Mitt är ditt och ditt är mitt?

Som ideologiskt ovanlig individ jämfört med hur det politiska landskapet ser ut i Sverige så får man ofta frågan om vad som är kärnan i ens ideologi. Själva frågan är ett tecken på den simplistiska bild som media, politiker och skola bultat in (bildligt såväl som bokstavligt) i individerna. De långa förklaringarna, de svåra definitionerna och ideologiska lärorna antas inte spela roll utan man ska helst ha en paroll som låter bra (6 timmars arbetsdag eller Ett mänskligare Sverige är exempel på sådana) och oavsett vad min ideologi är och vad min inställning till samhällsdebatten är så ska jag ha en paroll enligt samma manér. När jag får den frågan så brukar jag spela spelet ibland genom en väldigt simpel paroll, det är bara ett ord, men som samtidigt är svår för etatister att förstå. Min beskrivning av kärnan i det jag tror på och det jag förespråkar blir; äganderätt.

Vare sig det är någon från högervarianten av etatism eller någon från vänstervarianten så brukar de som får höra min paroll stå smått konfunderade medans jag själv väntar på frågorna som alltid kommer; vi har ju äganderätt i Sverige eller en variation på det är näst intill oundvikligt. Ibland får man lägga ut sitt svar och förklara vad man menar med äganderätt, men långt ifrån alltid, så jag tänker ägna denna text till att förklara med tydliga exempel vad äganderätt innebär.

Äganderätten är det mest grundläggande av alla begrepp och man kan inte ha någon frihet om man inte har fullständigt äganderätt. Många inser inte vikten av detta utan radar äganderätten i en lista där äganderätten endast blir en av flera rättigheter; vissa prioriterar den högt, vissa lägre men det gemensamma är att det inte är en grundläggande rättighet utan endast en i mängden. Detta är förstås ett väldigt konstigt sätt att se på saker och ting och jag ser det nästan som min personliga plikt att gång på gång sätta fokuset på äganderätten och ge begreppet den centrala roll den bör ha.

Vad är då äganderätt? En bra beskrivning av begreppet är att man har rätt att äga och bruka en egendom, immateriell eller ej, på ett sådant sätt som ägaren finner lämpligt. I vardagligt tal så menar man oftast något fysiskt och icke-levande, såsom hus, mark eller bilar, men det är givetvis mycket mer än så som ryms in i begreppet egendom och detta glöms väldigt ofta bort i politiska debatten i samhället. Egendom är också sådana fundamentala saker som ens kropp, ens sinne och det man producerar med dessa vilket innebär att även ens arbete (inte jobbet man har utan produkten av ens arbete). Med undantag för ens kropp så är dessa sista olika former av egendom mer abstrakta men lika viktiga som all annan egendom.

För att skilja olika ideologier åt så kan man dela upp dessa på flera olika sätt, även om det vanligaste är höger-vänsterbeskrivningen som är vanligt i stora delar av världen, och ett sätt att skilja ideologier åt är om man tror att äganderätten kan kränkas, med vissa, särskilda undantag som jag kommer till senare, eller om äganderätten är något som hör till varje individ och dennes egendomar.

Om man har denna distinktion som grund när man bedömer ideologier så ser man utan problem att höger-vänsterskalan blir en dålig konstruktion då båda ”läger” i denna skalan anser att äganderätten inte bara får kränkas utan också måste kränkas för att uppnå de ideologiska målen som alla utmynnar i konstruktionen och maktmonopolet vi kallar för staten. Förespråkandet av staten är ett av de yttersta exemplen på att man har en ideologi som grundar sig på att äganderätten inte existerar utan den existerar endast i den grad individerna i staten tillåter den existera och om något existerar endast med förbehåll som man själv inte styr över så är existensen inget annat än meningar på ett papper eller ord från politiker och byråkrater. Det blir tydligt så fort man slår upp en dagstidning, diskuterar politik med individer eller ser på nyheterna och tar del av samhällsdebatten. Det diskuteras skatter, avgifter, offentliga sektorn och så mycket annat som kan låta fint om man inte ser till grunden och vad det egentligen innebär. Vare sig det är ”borgarnas” förslag om ungdomslön eller de ”rödgrönas” investeringar i infrastruktur så handlar det om hur man ska använda de medel man fått genom att kränka individers äganderätt. Sällan hör man en diskussion om äganderätten och om denna kan kränkas; den grundläggande biten fångas inte upp i samhällsdebatten. Med detta som bakgrund så kommer jag med det kanske provocerande påståendet att äganderätten existerar inte i Sverige; individer äger ingen egendom. Vi äger inte vår kropp, vårt sinne, våra fysiska ägodelar eller produkten av vårt arbete. Äganderätten, eller snarare det vi kallar för äganderätt i Sverige, finns inte utan är endast en konstruktion av staten och etatisterna med mål att ge individen en känsla av att vi äger något, att vi har något som är vårt, något som ingen kan ta ifrån oss. Det ger en trygghet att veta att man har något, något som är okränkbart, och som man själv kan använda så som man själv anser gynna en själv bäst. Denna trygghet är förstås falsk men det är ett väldigt bra verktyg i varje etatists verktygslåda. Äganderätten i Sverige, och stora delar av världen, är inget absolut och okränkbart, varje dag så märker vi detta även om vi inte kanske tänker på det. Exemplen på detta är oräkneliga men jag ska visa på några av dessa.

Det som de flesta brukar säga att de äger är sin kropp men detta är tyvärr fel. Det finns saker vi inte får göra med vår kropp på samma sätt som det finns saker vi inte får göra med en hyrbil. Om en individ vill bruka vissa preparat, såsom cannabis eller heroin, så är det strängt förbjudet och belagt med konfiskering (böter) och beroende på den av staten godtyckligt definierade mängden preparat belagt med frihetsberövande av ens kropp. Om man vill använda sin kropp för sex med en icke-tvingad, vuxen individ i utbyte mot pengar så är detta förbjudet och återigen belagt med straff i olika former. Om en individ av någon anledning vill byta sitt biologiska kön så är detta tillåtet så länge som man ger sitt medgivande till sterilisering; om man säger nej till detta så är man tvingad till den svarta marknaden istället, som i de andra exemplen med. Så ens kropp kan inte omfattas av någon riktig äganderätt utan den förvridna formen av äganderätt som saknar någon riktigt koppling till riktig äganderätt. Något annat vi påstås äga är frukten av vårt arbete, lönen eller med andra ord det köparen av produkten av vårt arbete är villig att betala under rådande omständigheter. Här påstår flertalet att vi visst har äganderätten till vår lön även om en del går till sjukvård, pension och andra offentliga utgifter då dessa pengar sedan kommer oss till nytta då vi behöver något av dessa tjänster som staten och dess hantlangare ute i riket erbjuder. Detta är ett hån mot individer som mig av flera anledningar, inte främst för att flera av tjänsterna vill jag inte ha och kvalitén på tjänsterna oftast är sämre än vad man kan gå i ett samhälle som respekterar äganderätten till fullo. Att säga att man har äganderätt då staten tvångsförvaltar delar av ens lön (tvångsförvaltar är ett väldigt snällt ord för att beskriva statlig stöld) på vad staten anser sig vare lönt att spendera mina pengar på är att ha glömt vad äganderätt innebär. Äganderätten över sinnet och dess produkter då? Kan den anses finnas till idag? Återigen måste jag svara bittert att nej; friheten till individens sinne och produkter är starkt begränsad den med. Ett bra exempel på detta är patent- och copyrightlagar. Om jag sätter mig ner och formar ord på ett papper efter ett visst mönster och sedan säljer den texten jag producerar kan jag begå ett brott om texten jag skriver anses av staten vara för likt en text någon annan producerat och som denne har copyright på. Om jag använder min dator för att återskapa ettor och nollor på ett sådant sätt att det låter mer eller mindre exakt som en copyrightskyddad artists verk så är produkten av mig och mitt sinne förbjudet att sprida vidare till andra. Om jag med material jag köper för egna pengar och själv formar och skapar i samma mönster som ett känt modehus så betraktas detta som olagligt och straffas om jag blir påkommen. Mitt sinne och dess produkter kan jag inte påstås äga heller.

Många talar om att äga skog eller fastigheter är bra investeringar för framtiden och de talar ofta om hur de äger någotdera eller båda. Men kan någon säga med handen på hjärtat och med insikt om vad äganderätt innebär att man faktiskt äger skogen eller villan? Om man äger skog och vill hugga ner en del av den för att tjäna pengar på detta eller för att bygga sig ett hus så är det inte något man kan göra utan att först ha statens godkännande om man hugger mer än en återigen godtycklig mängd eller i ett visst syfte, såsom kommersiellt. Marken är inte din om du inte har rätt att bygga dig din drömkåk som du sparat pengar till i hela ditt liv om du måste komma med mössan i handen till någon av staten utsedd individ eller nämnd och innerligen hoppas att du har nog med pengar för att kunna betala de avgifter de kräver och uppfyller de regler de bestämt ditt hus måste uppfylla på din mark. Förra meningen rimmar illa med äganderätten över marken och fastigheten och inte ens tryggheten i att ens hem är ens eget är annat än en amsaga lik de sagor man fick höra man var liten.

Det samma som med privata fastigheter gäller de fastigheter som är privata men som behandlas på ett helt annat sätt av staten och dess lagar nämligen företag. Här är äganderätten särskilt urholkad och nästintill helt försvunnen inom vissa branscher. Äger du en fabrik som tillverkar möbler så får du ha verksamhet dygnet runt men endast om man uppfyller vissa villkor och om det passar med detaljplanen som de lokala grupperingarna av ämbetsmän har satt upp för att förespråka sina mål och ideologier. Äger du däremot något så hemskt som enkrog så kommer återigen den allsmäktiga alkohollagen in i bilden och rätten att bruka din fastighet med tillhörande kommersiella aktivitet begränsas av strikta krav på skötsamhet och följsamhet av statens lagar och dina öppettider blir en bricka i politikernas spel och kan begränsas efter ideologi eller populism.

Om man bortser från ovan exempel på inskränkningar av äganderätt, vilket jag inte kan göra utan att få kalla kårar, så finns det dem som ändå argumenterar för att vi har äganderätt i sann bemärkelse. Detta är givetvis ett löjligt påstående för om man kan acceptera inskränkningar av äganderätten i de fallen vad hindrar då äganderätten från att inskränkas ytterligare? Vad hindrar staten får att stifta fler godtryckliga lagar som begränsar äganderätten? Om staten har rätt att säga att jag inte får använda vissa preparat med hänvisning till det luddiga och ofta icke-vetenskapligt uppbackade begreppet folkhälsan vad hindrar dem för att använda samma begrepp för att förhindra att jag förtär hamburgare eller morötter? Om staten har rätt att säga att 32 % av min inkomst är en rimlig inskränkning av äganderätten så vad hindrar dem från att säga att staten och samhället ”behöver” 60 eller 100 % av min lön? Vad hindrar staten från att bestämma att jag endast har rätt att använda den mark jag äger för att odla blåsippor istället för att bygga ett mig ett hem? Svaret på dessa frågor är givetvis att om man väl säger att det vi har idag är äkta äganderätt så finns det förstås inget som hindrar staten från att godtyckligt begränsa äganderätten på något sätt. Har man accepterat att en individs äganderätt kan kränkas så handlar det bara om skillnader i grader och inte art och graderna beror på dem som råkar ha makten under fyraårsperioden vi kallar mandatperiod.

När kan då den sanna äganderätten begränsas? Jag nämnde tidigare att det finns tillfällen då inskränkningar kan rättfärdigas men dessa inskränkningar är inte godtyckliga på samma sätt som rådande inskränkningar är. Ett bra exempel kan illustreras på följande sätt. En individ äger en fabrik som pågrund av dess karaktär producerar biprodukt som är direkt giftiga och skadliga för bland annat växter. Dessa biprodukter väljer fabriksägaren att inte ta hand om utan ägaren dumpar dessa på sin grannes tomt. Så länge grannen inte har något emot detta och detta inte påverkar någon annan individ så är ingen skada skedd och bådas äganderätt har respekterats. Men om grannen misstycker och hans äganderätt kränks genom att denne inte kan bruka sin egendom till att odla växter så har fabriksägaren inskränkt sin grannes äganderätt. Två eller flera äganderätter är alltid jämbördiga i relation till varandra och när en individs äganderätt direkt kränker någon annans äganderätt så uppstår en konflikt som kan resultera i inskränkningar i exemplets nedsmutsares äganderätt genom till exempel böter utfärdade av en rättskipningsinstans.

Jag ska avslutningsvis tala om äganderätten och dess relation till demokrati. Demokrati är ett stundtals knepigt ord och jag väljer att använda mig av den gängse definitionen av detta som kort kan definieras som ett system där staten väljs av myndiga medborgare som väljer partier till ett parlament, det system vi har i Sverige med andra ord. Demokrati i denna mening blir på flera sätt både ett verktyg och incitament för att begränsa äganderätten. Grunden till demokratin i Sverige är staten, det är utifrån det våra val utgår, och staten är som jag visat på en grundläggande inskränkning till äganderätten på samma sätt som en rånare är detsamma. Om grunden för demokrati är en stat, liten eller stor, så har man redan accepterar en godtycklig äganderätt. Vad värre är att man har kopplat denna inskränkning till majoritetens vilja då valen man har ger ett tillfälle för individerna att välja vilken form av äganderättsinskränkningar man vill ha under de kommande fyra åren. Få är de partier (om ett parti som vill styra staten ens kan sägas vara för äkta äganderätt) som är emot den fiktiva äganderätten, det är en tanke de alla delar; att äganderätten bör inskränkas men kriterierna och omfattningen kan skilja dem åt. Då dessa partier konkurrerar om sina väljare så måste de lova saker och ting som staten ska stå för vilket gör hela systemet korrupt; för att få väljare på sin sida så måste man lova inskränkningar av äganderätten. Det handlar om att kohandla, muta, ljuga och hjärntvätta folk för att få dem att rösta på ”rätt” form av inskränkning av äganderätten. Om nog många, oftast samma som 51 %, väljer att resterande 49 % inte har någon som helst äganderätt till egendom så är detta demokratiskt i svensk mening. Flera är de länder som genom demokrati valt diktatorer och despoter med hemska följder och detta för att äganderätten inte varit i fokus utan för att individer vaggats till sömns med den falska äganderättens trygghet som snuttefilt. Systemet korrumperar och den enda vinnaren är staten och vi vet vid det här laget vad staten är.

Om det är detta som menas med demokrati så är jag emot den; jag har inga problem med att kalla mig både staten och svenska demokratins fiende. Alla som godtyckligt försöker inskränka mig äganderätt är ideologiska motståndare som på grund av olika anledningar, oftast rätt och slätt på grund av överförmynderi, säger att det jag äger, vare sig det är min kropp, fysiska egendomar eller arbete, inte är mitt utan deras att härska över kan inte hävda att jag äger något. Att säga att jag äger något i dagens Sverige är det samma som att håna mig och äganderätten. Allt mitt är ditt, det har etatisterna och staten sett till, men det är inte så en fri individ ska leva.

Kommentera på bloggen.