Jonatan Godtrogen: Kap. 36

Förlorarens lag

Jonatan hoppades att det vore dags att träffa Annie; han tänkte ofta på henne. Dessutom såg han fram emot att få berätta om allt han varit med om. Förväntan fick honom att snabba på stegen när han gick tillbaka till husen där han och Annie hade träffats dagen innan. När han var framme hörde Jonatan hur en klunga människor skrek och hojtade. Snett emot hus A, B och C hade en fyrkantig plattform med rep runt ställts upp. Upphetsade människor trängdes mot plattformens kant. Jonatan såg att alla i klungan bar något slags brett bälte eller stöd för ryggen.

I plattformens mitt ropade en man för full hals, ”I denna hörna – 115 kilo tung – sedan fem månader den obesegrade mästaren från Arbetarnas internationella tävling – den fruktansvärda tigern – Karl ’Krossaren’ Karlsson!” Publiken blev som tokig.

På plattformens ena sida stod ett fyrkantigt bort. Vid det satt en man med ett ärr över ansikten och gick med van hand igenom en hög med papper och buntar med pengar. Mannen tittade upp mot Jonatan och skällde, ”Skynda dig att satsa, grabben. Du har bara ett par sekunder på dig innan nästa rond börjar.”

En ivrig gammal kvinna trängde sig förbi Jonatan och slängde fram en handfull sedlar på bordet. ”Femtio på mästaren, fort!” krävde hon.

”Okej, damen,” sade mannen och stämplade ett kvitto som han rev ur en registerbok och gav henne.

Utroparen gick över plattformen och ropade, ”Och i den andra hörnan – utmanaren – 120 kilo muskler – knogkrossaren – hamnarbetaren …”

Jonatan vände sig till mannen vid bordet och frågade, ”Är det något problem? Kommer det att bli slagsmål?”

”Slagsmål skall det garanterat bli, men knappast några problem,” sade mannen och flinade. ”Vi har aldrig haft det så här bra.” Klockan ljöd och mannen ropade till publiken, ”Vadslagningen är stängd!” Båda männen hoppade fram och började slå jabbar och ducka för den andres slag.

”Lyssna, grabben, det finns inget att hetsa upp sig över,” sade vadhållaren lugnade. ”Både vinnaren och förloraren i den här matchen kommer göra sig en rejäl hacka.”

En av männen gick hastigt i golvet efter att ha träffats av en hård högerkrok. Publiken skrek entusiastiskt medan bokhållaren räknade sina pengar.

”Vinner båda ett pris?” frågade Jonatan.

”…femhundra, sexhundra…visst,” sade mannen och slutade räknade pengar för en stund. ”Det här är den populäraste matchen på ön. Ibland kan förloraren tjäna mer än vinnaren…sjuhundra, åttahundra…”

Jonatan tittade förvånat på mannen. ”Kan vem som helst bli rik genom att förlora?”

”Inte alla. Du måste ha ett bra jobb att förlora innan du får gå upp mot mästaren.”

”Jag förstår inte,” sade Jonatan. ”Varför skulle en arbetare riskera sitt arbeta bara för att gå en match mot mästaren?” Klockan ljöd och markerade slutet på den ännu en rond. Publiken lugnade ner sig.

”…niohundra, ettusen. Det är hela idén. Har du aldrig hört talas om förlorarens lag?” frågade mannen medan han lade pengarna i välordnade högar. ”Förlorarens lag eliminerar riskerna. Förloraren behöver inte oroa sig för någonting, inte sin lön, inte för läkarkostnaderna, inte för någonting.”

”Varför inte?” frågade Jonatan.

”Efter en match behöver förloraren aldrig arbeta mer och hans arbetsgivare betalar för allting.”

Jonatan sträckte på nacken och såg över publiken. I plattformens ena hörn satt en man nedsjunken och fick ansiktet tvättat av en sekond. ”Men vad har arbetsgivaren att göra med den här matchen?”

”Egentligen ingenting,” sade mannen. ”Arbetaren säger att han blivit skadad på jobbet och att han inte kan gå tillbaks till arbetet, okej?”

”Okej,” svarade Jonatan och gjorde sitt bästa för att hänga med. ”Du menar att den skadade arbetaren kanske ljuger för att få pengarna?”

”Eh, det har väl hänt,” flinade mannen. ”Missförstå mig inte, de flesta arbetarna i staden ljuger inte för att få några semesterår. Men förlorarnas lag belönar dem som gör det. Så varje dag får vi fler tävlande. Det är ett lockande arrangemang. Ingen som har angivit en skada under de senaste fyrtio åren har motbevisats.”

Till slut insåg Jonatan varför alla bar de där bältena och stöden. ”Gör rådet någonting åt lögnerna?”

Mannen flinade, ”De stödjer allt vi gör – och vi är lojala på valdagen.”

”Polis!” ropade någon i publiken. Dussintals människor ställde sig på knäna, vadhållaren stängde snabbt sin pengalåda, vek ihop bordet och började vissla nonchalant.

Jonatan spanade längs gatan efter polisen. En bit bort såg han konstapel Sten och flera andra poliser ”Vad är på gång? Är matchen illegal?” frågade han.

”För guds skull, nej,” svarade mannen lugnt. ”Polisen uppskattar en bra match precis som alla andra. Det är den fria vadslagningen som är olaglig. Lordernas Råd säger att spel som bygger på rena chansningar är omoraliskt – utom Särintressenas paviljong där de får en del av vinsten. Och Tweed, tja, hon tycker att det är bättre om vi spar våra vad till valet.”

Just då ringde klockan och publiken började återigen heja på matchen. Någon knackade Jonatan på axeln. Det var Annie, hon log och sade, ”Hej!”

Kommentera på bloggen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *