Jonatan Godtrogen: Kap. 37

Demokratigänget

Innan Jonatan han svara skrek någon, ”Det är dom! Demokratigänget! Göm er!”

”Spring, spring,” ropade ett barn, som sprang förbi Jonatan.

Annie blev alldeles blek i ansiktet. ”Vi måste härifrån – fort!”

De första som försvann var polisen. Människor skingrades i alla riktningar, många kastade sina stöd för ryggen så att de kunde springa fortare. Tre hela familjer, med barnen i släptåg, sprang nerför trapporna i hus B, några slängde ut tillhörigheter genom fönstren till vänner som väntande på gatan. De samlade ihop vad de kunde och försvann snabbt uppåt gatan.

Några ögonblick senare var gatan i stort sett tom. Endast de långsammaste, ofta med armarna fulla av barn eller bylten, kunde fortfarande ses på väg bort från det annalkande hotet. En byggnad vid slutet av gatan började brinna. Stel av rädsla grep Jonatan tag i Annies arm och krävde att få veta, ”Vad är det som händer? Varför är alla så rädda?”

Annie kämpade vilt för att komma loss från Jonatans grepp. Hon försökte dra honom med sig och skrek rätt ut, ”Det är demokratigänget! Vi måste genast ge oss av härifrån!

”Varför?”

”Vi har inte tid med frågor, gå bara!” Men Jonatan vägrade ge med sig. Dödsförskräckt skrek hon, ”Åh, släpp mig eller så kommer de ta oss båda!”

”Vilka?”

”Demokratigänget! De omringar alla de hittar och sedan röstar de om vad de skall göra med personen. De tar deras pengar, låser in dem i en bur eller tvingar dem att gå med i deras gäng. Det finns inget någon kan göra för att stoppa dem!”

Jonatan förstod ingenting. Var fanns poliserna man alltid såg annars? ”Kan inte lagen skydda oss från gänget?”

”Lyssna,” sade Annie, alltjämt kämpande för att komma loss från Jonatans grepp. ”Vi måste springa nu, prata kan vi göra senare.”

”Vi hinner fortfarande. Fort, berätta.”

Hon tittade över hans axel. Skakande av rädsla svalde hon hårt och svarade snabbt. ”När gänget först bildades drog polisen dem inför domstol för de brott de begick. Gänget menade att de följde principen om majoritetsstyre, på samma sätt lagen. De menade att röstande avgör allting – lag, moral, allt!”

”Dömdes de?” frågade Jonatan. Vid det här laget var gatan helt övergiven.

”Skulle jag behöva springa om de hade dömts? Nej, domarna dömde tre mot två till deras fördel. ’Majoritetens gudomliga rätt’ kallades det. Ända sedan dess har gänget fritt kunnat ge sig på alla de vill, så länge de är fler till antalet.”

Öns sanslösa regler och vanor blev till slut för mycket för Jonatan. ”Hur kan människor leva på en plats som denna? Det måste finnas ett sätt att försvara sig!”

”Utan vapen kan man bara fly eller gå med i ett gäng som har fler medlemmar.”

Jonatan släppte sitt grepp och de sprang båda två. De sprang och sprang, uppför gränder, genom portar, runt hörn och över torg. Annie hittade i staden som i sin egen ficka.

De sprang tills de var totalt utmattade. Till sist, långt bortom gatorna och husen, klättrade de uppför en brant klippa i förhoppningen att finna en säker plats högt ovan staden. Solens sista strålar dog i väster och Jonatan såg hur eldsvådor bröt ut i staden nedanför dem. Ljudet av avlägsna skrik och rop flöt emellanåt upp till deras klippa.

”Jag orkar inte fortsätta längre,” pustade Annie, med det långa bruna håret hängande i tovor över axlarna. Hon lutade sig mot ett träd och försökte flämtande hämta andan. Utmattad satte sig Jonatan ner och lutade ryggen mot en sten. I den vansinniga flykten hade Annie rivit sönder sin klänning och tappat sina skor. ”Jag undrar vad som hänt med mina föräldrar,” sade hon sorgset.

Jonatan oroade sig också. Han tänkte på det gamla paret som hade tagit så väl hand om honom kvällen före – och deras lilla barnbarn, Pelle. Varje individ verkade hjälplös i den här konstiga världen. ”Annie, det är synd att ni inte har ett bra råd som kan se till att freden hålls.”

Annie stirrade på Jonatan och satte sig ner bredvid honom. ”Du har blandat ihop allting,” sade hon. Fortfarande andfådd pekade hon i riktning mot upploppen. ”Så länge någon kan minnas har människor lärt sig att ta saker från varandra med våld. Vem tror du lärde dem det?”

Jonatan rynkade pannan och svarade, ”Du menar att någon lärt dem att använda våld mot varandra?”

”De flesta av oss lär sig det genom exempel i vardagslivet.”

”Varför stoppade inte Lordernas Råd dem?” frågade Jonatan.

”Rådet är våld,” sade Annie, engagerat, ”och för det mesta används våld mot människor och inte för att skydda dem.” Hon såg Jonatans oförstående blick. Det var tydligt att han inte hade den blekaste aning vad hon talade om. Hon pressade pekfingret mot hans bröstkorg och sade, ”Lyssna, när du vill ha något från en annan person, vad kan du göra för att få det?”

Jonatan, som fortfarande kände av blåmärket från rånarens pistol, svarade, ”Du menar, utan att använda en pistol?”

”Ja.”

”Tja, jag kunde försöka övertala dem,” svarade Jonatan.

”Precis. Eller?”

”Eller – eller, skulle jag kunna betala dem?”

”Ja, det är ett slags övertalning. Och mer?”

”Hmm. Gå till Lordernas Råd och be dem lagstifta?”

”Exakt,” sade Annie. ”Med regeringens hjälp behöver du inte betala eller övertala folk. Får du Lordernas Råd på din sida, antingen genom att rösta eller muta, kan du sedan tvinga andra att göra som du vill. Om någon annan erbjuder rådet mer kan den personen tvinga dig. Och lorderna vinner varje gång.”

”Men jag trodde att det var regeringen som svetsade samhället samman,” sade Jonatan.

”Knappast! Vem behöver samarbeta när man kan använda våld,” svarade Annie. ”Vilka som helst med makt kan skaffa sig vad de vill – vi andra har bara att rätta oss efter vad de beslutar. Det är lagligt, men förlorarna förblir missnöjda, bittra och fientliga.”

Annie pekade mot bränderna nere i staden. ”Se på upploppet där nere,” sade hon. ”Samhällets slits sönder av den här eviga kampen om makt. Över hela ön kommer grupper som förlorat för många val en dag att explodera i frustration.”

Hon satt stilla en lång stund. En tår började sakta rinna nedför hennes kind. ”Min pappa och jag har en speciell plats där vi skall mötas när sådant här händer, men jag vill vänta tills bränderna lagt sig.”

Jonatan satt länge tyst, fullkomligt förbryllad av vad som hänt de två långa dagarna sedan stormen. När han väl vände blicken mot Annie sov hon redan djupt. När Jonatan såg henne sova växte en stark beundran upp inom honom, allting med Annie var beundransvärt. Han lade sig till rätta och tänkte, ”Hon är ingen simpel Birgit Svensson.”

Kommentera på bloggen.