramatiskt. Än idag försöker politiker världen över att intervenera i monetär politik, valutor, priser och marknader utan framgång.

Tillvägagångssättet med att upprätthålla den keynesianska kollapsen kommer att misslyckas lika dramatiskt, om inte än mer dramatiskt eftersom världens marknader idag är korrelerade på ett sätt som de aldrig har varit förut. Vi ser redan hur det pågår valutakrig världen över.

Studiet av ekonomisk historia

Vi kan inte göra annat än att fortsätta utveckla vår frihetsfilosofi och verklighetsekonomi. Inga andra än fria individer kan göra en skillnad till det bättre. Kommer människor att vänta tills större delen av världen kapitulerar inför hyperinflationen, eller kommer frihetens idéer slå rot och växa sig starkare?

En eventuell kapitulation bör komma förr snarare än senare, men det kommer att bli mycket värre innan det blir bättre igen. I detta avseende finns det mycket vi kan lära oss av både ekonomisk historia och numismatik.

Historien visar att Österrike och Centraleuropa tog sig ur krisen genom att kapitulera. Den Österrikiska Skolan beskriver a priori och systematiskt vad som med nödvändigt sker efter en generell ökning av penningmängden och att det finns lösningar, om än smärtsamma, som tillåter marknadskorrigeringar och en utjämning av pris- och löneskillnader ned till hållbara nivåer.

Kommentera på bloggen.